“Att förpassa kärnvapenmotståndet till moralens område blir ett sätt att indirekt undergräva det: de som motsätter sig ett svenskt NATO-medlemskap framstår då som idealister med beröringsskräck.” Shabane Barot om faran med NATO och ett politiskt maktmedel med potential att utplåna allt levande.
Mot neongul bakgrund avtecknar sig tre svarta propellerblad centrerade kring en fet punkt. Den stiliserade figuren i varningstecknet för radioaktivitet ska föreställa en atomkärna som avger strålning. På den enhet för strålbehandling där jag för tillfället arbetar är det noggrant skyltat med varningstecken. Här utnyttjar vi atomkärnors egenskaper för att behandla tumörer. Strålning är en av hörnstenarna inom cancervården: en komplex, dyr och personalintensiv typ av behandling som räddar liv och lindrar symptom när bot inte är möjlig.
Under min tjänstgöring på strålbehandlingen anfaller kärnvapenmakten Ryssland sitt grannland Ukraina. Det är märkligt: strålbehandling och kärnvapen delar ursprung vetenskapligt sett. Båda har utvecklats till följd av grundläggande upptäckter inom det vetenskapliga fält som kallas kärnfysik. Strålbehandling, ett uttryck för omsorg om mänskligt liv och välbefinnande, är alltså ett syskonfenomen till kärnvapen, ett militärt och politiskt maktmedel vars kraft vilar på potentialen att utplåna allt levande.
Inte ens de mest enträgna bland NATO-vänner verkar tro att Ryssland har kapacitet till eller intresse av att anfalla Finland eller Sverige. Trots detta upprepas ständigt att läget är kritiskt, att vi inte längre har råd att stå utanför.
Sedan kriget inleddes har Sverige närmat sig NATO i snabb takt. I den pågående debatten om svenskt medlemskap har kärnvapenfrågan spelat en ganska liten roll. Motstånd mot kärnvapen framställs ofta som en moralisk ståndpunkt snarare än en säkerhetspolitisk, som hos DN-skribenten Ewa Stenberg (25/4): ”Sverige […] har arbetat i FN för att avskaffa alla sådana vapen. Det är en moralisk fråga för många svenskar, de ser inte kärnvapen som säkerhet”.
Att förpassa kärnvapenmotståndet till moralens område blir ett sätt att indirekt undergräva det: de som motsätter sig ett svenskt NATO-medlemskap framstår då som idealister med beröringsskräck. Förespråkarnas huvudargument är att Sverige är i behov av det skydd som bara NATO:s kärnvapen kan ge, hur otrevligt hotet om massförstörelse än råkar vara.
De grundläggande frågorna, exakt vad det är vi ska skyddas från och huruvida ett NATO-medlemskap skulle göra Sverige säkrare förblir dock obesvarade. Inte ens de mest enträgna bland NATO-vänner verkar tro att Ryssland har kapacitet till eller intresse av att anfalla Finland eller Sverige. Trots detta upprepas ständigt att läget är kritiskt, att vi inte längre har råd att stå utanför.
Vilka blir de inrikes- och utrikespolitiska konsekvenserna av ett svenskt medlemskap? Risken för ökade spänningar och en eskalering av konfliktnivåerna avfärdas av NATO-anhängarna: Putin ska inte få bestämma över Sverige. Kärnvapenmakternas terrorbalans, ett fossil från Kalla kriget, är det vi nu okritiskt förväntas knyta våra förhoppningar om framtida säkerhet och fred till.
Många tycks ha ett starkt behov av att i sin avsky för Putin hjälteförklara NATO. I en God morgon världen-krönika den 10/4 menar Göran Rosenberg att Putin nu hotar en värld ”vi trott oss leva i sedan andra världskriget, och som har vilat på en ordning av internationella lagar och konventioner som var tänkta att förhindra […] laglöst våld”. NATO, säger Rosenberg, är till för att försvara denna världsordning.
Att en allians dominerad av ett land som de senaste tjugo åren startat två vettlösa krig, ljugit för det internationella samfundet och legaliserat användandet av tortyr skulle vara en garant för internationell rätt är ett svårsmält påstående. All den förödelse, alla de människorättsbrott som USA- och NATO-ledda styrkor gjort sig skyldiga till världen över trollas av Rosenberg bort till förmån för en enkel motsättning mellan det modiga NATO och den fega svenska alliansfriheten.
Och nej – att framhålla USA:s krigsförbrytelser är inte ett sätt att legitimera Rysslands. Det betyder inte att USA och Ryssland är ”samma sak”. USA:s illgärningar är dock högst relevanta för frågan om svenskt medlemskap. NATO:s militära, ekonomiska och politiska positioner kommer att stärkas avsevärt om vi går med.
Klimatfrågan kräver global enighet och samordning på en tidigare oöverträffad skala. Sverige springer nu i motsatt riktning: bort från möjligheterna att välja en egen väg i utrikespolitiken, bort från utrymmet att på fredlig väg utöva påtryckningar mot Ryssland, in på en spelplan där reglerna dikteras av kalla krigets föråldrade logik.
Vissa socialdemokrater slår knut på sig själva för att visa hur Sverige som NATO-medlem kommer kunna verka för global nedrustning av kärnvapen. Förändra inifrån. Inte så sannolikt med tanke på att den på kärnvapeninnehav grundade terrorbalansen med Ryssland är en av alliansens grundvalar. Som NATO-medlem ger man legitimitet åt en ordning vars fundament är hotet om ömsesidig förintelse.
Klimatfrågan kräver global enighet och samordning på en tidigare oöverträffad skala. Sverige springer nu i motsatt riktning: bort från möjligheterna att välja en egen väg i utrikespolitiken, bort från utrymmet att på fredlig väg utöva påtryckningar mot Ryssland, in på en spelplan där reglerna dikteras av kalla krigets föråldrade logik.
Istället för att låsa in oss i NATO borde vi ta detta tillfälle i akt att påbörja utfasningen av de fossila bränslen som finansierar Rysslands krig. En framtid präglad av eskalerande kärnvapenhot och accelererande klimatförändringar måste förebyggas med alla till buds stående medel.
