Just nu prövar mark- och miljödomstolen återigen en ansökan om kalkstensbrytning i Slite på Gotland. Moa Candil skriver om en bruksort med en komplicerad relation till sin fabrik, som ger arbete men tar vatten och skapar koldioxid.
”Åker man dit och visar att bilen är smutsig, då kan de tvätta den. Är fönster, tak och altaner smutsiga – då tvättas de. Du kan till och med få träd och buskar tvättade.”
I över ett sekel har cementfabriken gett människor jobb och mening, i Slite på Gotlands nordöstra kust. Samhället har växt fram runt fabriken. Dess brinnande ugnar värmer hus och vatten. Dess överskott, om än en liten del, har byggt ishall och golfbana.
När jag intervjuar människor i Slite framträder bilden av ett klassiskt brukssamhälle, där bruket är både stat och kyrka. En äldre man säger kort och koncist: ”Cementa har försörjt mig i 37 år så jag hackar inte på dem”.
Men relationen mellan Sliteborna och deras cementfabrik är mer komplex än så. Särskilt nu, när brunnar sinar och bevattningsförbudet inträder allt tidigare om vårarna. När röken från fabrikens skorstenar inte bara är en symbol för arbete, utan även för ett akut klimathot.
Cementfabriken, som i dag ägs av tyska bolaget Heidelberg Cement (på väg att byta namn till Heidelberg Materials, med ett tidsenligt grönt löv i ny logga), ligger i Slite för att det finns kalksten där. Stora mängder kalksten, av god kvalitet.
Samtidigt som gotlänningarna varje sommar drar ner på duscharna och samlar regnvatten till sina tomater, pumpar Heidelberg Cement hundratusentals kubikmeter sötvatten rakt ut i Östersjön.
Men hundra års storskalig cementproduktion har lämnat sina spår. Både i form av de gigantiska kratrar som blivit en del av det gotländska landskapet och mindre synligt: i bristen på vatten.
För samtidigt som gotlänningarna varje sommar drar ner på duscharna och samlar regnvatten till sina tomater, pumpar Heidelberg Cement hundratusentals kubikmeter sötvatten rakt ut i Östersjön. Den som har tillstånd att bryta har nämligen också tillstånd att pumpa ut det vatten som sipprar genom det porösa berget, in i brottet.
Förra året chockerades fabrikens ägare av att Mark- och miljööverdomstolen inte tänkte bedöma deras ansökan om fortsatt brytning på grund av en bristande miljöanalys. De aktuella brotten hotar både kommunala vattentäkter och skyddade naturområden. Ansökan saknade en korrekt bedömning av hur stor påverkan förväntades bli.
Den gången räddades verksamheten av Magdalena Anderssons Miljöpartistödda regering, som efter hårt lobbande från byggindustrins företrädare valde att gå emot domstolsbeslutet och ge det tyska bolaget ett tillfälligt tillstånd fram till sista december 2022. Grundlagsvidrigt, ansåg vissa. Räddningen för hundratusentals jobb, menade andra.
Nu har Heidelberg formulerat en ny ansökan som den här gången handlar om fyra års brytning. Under den perioden planerar man att lämna in en längre ansökan, på 20–30 år. Men planerna har redan stött på patrull. Både Naturvårdsverket och Länsstyrelsen på Gotland menar att miljökonsekvensanalysen fortfarande inte håller måttet. Vad mark- och miljödomstolen anser får vi veta den 13 december, när domen förväntas komma.
Som en del av regeringens temporära tillstånd förra året, fick Cementa i uppgift att täta en 1,5 kilometer lång bergvägg så att mindre vatten skulle rinna ner i brottet. Men enligt sakkunniga på Länsstyrelsen finns inget belägg för om och hur mycket detta kommer att förbättra vattensituationen på Gotland. Om brotten skulle tillåtas att fyllas upp med vatten skulle däremot grundvattennivån stiga över stora delar av ön.
Vissa försvarar sin cementfabrik med näbbar och klor. Andra vill ha den kvar – men oroar sig samtidigt för vattnet och för klimatet.
Utöver riskerna för den gotländska vattenförsörjningen, är cementfabriken i Slite Sveriges andra största koldioxid-bov som ensam står för tre procent av landets inhemska utsläpp. I Slite planerar Heidelberg därför, med hjälp av stora påsar EU-pengar, en CCS-anläggning. Det handlar om att fånga in koldioxiden och begrava den djupt ner i Nordsjön. En metod som har kritiserats och som heller inte kommer att bli verklighet i Slite utan ett långsiktigt brytningstillstånd, enligt Heidelberg.

Sliteborna har en komplex relation till sin cementfabrik. Vissa försvarar den med näbbar och klor. Andra vill ha den kvar – men oroar sig samtidigt för vattnet och för klimatet. Ytterligare andra drömmer om livet efter cementen. När fabriksbyggnaden förvandlas till kulturhus och brotten fylls med vatten. Eller täcks med glas, och blir till en tropisk oas – ett sådant exempel finns i Storbritannien.
Kenneth och Elisabeth är sjukpensionärer och bor ett stenkast från fabriken. De fyller sin uteplats med blommor och gröna växter, i sin personliga lilla kamp mot koldioxiden. Därifrån ser de skorstenen och röken som ringlar upp i skyn.
– Klimatet är viktigast just nu. Vi har barnbarn och de kommer inte få det roligt, säger Kenneth.
– Och dessutom häller Cementa ut allt vårt grundvatten, rakt ut i havet. Vi får inte vattna blommorna men de får hälla ut en jäkla massa vatten, fortsätter Elisabeth.
– Cementa har gett jobb men ska vi prata om klimat och jorden är det kanske inte så bra ändå. Priset är lite för högt, säger Kenneth.
Priset är lite för högt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.