“Genom att måla upp en bild av de som attackerar konstverken som omogna vandaler, avslöjar samtiden mer om sig själv än om aktivisterna.” Axel Andersson om klimataktivism och attackerna mot konsten.
Vad är värt mer, konsten eller livet? Frågan ställdes av tjugoettåriga Phoebe Plummer från gruppen ”Just Stop Oil” när hon 14 oktober hällde en burk tomatsoppa över Vincent van Goghs Solrosor (1888) på National Gallery i London.
Svaret på frågan kanske inte är lika klart som aktivisten ville göra gällande (livet!). Historien är full av exempel på de som offrat sig för konsten, inte minst konstnärer. Med ett konstnärsideal färgat av romantikens genikult firar vi inte sällan de konstnärer som la allt sitt krut på konsten, för att misslyckas kapitalt med att leva väl (eller ens överleva).
Aktivistattacker med (inte mot) konst med syfte att väcka opinion för kampen mot det suicidala fossilsamhället har under sommaren och hösten inträffat runt om i Europa. Företrädelsevis unga människor har klistrat fast sina händer på ramarna av konstverk eller kastat mat på de skyddande glas som konstinstitutioner sätter framför viktiga verk.
Reaktionen från mediernas grötmyndiga ”gemene man”-stämma har varit likriktade: effektsökeri! Den stackars konsten bär ingen skuld för klimatkatastrofen. Det är visserligen sant, men det säger lika lite som att försöka värdera konsten i relation till livet.
Hur ska vi då förstå det som sker? Genom att måla upp en bild av dem som omogna vandaler, avslöjar samtiden mer om sig själv än om aktivisterna. En i stora delar dekadent samtid vilken mist tron på sig själv som det Romarrike de verkliga vandalerna en gång attackerade. I själva verket är konstkupperna tämligen geniala, men kanske inte på det sätt som vi först förleds att tro. Låt oss därför tänka en vända till. Vilket inte kan vara fel om vi också har för avsikt att rädda oss själva.
En fråga är till vilken grad verken som attackerats har med klimatkrisen att göra och om det är viktigt. Visserligen är en del av dem naturmotiv (Turner, Constable, van Gogh, Monet), men den största anledningen till att de valts verkar vara att de är ikoniska i allmänhet. Bilderna har alltså redan ett slags ”socialt liv”. Det viktiga här är att detta liv nu utökas genom att de blir föremål för en klimataktion.
Vi kan här jämföra det med hur Da Vincis Mona Lisa lever vidare i Andy Warhols silkscreen-version från 1963. Eller varför inte med hur de feministiska konstaktivisterna ”Guerilla Girls” gav Jean-Auguste-Dominique Ingres mjukporrdam från 1814 nytt liv på en affisch (med gorillahuvud) från 1989, när de frågade om man var tvungen att vara naken för att som kvinna komma med i Metropolitan Museums samlingar (där 5% av konstnärerna var kvinnor, men 85% av nakenakterna visade kvinnor).
För att vara tydlig: det som attackeras är inte det unika konstverket av stort konsthistoriskt värde, utan den skyddande gashölje som i princip alltid separerar oss som åskådare från riktigt bra (och värdefull) konst idag.
En ny intressant kontext skapas, speciellt när den nya användningen står långt från vad vi kan anta var intentionerna med originalet. Det är alltså till och med en poäng med att verken inte direkt har något med klimatkampen att göra (alla fall innan aktionerna).
Precis som Warhol och Guerilla Girls visste, ska man ge sig i kast med de kända verken för att få maximalt genomslag. Fast i fallet med klimataktionerna mot det fysiska originalet har aktivisterna också vetat att dessa verk är de bäst skyddade. Detta är en inte oväsentlig detalj. För att vara tydlig: det som attackeras är inte det unika konstverket av stort konsthistoriskt värde, utan den skyddande gashölje som i princip alltid separerar oss som åskådare från riktigt bra (och värdefull) konst idag.
Om vi ser aktionerna som konst i sig, performancekonst, så är attackerna alltid något som drar blicken till det skydd framför verken som institutionerna inte vill att vi ska tänka på som konstpublik. Det unga paret från gruppen ”Ultima Generazione” (Sista generation) som limmade händerna direkt på glaset över Bottecellis Primavera (Våren, från ca 1482) i Uffizierna i Rom 22 juli visade kanske bäst poängen (i stället för matkastandet, som, måste erkännas, kan bli lite infantilt och enkelspårigt).
Dessa performaceverk handlar minst av allt om att attackera konst, vilket vore ungefär lika korkat som om naturvänner skulle skjuta rödlistade arter för att väcka opinion.
De satt sig fast i det transparenta glaset och gjorde det synligt. Hand mot skydd. Tjugoåriga Anna Holland, som hällde tomatsoppa över van Gogh tillsammans med Phoebe Plummer frågade under den aktionen: ”Är ni mer brydda om skyddet för en tavla eller skyddet för vår planet och människor?”.
Aktivisterna i Florens frågade samma sak ännu mer poetiskt, de behövde inte ens slagorden de skanderade, genom att beröra skyddet.
Det var nästan som en kärleksfull handpåläggning. Dessa performaceverk handlar minst av allt om att attackera konst, vilket vore ungefär lika korkat som om naturvänner skulle skjuta rödlistade arter för att väcka opinion.
Slutsatsen är att aktionerna inte blir oäven konst. Och som bra konst kan den uttolkas på en rad olika sätt. Ska naturen ha samma skydd som den ikoniska konsten, och tvärt om? Men vad innebär det egentligen att se på något som vi kan älska innerligt, som konst eller natur, genom en glasskärm?
Till vilken grad är det längre det som vi vill se på som vi verkligen ser, eller kan skyddet också vara en (nödvändig) barriär? Och vad säger det om oss som samhälle att det måste vara på det sättet? Att vi måste skydda saker som vi älskar från oss själva. Frågor som inte har några direkta och enkla svar, precis som det ska vara.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.