Historien består av en mängd olika bitar ur tid och rum, där urvalet är politiskt. Amat Levins bok Svart historia fyller i många stycken ur ett saknat perspektiv. Flera böcker, radio- och tv-program berättar om människor och kultur med afrikanskt ursprung och utgångspunkt.
Orden är viktiga, George Orwell dissekerade språkets politiska påverkan i sin bok 1984 (skriven redan 1948) och det vet varje maktspelare. Efter två månaders krig riskerar den ryss som kallar det något annat än en militär specialoperation hårda straff. Den som segrat i en konflikt kan beskriva den och forma sanningen om historien.
I ett moraliskt perspektiv kan det väl vara tveksamt om det överhuvudtaget finns några vinnare – européer plundrade Afrika på vad som fanns att utvinna och lämnade stora områden i fattigdom, korruption, politiska tragedier och miljökatastrofer – men inte heller i de stater som utförde plundringarna är arvet enbart positivt.
Halvtannat sekel efter påbörjandet av politiskt sanktionerad plundring kommer krav på skadestånd, återlämning, ursäkter och erkännande av skuld. I vissa fall erkänns rimligheten i att åtminstone en del av det som stulits och berikat förövarna borde ersättas.
Här kommer orden in; det får absolut inte kallas återlämning – utan gåvor. Skadestånd kan tolkas fel – i stället kallas det bistånd eller att man vill bidra till utvecklingsprojekt. Så skapar man undantag av det som skulle kunna tolkas som regel.
Amat Levin har i Svart historia samlat berättelser från områden och tider där människor med afrikansk hemvist och ursprung spelat kända roller. Boken bygger på hans instagramkonto med samma namn, och blir med sina korta stycken ett rikt pussel att lägga. Det är en ganska tjock bok, men kan förstås inte rymma mer än väl valda nedslag i en historia som är tusentals år gammal. Sedan 1600-talet inrymmer de också människor som, ofta av tvång, hamnat i de forna kolonialländerna.
Det kan ibland kännas nonchalant eller okunnigt att tala om kontinentens över 50 olika länder som en enhet, vare sig en människa har sitt ursprung i Ghana, Sydafrika, Somalia eller Egypten kallas hon afrikan. Men man kan också fråga sig om det är bättre att referera till de namn och gränser som drogs upp av européer för 140 år sedan och som förvånansvärt ofta lever kvar.
I dag är det få som fortfarande bär namn efter sina koloniala erövrare, men de finns, som Kongo Brazzaville namngivet efter Pierre Paul François Camille Savorgnan de Brazza, italiensk-fransk greve och medtävlare för Frankrikes räkning, till Henry Stanley på uppdrag av den belgiske ökände kung Leopold under slutet av 1800-talet.
Afrikanska riken och namngivna territorier uppstod, slogs ihop, bekrigade varandra, ockuperades och föll samman av olika orsaker långt innan européer upptäckte möjligheterna att plundra dem. Människor angreps och såldes på grund av sin hudfärg eller andra kriterier som slavar i hundratals år. Levin slår stora bågar över historien, men namnger också och ger både offer, kulturpersoner och härskare röst och ansikten. Det ger en närhet till afrikanska folkgrupper och individer som tidigare inte prioriterats i västs historieskrivning, utan osynliggjorts.
Levin slår stora bågar över historien, men namnger också och ger både offer, kulturpersoner och härskare röst och ansikten. Det ger en närhet till afrikanska folkgrupper och individer som tidigare inte prioriterats i västs historieskrivning, utan osynliggjorts.
Andreas Karlssons bok Kampen om Afrika – Den europeiska koloniseringen ställer i stället traditionellt linjärt upp en historia utifrån de olika länder som diskuterade sig fram till uppstyckningen av världsdelen på Berlinkonferensen 1884, när man till slut fått kläm på de mineraler, den arbetskraft och den kultur som gick att profitera på. Här lär vi inte känna offren för erövringarna, men Karlsson ger ordentligt pedagogiska lektioner i hur laglöshet och terror slog sönder samhällen och införde ordningar som fått katastrofala följder.
Ett exempel är folkmordet i Rwanda 1994, som hade sitt ursprung i den först tyska och efter första världskriget belgiska upphöjelsen av folkgruppen tutsier gentemot hutuer. Ändå kan jag studsa till vid att han så självklart namnger områden och platser med koloniala namn utan att reflektera att till exempel sjön Stanley Pool måste ha hetat något annat en gång (Nkundasjön, och i dag Malebodammen).
Över hela kontinenten har frigörelse- och därpå inbördeskrig rasat, ofta, som i Angola och Moçambique, i decennier som följd av kolonialmakternas ignorans gentemot demokratiska strukturer. Själva har de, som i till exempel fransmännen från Algeriet flytt hals över huvud när frigörelseprocesserna obevekligt närmat sig. En miljon franska medborgare utnyttjade där sin rätt att flytta till Frankrike med enorma klasskonflikter som följd.
Kolonialiseringen pågick utanför de hemmavarande européernas blickar och kunskap om vad som verkligen pågick. Afrikaner beskrev inte som människor och kontinenten betraktades (liksom andra ursprungsfolks områden) som renons på civilisation, fri att exploatera.
Pengar berättar inte hur de lagts på hög, men enorma mängder av föremål och konst som stulits kan berätta om sitt ursprung och hur de hamnat på museer, gallerier och privata hem världen över. Afrikansk konst tillhör det mest profitabla på konstmarknaden, och afrikanska stater som kräver tillbaka sin kultur och sina föremål med ofta djup rituell innebörd får en mängd olika förklaringar till att det är omöjligt.
I London, Paris, Bryssel och andra länder förevisas kroppsdelar och döda kroppar och skulpturer vilket förklaras vara av största vikt för att ”vi” ska förstå mänsklighetens historia – och ju fler desto bättre. Också i länder där kolonialiseringen i princip varit kortare privata ”äventyr” att delta i rovdriften, som Sverige, finns etnografiska museer med stulna föremål.
Om konststölderna berättar Nora Philippes dokumentär Återlämna? Afrikas jakt på sina stulna mästerverk, som visas i SVT Play. Dessa verk stals också ofta för att systematiskt utplåna kulturer och därigenom splittra hela samhällen för att underlätta erövringarna. Missionsrörelserna, där inte minst de svenska var ordentligt aktiva, deltog i arbetet i att förminska eller helt enkelt utplåna afrikanernas egna rötter.
Trots att det mesta man läser och tar del i när det gäller den moderna, väl dokumenterade historien om Afrikas ”möte” med omvärlden, ibland är nästan ofattbart, inte minst i sin groteska omfattning, ger Levins bok en form av upprättelse. Berättelserna om enskilda individer som lämnat avtryck är exempel på kraften i historisk kunskap. Här finns inte så få som samlat motstånd och sett till att hotade kulturer levt vidare mot alla odds.
Han romantiserar inte dem som gått under i hopplös kamp, inre strider eller medvetna sabotage utifrån, som till exempel många av medlemmarna så tragiskt föll offer för i Black Panthers i USA under 1960–80-talen. Men han ger dem ansikten och röster. Generöst nog har han också till varje kapitel samlat tips för vidare läsning – en guldgruva.
Ett sista tips är Rafaela Stålbalk Kloses P2-dokumentär Fela Kulti och de 27 fruarna, om den världskände musikern och aktivisten Fela Kultis frihetskamp i London, Nigeria och USA. Överallt när man ser sig omkring finns det möjlighet att fylla historiens luckor.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.