Författaren och kulturskribenten Jan-Ewert Strömbäck har besökt utställningen Litiumtiden som pågår på Haninge konsthall. Konstnären David Larsson vill spegla vår tids bipolaritet – med att berätta om mirakelmetallen litium.
En dag i New York City noterar jag hur många av Manhattans fotgängare plötsligt stannar till vid Bryant Park, den västra sidan, nära sjätte avenyn. Ty där uppenbarar sig en man, närmare tre meter hög. Jätten, som blickar ut över 40:e gatan, är en staty i brons och föreställer José Bonifacio de Andrada e Silva.
Denna berömdhet har gått till historien som hjälte i Brasiliens självständighetsrörelse mot Portugal. Men han är inte lika känd för det han en gång åstadkom i Stockholms skärgård. Han gjorde, som det brukar heta, avtryck. I Utö järnmalmsgruva blev det ett avtryck i bokstavlig mening; bitar av en bergart lämnade hål efter sig. Bonifacio hittade år 1800 det bladformade mineralet petalit. 17 år senare skulle världen, när två svenska kemister analyserat fyndet, få vetskap om ett grundämne som så småningom blev en landvinning mot bipolär sjukdom.
Nobels epokgörande dynamit utmynnade i ett världsberömt pris. Frågan är om inte upptäckten på Utö är skäl för ett särskilt pris. Litium har blivit en livräddare för mängder av människor världen över och borde motivera ett årligt litiumpris. 2019 närmade sig verkligheten den tanken. Tre forskare fick nobelpriset i kemi för litiumjonbatteriets genomslag. Kemipristagarna var John B Goodenough, USA, Stanley Whittingham, Storbritannien och Akira Yoshino, Japan. De delade priset för att ha skapat en, med Kungliga Vetenskapsakademins formulering, ”laddningsbar värld”. Allt har minst två sidor.
Goodenough underströk att miljövinsterna av batterierna är stora samtidigt som det är ett faktum att själva tillverkningen är en belastning. Att efterfrågan på grundämnet för icke-medicinskt bruk ökar riskerna att elektronikindustrin och satsningen på elbilar kan prioriteras ännu mer. Kommer den kommersiella elektronikindustrin att lägga beslag på så mycket litium att det blir mindre för medicinskt bruk? Fyndigheterna är inte oändliga.
Goodenough underströk att miljövinsterna av batterierna är stora samtidigt som det är ett faktum att själva tillverkningen är en belastning. Att efterfrågan på grundämnet för icke medicinskt bruk ökar riskerar att elektronikindustrin och satsningen på elbilar kan prioriteras ännu mer.
Men vem bör tillskrivas den historiska upptäckten? Mineralogen Bonifacio, kemisten Arfwedson eller Jöns Jacob Berzelius som gav alkalimetallen namnet litium (efter ett grekiskt ord för ”sten”)? Med jurist- och bergsexamen i bagaget var Johan August Arfwedson kanslist vid Bergskollegium. Där lärde han känna Berzelius. Det uppstod, om man så vill, en personkemi mellan de båda. När de undersökt och identifierat mineralet blev Arfwedson, på den tiden, världskänd. Själv valde han en ganska tillbakadragen tillvaro som förvaltare av Hedensö gård i Sörmland.
För några år sedan gjorde jag tillsammans med läraren och redaktören Hans Östensson ett nedslag där. Det händer att utsända från länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet kommer för att beskåda fastigheten med det gamla orangeriet och laboratoriet där Arfwedson verkade. Men det var första gången två kulturarbetare på research kom på uppfarten och stannade i skuggan av lindarna.
Orangeriet är i dag hemvist för persikoträd, vinstockar, mynta och busktomater. Gården Hedensö på 2 200 hektar omfattar framför allt skog, jordbruk, djurhållning med bland annat köttdjur som hereford-kossor. Ett dovhjortshägn håller markerna till sjön öppna.
Hedensö gård ägdes och drevs av familjen Arfwedson i olika generationer ända fram till 1968 då byggmästaren Gunnar Graflund förvärvade gården. Dennes son Sven och hans hustru Ingrid tog över 1985. Vid vårt besök blev det samtal om hur bipolära patienter fått behandling, men också om litiums betydelse för andra framsteg – batterierna.
Som alltid har förbättringar och förändringar oönskade konsekvenser, inte minst i form av oläkbara sår i Bolivia och andra länder med gruvdrift. Vad händer när fyndigheterna tryter? Får brytningen för medicinska ändamål stå tilllbaka för elektroniska och andra produkter?
Vi talade också om författaren Lars Ahlin (1915–1997). Miljön kändes som placerad i en gränsöverskridande roman av just honom. Bipolär sjukdom är tacksamma inslag i åtskilliga skönlitterära verk. Så också, om dock diskret, hos honom. Redan 1946, innan litium hade blivit medicin, låter Ahlin i romanen Om, gestalta en kvinna, Matilda, som ”åker berg och dag-bana”. Romanen har beskrivits som experimentell och som läsare uppfattar jag också det experimentella, de plötsliga associationerna som något kongenialt med det bipolära eller, som det hette på den tiden, den manodepressiva läggningen.
