Lika många arbetade timmar som två heltidsanställningar. Upp till 16 timmar bakom ratten i sträck. Jour dygnet runt. Nu vittnar tidigare anställda på Crew Bemanning om villkoren bakom leveranserna till sjukhus och skolor.
– Jag var rädd. Det hände att jag somnade bakom ratten flera gånger. Jag kunde inte hålla fokus. Jag var livrädd att jag kunde förlora livet på en sekund, så beskriver Muhannad Zeidan känslan som fick honom att lämna vad han kallar ”slavjobbet”.
”Vi gör vårt yttersta för att vi och våra anställda ska ha en så trygg och trevlig arbetsplats som möjligt.” Så har Crew Bemanning presenterat sin personalpolitik på företagets hemsida.
Men det är inte trevnad och trygghet Muhannad Zeidan och Atwa Abuaia minns när de ser tillbaka på sin tid på företaget som levererar cateringmat till skolor, äldreboenden och sjukhus i Stockholmsområdet. Vad de minns är upp till 16-timmarsdagar bakom ratten på en lastbil och rädslan att denna leverans kan vara det sista de gör i livet. Vad de minns är att bo på en soffa på ett kontor, att tvingas upp mitt i natten för att utföra privata tjänster åt ägaren. Att ”behandlas som en slav” och att inte våga säga nej.
Atwa Abuaia mår fortfarande dåligt när han tänker på hur hans liv såg ut mellan september 2020 och mars 2021, hur trött han var när han sjönk ned i soffan han fick använda som säng. Hur han drog täcket över sig med vetskapen om att arbetsdagen inte var slut, att den aldrig var slut. Mitt i natten kunde ägaren ringa, för att ge order om att däck var tvungna att bytas på firmans bilar eller att någon av ägarens familjemedlemmar behövde något. Men då hade han ingen annanstans att vända sig.
– Det var svårt att få jobb vid den här tiden och jag hade fått skulder. Jag trodde att om jag bara kämpade på så kunde jag betala av skulderna och jobba som en normal människa. Men det var så tufft att jag till slut inte orkade längre.
När Atwa Abuaia fick jobbet på Crew Bemanning hade han precis blivit utan boende. Han hade gått arbetslös ett bra tag utan att lyckas hitta jobb. Under den tiden hade han dragit på sig skulder. Jobbet som chaufför på bemanningsföretaget tycktes kunna bli en lösning. Ägaren sade dessutom att han skulle fixa ett boende till honom. Det verkade lovande.
– Jag skulle få hyra ett rum nära garaget. Men det visade sig att det var ett kontor. Jag sov på en vanlig soffa. För det betalade jag 3000 kronor i månaden, kontant. I början tänkte jag att jag kan väl ta det här i en månad, komma igång och jobba. Men sedan blev jag fast där.
En normal svensk arbetsvecka är enligt arbetstidslagen 40 timmar. Det är också vad som är angivet i det kollektivavtal som ska gälla för de anställda på Crew Bemanning, det så kallade Bemanningsavtalet mellan en rad LO-fack och arbetsköparorganisationen Almega.
Det är även vad företagets ägare Victor Samaina uppgett till Arbetsförmedlingen för att kunna få delar av Atwa Abuaias heltidslön på 24 000 kronor i månaden betald.
I Crew Bemanning Sweden AB:s ansökan om stöd för så kallat nystartsjobb står det: ”Som arbetsgivare måste du intyga att lön och andra anställningsförmåner följer kollektivavtal, eller i väsentliga delar är likvärdiga med kollektivavtal i branschen.” Löftet från företaget ger en bild. De anställda ger en helt annan bild – en bild som inte går ihop med kollektivavtalet.
– Det är klart att det inte låter bra. Det kan ingen normal människa säga. Folk kan inte jobba på det viset, det är ju självklart, säger Kent Ackholt, central ombudsman på LO med ansvar för Bemanningsavtalet.
En normal arbetsmånad är i genomsnitt 160 timmar. De timmarna gjorde Atwa Abuaia under sin första månad på företaget, trots att halva månaden redan gått när han började.
Han behandlade oss som slavar och sade till kunderna att vi var idioter, det vet jag för jag var med. En gång jobbade jag ett helt dygn. Men jag fick inte ens betalt för alla timmar.
Atwa Abuaia, tidigare anställd på Crew Bemanning.
I den takten passerade månaderna på företaget: oktober 257,5 timmar, november 241,5 timmar och så vidare. I februari 2021, som kom att bli hans sista månad på företaget, jobbade han enligt sina egna anteckningar 261 timmar.
Enligt Bemanningsavtalet, arbetstidslagen och vägarbetstidslagen är det tillåtet att arbeta max 200 övertidstimmar per år. De 200 timmarna var, för Atwa Abuaia, redan förbrukade innan tre månader passerat. Men det slutade inte där.
– Han behandlade oss som slavar och sade till kunderna att vi var idioter, det vet jag för jag var med. En gång jobbade jag ett helt dygn. Men jag fick inte ens betalt för alla timmar, säger Atwa Abuaia.
Han är inte ensam. Arbetaren har pratat med ett flertal anställda och tagit del av ytterligare vittnesmål inlämnade till landets tingsrätter. Kommunikation mellan anställd och VD, färdskrivarutskrifter från lastbilarna, myndighetshandlingar, domar och förlikningar bekräftar företagets bristande respekt för arbetsrättsliga lagar och det kollektivavtal det ska följa. Men de visar framförallt bristen på respekt för sina egna anställda vars trygghet och trevnad de utlovat på sin hemsida.
