”Rysslands agerande är på alla sätt förkastligt. Men ett helhjärtat stöd för Ukraina innebär inte att man måste köpa en kraftigt förenklad världsbild.” Shabane Barot om den pågående upprustningen i Europa.
”Om inte ukrainare står upp mot Ryssland, vem ska då göra det?” frågar SVT:s reporter den ukrainska flyktingen ”Vanko” i en intervju som sändes i Aktuellt den 21 mars. Vanko befann sig på en jobbresa i Polen när kriget bröt ut och valde då att följa med sin flyende familj till Sverige istället för att återvända till Donetskregionen för att slåss.
Detta beslut ifrågasätts av SVT:s reporter, som därigenom antyder att Vanko är en svikare. Det är uppenbart att han blir illa till mods av frågan när han efter en stunds tystnad svarar ”jag betraktar mig inte som nån råtta”. Vanko tycker att var och en har rätt att välja om den vill delta i striderna eller ej.
Några dagar senare, den 24 mars, talade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj inför den svenska riksdagen. Talman Andreas Norlén inledde med ett kort anförande, där han konstaterade att, fritt översatt från engelska av mig: ”vi försöker ofta se nyanser och undvika att tänka svart-vitt, i termer av godhet och ondska. I dag är detta omöjligt”.
Samtliga riksdagspartier har kommit överens om en höjning av anslagen till det svenska försvaret. Målet är att öka försvarsbudgeten till två procent av BNP, vilket som av en händelse utgör ett av NATO:s krav för medlemskap. Ingen diskussion har förts om vilka konsekvenser detta kommer att få för övriga budgetområden, i ett läge där sjukvården går på knäna och klimatomställningsarbetet knappt har påbörjats.
Detta är bara två av många exempel på det begär efter rena och självklara motsättningar som präglar det offentliga samtalet om kriget i Ukraina. Hjältemodiga män står mot fegisar, goda ukrainare mot onda ryssar. Det är hårresande att en flykting ställs till svars för att han lämnat ett krigsområde och att en av landets högst uppsatta politiker kräver att vi förstår kriget i metafysiska termer. Rysslands agerande är på alla sätt förkastligt. Men ett helhjärtat stöd för Ukraina innebär inte att man måste köpa en kraftigt förenklad världsbild.
Samtliga riksdagspartier har kommit överens om en höjning av anslagen till det svenska försvaret. Målet är att öka försvarsbudgeten till två procent av BNP, vilket som av en händelse utgör ett av NATO:s krav för medlemskap. Ingen diskussion har förts om vilka konsekvenser detta kommer att få för övriga budgetområden, i ett läge där sjukvården går på knäna och klimatomställningsarbetet knappt har påbörjats.
En kamouflageklädd Magdalena Andersson har tittat fram ur luckan på en stridsvagn och Nooshi Dadgostar provat skyddsutrustning hos amfibieregementet. Miljöpartiet har berättat om den rörande enighet som rått om beslutet att skicka pansarskott till Ukraina, trots att det strider mot det egna partiprogrammet. Men det som saknas från politiskt håll är en diskussion om effekterna av militär upprustning i Sverige och Europa. Att upprustning leder till fred har närmast blivit en sanning, trots att historien lär oss det motsatta.
Konflikten mellan NATO och Ryssland presenteras i moraliska termer: NATO som försvarare av frihet och demokrati mot det auktoritära Ryssland. Det råder inga tvivel om att det den ryska regimen är repressiv och auktoritär. Men att NATO skulle slåss för frihet och demokrati är en lögn vars proportioner framträder i ruinerna av den tjugo år långa ockupationen av Afghanistan. Bakom den storvulna retoriken gömmer sig också det faktum att Sverige och EU fortsätter att importera fossila bränslen från Ryssland och därmed bidrar till att finansiera kriget.
Sveriges moderna historia har formats av de breda folkrörelserna. Den nu bortglömda fredsrörelsen haft stor betydelse: den bidrog bland annat till att förhindra krig mot Norge i samband med unionsupplösningen 1905 och mobiliserade en stark opinion mot kärnvapen.
I en framtid som riskerar att präglas av konflikter och krig i skuggan av den accelererande klimatkrisen, kommer en bred fredsrörelse att behövas mer än någonsin.