En yngling utbrister när Mathildas humörsvängningar tär på tålamodet: ”Vi gör en skidbacke av hennes sabla berg- och dalbana…. Förstår du inte? I ställe för å glida uppför igen och in i hennes famn så kastar vi oss utför hoppet och tar mark i vår egen backe för en sån har vi farsan, och så blir hon förbannat snopen.”
Fönstertittande och grubbel upptar gestalterna. Och hur är det med Matilda där bakom gardinerna, snyftar hon eller är hon arg? Närstående och anhöriga blir seismografer, också det är något som människor i familjer med bipolära erfarenheter känner igen; tidiga tecken på antingen mani eller depression noteras med vaksamhet. Denna kvinnas personlighet är också en tveklös attraktion för en av de manliga gestalterna, så ständigt närvarande i dennes tankar att sonen, lockar med alkohol för att få sin far att tänka på något annat.
Men med typisk Ahlinsk estetik pendlar personernas avsikter på samma sätt som den bipolära individen rör sig mellan polerna. Ena stunden gäller det att hålla sig borta från Matilda, nästa stund närma sig henne: ”Farsan gå tebaks du! Matilda vill ha dig! Det såg jag som satt och såg henne på håll! Hon hade lagt ner en lock i pannan för din skull, så du har egentligen ingenting annat att göra än att inställa dig.”
Det som brukar kalla anhörigperspektivet är alltså närvarande hos Lars Ahlin, kanske allra tydligast i Kommer hem och är snäll, mästerverket till novell om den alkoholiserade mannen och hans hustru.
Litium och bipolaritet är inte ovanliga teman i musik och filmer gärna med en tydlig, om dock tveksam, avsikt. En hit med Kurt Cobain och Nirvana är ett känt exempel. Rapparen Kanye West har berättat att han har bipolär sjukdom. De allra mörkaste stämningslägena är tema i låten “I Thought About Killing You” med honom.
Filmer och teveserier på temat är otaliga. I Du gör mig galen är huvudpersonen en medicinvägrande bipolär patient. Uppenbarligen har en traumatisk händelse utlöst sjukdomen. Trovärdigheten i mannens reaktionsmönster är aningen diskutabel. Men blick och ansiktsuttryck, den inte bara nedstämda utan även ifrågasättande blicken liksom det återhållsamma minspelet, är obetalbart skådespeleri.
I spionserien Homeland med CIA-agenten Carrie Mathison behöver tittaren inte tveka om agenten bär på en diagnos. Även om symptom och beteende skulle kunna vara ett spionens raffinerade sätt att manipulera omgivningen, har hon utan tvekan bipolär sjukdom. Det visar sig i snart sagt alla lägen, också då hon inte arbetar. Carrie är uppvarvad och beter sig inadekvat, för att ta till ett av psykiatrins favoritord. Hon slarvar med mat och sömn, går på högvarv, struntar i överordnades direktiv, överreagerar. Det finns dramaturgiska skäl till att låta Carrie ha denna centrala roll; det är tacksamt att ge stereotypen i en vacker kvinna fritt spelrum, skapa en gestalt kring vilken allt kan hända. En välvillig slutsats är att när personer med diagnoser är mer eller mindre vardagsmat i populärkulturen har sjukdomarna avdramatiserats.
Det finns ingen anledning att moralisera över kommersiell eller konstnärlig frihet i olika populärkulturella yttringar. De goda nyheterna är ändå att med ingrediensen litium minskar stigmatisering, fördomar och skamkänslor.
Direkt vilseledande däremot är det inslag med medicinering som nämns i förbigående i serien The Sinner med Bill Pullman. Huvudpersonen förföljs av tankar på sitt förflutna, det som hände hans mamma, en kvinna som blev personlighetsförändrad av att ha ordinerats med litium. Någon sådan långtgående biverkan finns i verkligheten inte belagd av vare sig patienter eller profession. Sådana extremer hör möjligen neuroleptika till. Det finns ingen anledning att moralisera över kommersiell eller konstnärlig frihet i olika populärkulturella yttringar. De goda nyheterna är ändå att med ingrediensen litium minskar stigmatisering, fördomar och skamkänslor.
Dessa mina reflektioner infinner sig inför den smakfullt designade utställningen Litiumtiden som pågår till till den 22 maj i skärgårdskommunen Haninges konsthall, initierad av konstnären David Larsson.
Entusiastisk över ämnets egenskaper och fascinerad över att han och Haninge befinner sig bara tre mil från historiska Utö gjorde att han inledde projektet. Hittills är resultatet ett samarbete med konstnärerna Hannah Ljungh och Gideonsson/Londré under ledning av curatorn Sarah Guarino Werner. Utställningen är en exposé över den saltsmakande alkalimetallens kännetecken och användningsområden. Rent, stilfullt och, faktiskt också, rehabiliterande. Dessutom får besökaren ta del av kunskap som kan oroa – som att det behövs en 15-faldig ökning av världens litiumproduktion för att möta behovet för elbilar och dylikt. Därmed inställer sig frågan: Kommer fyndigheterna att räcka till oss bipolära patienter eller blir apotekens restnoteringar något som vi får leva med? I vilket fall som helst är litium ett grundämne som också borde bli prisämne.
Jan-Ewert Strömbäck ger i augusti ut boken Pionjären Kerstin Hesselgren (Hjalmarson & Högberg Bokförlag).
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
