“Effektiviseringskarusellens biverkningar gör sig påminda, stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningstalen ökar och människor trasas sönder när de inte längre har någonting att se fram emot, inte ens en pension som går att leva på.” Det skriver Stine Christophersen i Arbetaren.
Jag är så förbannat trött på att arbetarklassen ses som en belastning för samhället!
Närmare hälften av arbetstillfällena i landet är arbetaryrken och samhället skulle aldrig kunna fungera utan arbetarklassen. Det är ett faktum.
Jag har alltid älskat Sverige. De ekonomiska klyftorna har varit små, det har funnits en kultur av yrkesstolthet, solidaritet och människors likas värde. Ett samhällsbygge att vara stolt över där man strävat efter att även arbetarklassen ska kunna ha en skälig levnadsstandard och kunna hålla sig med drömmar och möjligheten att förverkliga dem. Men vart tog allt det där vägen?
De borgerliga politikerna har naturligtvis alltid haft ett stadigt arbetarklassförakt men det har inte alltid varit lika rumsrent att uttala det som nu. Från början kom de som mer eller mindre inlindade påståenden om att arbetarklassen får skylla sig själva men alla kände inte samma behov av att utrycka sig subtilt.
Någon som talade ur skägget var Ebba Busch Thor som vräkte ur sig det numera berömda citatet: Gör andra val, få andra resultat!
Men vad är det egentligen vi har valt?
Vi kanske har valt ett yrke men vi har ta mig fan inte valt att få våra löner och rättigheter dumpade eller få våra arbetsplatser runt-snurrade i nån jädra upphandlingskarusell med kroniska effektiviseringar och besparingar som följd.
Och Ebba har möjligtvis kammat sina uttalanden på sociala medier sedan dess men hennes klassförakt lyser inte med sin frånvaro. Jo då Ebba, vi som jobbar i vård och omsorg såg dig på klippet från julfesten när du vevade runt med håret och handväskan mitt under pandemin när vi stod i vårt anletes svett och försökte städa upp i den.
Vi som utför de här jobben har blivit förbrukningsvaror men nu kan arbetsgivarsidan sluta låtsas att de blöder i tid och otid. Era kort är synade. Ni blöder inte alls, effektiviseringar och nedskärningar är inte längre en krisåtgärd man tar till för att rädda ett företag, vårt land eller en kommun från ekonomisk kollaps.
Nu är jag så jädra less på att politiker och företagsledare med eller utan handväskor hela tiden framställer jobb som om det vore allmosor, när ett jobb i själva verket är en förutsättning för att ett företag och ett samhälle ska kunna fungera och existera. Det är en ömsesidigt pardans där båda behövs.
Ändå tar arbetsgivarsidan sig gång efter annan friheten att slunga sin partner över golvet och böja och bända den precis hur som helst. Och det är sannerligen politikerna som gör det möjligt.
Men samhället och företagens utsikter till framgång hänger ju inte på möjligheten att få behandla sin personal som en gammal gummislang. Ändå fortsätter man att skräna ut detta budskap som att det vore en vedertagen sanning.
Vi som utför de här jobben har blivit förbrukningsvaror men nu kan arbetsgivarsidan sluta låtsas att de blöder i tid och otid. Era kort är synade. Ni blöder inte alls, effektiviseringar och nedskärningar är inte längre en krisåtgärd man tar till för att rädda ett företag, vårt land eller en kommun från ekonomisk kollaps. De är bedrövligt och cyniskt satta i system i alla lägen för att göra vinster till dem som redan har mest. Detta samtidigt som de människor som bär upp hela härligheten går på knäna och blir allt mer ekonomiskt, fysiskt och mentalt utarmade.
Arbetarklassens barn växer upp utan förebilder i sina föräldrar som istället för yrkesstolthet avspeglar en framtid av hopplöshet, utmattning och samhällets förakt.
Effektiviseringskarusellens biverkningar gör sig påminda, stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningstalen ökar och människor trasas sönder när de inte längre har någonting att se fram emot, inte ens en pension som går att leva på.
Arbetarklassens barn växer upp utan förebilder i sina föräldrar som istället för yrkesstolthet avspeglar en framtid av hopplöshet, utmattning och samhällets förakt.
Barn till ensamstående arbetare hinner knappt träffa sina över-och-extra-arbetande föräldrar, med alla de naturliga följder det får när barn och ungdomar saknar vuxnas närvaro.
Man ser en utstakad framtid som man inte vill ha men saknar en ärlig chans att ta sig ur den.
Men varför skulle politikerna som skapat det här orättvisa samhället bry sig, man behöver ju ändå en ny generation förbrukningsvaror som ska in och malas ned i arbetarkvarnen.
Så vad fan hände med världens bästa land, kan man fråga sig?
Svaret på den frågan hade någon liten poet för flera år sedan sprayat upp på den råa betongen i gångtunneln under järnvägen i Fisksätra: Våra drömmar ryms inte i eran arbetslinje! Stod det.
Författaren till budskapet fick naturligtvis aldrig något gehör och lika symboliskt som meningen var poetisk har samhället bemöt protesten och blästrat bort den med en högtryckstvätt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.