”Pacifismen, en idé som annars brukar genomsyra förhoppningarna om att överleva krig och domedag, lyser med sin frånvaro”. Jan-Ewert Strömbäck om omvärldens reaktioner på den ryska invasionen av Ukraina.
På 1960-talet stod i Sverige inte bara frågan om anslutning till NATO, utan också om riket borde hålla sig med atomvapen – egna atomvapen – på dagordningen. Den förstnämnda frågan, men inte den sistnämnda, är aktuell på nytt. En skillnad från argumentationen under de så kallade rekordåren är att någon pacifistisk hållning inte är tydlig i dag. Det som får avgöra individers och rörelsers ställningstagande är säkerhetsläget, vad som är bäst för Sverige, sammanhållningen inom EU och vad som riskerar vara kommande mål för angrepp från Ryssland och Putin.
Pacifismen, en idé som annars brukar genomsyra förhoppningarna om att överleva krig och domedag, lyser med sin frånvaro. Ändå är just icke-våldsliga inslag, det som 1960-talets pacifister förespråkade, faktiskt prioriterade av regeringar i Väst. Sanktioner, den första reaktionen på Rysslands angrepp på Ukraina, är till sitt väsen antimilitaristisk. Sabotage kan möjligen räknas som en våldshandling, men är knappast krigisk, åtminstone inte militaristisk.
Hamnarbetares fackliga organisationer i skilda länder har, utan att få godkännande av sina regeringar, vägrat lossa last från ryska fartyg. Solidariteten med Ukraina tar sig många och skilda uttryck, även pacifistiska initiativ.
Jag skriver detta i Gävle några veckor efter inledningen på Putins omänskliga och folkrättsstridiga angrepp på en suverän stat. I den här hamnstaden ställdes verkställandet av sanktioner på sin spets tidigt. Oljetankern Transsib Bridge från Ryssland med 50 000 liter flygbränsle fick ligga och vänta på klartecken att lämna sin leverans. Hamndirektören hade tagit orden om sanktioner på allvar och ville hålla fartyget borta. Men det visade sig att en sådan åtgärd förutsatte beslut av regeringen. Något sådant beslut kom inte när kriget var i sin linda.
Hamnarbetares fackliga organisationer i skilda länder har, utan att få godkännande av sina regeringar, vägrat lossa last från ryska fartyg. Solidariteten med Ukraina tar sig många och skilda uttryck, även pacifistiska initiativ.
Gävle förknippas med en tradition av att bekämpa förtryck. Här finns Joe Hill-gården som vårdar minnet av en man som skrevs in i historien som våldsman, men som själv 1901 tacksamt tog emot beskedet att bli frikallad från värnplikten på grund av sin tuberkulos. Året därpå utvandrade han till USA, för att senare bli avrättad efter en minst sagt kontroversiell och ifrågasatt dom för mord. Innan dess lyckades Joe Hill och IWW, Industrial Workers of the World, förespråka antimilitaristisk propaganda – innefattande uppmaning till generalstrejk i alla industrier.
I Gävle fick en yngling år 1671 sluta sina dagar på Rådhustorget. 19-årige Johannes Olai Rahm blev halshuggen eftersom han gjort sig skyldig till blasfemi; under alkoholrus hade han sagt att Jesus var en horunge och Maria en hora. Till hans last låg att han var inspirerad av en vid denna tid känd kättare och pacifist, Anders Kempe (1622–1689), som var artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant.
Efter att ha lämnat det militära blev Kempe anklagad för kätteri sedan han förolämpat prästerskapet. Under en landsflykt i Hamburg och Amsterdam drog han sig fram som kvacksalvare med ett hängivet intresse för alkemi. Han översatte den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter. Dennes tankar påverkade Kempe som i sin tur påverkade Gävleynglingen Rahm.
Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson som har introducerat och dokumenterat ödet för pacifisten från Frösön skriver i Fantasin till makten (2004): ”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”.
Chefen för Sveriges Fängelsemuseum i Gävle, Desirée Forsberg, säger när jag träffar henne att Kempe ifrågasatte alla slags krig, även de som förs i religionens namn. Hon och museet har gjort en inventering av samtliga offentliga avrättningsplatser i Gävle från 1600-talet och framåt.
