Årets sommarföljetong är det hyllade och Augustnominerade seriealbumet När vi var samer. Arbetaren ringde upp författaren Mats Jonsson för att ställa tre frågor.
Inför det här projektet började du rota i din egen släkts historia och ditt skogs-samiska ursprung. Hur kändes det?
– Jag var nervös över vad jag skulle hitta, eller snarare över vad jag inte skulle hitta. Skogssamernas historia är så bortglömd att det inte alls var säkert att jag skulle hitta nog för att göra den bok jag ville. När historien sedan öppnade sig för mig blev jag omtumlad både som författare och som, ja… människa. Jag insåg hur mycket som undanhållits både mig själv och Sveriges befolkning.
Varför tror du vi i Sverige generellt vet så lite om den samiska kulturen?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Löpande kortbetalning 1 månad (8 nr)
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
12 månader
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
6 månader
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT
Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”
Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.
Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.
– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.
Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.
Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet.
Arbetsköparna kritiska
– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.
Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.
– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.
Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång. Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT
Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister
Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi. Samtidigt växer motståndet mot regimen.
I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.
– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.
En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.
– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.
Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.
– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.
En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.
Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.
Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet
I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.
– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmad Reza Jalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammafattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren
Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?
– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.
Irans kvinnor visar orubbligt mod
Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.
– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:
– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.
Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.
Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.
– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.
Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund
Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.
– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.
Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.
“Skulle vara en utmaning att samarbeta”
Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.
Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?
– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.
Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:
– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.
Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.
– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.
Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.
Den 1 februari har Uppsala stadsteater premiär på Ett svenskt brott. För Johanna Emanuelsson, som har skrivit pjäsen, blev produktionen en dramatiskt annorlunda process än hon är van vid. Arbetarens Josephine Askegård har mött henne för ett samtal om föreställningen som landade i en djupt personlig historia och en berättelse om klass.
Johanna Emanuelsson gick ut dåvarande Dramatiska institutet, Di, i Stockholm 2013, och har sedan dess skrivit en lång rad pjäser och filmmanus. Ofta i samarbete med regissörer som hon lärt känna på vägen och skapat ett bra samarbete tillsammans med. Redan med en tidig pjäs, Älvsborgsbron, fick hon uppmärksamhet och priser, och har kunnat leva på sitt skrivande – vilket också innefattar stipendier som är ett vanligt sätt att stötta ekonomin i hennes bransch.
Johanna Emanuelsson är uppvuxen i Bergsjön i Göteborg. Innan hon sökte och kom in på Di (nu Stockholms konstnärliga högskola) arbetade hon, liksom hennes mamma och syster, inom vården. Hon har ofta skrivit om samhället och politikens verklighet ur den enskilda, ofta unga, människans perspektiv.
Bland hennes produktioner finns också den uppmärksammade Välkommen till prekariatet (2015), presenterad som ”en svart komedi om daglönare, konsulter och gästarbetare i det moderna klassamhället”. Både den och den nu aktuella Ett svenskt brott har regisserats av regissören Helena Sandström Cruz.
Johanna Emanuelsson har samarbetat med mindre, fria scener och grupper som Teater Tribunalen i Stockholm. Nu är hon tillbaka på Uppsala stadsteater där hon dramatiserade Elin Wägners Pennskaftet 2019. Titeln Ett svenskt brott är lätt att associera till Maj Sjöwall och Per Wahlöös politiska deckarserie med undertiteln ”Roman om ett brott” – där brottet i lika hög grad som bokens kriminalhistoria berättar om ett samhälle som sviker de underprivilegierade.
Här handlar det om ett arbetslag inom demensvården, där en arbetsplatsolycka blir en än större katastrof på grund av svek från chefer och samhällsinstanser som borde stötta och skydda.
Egentligen började pjäsen som en idé att skildra tre kvinnor på tre olika arbetsplatser i Sverige.
– Jag kallas gärna politisk dramatiker när jag vill prata om det som jag vill prata om – som klass. Men idén var att jag och Helena Sandström Cruz skulle göra en Välkommen till prekariatet 2.0. Alltså – vi pratar om arbetarklasskvinnorna här och nu, säger Johanna Emanuelsson när vi träffas för ett samtal om hennes aktuella pjäs.
– Det här är vår fjärde produktion ihop. Helena Sandström Cruz är vass på att skriva pitchar, men det är inte jag, alls. När hon formulerade det lät det så bra: tre arbetarklasskvinnor, med sin olika perspektiv, varav ett öde som vi känner till. Den äldsta ska dö på grund av en arbetsplatsolycka. Då tänkte jag att hon jobbar inom vården – de andra kanske inom hotell/restaurang och kanske den tredje papperslös.