Arbetaren har även tagit del av en rad dokument som företaget själva upprättat, däribland lönespecifikationer och arbetsgivarintyg. Företagets redovisning stämmer inte helt överens med de anställdas egna. Lönespecifikationerna innehåller färre timmar, men de bekräftar övertidsuttaget. Atwa Abuaias rekordmånad, februari 2021, har 246 timmar angivna som underlag. Ingen övertidsersättning är noterad, bara OB-ersättning för 86 timmar som genererade 25 extra kronor i timmen.
Men Atwa Abuaias rekord överträffas hos andra chaufförer. En chaufför får ihop 358,5 timmar en månad. Det motsvarar hela årets tillåtna övertidsuttag – avverkat under en och samma månad.
En annan chaufför som arbetat på företaget är Muhannad Zeidan. I september 2021 räknar företaget ihop att han arbetat över 323 timmar.
– Jag jobbade varje dag, som mest 16-17 timmar. Ibland fick jag en dag ledigt efter 40 dagar, ibland efter 15. Jag jobbade 220 till 300 timmar i månaden. Han visste att jag inte hade någonstans att gå, säger han.
Precis som Atwa Abuaia var Muhannad Zeidan i en svår situation 2019 då han började jobba åt Crew Bemanning. Han började med fyra timmars arbete om dagen. Men så avslogs hans asylansökan och för att få stanna behövde han heltid. Företagets ägare Victor Samaina lovade hjälpa till och höjde hans anställningsgrad till sex timmar. Mer kunde han inte ge, heltidsanställning var reserverat för de som kunde godkännas för nystartsjobb. Men så fick Muhannad Zeidan Covid.
– Victor ville inte hjälpa till med sjukskrivning och låta mig vila hemma. Han kastade bara bort mig. Under den perioden tvingades han hitta jobb på ett annat ställe. Jag jobbade där från april till sista maj. Sedan fick jag sluta för han jag jobbade för hade fått någon från Arbetsförmedlingen med nystartjobb. Då tvingades jag gå tillbaka till Victor. Då började det.
Det som började var mardrömspassen. Det fanns alltid mer jobb att göra. Men han bet ihop i hopp om det hägrande arbetstillståndet. Men i oktober förra året orkade han inte mer. Något arbetstillstånd blev det ändå aldrig.
– Jag försökte protestera, men han sade att om du inte vill jobba så kan du sluta jobba. Jag gick ned 15 kilo av all stress, men jag hann aldrig göra färdigt allt jobb. Till slut orkade jag inte mer. Jag var tvungen att sluta.
Ett halvår tidigare hade även Atwa Abuaida nått sin gräns. Han orkade inte vara jour dygnet runt, han hade ändå knappt lyckats komma närmare att betala av sina skulder. Trots alla timmars arbete var det bara en månad han kom över 25 000 kronor i lön.
För det är inte bara arbetstiden som drastiskt bryter mot kollektivavtalet med LO. Enligt avtalet ska lönen motsvara ett genomsnitt på vad lönerna ligger hos det företag som hyr in den anställda, så kallad genomsnittligt förtjänstläge, GFL.
Atwa Abuaidas timlön var konstant 112 kronor och Muhannad Zeidans var 115 kronor. Det är den lönenivå som en okvalificerad bemanningsanställd, enligt avtalet, får då arbetsköparen inte lyckats hitta jobb. Men båda jobbade ju.
Emil Bäckström är ombudsman på Hotell- och restaurangfacket, som är ansvarigt LO-förbund för Bemanningsavtalet gentemot Crew Bemanning. Enligt honom är minimilönen i HRF:s avtal 130 kronor i timmen.
– Det är omöjligt att få en GFL på 112 kronor i timmen, säger han kategoriskt.
Jag gick ned 15 kilo av all stress, men jag hann aldrig göra färdigt allt jobb. Till slut orkade jag inte mer. Jag var tvungen att sluta.
Muhannad Zeidan, tidigare anställd på Crew Bemanning.
Atwa Abuaida berättar att han en dag tog mod till sig, gick till ägaren Victor Samaina och sade att han inte mådde bra av villkoren. Då fick han gå på dagen. Den månadslånga uppsägningstiden kunde han glömma.
Kontrasten mellan de anställdas verklighet på Crew Bemanning och de löften som företaget ger till sina kunder på sin hemsida, till myndigheter och till fackförbunden de tecknat avtal med väcker frågor. Dessa frågor har Arbetaren försökt få besvarade av företagets ägare och vd Victor Samaina. Men några svar får tidningen inte.
”Med hänvisning till pågående förhandling så kan jag inte kommentera på frågorna du har ställt och kommer inte medverka i artikeln.”, skriver Victor Samaina i ett mejl till Arbetaren.
Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC, berättar att han förhandlar för två tidigare anställda på företaget. Men han drar sig för att kalla det förhandling. Enligt honom har bolaget anlitat en juristbyrå som förhalat förhandlingarna i en månad, innan de inkom med svaromål som enligt Emil Boss beskrivs som ”skrattretande”. Han säger att Stockholms LS nu överväger en stämning av bolaget till Arbetsdomstolen.
”De är bundna av ett kollektivavtal som de inte verkar ha läst. De tror att det är ok att vara både bemanningsanställd och behovsanställd samtidigt och att ingen nånsin behöver få mer än garantilön. De tycker att det är rimligt att någon kör lastbil 300 timmar per månad och att de får 115 kronor i timmen utan övertidsersättning. Det är hårresande faktiskt.”, skriver Emil Boss till Arbetaren.