Pacifismen har i Sverige namnkunniga föregångare, ofta åberopade opinionsbildare som Zäta ”Ned med vapnen” Höglund, Elin Wägner, Sonja Åkesson, Jarl Hammarberg Åkesson och Per Anders Fogelström. Hos Wägner kunde ett visst tvivel gentemot den egna hållningen avläsas, medan Per Anders Fogelström in i det sista argumenterade för radikalpacifism. Han såg inte något tillfälle då vapenmakt var acceptabelt. Till och med att bekämpa Hitler med våld var destruktivt i det långa loppet. Då tar våldet aldrig slut. När han motiverade sitt beslut att vara vapenvägrare, hänvisade Fogelström till mycket drabbande bilder av lemlästade barn som blivit offer för de allierades bombningar.
För Dan Israel var det svenska försvaret ett klassförsvar, och måste därför brytas ner: ”Ett av sätten att göra detta är att av medvetet politiska skäl vägra värnplikt.
Hos författaren, fredsvännen, miljökämpen och akademiledamoten Elin Wägner kunde en allt större skepsis märkas inför pacifismen under Andra världskrigets förlopp. Hennes brev till exmaken John Landquist är fyllda av avsky för Hitler. Andra brev andas uppgivenhet.
Ett nedslag i fredskämpens gärning är signerat förre statsrådet och talmannen Thage G Peterson, som berättar om sina samtal med Wägner i boken Elin i mitt liv (2021). Utifrån umgänget med författaren i deras gemensamma by Berg i Småland sammanfattar Peterson det som är Wägners pacifistiska signum. Hennes ambition var att införliva det politiska engagemanget i det egna sinnelaget:
”Freden måste ha ett djup, bli en del av oss själva. Freden måste i varje människa komma inifrån. Fredsfrågan fanns på djupet hos Elin. Fredsfrågan var en del av henne själv. Fred hör samman med humanism och kärlek. Fred och godhet hör också ihop. Och måste finnas i varje människa. Utan godhet, kärlek, kultur och humanism går det inte att bygga hållbara broar mellan länder och folk.”
Året 1969 blev något av en peak när det gäller antalet värnpliktsvägrare i Sverige. Per Kågeson konstaterar i antologin Värnpliktsvägran en mänsklig rättighet, att det årliga antalet vägrare flerdubblats i Sverige och övriga Västeuropa. I antologin formulerade Dan Israel vad som kunde uppfattas som en förskjutning i den dåtida allmänna tolkningen av vad pacifism innebär: ”Kriget i Vietnam har klargjort att det inte behövs etiska eller religiösa skäl för att vägra värnplikt. Tvärtom, vi som anser det berättigat att FNL i Sydvietnam, Frelimo i Mocambique, MPLA i Angola, ZANU och ZAPU i Zimbabve, FALN i Venezuela och alla andra befrielserörelser världen över, att ta till vapen mot det rådande förtrycket, just vi har alla skäl att vägra värnplikt.”
För Dan Israel var det svenska försvaret ett klassförsvar, och måste därför brytas ner: ”Ett av sätten att göra detta är att av medvetet politiska skäl vägra värnplikt.”
Med krigets barbari, det oprovocerade angreppskrigets brist på logik, följer omedelbart uppgivna kommentarer om mänsklighetens destruktiva väg mot sin egen utplåning.
Med krigets barbari, det oprovocerade angreppskrigets brist på logik, följer omedelbart uppgivna kommentarer om mänsklighetens destruktiva väg mot sin egen utplåning. Hur kan annars civiliserade och förnuftiga människor använda sig av någon så primitiv konfliktlösning som massdöd, heter det. I fallet Ryssland och Ukraina är dessutom inte någon konflikt vid handen, åtminstone inte någon som skulle motivera att Ukraina ger upp sin suveränitet.
Resonemanget blir nedslående, eftersom det inte finns något självklart svar. Otaliga krig kan förklaras med ekonomiska, militärindustriella faktorer eller jakt på territoriella och strategiska fördelar. Vi har vid det här laget också lärt oss att så kallade objektiva faktorer inte alltid är självklara. Galna och dysfunktionella ledare kan både orsaka och utlösa krig. Övertydliga exempel är Hitler och Putin. Mot dem hjälper varken bomber eller pacifism. Återstår hoppet att militärt försvar och icke-våld tillsammans kan dra ut på pinan så länge att den hinner upphöra.
Texten har tidigare publicerats i tidningen Socialpolitik.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