Johanna Emanuelsson insåg snart att detta var en mycket privat historia.
– Det som kom att hända med pjäsen var att jag sakta men säkert insåg att det måste utspela sig inom demensvården. Och det svåraste har varit att lämna verkligheten därhän; alltså att göra teater av det. Det som såg så bra ut på papper blev den svåraste processen jag varit med om. För det handlar om min mamma Annica.
Valia Sapouna, Shada Sulhav, Birthe Wingren på en repetitionsbild från Ett svenskt brott. Foto: Maria Lilja
– Det blev som att lära sig skriva dramatik på nytt. Och det personliga tog över; jag och min syster Anneli var så ensamma i den här katastrofen. Och så är man glad att man får ett uppdrag med pjäsen samtidigt som att: Fan det är så viktigt det här!
Johanna Emanuelssons texter har ofta haft inslag av hennes egen familjs historia, som i filmen Dröm vidare från 2017.
– Jag hade dåligt samvete när Dröm vidare kom ut, för jag visste att min mamma skulle känna igen sig i huvudpersonen Mirjas mamma. Men hon sade bara: ”Åh du är så duktig, så duktig”, berättar Johanna Emanuelsson.
Så hon har känt att hon har sin mammas välsignelse, och även sin systers, när hon nu gestaltar moderns olycka på sin arbetsplats i Mölndal, vilken ledde till fyra år av trauma med illa behandlad smärta och till slut till hennes död vid 60 års ålder. Det var för fyra år sedan.
En berättelse om ett svek
Samtidigt är pjäsen en starkt politisk berättelse om hur samhället sviker den drabbade och om hur familjen kämpar på i stor ensamhet. Så småningom utförsäkrad och med småsummor i ersättning från vårdens egna försäkringsorgan.
Johanna Emanuelssons mamma Annica arbetade sedan tonåren både länge och hårt inom vården, och försörjde familjen på en låg lön. De sista åren med nattpass inom demensvården.
Gillade hon sitt jobb?
– Ja, jag tror det. Men jag tror egentligen att hon mest var orolig för pensionen. Hon jobbade och jobbade och jobbade, tog aldrig semester för att vara ledig. Hon cyklade fram och tillbaka i ur och skur till jobbet i Mölndal. När hon var sjuk tog hon ut några semesterdagar. Hon försökte lägga pengar på hög för pensionen.
Så var det fram till den dagen arbetsolyckan ägde rum.
– Det var på ett boende i Mölndals kommun. En tvättmaskin stod och läckte. Hon halkade och fick en total hamstringsruptur så hon svimmade av smärtan, låg i det iskalla vattnet. Vi visste inte riktigt vad det var och vi var så oroliga för vår mamma redan innan, berättar Johanna Emanuelsson.
Läkaren skrev rätt diagnos. En total hamstringsruptur innebär att en lårmuskel släpper, vilket oftast drabbar idrottare.
– En operation ska göras inom två månader, säger Johanna Emanuelsson, men vården blev arbetsterapi och smärtstillande, och inte ens plats på en kölista – det är mera intressant att operera de här unga idrottskillarna, tillägger hon.
– Så jag och min syster Anneli ägnade de efterföljande fyra åren åt detta. Stafettläkare som skrev ut olika preparat, smärtteam som inte brydde sig. Hon blev utförsäkrad. Alla myndigheter som svek – totalt. Jag och min syster ringde läkare, följde med när hon skulle träffa chefen. Och min mamma var så ledsen och fick fobi mot att träffa folk. Och hon kunde inte göra så mycket mer än att ligga på mage – den smärtan ska man inte behöva leva med.
– Vi tog hand om min mamma Annica i fyra års tid. När det gäller manliga arbetsskador händer det ju ofta att man dör i olyckan. Men det finns inte så mycket statistik inom kvinnoyrken – hur och varför dör du, varför får du en hjärtinfarkt?
En gång i halvåret besökte familjen arbetsplatsen för möten med enhetschefen, möten som blev ytterligare smärtsamma minnen:
– Mamma var så ledsen och arg så hon fick hysteriska utbrott, för hon kunde ju inte tala för sig. Efteråt bad hon om ursäkt och jag sade: ”du ska inte be om ursäkt, du behöver någon som talar för dig som litar på dig och ser vem du är. Vi går på de här mötena för att se hur länge de kan behålla dig innan de måste sparka dig. Det är vad de här mötena går ut på – det är ingen som ser dig i det här. Det är klart som fan att du får en panikattack och börjar skälla på dem fast de inte har sagt något elakt för de är friska vanliga människor.
