”När Sverige nu har skickat in sin ansökan till Nato reser sig en central fråga: går det att vara emot kärnvapen och vara medlem i Nato? Eftersom Nato identifierar sig självt som en kärnvapenallians ställer det höga krav på Sverige att avsäga sig alla kärnvapenrelaterade aktiviteter. Det blir viktigare än någonsin att gå med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.” Det skriver Vendela Englund Burnett, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen och specialist i allmänmedicin, i en debattartikel i Arbetaren.
För det första, kärnvapen nämns inte i det Nordatlantiska fördraget som Nato som organisation vilar på. Det var inte förrän 2010 som Nato fastställde kärnvapnens roll i det strategiska konceptet. I detta fastställer Nato att så länge det finns kärnvapen kommer Nato vara en kärnvapenallians. Det strategiska konceptet är ett politiskt dokument och inte juridiskt bindande, till skillnad från det Nordatlantiska fördraget.
För det andra, Nato har inga egna kärnvapen. Däremot har Natomedlemmarna USA, Frankrike och Storbritannien kärnvapen. USA har dessutom ca 100 kärnvapen utplacerade på fem andra Natoländers territorium; Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. USA har därtill en uttalad strategi att alla Natoländer kan komma att försvaras med kärnvapen (exempelvis vid åberopande av artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier). Nato är dessutom villigt att vara först att använda kärnvapen vid en konflikt.
För det tredje, i Natos Nuclear Planning Group sker omfattade och sekretessbelagda (inte ens i Natos parlamentariska församling delges vilka diskussioner som förts i gruppen), operativa diskussioner kring kärnvapen. Det är här övningar med och eventuell användning av kärnvapen planeras och alliansens kärnvapenpolicy diskuteras och sätts. Den enda Natostat som står utanför Nuclear Planning Group idag är kärnvapenstaten Frankrike.
Sverige måste tydliggöra att man inte låter sig försvaras av kärnvapen och att kärnvapen aldrig får användas i Sveriges namn. Sverige får aldrig vara med och planera, förbereda eller öva på att använda kärnvapen, vapen som är designade för att massmörda civila.
Går det då att stå utanför allt detta som Natomedlem? Då kärnvapen inte nämns i det Nordatlantiska fördraget och inte heller skriver att alla måste vara med i Nuclear Planning Group, och eftersom det är upp till Nato/USA att förhandla med Sverige om att föra in kärnvapen på svenskt territorium, så finns det inga juridiska hinder. Det som troligtvis blir svårast är att ställa sig utanför det så kallade kärnvapenparaplyet.
Sverige måste tydliggöra att man inte låter sig försvaras av kärnvapen och att kärnvapen aldrig får användas i Sveriges namn. Sverige får aldrig vara med och planera, förbereda eller öva på att använda kärnvapen, vapen som är designade för att massmörda civila.
Det finns många olika överenskommelser, avtal och policys inom alliansen. Det gäller såväl utplacering av kärnvapen på territorier, andra kärnvapenrelaterade aktiviteter (exempelvis hade Danmark en tämligen utförlig fotnotspolicy under 1980-talet där de avsade sig olika aktiviteter och uttalanden), liksom deltagande i olika grupper och övningar. Det finns alltså redan en tradition av att stater gör olika förbehåll.
Natolandet Norge framställs i debatten som ett föregångsland vad gäller nedrustning. Förvisso har landet spelat en aktiv roll i flera konventionella processer kring nedrustning, till exempel vad gäller landminor och klustervapen. Men när det kommer till kärnvapen är bilden mindre skimrande, det finns inga eller få exempel där Norge spelat en avgörande roll för nedrustning av kärnvapen.
Det är anmärkningsvärt att inte nu reflektera över att 200 år av alliansfrihet uppenbarligen gick att omvärdera med en enorm hastighet, men inte ett beslut om att ansluta till FN-förbudet mot kärnvapen som Sverige i FN:s generalförsamling var med och röstade ja till.
Det allra viktigaste som Sverige kan och bör göra är att genast ansluta till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Då ansluter vi oss till ett legalt ramverk som effektivt utesluter Sveriges deltagande i flera av de ovan nämnda aktiviteter, och tydligt visar att Sverige tar avstånd mot kärnvapen. Regeringen sade 2019 nej till att ansluta till konventionen, bland annat med hänvisning till att förhandlingarna av konventionen gick för snabbt.
Det är anmärkningsvärt att inte nu reflektera över att 200 år av alliansfrihet uppenbarligen gick att omvärdera med en enorm hastighet, men inte ett beslut om att ansluta till FN-förbudet mot kärnvapen som Sverige i FN:s generalförsamling var med och röstade ja till.
I övrigt bör Sverige stifta en tydlig lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium, förbehålla sig rätten att inte stå bakom Natos uttalanden om kritik mot FN:s konvention om förbud mot kärnvapen samt tydliggöra att Sverige aldrig ska vara med och planera, förbereda eller öva inför att använda kärnvapen. Som Natomedlem måste Sverige förmå alliansen att inte hota om att använda kärnvapen (även som förstaslagsförmåga) och förmå alliansen att avsluta sitt beroende av kärnvapen och verka för nedrustning av alla kärnvapen.
Detta har inget medlemsland tidigare gjort och det kommer att kräva politiska förhandlingar, diplomatisk skicklighet och en stark politisk vilja från våra folkvalda. Men det är den enda acceptabla vägen för Sverige att gå. Sveriges flera decennier långa arbete för nedrustning och avspänning får inte kastas överbord i samband med att vi går med i Nato.
Vendela Englund Burnett, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen och specialist i allmänmedicin
