“Både socialförsäkringarna och bidragssystemen har urholkats i mer än trettio års tid, och ändå lever föreställningen om att alla har det rätt bra i Sverige vidare.” Lotta Lindqvist om matfattigdom som ett smärtsamt mått på läget i dagens Sverige.
På sommarlovet 2022 når matpriserna rekordhöga nivåer och de spås fortsätta stiga. De barn som behöver det mest har inte tillgång till lagad mat i skolor eller i semesterstängd barnomsorg. Redan innan inflationen rusade i väg var den svenska matfattigdomen på väg upp. Allt fler har inte råd att äta.
Matfattigdom, från engelskans ”food poverty” definieras ofta som att inte ha råd med mat, att inte ha tillräckligt med mat, att tvingas prioritera bort mat eller att behöva köpa billig, näringsfattig mat. Runt om i landet öppnar fler och fler så kallade ”social supermarkets”. Särskilda matbutiker för fattiga där vanliga butikers svinn säljs till lägre pris.
Den som har tillräckligt låg inkomst kan bli medlem och får handla för en bråkdel av vad det kostar i de vanliga affärerna. De sociala matvarubutikerna vittnar om ökat tryck och behov långt större än de kan möta. I Räddningsmissionens två butiker i Göteborg har man dubblat medlemsantalet under våren 2022.
Just nu är det förstås både nödvändigt och bra att det finns sociala matbutiker. Men för ett samhälle är det ett enormt misslyckande.
Lotta Lindqvist
Det ett smärtsamt mått på läget i landet. Ett läge där överskottet på mat växer snabbt, samtidigt som allt färre har att äta. Ett läge där en del är hänvisade till andras rester och företag får gratisreklam och goodwill, plockar klimatpoäng och sänkta sophanteringskostnader genom att skänka det de inte kan sälja.
Det beskrivs som en win-win, men egentligen är det förstås uppenbart att alla inte vinner, när en del är beroende av välgörenhet för livets nödvändigaste. Säg mig, är det Axfoods ”samhällsansvar” vi vill förlita oss på?
Den välfärdsstat vi så ofta talar om har förvandlats till en modern myt. Att absolut fattigdom finns bland papperslösa och EU-migranter, som inte omfattas av det så kallade ”sociala skyddsnätet” vet många om, och det är förstås nog så allvarligt. Men studier på Stadsmissionens arbete visar att det inte är de som utgör den stora gruppen när det kommer till matfattigdom i Sverige.
Närmare 60 procent av mathjälpen ges till människor med långvarigt försörjningsstöd, varav en stor del är barnfamiljer. Lägger man till de som Stadsmissionen kallar ”de ohjälpta” som fallit mellan stolarna i systemet är det två tredjedelar. Det är folk med svenskt personnummer och medborgerliga rättigheter i Sverige.
Både socialförsäkringarna och bidragssystemen har urholkats i mer än trettio års tid, och ändå lever föreställningen om att alla har det rätt bra i Sverige vidare. Men att få samhällets stöd betyder inte längre att tillförsäkras det allra nödvändigaste.
Det är ett smärtsamt mått på läget i landet. När det kommer till barnfattigdom är det med enorm övervikt barn till utlandsfödda som lever på marginalerna. Samtidigt gör den socialdemokratiska jämställdhets- och arbetsmarknadsministern Eva Nordmark lika delar grova som smaklösa uttalanden om att invandrarkvinnor föder för många barn och att i Sverige förväntas man minsann försörja sig.
Välfärdsstaten Sverige finns inte mer och här går barn hungriga för att det inte finns någon politisk vilja att fixa det.
Lotta Lindqvist
Det pratas återigen om ”bidragsberoende” och om att flerbarnstillägget (om drygt 1700 spänn för fyra barn) är så jävla gött att leva på att mammor inte jobbar. Eva Nordmark säger att det kan låta hårt, men hon tycker att det är viktigt att säga som det är. Och när hon säger som det är om de fattigaste barnfamiljerna så är det detta hon säger. Hon verkar varken värna alla kvinnors reproduktiva rättigheter eller veta vad arbetslöshet beror på. Det är ta mig fan också ett smärtsamt mått på läget i landet.
Just nu är det förstås både nödvändigt och bra att det finns sociala matbutiker. Men för ett samhälle är det ett enormt misslyckande. Det kan låta hårt, men det är viktigt att säga som det är: när man från politiskt håll vill fostra fattiga invandrare i ”familjeplanering” är det för att man helt har gett upp på samhällets ekonomiska planering. Välfärdsstaten Sverige finns inte mer och här går barn hungriga för att det inte finns någon politisk vilja att fixa det. Drygt hundra år efter brödupploppen i Göteborg är brödköerna tillbaka, sådant är läget i landet.