– Min mamma var väldigt politisk men så sade hon: ”Jag känner mig så värdelös. Jag gör ingenting, jag gör ingen nytta”. Jag frågade vad hon hade sagt om det här hade gällt en annan undersköterska? Då kunde hon svara: ”Jag hade sagt att det hade varit en hjälte! Fy fan hade jag sagt”.
– Så hon dog i sviterna av den här arbetsplatsolyckan, hon fick inte adekvat vård. Vi orkade inte ens göra en Ivo-anmälan. Alltså, har man arbetat sedan man var 19 år som undersköterska och inte kan få en operation inom två månader… Det är så jävla grymt, säger Johanna Emanuelsson, och hon blir fortfarande riktigt ledsen när hon berättar om dessa år, hennes mamma Annicas sista, av smärta och ensamhet.
Birthe Wingren på repetitionsbild från Ett svenskt brott på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja
Hur kändes det för dig då, när du hamnade i detta privata från att i många år varit en professionell skrivande person och sedan hamna i …
– … att inte kunna skriva alls! Jag var rädd varje dag för att Petra Brylander (dåvarande chef på Uppsala stadsteater) eller dramaturgen Marie Persson Hedenius skulle ringa mig och säga: ”Vi river ditt kontrakt”.
Hur känns dina tidigare föreställningar och produktioner i förhållande till den här pjäsen?
– Både dramaturgen Marie Persson Hedenius och Helena Sandström Cruz kände till min berättelse, och jag kunde gråta på vissa möten, men det var inte en lätt process de hade. Jag är så glad att jag hade deras förtroende – att de visste att jag skulle klara det, och det har jag sagt till dem.
Kunde de hjälpa till med synpunkter då? Ett utomperspektiv på ditt personliga?
– Ja exakt! De kunde stryka och ta bort. Och till sist landade vi på ett demensboende med påhittade figurer på samma arbetsplats och mer och mer av att de kämpar ihop – eller inte ihop.
Det verkar som ett bra sammanhang på Uppsala stadsteater, att du har kunnat prata med kollegor och bolla din text?
– Ja Gud ja, så fantastiska skådespelare har vi fått, och Helena – det är som sagt den fjärde produktionen vi gör ihop och det betyder ju något varför vi inte släpper varandra, säger Johanna Emanuelsson.
Känner du att du har landat nu med pjäsen på ett professionellt plan?
– Ja och jag kände det på kollationeringen – den första arbetsdagen – och folk frågade om jag var nervös. Och jag kände bara då att nej, inte alls faktiskt, jag är klar. Men sedan är det förstås mycket pill med detaljer och särskilt i en sådan här pjäs att: ska de verkligen säga så, och så vidare. Så att det inte blir privat men personligt och intressant. Det är faktiskt första gången jag inte varit nervös på en kollationering.
Vi pratar mera om hur det har gått att göra detta djupt privata till text för en publik, och till den politiska berättelse hon vill gestalta.
Har du träffat vårdpersonal under projekttiden?
Inte jag, alls, men det har de övriga, såsom skådespelarna och regissören, gjort. De har pratat med undersköterskor bland andra.
Men din text bygger på dina personliga erfarenheter och din mamma Annicas historia?
– Ja, och sedan min och min systers kamp för att få det att fungera. Så den första akten handlar om arbetet och den andra om hur den här kvinnan ska försöka slåss mot ett system.
Är du lite nervös att den inte ska gå hem – vara för politiskt magstark?
– Nej inte alls, och tydligen är den också väldigt rolig, har regissören varnat mig för. Man gapskrattar väldigt mycket. Jag tror att det kommer att bli hur bra som helst. Men jag är inte så intresserad av vad borgerlig media tycker, egentligen – tycker de att den är bra så är det kul, tycker de inte det så tycker de inte det. Då är det inte för dem. Men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, jag hade inte kunnat göra dem glada.
Shada Sulhav, Malin Tengvard. Repetitionsbild. Foto: Maria Lilja
– Jag tränar på att göra lite intervjuer för jag vill uppmärksamma frågan. Alltså det här kan hända vem som helst. När man nedmonterar som man gör nu, snabbare och snabbare och snabbare, så se upp, övre medelklassen! Se upp! Det är det jag vill få fram: Det är inte många som sitter säkert i båten i dag, säger hon.
