Karin Alfredssons nya deckare tar sin avstamp i 1970-talets gränslösa syn på vuxnas behov gentemot barnens. Hon beskriver en hämnd som tyvärr tappar farten ganska snart.
Sjöwall-Wahlöös politiska polisromaner, utkomna mellan 1965–75, lade grunden för ett helt nytt sätt att kombinera spänning med samhällsskildring från vänster. Att skriva och läsa deckare gick från att vara en nästan pinsam syssla till en närmast intellektuell.
Henning Mankell, Jan Guillou, Liza Marklund med flera skapade långa serier med problemlösande militärer, poliser och journalister. Småningom hoppade även läkare, psykologer och advokater in i verksamheten, både som författare och som protagonister. I den nya andan fick de inblandade ofta ha knepiga privatliv, och inte minst knepiga bakgrunder till sin belägenhet.
Journalisten Karin Alfredsson, som också är en relativt nybliven ordförande i Svenska Deckarakademien, tillhör dem som med sina deckare verkligen skildrat viktiga ämnen, liksom offer och förövare, hämtade från samhällets skuggsida. Hon har, precis som författaren och journalisten Katarina Wennstam, hela tiden det feministiska perspektivet och skildrar brott med sexistiska förtecken, samtidigt som hon har ett register med en bredare, internationell utblick.
Alfredssons huvudperson, läkaren Ellen Elg, rör sig runt om i världen. Från Zambia, Indien och Ryssland till Dubai och Polen, där hon hamnar i situationer som berör våld mot kvinnor och fattiga, trafficking och illegal abortverksamhet mot kristen fundamentalism i “familjefrågor”. Hon beskriver strukturerna men glömmer aldrig att beskriva offren och deras närmaste omgivning med empati och nyanser. Jag har läst flertalet och rekommenderar dem gärna. De har också just deckarens avkopplingsvärde – som väl ingår i genren?
I sin nya spänningsroman har Alfredsson lämnat omvärlden och berättar i stället en historia som tar avstamp i det idealistiska men sexuellt påträngande och “frigjorda” 1970-talet.
En grupp med barn tillbringar ett par veckor på sommarkollo. De unga ledarna har inte kompetens för jobbet, men många idéer kring fri uppfostran och gränslöshet. Några av barnen tar ordentligt med stryk i mobbingmiljön som utvecklas och det förekommer övergrepp som lämnar spår hos flera av dem.
30 år senare tar den före detta blyga och utsatta Gun-Lis kontakt med Jonny, som lyckats ta tag i sitt eget liv efter förlorade år av småkriminalitet och fängelsevistelse. Han tackar tveksamt ja till att delta i hämndplanen hon slipat på så länge. Som skådespelerska kan Lisa, som hon nu heter, glida in i olika miljöer och förställa sig. Hans uppgift blir att spana, tillverka falska papper och hacka datorer. De gamla plågoandarna ska nu berövas på heder och ekonomisk trygghet.
Alfredsson beskriver underhållande hur människor med hjälp av ett litet lockbete kan lockas att satsa högt och glömma att vara på sin vakt inför riskerna. Hon visar hur den elake mobbaren i tonåren också kan vara ett offer för en torftig barndom, men även hur ett offer kan vara en ganska obehaglig typ. Också skildringen av 1970-talets naiva bild av sexuell gränslöshet, som gav utrymme för exploatering av barn, är rentav drabbande.
Journalisten Karin Alfredsson tillhör dem som med sina deckare verkligen skildrat viktiga ämnen, och offer liksom förövare, hämtade från samhällets skuggsida.
Upplägget är en bra idé men hade behövt, särskilt i ”nutid”, mer gestaltning än vad som finns i den här romanen. Ett av problemen är att det är svårt att få ihop otäcka och traumatiserande övergrepp på barn med spratten som får förövarna att framstå som löjliga fån som undrar vad som hände – även om lurerierna blir kostsamma ekonomiskt och statusmässigt. Just att skälet till skälmstyckena fortsätter vara obegripliga för de drabbade är en dramaturgi som är mer filmisk än trovärdig.
Lisas intensiva sexliv som inte någonsin får innefatta smek och ömhet kan passera, men eftersom man inte får veta mer tappar man lite intresse för henne. Omgivande partner, barn och arbetskamrater blir något av platta statister.
En bussresa kan skildras i detalj där varje blick blir viktig, medan flera år kan gå utan att ha betydelse. Den som jagar efter status har inga andra nyanser än lite smutsig skuld i garderoben. Sensmoralen, att den som går och tänker på hämnd i så många år mest skapar torftigt innehåll i sitt eget liv och dessutom skapar en spiral som kanske aldrig tar slut, hade inte behövt skrivas läsaren på näsan.
Kanske är besvikelsen lite extra färgad av mina förväntningar som verkligen var höga. Med mer realistiska föreställningar kan man nog avnjuta denna ojämna moralitet med större lättsamhet. För Karin Alfredsson är helt klart en författare som deltar i att skapa mening i deckarflödet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.