Sommarbrisen. Glass i mängder, solkräm över fjälliga lemmar, kläder i linne och blommande syrener. Själen får ro på ett helt annat sätt när det är högsommar. Så fort det blir midsommar påminns jag dock om det jag inte har tillträde till. Sammanhangen som jag inte blir inbjuden till. Yasmine Abdullahi om klass, ojämlikhet och lantställen.
Jag ser segelbåtar i Stockholms skärgård i flödet på sociala medier. Nubbe och sill på någons bakgård på Västkusten. Gamla trähus där middagar serveras till solnedgången. Sommarhus och lantställen i överflöd.
Det är vid midsommar utanförskapet långsamt kryper sig in under huden. Vart ligger det här ”landet” som alla pratar om? Måste jag gifta mig med en svensk, byta efternamn eller assimileras helt för att bli inbjuden dit?
I en kartläggning som släpptes förra året av Statistiska centralbyrån är det enorma skillnader när det kommer till barns tillgång till fritidshus. Har man minst en förälder som är född i Sverige, landar siffran på 46 procent för de som har tillgång till någon form av fritidshus, torp eller sommarhus. Bland barn födda utomlands, eller om båda föräldrarna är utrikesfödda, är motsvarande siffra endast fyra procent.
Enligt en tidigare rapport från SCB är det även hundratusentals svenskar som äger fritidshus i andra kommuner än de själva bor i. Fritidshusen ägs till 62 procent av personer som bor i andra kommuner. Det förklarar alla Stockholmares semesterbilder från Gotland och Österlen.
När blev skillnaderna att nyttja fritidshus så markanta? En förklaring från SCB är att många ärvt fritidshusen från tidigare generationer.
Jag är uppvuxen i en förort i södra Stockholm. När vi brukade prata om våra sommarlov i klassrummet hade en majoritet av mina klasskamrater antingen varit hemma, eller spenderat tid i hemlandet. Någon hade åkt till sin släkting i Kurdistan, en annan hälsade på sina morföräldrar i Peru. Det var ingen som hade en aning om vad det innebar att ha ett sommarhus i Sverige för det existerade inte i ens omgivning.
I mitt hemland råder det krig och dit kan jag inte åka, här är parken i stan den grönskan jag känner till bäst. Ju äldre jag har blivit och desto fler vita rum jag fått tillträde till, desto mer har jag förstått att det är näst intill heligt att tillbringa tid på lantställen.
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har blivit inbjuden till någons torp. De få gånger jag har blivit det, gör ens historia och kulturella arv sig särskilt påmint. Det kanske kan verka banalt, men det är nog svårt för de som har lantställen att förstå hur det känns när allmänna badplatser förvandlas till betalbad, när stängsel sätts upp på allmänna ytor. Förtjänar inte vi samma typ av sinnesro?
Rätten att bada på allmän mark har också visat sig bli en utmaning då villaägarna brer ut sig olagligt. Med jämna mellanrum stryps de sociala rummen för de som inte har ett anrikt sommarhus att luta sig tillbaka mot.
Ett av de få avgiftsfria utomhusbad som finns i Stockholm, Älvsjöbadet, har man nu också beslutat att avgiftsbelägga. En plats som betytt mycket för många av oss som spenderade hela somrar där.
Rätten att bada på allmän mark har också visat sig bli en utmaning då villaägarna brer ut sig olagligt. Med jämna mellanrum stryps de sociala rummen för de som inte har ett anrikt sommarhus att luta sig tillbaka mot.
Det finns mycket som jag har lärt mig av att växa upp i en socioekonomiskt utsatt förort. Att umgås med människor från alla världens håll, äta okragryta med fufu efter skolan med någon klasskamrat, lära sig fraser på andra språk från lekparken, ta ansvar i hemmet och jobba tidigt för att avlasta sina föräldrar som inte tog ut några semesterdagar. Att njuta av ett lantställe på en avlägsen plats i naturen är något som jag såg som utopiskt.
Sommarhus är ett ekonomiskt och socialt kapital som många inte inser att de faktiskt besitter. Det är tröttsamt att höra om medelklassens beklaganden inför långa bilresor till den idylliska mark som är deras alldeles egna.
Vill man ge mer plats till de som inte har tillgång till landet går det att börja med att bjuda in och öppna dörren. Det är genom att slå hål på sin egen uteslutande bubbla som någon form av interaktion sker över klassgränserna.
Att skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska kunna nyttja ett torp borde vara en självklarhet.
Är det rättvist att endast låta sin egen själ få sinnesro i skärgården? Jag undrar varför inte fler reagerar över klasskillnaderna som visar sig under den svenska sommaren. Vad krävs för att vi ska bli inbjudna?