”Äntligen handlar det om oss”
– Det kommer jättemycket människor från Kommunal till pjäsen, jag vet det. Men jag vill ha alla andra människor också här. Jag vill att folk ska veta att det här händer och jag vill se en stor publik och jag vill se fler av den här typen av pjäser. För nu ser jag på sociala medier att ”Ja, vad kul! Det handlar om oss – om mig, äntligen!”
Är detta ett tema du har tänkt på redan medan din mamma levde?
– Ja på något sätt. Jag berättade att jag ville göra en pjäs om min farmor som var krigsbarn – hon gick som 16-åring till Boden från Rovaniemi, drygt 25 mil, för hon skulle fan inte vara krigsbarn utan skulle börja jobba. Och min låtsasmorfar Birger och hans syskon blev sålda till lägsta pris och fick dricka grisblod för att bli mätta. Och mamma visade mig bilder och lyste upp för första gången. Pjäsen hette Patrasket, och det ställde hon sig frågande till. Jag sade att patrasket var de som byggde Sverige, som blir avlurade lönerna, som får det minsta möjliga, som ser till att samhället går runt.
Att kvinnor möts, framförallt unga som du skrivit om tidigare…
– Som på min tid när jag gick ut för tolv år sedan var det inte så svårt att få ett jobb, det är på grund av Suzanne Osten och hennes arbete. Hon gjorde ju barnteatern progressiv och het och politisk i Sverige. Till skillnad från i Tyskland, där ingen vill jobba med barnteater. Och om hur man växer upp.
Har du själv gjort en klassresa, tycker du?
– Jag vet inte vad den innebär. Om det innebär att jag får gå på röda mattan och fått flygbiljetter för att se en pjäs på tyska så absolut. Men jag vet inte vad resan består i egentligen. Jag vet inte hur den går till, vad det är som gör att jag bor i Stockholm, som gör att jag har en hyresrätt som är 17 grader kall och jättelyhörd, i Örby. Att jag knappt fick en hyresrätt efter elva år i bostadskön, att jag bott inneboende, bott i kollektiv. Jag vet inte vad jag har fått på vägen förutom att jag har fått vara i fina salonger och prata med människor som min syster Anneli inte har fått prata med. Men hon får prata med andra människor. Hon jobbar på kardiologen och får vara med och kanske rädda ett liv. Hon är så bra, och kan ställa så bra frågor till mig.
Vad händer när din text framförs på en scen? Hur tänker du dig publiken?
– Jag kan inte tänka på publiken. Vad jag önskar är att publiken ska vara engagerad.
Det är scenen som är ditt rum, så att säga?
– Ja, och jag har en föreställning om var det hela ska utspela sig. Jag har det i huvudet, det där gamla stället som jag fick jobba på via min mamma. Man fick inte jobba ihop då men hon jobbade ju nätter. Men det är mer än tio år sedan nu.
Så du har haft denna speciella plats i huvudet när du skrev?
– Javisst. Men det som är det fantastiska är att det har inte scenografen, eller de andra som är med här. Det finns dramatiker som: ”Rör inte min text!”, som har inställningen att regissören kommer och förstör. Men jag gillar att stöta och blöta sammanhanget, och grejerna man gör ihop.
Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara “antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.
De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.
Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.
Orättvis och djupt oroande
För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.
Att byta namn till “Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande “Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.
Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.
Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.
Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden.
Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet
“Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.
Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.
Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.
”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.
Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:
Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.
Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet.
Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:
• Vad är det som hindrar er från att agera? • Vad behöver ni för stöd för att agera? • Har ni gjort något annat? I såna fall vad?
Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!
Palestinska fack vädjar om hjälp
Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.
Där stod det bland annat: “Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”
Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.
Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*
Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.
Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!
Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!
På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter.
För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner.
Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!
Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.
Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren
Alex Olofsson: Ingen nyhet när bananmonarkin blir vasallstat åt USA
Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.
I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.
Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.
Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.
Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet
Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder.
DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.
Fredsrörelsen har ensamma protesterat
Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna.
Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.
Hamnarbetarförbundet har varslat om blockad mot att lasta och lossa krigsmateriel till och från Israel. Det här med anledning av det pågående folkmordet i Gaza.
Det var redan innan jul som Arbetaren kunde rapportera om att en majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstat för en blockad av israeliskt krigsmateriel. Nu verkställs varslet och blockaden är planerad att påbörjas måndag den 28 januari.
– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, säger förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande på fackföreningens hemsida under tisdagseftermiddagen.
Han fortsätter:
– Redan den 10 oktober förra året bedömde Rädda Barnen att Gaza var den farligaste platsen på jorden för barn, efter att 11 300 identifierade palestinska barn dödats. Vi känner att vi måste göra något helt enkelt.
