När andra världskriget startar splittras de svenska socialisterna. De som snabbt hamnar i centrum för såväl tidningsbeslag som säkerhetspolisens övervakning är syndikalisterna. Stellan Elebro beskriver, i det här utdraget från Arbetaren – 100 år som fri tidning, hur Arbetaren och SAC samverkade med radikala socialdemokrater och blev ekonomiskt oumbärliga för den svenska antinazismen.
Söndagen den 8 oktober 1939 utbryter ett storbråk i arbetarrörelsen i Stockholm. Organisationen Antifascistisk Samling håller på att upplösas i de våldsamma bråk som präglat organisationen sedan Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs på mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland.
Månaden innan har Albert Jensen, chefredaktör för Arbetaren och styrelsemedlem i organisationen, föreslagit att kommunisterna ska uteslutas.
Två månader tidigare försökte Socialdemokraterna (SAP), ledda av Ture Nerman, sig på en liknande manöver. Sveriges största enhetsfrontorganisation, där SAC, SAP, SKP och Socialistiska Partiet ingår, slits sönder i skuggan av att Finland hotas av sovjetisk invasion.
Detta blir slutet för ett antal försök att bilda antifascistiska folkfrontsorganisationer i Sverige under 1930-talet. Grupperna Kulturfront och Folkfronten har båda fallit ihop på grund av bråk mellan frihetliga och auktoritära socialister. Trots detta bildades Antifascistisk Samling ett drygt år innan den här kvällen.
På papperet var det den största antifascistiska organisationen i svensk historia. I styrelsen satt representanter från hela svenska arbetarrörelsen. Tiotusentals arbetare var medlemmar tack vare kollektivanslutning. När SAC tidigt slöt upp bakom SAP-ledamöternas linje om kollektivanslutning av de socialdemokratiska fackföreningarna, den så kallade masslinjen, tändes en gnista av förakt hos kommunisterna.
Sedan fortsatte bråken. Syndikalisterna var rasande på den öppna stalinismen som börjat träda fram. Många tolkade Molotov-Ribbentrop-pakten som att kommunisterna nu var allierade med nazisterna. Kommunisterna i sin tur såg alla de andra som klassförrädare och småborgare.
Alla bråk inom den svenska antifascistiska rörelsen från 1920-talet leder fram till den här kvällen.
Allt exploderar i en hätsk debatt mellan kommunister, syndikalister och socialdemokrater. Länge är syndikalisternas linje att helt enkelt lägga ned organisationen helt. Ture Nerman och socialdemokraterna vill sparka ut kommunisterna och fortsätta. Kommunisterna vill ta över kontrollen och rensa ut ”högerelementen” och angriper hätskt de övriga.
Den enighet som tidigare skapats av det intensiva solidaritetsarbetet för Spanien, och varit förutsättningen för Antifascistisk Samling, förbyts nu i öppen strid i talarstolarna.
Mellan de syndikalistiska deltagarna börjar en lapp spridas i lokalen från två ombudsmän i SAC, Einar Stråhle och Olov Jansson: Vi röstar på det socialdemokratiska förslaget.
De två männen tillhör den radikala antifascistiska falangen i SAC och har tidigare våldsamt motsatt sig all form av ”neutralitetslinje” i kriget. Olov Jansson (som ibland också kallade sig Olle) var veteran från spanska inbördeskriget och kom senare också att slåss som frivillig på den finska sidan i vinterkriget.
Delegaterna från SAC nickar mot varandra. I ett brak rasar Antifascistisk Samling ihop vid voteringen och kommunisterna slängs ut ur organisationen.
Där och då skapas grunden för två saker. Å ena sidan kommer SKP och kommunisterna under det kommande kriget aldrig kunna bli den samlande antifascistiska kraften i landet. Relationerna till övriga arbetarrörelsen är helt förstörda. Ett av kommunistpartierna, Socialistiska Partiet, blir under krigsåren till och med ett nazistparti.
Å andra sidan så kommer de kvarvarande ombuden från SAP och SAC lägga grunden för krigsårens mest kända antinazistiska organisation i arbetarrörelsen: Förbundet Kämpande Demokrati med sin tidskrift Trots allt!.
Olov Jansson och Einar Stråhle rör sig under de kommande åren bort från den nybildade organisationen, även om Jansson de två första åren är dess sekreterare. Efter Tysklands invasion av Norge 1940 blir de båda i stället centrala aktörer i att hjälpa den norska motståndsrörelsen genom att bilda SNP, Svensk-Norsk Pressbyrå.
Dess huvudsakliga uppdrag är att smuggla in tidningar åt den norska motståndsrörelsen. Antinazistiska högerorganisationen Nordens Frihet, där författaren Eyvind Johnson sitter i redaktionen, anställer dem formellt som ombudsmän.
Central i den svenska antinazistiska samordningen under hela kriget är också den så kallade Tisdagsklubben, ledd av flyktingvännen och grevinnan Amelie Posse, som flytt Gestapo i Tjeckien.
Tisdagsklubben, som existerar under åren 1940–45, har till uppgift att motverka nazismens framfart och ligga till grund för en motståndsrörelse i händelse av att Sverige invaderas av Nazityskland. I klubben samordnas de tre antinazistiska organisationerna (Förbundet Kämpande Demokrati, Nordens Frihet, Tisdagsklubbens nätverk) och den antinazistiska pressen, där Arbetaren är en självklar del.
Men Tisdagsklubben får också en annan underjordisk gren. Klubben är nämligen mycket intressant för den brittiska underrättelsetjänsten som strävar efter att bygga upp en illegal organisation i Sverige med syfte att förbereda sig på en tysk invasion. Resultatet är den så kallade ”A-linjen”.
Det här var ett utdrag ur Arbetarens jubileumsbok. Du kan läsa fortsättningen på artikeln i boken Arbetaren – 100 år som fri tidning.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.