“Varken Fanon eller de Beauvoir nöjde sig med att byta innehåll i strukturen – de angrep själva formen. Det är just här vi måste söka nyckeln till den universella frigörelsens natur: Frihet handlar ytterst om att inte vara fängslad i det givna.” Per-Anders Svärd om universalism och frigörelse.
Äldre tiders frihetskamper bedrevs inte sällan i den universella frigörelsens namn. Det var en självklar vänsterståndpunkt att den politiska striden stod för allas frigörelse. I dag råder dock en stor tveksamhet kring universalismens löften, inte minst inom vänstern där begreppet förknippas med kolonialt förtryck och underordning under patriarkala normer.
Att universalismen har fått ett dåligt rykte är begripligt. De historiska erfarenheterna av kolonialism, fascism och stalinism ger goda skäl att tvivla på alla politiska projekt som säger sig tala i ”förnuftets,” ”sanningens” eller ”mänsklighetens” namn. Men utvägen är inte att återvända till de små, partikulära sanningar och identiteter som gäller för den egna gruppen.
Att förtryckta och marginaliserade grupper tar avstånd från den dominerande kulturens anspråk på att stå för den enda sanningen är en begriplig impuls. Men att byta den förtryckande kulturens fördomar mot den egna gruppens sanningar utgör bara ett skifte i strukturens innehåll – inte i dess form.
Identifikation med minoritetsnormen kräver detsamma som identifikation med majoritetsnormen, nämligen att individen sjunker in i en ideologisk struktur som bestämmer hennes identitet. I båda fallen tvingas hon kapitulera inför det kulturellt förgivettagna.
Det är lätt att tro att en förtryckande universalism bara kan motarbetas genom ett försvar av partikulära gruppidentiteter. Men dessa gruppidentiteter är inte heller produkter av våra egna fria val. Våra identiteter – nationella, etniska, religiösa, könsmässiga och så vidare – kommer alltid utifrån.
Den som säger ”Jag är stolt svensk” säger egentligen inget annat än ”Jag är stolt över att identifiera mig med vad den ideologiska auktoriteten, som jag underkastar mig, kallar för svenskhet.” Som frihetsvision är det kvävande torftigt.
Att acceptera de ideologiskt påbjudna identiteterna hjälper oss med andra ord inte att motarbeta den ideologiska dominansen som sådan. När vi psykiskt investerar oss i de identiteter och fördomar som grupptänkandet erbjuder stärker vi bara vår ideologiska programmering. Flykten från universalismens Gulag leder då in i den kulturella inskränkthetens fängelse.
I samtliga fall handlar det om försök att bota den rotlöshet och existentiella tomhet som den globala kapitalismen ger upphov till genom att erbjuda identifikation med en föreställd ”autentisk” gemenskap.
Detta är uppenbart när det gäller fenomen som den reaktionära islamismen, nynazismen eller den så kallade ”manosfären” på internet, där det ständigt pågår en desperat jakt efter den egna identiteten. Men en sådan ideologisk identifikation är också målet för den “vanliga” konservativa högerns identitetspolitik, som i dag går ut på att rehabilitera ”Villa, Volvo och Vovve”-livet och markera öppet förakt allt kritiskt tänkande.
Något liknande gäller för den nationalistiska ”vänstern” som förminskar arbetarklassen till en tanklös massa i behov av ett populistiskt ledarskap. I samtliga fall handlar det om försök att bota den rotlöshet och existentiella tomhet som den globala kapitalismen ger upphov till genom att erbjuda identifikation med en föreställd ”autentisk” gemenskap.
Men verklig frigörelse kräver att vi tar en annan väg. Det första steget är att se att historiens förtryckande universalismer i själva verket bestått av vissa partikulära identiteter som försökt maskera sig som universella. Problemet har med andra ord inte varit för mycket universalism, utan för lite universalism.
Verkligt radikala tänkare har alltid sett denna skillnad mellan verklig och falsk universalism. När Simone de Beauvoir påpekade att kvinnligheten var en illusion menade hon just att det var poänglöst att söka kvinnans frigörelse i någon påhittad inneboende eller essentiell ”kvinnoidentitet.”
Frantz Fanon gjorde en liknande poäng när han insisterade på att koloniernas frigörelse inte handlade om att återupprätta de enskilda kulturer som européerna kuvat; målet var tvärtom att försvara tankarna om universell frihet och jämlikhet som Europa förrått genom sina koloniala övergrepp.
Verklig universalism handlar inte om att finna våra sanna identiteter, utan om att uppmärksamma glappet, bristen, ofullständigheten i alla samhälleligt givna identiteter.
Varken Fanon eller de Beauvoir nöjde sig med att byta innehåll i strukturen – de angrep själva formen. Det är just här vi måste söka nyckeln till den universella frigörelsens natur: Frihet handlar ytterst om att inte vara fängslad i det givna. Frigörelse handlar om att lösgöra sig från de identiteter och positioner som samhället tilldelar oss.
Detta kan aldrig handla om att anamma en viss identitet och tro att den representerar en universell ståndpunkt. Verklig universalism handlar inte om att finna våra sanna identiteter, utan om att uppmärksamma glappet, bristen, ofullständigheten i alla samhälleligt givna identiteter.
Den postmarxistiske teoretikern Ernesto Laclau uttryckte denna tanke elegant när han skrev att ”subjektet är avståndet mellan struktur och handling.” Med det menade han att det inte finns någon subjektivitet – det vill säga inget aktörskap, ingen fri handlingsförmåga – hos den individ som är ett med sina omgivande strukturer.
En sådan individ är inget annat än ett uttryck för de sociala krafter som formar och styr henne. Det är först när våra handlingar går utanför den givna strukturen som det är meningsfullt att tala om mänsklig subjektivitet.
Det universella, skriver Todd McGowan i boken Universality and Identity Politics, handlar inte om något vi alla har gemensamt. Det universella är tvärtom det vi alla saknar – nämligen själva möjligheten till en stabil identitet.
Det är på denna punkt som liberaler och konservativa – och delar av vänstern – trampar fel redan från början genom att betrakta människor som givna entiteter som är identiska med sig själva. Här reduceras friheten redan från början till konformism med kapitalismens individualistiska marknadstänkande.
En vänsterståndpunkt – en verkligt universalistisk sådan – skulle i stället betona att vi närmar oss det universella när vi sliter oss loss ur de partikulära identiteternas bojor och visar solidaritet med människor som inte tillhör den egna gruppen. Detta kan vara en smärtsam manöver, eftersom den kräver att vi alienerar oss från våra givna identiteter.
”Jag” blir ett fritt subjekt först när jag överger mig själv, när jag spränger den ideologiska formen och slutar spela den roll som givits mig. Samtidigt är detta den enda vägen till en meningsfull frihet. Ingen är fri förrän alla är fria – men för att ta oss dit måste vi först slå oss fria från oss själva.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
