I slutet av mars släpps den hyllade folkmusikern, landsbygdsaktivisten och feministen Samantha Ohlanders debutalbum Landsbygdsupproret. Uppbackad av bandmedlemmarna i Byalaget hoppas hon kunna utmana den urbana normen och ge en röst åt dem som sällan blir lyssnade på. Arbetaren besökte henne hemma i Järvsö för att prata vardagsmotstånd, skogsbränder och drömmen om fäbodvallens matriarkat.
Den bitande kalla februarimorgonen gör att frostdimman skymmer sikten ner mot den annars nästan ögonbedövande vackra Ljusnandalen. De svaga solstrålarna orkar knappt tränga sig genom skogsbrynet på andra sidan landsvägen och röken från skorstenarna bland de glest belägna gårdarna stiger sakta. Det är ett magiskt vinterlandskap strax söder om Järvsö i innersta Hälsingland.
Albumet Landsbygdsupproret, till stor del inspelat hemma hos Samantha Ohlanders, är färdigt och väntar på att släppas. Det är en skiva om hopp och att våga tro på något bättre. Om alltings rörelse och om rörelser för förändring. Om drömmar och utopier och att befolkningen på våra landsbygder kan spela en avgörande roll i den omvandling som många menar måste ske om inte allt ska gå käpprätt åt helvete. Musik för glesbygden där staden för en gångs skull får stå åt sidan.
– Landsbygdsupproret är inte till för staden. Det här riktar sig direkt till oss i periferin, säger Samantha Ohlanders när vi sätter oss vid köksbordet i den gamla byskolan där hon bor.
Omkring 34 procent av Sveriges befolkning bor på landsbygd, enligt jordbruksverkets statistik. Samantha Ohlanders är en av dem. Hon är född och uppvuxen i Järvsö. Med två folkmusikspelande föräldrar i den del av Sverige där den gröna vågen med dess återuppväckta intresse för spelmansstämmor drog fram som starkast för snart 50 år sedan och där delar av den kulturen fortfarande lever kvar.
Byn, som är en del av Ljusdals kommun, har genom åren lockat till sig både musiker och turister och intresset för orten fortsätter att öka. På både gott och ont. Alarmerande siffror visar på skenande mark- och bostadspriser när allt fler vill flytta upp. Inte minst nu i och med pandemin.
Många unga i Järvsö har inte råd att bo kvar eller köpa sig något eget samtidigt som de allt mer påkostade fritidshusen intill slalombacken blir fler. Kommunalt vatten och avlopp ska dras in och sjukvården bemannas i en region som inte sällan går på knäna och där skatteintäkterna är små. De med vinter- och sommarstugor betalar sin skatt i Stockholm eller andra delar av landet samtidigt som de får vård på ortens hälsocentral när de ramlat på skidorna eller i någon av de många cykel- och vandringsleder som dragits genom de tidigare orörda skogarna.
– Visst, vi har en lång tradition av turism här och det är på många sätt bra. Problemet blir bara när kommunen satsar allt på att locka hit de fritidshusägare som eventuellt kan tänka sig att flytta hit och så glömmer man oss som redan bor här och våra behov. Vi har massor med häftiga cykelleder på berget som drar hit turister men ingen fungerande cykelväg som binder ihop byarna, vilket skulle göra det mycket enklare att exempelvis ta sig till jobbet. Ibland känns det som att kommunen stirrar sig blinda på tillväxt och att vi som bor här bara ska fungera som gullig kuliss för besökarna.
Samantha Ohlanders är engagerad i frågan. Hon har skrivit flera uppmärksammade krönikor om ämnet i lokaltidningen Ljusdals-Posten och på fritiden sitter hon i styrelsen för nätverket Unga på landsbygden. För henne, som musiker, hade nog Stockholm egentligen varit enklare. Inneburit ett större kontaktnät, fler speltillfällen och bättre chans att synas och nå ut. Samtidig.