Förbundet har påbörjat ett arbete med att börja identifiera vilka gods som kommer att innefattas av blockaden.
I Los Angeles i Kalifornien flyr över hundratusen människor undan förödande bränder i detta nu. Men hur förvandlas en naturhändelse till en naturkatastrof med förutsebara offer?
När självaste Hollywood-skylten hotas av eldstormar från tre olika jättebränder, och nomineringarna till Oscarsgalan flyttas fram för första gången under dess nästan sekelgamla historia kan man undra om det är en katastroffilmen som blivit verklighet. Svaret är förstås ja.
Men de dramatiska bilderna är inte de första vi sett av förödande naturhändelser – knutna till klimatkatastrofer eller ej – som de senaste decennierna allt mer regelmässigt drabbat människor i länder som Mexiko, Bangladesh, Tjeckien, Haiti och Grekland.
Tsunamikatastrofen 2004
Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 och den efterföljande tsunamin orsakade omkring 226 000 människors död, och gjorde fem miljoner människor hemlösa. Varje offer var lika viktiga, men i Sverige uppmärksammades framför allt svenska turister som omkom i Thailand, inte lika mycket den restaurang-, och hotellpersonal som arbetade för dessa turister, och andra i lokalbefolkningen som drabbades.
Många svenska överlevande lade i efterhand ner arbete för att stötta den thailändska lokalbefolkningen att återuppbygga området. Men vi har inte hört så mycket om ifall Sveriges myndigheter tagit sin del i ansvaret i gemensam forskning mellan länder kring hur människor kan skyddas från liknande händelser oavsett klass och härkomst.
En analys från 2020 som samlat forskning från 42 europeiska universitet visar att de tre senaste decennierna varit i särklass de mest översvämningsrika i Europa på 500 år. ”Översvämningar tillhör de naturriskfaktorer som förvandlas till naturkatastrofer genom bristfällig samhällelig planering och beredskap”, påpekade forskaren i klimathistoria Dag Retsö (i dag docent i ekonomisk historia) när analysen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature.
Det är inte svårt att applicera tänkesättet även på jordbävningar och de enorma bränder som härjat regelbundet inte minst i Kalifornien under de senaste åren.
I Los Angeles skrivs det nu om kända och rika människor som får fly sina hem. Tragedier i varenda fall, förstås, men kanske lite extra jobbigt för den som inte har råd att evakuera sig och sin familj och husdjuren till ett lyxhotell i LA. De som klagar över att försäkringsbolagen för några månader sedan sade upp försäkringarna för de boende i det enorma katastrofområdet hade i alla fall försäkringar.
Det är inte de rikas fel att medierna helst rapporterar om dem, men det är stötande att de många städare, matleverantörer, chaufförer, djurskötare, trädgårdsmästare, poolskötare, nannies, yogainstruktörer, nagelskulptörer, kockar, väktare, hantverkare och brandmän som servar de rika och kända, och nu är bland de många, i skrivande stund över 100 000, på flykt ignoreras. Kommer dessa att få ta del av ersättningen som nu utlovas för förstörda hem?
Orkanen Katrina 2005
Den (förutspådda) tropiska cyklonen Katrina drabbade USA:s sydöstra delstater i slutet av augusti 2005 med enorm förödelse och gav eko över världen. Över 1 800 människor omkom och en miljon blev hemlösa.
Staden New Orleans låg under flera meter djupt vatten och stora delar var helt enkelt förstörda. Efterverkningarna slog hårdast mot de fattiga i alla delstater stormen drabbade, varav majoriteten var afroamerikaner. Människorättsaktivister påpekade systematiken i att just dessa grupper drabbades.
Evakuerade människor utanför en sportarena i New Orleans den 28 augusti 2005. Foto: Dave Martin/TT
Den tidigare presidentfrun, och dåvarande presidenten George W. Bushs mamma, Barbara Bush gjorde ett besök i en arena i sportcentrat Reliant Park i Houston, Texas, dit 24 000 hemlösa evakuerats från Lousiana, med ”barnsängar sida vid sida i en jättestadion där ljuset aldrig släcks och ljudet av gråtande barn inte tystnar”, som tidningen The Nation beskrev det.
”Alla är så överväldigade av generositeten. Och så många här i arenan var ändå underprivilegierade så detta fungerar mycket bra för dem”, utbrast Barbara Bush ”innan hon återvände till sin egen mångmiljonvilla i samma stad”.
Uttalandet uppmärksammades hånfullt den gången. Två decennier har gått men perspektivet är i stort sett det samma.
