”Det är inte nu som det ska vara förbjudet att ta med sig eget godis till biosalongen, det är inte nu som simhallar ska höja sina inträdespriser, det är inte nu som bibliotek ska hotas med nedläggningar, det är inte nu som fritidsgårdar och andra ungdomssatsningar ska ryckas bort.” Arbetarens Odessa Fardipour om hur den ekonomiska krisen ruinerar de mest sårbara.
Cigarettfimparna i askfatet har blivit fler. I den svarta skinnsoffan sitter en man i 30 årsåldern, försjunken i svårmod och tystnad . Huvudet har han begravt i sina händer. Året är 1992, Lasermannen har precis gripits, Carl Bildt är Sveriges statsminister. Det är ekonomisk kris i Sverige och min pappa har drabbats av en avgrundsdjup existentiell ångest över de rådande boräntorna som ligger på över 10 procent.
Fem år tidigare har mina föräldrar flytt hals över huvud från teokratins Iran, till humanitärmakten Sverige.
Efter fyra månader i landet får min pappa jobb. Med kniven mot strupen, en småbarnsfamilj att försörja, noll dagar i bostadskön, utan varken socialt nätverk, eller någon som helst kunskap om hur systemet fungerar, köper min pappa i desperation en lägenhet i ett trevåningshus i Brandbergen, en socialt utsatt förort söder om Stockholm.
Den lägenheten blir en katalysator till vår finansiella undergång. Två år senare, är lägenheten nämligen inte värd någonting på grund av de skyhöga boräntorna. De kommande åren får mina föräldrar jobba dag och natt för att släcka en omöjlig ekonomisk brand. Allt skulle bli så bra, men istället blev det ett liv på marginalen.
Många ser på 1990-talet med en nostalgisk blick. Själv ser jag på detta årtionde ur en helt annan lins. Jag minns den oro, skuld, skam, ilska, aggression och sårbarhet som inte bara fanns innanför mina väggar men också mina grannars väggar.
Haninge kommun som jag växte upp i var under 1990-talet nära gränsen till att bli Sveriges första kommunala konkurs på grund av mindre lyckade satsningar. Alla var bittra över vår resurssvaga kommun och då menar jag alla: dagisfröknar, fritidspedagoger, busschaufförer, tjejen bakom kassan, inklusive min mellanstadielärare som aldrig var sen med att påminna oss om barnen i Bromma och deras påkostade skolmatsedel.
Nej de som drabbas värst är de som redan har det värst, alltså barn till ensamstående föräldrar, barn till nyanlända och pensionärer.
Vi är inte där ännu och än så länge serveras det inte fil och kräm till skollunchen, men dagens inflations och ränteläge är ändå ett bekant eko från förr. Vilka är det som drabbas idag då? De som aldrig har behövt titta på prislappen och nu måste överväga att handla sina tomater på Lidl?
Nej de som drabbas värst är de som redan har det värst, alltså barn till ensamstående föräldrar, barn till nyanlända och pensionärer. De som drabbas i dag är bolånetagare som har höga bolån och som lever på små marginaler. De som drabbas nu är de som inte har något buffertsparande och därför har svårare att parera stigande elräkningar, matkostnader och fritidsaktiviteter.
Men visst finns det solidariskt ljus och ett medmänskligt hopp mitt i allt detta? Idag ser ju samhället annorlunda ut. Civilsamhället har fått en förändrad roll, de frivilliga hjälporganisationerna har blivit fler och på digitala plattformar som Marketplace kan man med lätthet införskaffa prylar till ett nytt vardagsrum, ett kök eller barnoveraller för en billig peng eller i bästa fall gratis. Något gott har ändå kommit ut ur sociala medier.
Men är det verkligen hållbart att samhällsansvaret faller på vanliga människors generositet? Eller är populariseringen av sälj och bortskänkes sidor ett tecken på att välfärdssamhället inte längre kan erbjuda sina medborgare en skälig levnadsnivå?
Det är förstås en svår fråga att svara på. Men det betyder inte att det inte finns några effektiva lösningar.
I tider av kris, krig och elände behövs kultur och kreativitet mer än någonsin.
Genom att bygga fler och billigare hyresrätter, skapas fler möjligheter på bostadsmarknaden för de som egentligen inte är i en position att belåna sig upp till öronen.
Genom att premiera ett samhälle där aktiviteter och sociala sammanhang inte behöver innebära en ekonomisk förlust, blir det lättare att värja sig mot oförutsedda prisökningar.
I tider av kris, krig och elände behövs kultur och kreativitet mer än någonsin. Kulturella aktiviteter betalar visserligen inga räkningar, men det stärker människors mående och kan påverka välbefinnande och tillfrisknande. Och framförallt skänker det mening , ett sammanhang och glädje för de som inte alltid har en naturlig tillgång till den. Det visar en ny studie från Göteborgs universitet.
Det är inte nu som det ska vara förbjudet att ta med sig eget godis till biosalongen, det är inte nu som simhallar ska höja sina inträdespriser, det är inte nu som bibliotek ska hotas med nedläggningar, det är inte nu som fritidsgårdar och andra ungdomssatsningar ska ryckas bort.
Det är nu som både barn och vuxna behöver kostnadsfria fristäder där de kan gå på museum, pyssla, titta på utställningar, fika och umgås utan att behöva stå på ruinens brant.
För ett välmående samhälle är också ett motståndskraftigt samhälle. Ett samhälle där människor slipper begrava sina huvuden i sina händer, ett samhälle där askfatet är tomt och där oroliga barn befrias från föräldrarnas skam och skuld.