Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. När Skottes musikteater sätter upp en nyskriven pjäs om Joe Hill hoppas de därför återuppväcka minnet bland Gävleborna om stadens kanske mest bortglömda världskändis. Arbetaren åkte dit inför premiären för att prata om en man med många identiteter.
– Joe Hill är förvånansvärt okänd både här i Gävle och i resten av Sverige, framför allt hos den yngre generationen. Det kan vi förhoppningsvis ändra på med den där här föreställningen, säger Eva Janstad som sedan två år tillbaka arbetar som producent på den anrika Skottes musikteater i Gävle.
Hon berättar om hur idén kom till henne och ensemblen för ett drygt år sedan.
– Jag som ny i Gävle blev mer nyfiken på Joe Hill. Jag har sedan länge velat besöka Joe Hill-gården och äntligen fick jag möjlighet till det. Det visade sig att andra på teatern också gått i tankarna om vikten av att spela om honom.
Den mytomspunna arbetaragitatorn och protestsångaren som föddes i Gävle 1879, emigrerade till USA där han avrättades för ett mord han med största sannolikhet inte begått och kom med tiden att bli en ikon inom stora delar av vänstern.
Fallet med hans avrättning väckte stor internationell uppmärksamhet och Joe Hill är fortfarande, mer än 100 år efter sin död, en legend bland anarkister och fackföreningsaktivister runt om i hela världen.
Tiotusentals människor kantade gatorna i Chicago vid begravningen i november 1915. Efter kremeringen spreds hans aska till den stridbara fackföreningen IWW:s många lokalkontor i USA, Sydamerika och Europa.
Hans sånger har fungerat som inspirationskälla för storheter som Woody Guthrie, Bob Dylan och Bruce Springsteen och de välkända orden sörj inte – organisera trycks alltjämt på tröjor och plakat i samband med strejker och protester.
– Anledningen till att vi döpt föreställningen till Joe Hill – en man med många identiteter är ju just det, att det var sådan Joe Hill var. Han hade en längtan och ett mod att inte begränsa sig själv. När han kom till Amerika för att starta sitt nya liv möttes han av en fattigdom som på många sätt var värre än här hemma. I dag ser vi samma fenomen med hur folk utnyttjas och exploateras på arbetsplatser som Joe såg då, och därför känns den här föreställningen väldigt aktuell, säger Eva Janstad när vi sitter på övervåningen till teatern där de sista repetitionerna pågår för fullt.
Klockan är strax efter midnatt den 16 augusti 1969 när den höggravida folksångerskan Joan Baez kliver upp på Woodstockfestivalens stora scen. Mörkret som lagt sig över det väldiga området strax utanför den sömniga småstaden Bethel i utkanterna av delstaten New York är kompakt men förväntningarna hos den 300 000 stora publiken är enorma.
Baez ler och tittar ut över havet med människor som aldrig tycks ta slut. ”Det här är en organiseringslåt” säger hon och plockar upp gitarren samtidigt som de första tonerna av poeten Alfred Hayes världsberömda dikt I dreamed I saw Joe Hill last night sakta strömmar ut ur den väldiga PA-anläggningen.
Den världsberömda spelningen bandades för både tv och skiva och gav nytt liv åt myten om Joe Hill, mannen som aldrig dog.
Nu vill alltså Skottes sätta nytt ljus på hans omtumlande liv och på den radikala fackföreningen Industrial Workers of the World, IWW, kring de våldsamma åren på 1910-talet då kampen mellan arbete och kapital resulterade i ett flertal blodiga konflikter.
– Det Joe Hill slogs för, kampen för de icke-bemedlade i samhället, är ju lika brännande i dag och det måste vi ha koll på. Där kan ju konsten, och framförallt musiken, spela en stor roll. IWW hade parollen utbilda, agitera, organisera. Musik och kända religiösa melodier med nya texter om arbetsvillkor fungerade som folkbildning. Det var där som konstnär han hittade sin roll, säger Eva Janstad.
Inför arbetet med föreställningen har teatergruppen utbildad sig själva med hjälp av bland annat Gävle LS av SAC Syndikalisterna, Hamnarbetarförbundet och Länsmuseet i Gävleborg. Allt för att få en inblick i både dåtidens och dagens konflikter på den arbetsmarknad många menar liknar den för 100 år sedan med daglönejobb, osäkra anställningar och kriminella arbetsköpare.
– Det har verkligen varit lärorikt att fördjupa sig i de här frågorna. Till exempel fick vi besök av Hamnarbetarförbundets avdelning här i Gävle som berättade om hur de jobbade med att inte lossa ryska fartyg i solidaritet med sina ukrainska kollegor.
Eva Janstad återkommer till det här med att Joe Hill är förvånansvärt bortglömd, även i Gävle. För trots att hans födelsehem fortfarande fungerar som museum och mötesplats för stadens syndikalister, så är det alldeles för få som inser hans betydelse för den internationella arbetarrörelsen.
– Jag tror inte vi ska ta det för självklart att alla vet vem han är. Därför bestämde vi oss för att börja från grunden. Hur såg samhället ut då och vilka paralleller finns till i dag, folk dör ju fortfarande på sina jobb och det finns en utbredd arbetslivskriminalitet. Joe Hill-gården fyller verkligen en viktig funktion men skulle behöva mer stöd. Tänk om Gävle kommun kunde ge stöd till gården och dess sammankomster i Joe Hills anda, det skulle verkligen betyda oerhört mycket. Nu när det finns en musikalisk berättelse om honom, producerad i kommunen, skulle det vara självklart att alla från årskurs åtta och uppåt, samt komvuxelever, skulle få se den årligen för en allmänbildande och konstnärlig upplevelse.
Naturligtvis är pjäsen uppbyggd kring den musik Joe Hill skrev och vars texter fortsatt att tonsättas genom åren.
– Varje sång är ju en berättelse om den verklighet han och många andra inom fackföreningsrörelsen upplevde och Joe Hill försökte aldrig framhäva sig själv, i stället var det rörelsen som var det viktigaste så det försöker vi så klart också ha med i föreställningen, säger Eva Janstad.
Intresset för uppsättningen har hittills varit stort och premiären den 19 november är sedan länge slutsåld. Eva Janstad förklarar att ensemblen gärna kommer ut i landet och spelar och uppmanar de som tycker att det skulle vara roligt att se föreställningen att höra av sig.
– Jag hoppas och tror att de som kommer och tittar ska känna att frågorna vi tar upp känns relevanta. För solidaritet är verkligen ett ord vi måste börja lära oss stava till igen.
