”Problemet med utbildningssystemet, ur konservativt och marknadsliberalt perspektiv, är att det är svårt att utbilda människor tillräckligt mycket för att fylla den moderna ekonomins behov, och samtidigt tillräckligt lite för att vanligt folk inte ska använda sina kunskaper till att ifrågasätta samma ekonomi.” Per-Anders Svärd om den kritiska samhällsvetenskapens kraft.
I dag hör man ofta, även från progressiva debattörer, att utbildning inte borde vara någon höger–vänster-fråga. I stället framhålls att utbildning är något gott som alla, oavsett politisk orientering, borde kunna enas kring. Tanken tycks vara att alla borde kunna komma överens om vad som är det bästa för samhällets kunskapsutveckling.
På något plan kanske det finns en sådan samsyn. Det verkar i alla fall inte finnas någon som insisterar på att människor borde ha mindre kunskap. Ändå fortsätter det storma om utbildningssystemet och forskningen – och den centrala skiljelinjen går alltid mellan vänster och höger.
Det tydligaste exemplet är högerns engagemang för vinstdrivna skolor. Trots alla studier som visat att det svenska skolmarknadsexperimentet medfört ökade samhällskostnader, mer segregation och orättvisa betyg vägrar de borgerliga partierna att vidta åtgärder. Senast härom veckan röstade C, L, M, KD och SD ner ett förslag om att sluta överkompensera friskolor med extra skolpeng.
Ett annat exempel finner vi i högerattackerna på kritisk utbildning och forskning. I USA har konservativa propagandister länge sett skolan och forskningen som centrala mål i kulturkriget, nu senast genom att piska upp kontrovers kring critical race theory eller “kritisk rasteori.” Målet? Att förhindra eller förbjuda diskussioner om strukturell rasism.
Ska vi fortsätta att återskapa den rådande ordningen eller ska vi söka nya sätt att leva?
Att svenska opinionsbildare till höger har sneglat mot USA för inspiration märks i deras angrepp på våra egna universitet och högskolor. Här i Sverige är det genusvetenskapen eller en vagt definierad ”postmodernism” som pekas ut som problem. Får man tro anklagelserna lever den riktiga vetenskapen – den som säger hur det faktiskt är – i dag under belägring av en relativistisk vänsteragenda.
Det är ingen slump att utbildning, skola och forskning blir föremål för politisk konflikt. Utbildningssystemet förbereder och formar olika grupper av människor för att inta vissa förbestämda platser – som chefer, tjänstemän och arbetare – i produktionen och byråkratin. Som en plats för klassortering och klassreproduktion blir utbildningsväsendet automatiskt en arena för klasskamp.
Problemet med utbildningssystemet, ur konservativt och marknadsliberalt perspektiv, är att det är svårt att utbilda människor tillräckligt mycket för att fylla den moderna ekonomins behov, och samtidigt tillräckligt lite för att vanligt folk inte ska använda sina kunskaper till att ifrågasätta samma ekonomi. Det är därför högern finner det så angeläget att symboliskt markera en skillnad mellan å ena sidan viktig och riktig kunskap, och å andra sidan onödig och farlig kunskap.
Denna reaktionära agenda presenteras som ett engagemang för god forskning och sann kunskap, men den naturvetenskapligt inspirerade kunskapssyn som skiner igenom övertygar inte. Det är visserligen begripligt att man från konservativt håll vill förankra sina övertygelser i oföränderliga naturlagar som definierar vad människan är och vad hon kan göra. Det lömska är att manövern fördunklar den viktigaste insikt man kan ha om samhället, nämligen att de ”lagar” som styr oss är våra egna skapelser.
Till skillnad från naturvetenskapens studieobjekt är vi människor medvetna, reflekterande och kommunicerande varelser. Med språkets hjälp skänker vi mening till en värld som i sig är tyst och stum, samtidigt som vi utvecklar kulturellt unika livsformer.
Baksidan av det hela är att vi ibland trasslar in oss i de meningssystem vi själva skapat och börjar förväxla dem med naturens egen ordning. När det går som längst faller vi in i ett religiöst fetischtänkande och börjar underkasta oss de avgudar vi själva har skapat (tänk bara på vilken roll varor och pengar spelar i våra liv). Men huvudpoängen består: I samhället går det inte att dra en skarp gräns mellan de samhällslagar (regler, normer) som styr vad människor gör och människorna själva.
Av detta följer en intressant paradox, nämligen att de lagar som upptäcks av samhällsvetenskapen upphör att vara lagar i samma ögonblick som de uppmärksammas. Så snart vi blir medvetna om de strukturer vi lever i byter de karaktär. Det som nyss var ett faktum blir plötsligt ett val: Ska vi fortsätta att återskapa den rådande ordningen eller ska vi söka nya sätt att leva?
I den pågående striden om kunskapen är det ytterst denna insikt som står på spel. Den kritiska samhällsvetenskapens hemlighet är att den kan upphäva de lagar den upptäcker och förvandla givna fakta till mänskliga valmöjligheter. Att kraften i den tanken skulle falla i pöbelns händer är outhärdlig för de konservativa. Det är därför frågan om utbildning aldrig bara kommer att vara en fråga om sant eller falskt, utan också en fråga om höger eller vänster.
