En mamma söker sitt barn i natten, men barnet vill inte bli hittat – frågan är varför. Sara Gordans roman Natten kretsar helt kring mammans liv och perspektiv och öppnar därigenom upp frågorna kring barnet.
I Sara Gordans roman Natten får en ung kvinna två barn med något års mellanrum, med en fransman i hans hemland. De bygger tillsammans en familj men efter ett par år vill hon flytta hem till släkt, vänner och arbete Sverige och familjen flyttar norrut tillsammans. Snart vantrivs också fransmannen, flyttar ensam hem igen och mamman blir i princip ensam med barnen, förutom under de resor som görs för att barnen ska få tillbringa tid men sin pappa. Båda barnen visar sig bära på svåra sjukdomar. Storasystern har en allvarlig diabetes som måste kollas och skötas, lillebror bär på ett svårt hjärtfel som kan komma att kräva operation, kanske flera. Mamma och barn kämpar tillsammans på under den tidiga barndomen, de är en tajt trio som bygger sin egen lilla villkorade värld i förorten.

Så förändras familjen igen, en ny man kommer in i gruppen, hela gänget flyttar till ett hus med hans tonårsdotter på halvtid. Ett nytt litet syskon ska kanske eller kanske inte födas; mamman får en propp i lungan och graviditeten blir en farlig navigation när det väl beslutats att den ska genomföras. Och så småningom föds ett fjärde syskon.
Här skulle äntligen harmonin ha en självklar plats. Men då börjar storasyster, i de tidiga tonåren, springa ut i natten, göra sig onåbar. Hennes sjukdom gör utflykterna farliga och får hela familjen på tå. Framför allt mamman (mellan amningspassen), med fickorna fulla av smörgåsar, men också ”maken”, beredd med bilen. Lillebror ligger lågt framför datorn på sitt rum.
Känslan är att hela familjen lever i ett krigstillstånd där vad som helst kan inträffa. Vare sig respektive familjemedlem hanterar det med hysteri eller apati så är paniken nära.
Den bortspringande flickans röst är påtagligt icke-närvarande, hon vars liv är i fara. Det är lätt att förstå den tunnelseende mamman, svårare att tycka om henne – ända till bokens slutord där författaren understryker att det finns en avsikt i att avgränsa berättelsen till mammans. I fixeringen vid den, och avskärmningen från allt annat, blir det stora hålet efter dotterns utgångspunkt så enormt att hon plötsligt blir närvarande som isolerad, och man känner behovet av just hennes oberättade historia.
Hur har flickans uppväxt sett ut, hennes rädslor, hennes ansvar för att skapa lugn i en familj där farlighet finns bakom varje hörn? Hon har sett sin mamma kämpa med livets svårigheter; en skilsmässa och livshotande sjukdomar hos barn och mamma. Bilden av en liten storasyster med totalt krav på att stänga av alla bråkiga reaktioner på rädslan växer fram genom mammans berättelse om sin egen utsatthet.
Det är lätt att förstå den tunnelseende mamman, svårare att tycka om henne – ända till bokens slutord där författaren understryker att det finns en avsikt i att avgränsa berättelsen till mammans.
Romanen Natten väcker tankar på barnets ständiga kamp för att hålla den vuxna, traumatiserade, i gott skick nog för att ta ansvar för barnet själv. Det är en skakande bok som får läsaren att verkligen reflektera över hur ett barn eller en ung person isolerar sig för att skydda familjen från smärta.
Det är lätt att associera till andra barn som med obegriplig logik för omgivningen söker det destruktiva framför tryggheten; barn till föräldrar som är traumatiserade av krigserfarenheter, flykt, kanske våld och/eller missbruk i familjen, fattigdom, otrygghet i att riskera att åter utsättas för fortsatt osäkerhet eller risk för utvisning till en farlig livssituation.
Varför är de inte nöjda när de har skola och bostad? Varför rymmer de? Drogar sig och hänger med farliga gäng? Kastar sten? Det är frågor som ställts av generation efter generation med allvarliga försök till problemlösning, som i dag utmanas av allt fler röster om hårdare straff i allt yngre åldrar. I dagarna kom ett förslag från ett riksdagsparti om att utvisa hela familjen till ett barn som misskött sig på gatan. En annan uppmanar till skarpa skott mot de bråkiga. Det är tankar som Sara Gordans roman, med sin stenhårt konsekventa avgränsning, väcker hos mig. Därför tycker jag enormt mycket om den.