– Vi måste ju ha andra mål än att bara snurra runt i det här kapitalistiska ekorrhjulet. Många av oss som bor på landsbygd har ju prioriterat något annat än staden och de urbana normerna. Bara att bo på en så kallad icke lönsam plats är en form av vardagsmotstånd, även om de flesta nog inte reflekterat över det, säger Samantha Ohlanders och tittar ut genom det stora fönstret mot den snötäckta grusvägen.
Nu är det inte bara för att prata glesbygdspolitik och snårig kommunbyråkrati jag är här. Ändå är det liksom ofrånkomligt. Folkmusikens ofta radikala tradition flätas liksom samman med ett starkt engagemang för lokalsamhället. En gör det själv-anda som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Där staten och makten inte är närvarande på samma sätt som i storstadsområdena tvingas folk hjälpas åt. Skjutsgrupper på Facebook när bussarna slutat gå, snöplogning eller handlingshjälp när det blivit längre till både mataffär och apotek.
Det målas upp bilder av oss som bor här att vi skulle vara bakåtsträvare, men så är det inte. För är det något vi är bra på är det att organisera oss, det måste man vara när både staten och marknaden försvunnit.
Samantha Ohlanders
– Många på våra landsbygder känner sig inte representerade. Allt färre ministrar kommer från landsbygd och den urbana normen har påverkat hur det politiska samtalet förs. Ordet bonde används idag nästan som ett skällsord och det är då som populistiska partier växer sig stora, det blir liksom ett långfinger mot etablissemanget. Det målas upp bilder av oss som bor här att vi skulle vara bakåtsträvare, men så är det inte. För är det något vi är bra på är det att organisera oss, det måste man vara när både staten och marknaden försvunnit. Titta bara hur starkt föreningslivet fortfarande är på våra landsbygder eller det som hände i samband med bränderna.
Sommaren för snart fyra år sedan drabbades nordvästra Hälsingland, och framför allt Ljusdals kommun, av några av de värsta skogsbränderna i Sveriges historia efter en lång period av torka och ovanligt höga temperaturer. Människor tvingades fly sina hem och enorma områden skog brann ner. En nästan apokalyptisk känsla infann sig när stora delar av landskapet täcktes av tung svart rök. Folk sörjde. Men gick också ihop.
– Det blev så påtagligt. Skogen runt om oss brann. Det var fruktansvärt, som en föraning om hur klimatkrisen faktiskt kommer påverka oss. Samtidigt blev det så tydligt hur människor gick samman och hjälptes åt. Alla ville göra något och bidrog på sitt sätt till räddningsarbetet.
Samantha Ohlanders har länge varit en viktig röst i debatten om både landsbygd och folkmusikens betydelse. Inte minst sedan Sverigedemokraterna kom i riksdagen 2010 och påbörjade någon slags appropriering av så kallad svensk folkkultur. Musiker, hembygdsföreningar, folklivsforskare och andra runt om i landet protesterade mot deras motsägelsefulla budskap.
Folkmusik har alltid färdats och människor har i alla tider rört på sig och inspirerats av andra kulturer.
Samantha Ohlanders
– Det blev så tydligt när de kom där med sina folkdräkter, och visste knappt hur kläderna skulle sitta på kroppen, att det bara är symboliskt för dem. I själva verket saknar de både kunskap och kärlek för traditionen. Folkmusik har alltid färdats och människor har i alla tider rört på sig och inspirerats av andra kulturer. Titta bara på en av våra mest ”svenska” folkdanser, polskan, den kom ju till oss via Polen. Och så är det mesta i musik, allting utvecklas, allting färdas. Därför går jag emot det här med att SD vill använda folkmusiken som en symbol för själva landet Sverige. För jag som spelar vill inte bli förknippad med dem.
Samma resonemang används av många andra inom folkmusikrörelsen. Det där om gränsernas hittepå. Melodier mixas och vägar korsas. Ur de ständiga förflyttningarna växer hela tiden ny musik. Ingenting står stilla.
