Trots att det har gått över 32 år sedan Tyskland återförenades är landet fortfarande delat. Gabriel Kuhn skriver om de ekonomiska skillnaderna mellan öst och väst och hur det kommer sig att högerextrema partier vuxit sig allt starkare i östra Tyskland.
Om man, som jag, växte upp längs den bayersk-tyrolska gränsen under 1980-talet var det betydligt enklare att resa till Los Angeles eller Sydney än till Dresden eller Rostock. Trots att Östtyskland, eller ”Deutsche Demokratische Republik” (DDR), var geografiskt nära kändes landet otroligt långt bort.
De enda jag kände som hade varit där var lastbilschaufförer som berättade om hur de bytte jeans mot sprit och annat.
Allt förändrades den 10 september 1989, när Österrike öppnade sin gräns mot Ungern. Hundratals östtyskar hade sökt sig till den västtyska ambassaden i Budapest och vägrade att återvända till DDR. Gränsöppningen mellan Ungern och Österrike rev sönder järnridån som hade delat Europa i trettio år.
Bara ett år senare fanns inte DDR längre. Tyskland återförenades den 3 oktober 1990. Det officiella firandet var stort, men det var ingen fest för alla.
Återföreningen ledde till en våg av aggressiv nationalism. Icke-europeiska migranter mördades, asylmottagningar sattes i brand och högerextremismen bredde ut sig alltmer över Tyskland.
Unga och välutbildade östtyskar tjänade på återföreningen. De flyttade till Västtyskland eller ännu längre bort, fick välbetalda jobb och blev en del av den globaliserade kapitalismens vinnarklass. Men de flesta stannade kvar i vad som nu kallades för de fem ”nya förbundsländerna”, vilket en del menade blev som en västtysk koloni.
Återföreningen var ingen syntes av två system där man bevarade det bästa av båda. Återföreningen utraderade DDR och utvidgade Västtyskland, eller ”Bundesrepublik Deutschland” (BRD). Det var nu Västtysklands författning, rättsväsende och värdegrund som gällde över hela landet.
DDR:s statliga företag privatiserades, landets kommunala byggnader såldes till privata ägare och rånkapitalister blåste människor som inte förstod sig på marknadssamhället. Resultatet blev en grovt ojämn utveckling i det återförenade Tyskland, med hög arbetslöshet och fattigdom i före detta DDR.
Efter återföreningen fanns två befolkningar med väldigt olika förutsättningar och möjligheter: ”Ossis” och ”Wessis” (östtyskar och västtyskar).
32 år efter återföreningen är situationen i stort sett densamma. Genomsnittslönen i de gamla (västtyska) förbundsländerna är 600 euro högre än i de nya i öst. Det genomsnittliga arvet i Västtyskland ligger på 92 000 euro, medan det ligger på 52 000 euro i Östtyskland (där många inte får något arv alls).
Arbetslösheten är i dag jämnare än den någonsin varit sedan återföreningen, men den är fortfarande betydligt högre i öst än i väst: 6,7 procent jämfört med 4,9 procent i augusti 2022.
Det finns i dag en utpräglad östtysk identitet bland folk som inte ens var födda år 1990. Denna identitet tar sig uttryck på olika sätt. Bland annat i ”ostalgi”, en okritisk romantisering av livet i DDR.
I romanform beskriver östtyska författare en ungdom som andra klassens medborgare och artister som Joe Rilla rappar i T-shirts med trycket ”Plattenbau” (som står för DDR:s karakteristiska massbostäder – tänk miljonprogramshus i Sverige) om att Östtyskland ska ”återuppstå från ruiner”.
Att Östtyskland hamnade på efterkälken efter återföreningen uttrycks även i politiken. Det var bland de nya förbundsländernas arbetslösa knegare, riktningslösa ungdomar och vilsna pensionärer som extremhögern fick extra gehör.
Visserligen fanns det skinnhuvuden, högerextremistiska partier och en utpräglad vardagsrasism även i Västtyskland på 1990-talet, men fenomenet var ännu mer koncentrerat i östra Tyskland.
Mönstret fortsätter. Det högerextrema samlingspartiet Alternative für Deutschland (AfD), som grundades år 2013, har haft sina största framgångar i östra Tyskland, där partiet i dag är det andra största i alla fem förbundsländerna.
Den islamfientliga Pegida-rörelsen hade sin utgångspunkt i östtyska Dresden år 2014. I augusti 2017 avslöjades det högerextrema nätverket Nordkreuz i Mecklenburg-Vorpommern som förberedde sig för ”Dagen X”, då nuvarande politiska system förväntades kollapsa samtidigt som de planerade att ta över makten genom kidnappningar och massavrättningar av politiska motståndare.
Journalisten Sebastian Friedrich föddes i östtyska Halle år 1985. Två veckor efter Berlinmurens fall i november 1989 flyttade han tillsammans med sin mamma till Västtyskland. I dag bor han i Hamburg.
Han har gjort en radiodokumentär om sin mammas resa från öst till väst och jobbar just nu med ett större radioprojekt om DDR:s historia. Han har också skrivit två böcker om AfD.
Sebastian Friedrich ser den ojämna fördelningen av egendom som den avgörande faktorn i dagens delade Tyskland. Östtyskland har kallats för ”ett kapitalistiskt samhälle utan kapitalister” och Sebastian Friedrich tycker att det ligger något i beskrivningen.
– Vem äger saker och ting i Leipzig? Det är västtyskar som gör det. Det är klart att det skapar sociala klyftor, säger han.
När det gäller förklaringar till högerextremisternas framgångar i Östtyskland tycker inte Sebastian Friedrich att det han kallar för ”mainstream-tesen” håller. Den utgår ifrån att DDR var ett auktoritärt land och att folk i östra Tyskland fortfarande önskar ett auktoritärt styre.
För Sebastian Friedrich är det omöjligt att förstå det nuvarande politiska klimatet utan att ta hänsyn till vad DDR:s befolkning gick igenom efter återföreningen.
– Det fanns ett socialistiskt civilsamhälle i DDR. Mycket av ditt privatliv var kopplat till ditt arbete genom arbetslag, kollektivt boende och annat. När människor förlorade sina jobb förlorade de en stor del av sina liv. Det hade en enorm påverkan på dem, säger han.
Enligt Sebastian Friedrich skulle ett första steg till förändring vara att Östtysklands befolkning fick erkännande för sina insatser och ansträngningar, både under DDR-tiden och därefter. Men framför allt krävs en materiell omfördelning, menar han.
Att utjämna löner räcker inte. Sebastian Friedrich menar att fördelningen av egendom måste utjämnas, exempelvis genom hög beskattning av förmögenhet och arv.
Många av de människor som drev proteströrelserna i DDR hade aldrig som mål att bli en del av BRD. Det var inte i första hand återföreningen de var emot, utan att återföreningen skulle likställas med en expansion av BRD och en annexion av DDR.
Många inom proteströrelsen var socialister som ville göra socialismen bättre. De hade inte för avsikt att avskaffa det socialistiska civilsamhället, utan ville göra det mer demokratiskt och friare. Men dessa människor tappade kontroll över vad som hände åren 1989 och 1990.
Snart drevs proteströrelser igen. Nu i ett återförenat, kapitalistiskt Tyskland. Det är något tragiskt över att en ”annan socialism” aldrig fick en chans, men drömmen om det röda försvinner inte i ett delat land.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
