David Ritschard lyckas göra det igen. Men fem soul-inspirerade countrylåtar på svenska infriar han de nästan surrealistiskt höga förväntningarna och nu väntar några intensiva veckor med utsålda spelningar från Östersund till Lund. Johan Apel Röstlund har lyssnat på nya Rockbotten EP, hans första släpp på skivjätten Universal.
Det har gått fort det senaste året och hjulen fortsätter att rulla i rekordfart. Från en lokal angelägenhet strax söder om Slussen till något som väl måste liknas vid folkkär. Livet för David Ritschard har snabbt kastats om och vänt på en blänkande femöring och då gäller det att hålla i sig.
Ett segertåg genom Sverige är fullt av både fällor och frestelser och det var nog betydligt fler än jag som undrade vad hans skivkontrakt med branschjätten Universal skulle bära med sig. Går det ens att hålla huvudet kallt med de förväntningar som från i stort sett ingenstans började tona upp sig efter den senaste plattan, det hyllade mästerverket Blåbärskungen från förra hösten?
Risken att falla hårt är som bekant större ju högre upp du klättrar och faran har hela tiden legat där och lurat: Att den charmiga soulcowboyen från Björkhagen plötsligt inte skulle klara av att stå emot. Förvandlas till clown när trycket blev för mycket. Pladask och fritt fall från den där livsfarligt tunna linan som så förrädiskt skiljer framgång från fantasi.
Men så precis i glappet mellan sommarens storslagna Kalasspelningar och den stundande höstturnén, 15 framträdanden på drygt tre veckor, släpps den efterlängtade Rockbotten EP och vi tar det från början.
Först och främst är det precis som förr. Det är hjärta och smärta och rus och romantik. Påsar med piller som förrädiskt stirrar på en från köksbordet och så den där vardagliga kampen kring att existera och bara få finnas till.
Slingrande tårpilar mot botten där alla vet vad som väntar om du tappar greppet. Och när du väl sjunkit så djupt att du slår i så gäller det att skjuta ifrån ordentligt för att nå upp till ytan och sedan försöka lära sig att flyta med.
En konst för många. Inte minst efter pandemin med bag-in-boxande och ofrivillig ensamhet. David ger dem, eller oss, en röst redan i första spåret, på den sorgliga Fyra månader.
Sedan rullar cirkusen in. Singeln Nya Slussen är i god gammal countrytradition en fiolindränkt gospel-saga om att segla ut och inhalera våren. Om de där första soliga försommardagarna vi lovar runt men håller tunt. Att låten, det är en blivande allsångsklassiker, svänger så förbannat är helt och hållet kompbandet Krokodiltårarnas och den fantastiska MILF-körens förtjänst.
Titelspåret Rockbotten är en slirig och långsam historia, skriven tillsammans med Henric Hammarbäck som också gästar på sång. Här handlar det återigen om att hålla sig fast i tillvaron när allt runt om en snurrar som en karusell.
Därefter kommer den ångestfyllda Rosenlund om en smällkall måndagskväll med smuggelcigaretter, dimmiga kyssar och vin.
David Ritschard lyckas på fem spår fånga livet där det inte alltid är så enkelt. I den avslutande Är det ens ett problem har han skrivit vad som måste vara Sveriges första popmeolodi om en helt annan typ av problematik än vad vi är vana att höra om.
Berättelsen om när den sexuella lågan sakta falnar. Om längtan att vara nära men också om tvåsamhetens ibland krassa verklighet.
– Jag tror att det är ett väldigt generiskt tema, både edgy och okontroversiellt. Något som kan sticka i bröstet hos många eftersom man kanske känner sig träffad, säger David.
I mitten av november rullar turnébussen ut från Stockholm med start i Östersund. Musiken är, har han förklarat, tillsammans med bandet och äktenskapet med den fiolspelande livskamraten Nalle tryggheten och mattan han står på.
– Det är roligt att första gången i livet flyga lite på den mattan, förklarar David dagen innan skivan landar i butiker och på streamingsajter.