– Folkmusik handlar inte om någonting gammalt, som många kanske tror. Snarare ingår musiken i en traditionskedja där vi getts verktyg att fortsätta och där själva essensen är att bygga melodier som hugger tag i en och det är det jag vill plocka fram, säger Samantha Ohlanders.
2016 komponerade hon tillsammans med vännen och kollegan Sara Parkman musiken till Riksteaterns föreställning Fäboland. Ett samarbete som året efter resulterade i den uppmärksammade och hyllade skivan Matriarkerna. Tillsammans har de båda sedan dess turnerat mycket ihop och spelat på allt från klassiska folkmusikscener till queer-fester och på klubbar i New York. Duon debuterade också som sommarpratare i P1 2018 och gav många lyssnare nya perspektiv.
– När jag började intressera mig för det här med folkmusik så var det ju bara gubbar det pratades om och de sågs nästan som gudar, de där spelmännen från förr. Låtarna var uppkallade efter dem, men man hörde nästan aldrig om några kvinnliga traditionsbärare. De hade liksom försvunnit ur historien. Så när vi började med det här projektet Fäboland hittade vi massor av vall-låtar som gjorts av kvinnliga kompositörer och improvisatörer och då öppnades ett helt nytt rum där jag kände att jag kunde få en plats.
Vallmusik, eller fäbomusik som det också kallas, tillhör de äldsta musikformer som vi känner till i Skandinavien med rötterna långt tillbaka i medeltiden. Den utvecklades på somrarna när flickor och unga kvinnor lämnade gårdarna för att tillsammans med djuren ge sig upp på fäbodvallarna. Ett slitsamt och ofta riskfyllt arbete. Men också ett avbrott och en stunds frihet från de annars strikta strukturerna som rådde. Patriarkatet där kvinnor inte hade mycket att säga till om. På vallen rådde i stället ett slags matriarkat och där fyllde musiken en annan funktion. Fungerade som ett vapen i vardagen. Kvinnors röster mot björnen på skogen för att skydda djuren, vallflickornas kulningar som en varning för rövare eller för att skicka enkla meddelanden mellan fäbodarnas ofta långa avstånd. Ett redskap i arbetet.
– För många kvinnor har folkmusiken varit en funktionsmusik, den har fyllt ett helt annat syfte än att bara underhålla. Funktionen har stått över det musikaliska. Om du kular och korna kommer hem är det bra nog oavsett hur det låter och det där tycker jag är både härligt och befriande. Rent historiskt har ju fäboden alltid varit en plats för kvinnor. Jag tänker på det där ibland, drömmen om att vandra upp i skogen och separatistisk frihet. En plats med helt andra normer än hemma.
I början av februari släpptes första singeln från den kommande skivan. Låten Glesbygd är en vacker och nästan drömskt svävande historia om platser och deras besvikelser. Om svikna löften och om drömmar som det inte blev något av. Om känslan av att stå ensam. Nu väntar turné och föreställningar. Först på hemmaplan, i Gävleborgs län, och sedan ut i resten av landet.
Drygt en tredjedel av Sveriges befolkning bor idag på landsbygd. Vi är inte en liten marginaliserad grupp. Vi är potentiellt politiskt sprängstoff!
Samantha Ohlanders
– Jag vill så klart att folk ska tycka skivan är bra. Men jag vill också att de som lyssnar ska känna hopp. Att det är möjligt att påverka sin omgivning och sin situation. Att man inte är maktlös eller ett offer för omständigheterna. Att man har ett ansvar att skapa den plats och det samhälle man drömmer om. Drygt en tredjedel av Sveriges befolkning bor idag på landsbygd. Vi är inte en liten marginaliserad grupp. Vi är potentiellt politiskt sprängstoff!
Tanken med den kommande turnén är att inte spela i centralorterna utan att konserterna i stället läggs i bygdegårdar och samlingslokaler i byarna utanför.
– Vill folk i centralorten se showen så får de helt enkelt åka en bit, till skillnad från hur det brukar vara, säger Samantha Ohlanders.
