Under ett par år i slutet av 1970-talet skakade Sex Pistols om England och påverkade världens subkulturer för alltid. Amalthea Frantz har motvilligt sett tv-serien Pistol, och ångrar det inte. Trots att det är tonvis av rekvisita och överförklarade händelseförlopp. Resultatet blir lite fånigt, lite punkigt och ganska underhållande.
Det finns en ny tv-serie om Sex Pistols. Med skådespelare. En kamrat säger att den är bra. En annan frågar: Är det inte typ Disney som gjort den?
Jag tvekar. Läser inga recensioner. Väntar mer än en månad. Sedan stålsätter jag mig och börjar titta. Jag inser snabbt: detta blir jobbigt.
Bandet det handlar om var vansinnigt viktigt i mina tidiga tonår. Jag började lyssna när jag var runt 11. Knastret när första spåret på deras enda riktiga skiva drar igång är fortfarande magiskt. Det var förresten min mammas skiva – hon gillade musiken men var ”för gammal” (drygt 20) när punken kom till Sverige.
År 1996 var jag 13 år och ville dö för att jag var tvungen att resa bort med familjen och därmed missa Sex Pistols återföreningsspelning i Stockholm. Med andra ord förstår jag helt de tjejer i yngre tonåren som i seriens fjärde avsnitt gör vad som helst för att ta sig hemifrån och se bandet. Jag tänker att de är med i manus för att visa flera saker, bland annat hur snabbt både hajpen och generationerna rusade på. En skillnad mot mig själv är dock att tjejerna i serien är två kompisar. Jag blev punkare helt ensam.
Jag fattar inte i dag hur jag vågade. Jag hittade mitt punkgäng genom att ringa okända människor i en skolkatalog samt hänga på gatan och spana efter färgat hår och nitar. Det var hösten efter Sex Pistols spelning på Sjöhistoriska.
Flera av mina nya kompisar hade varit där och var inte imponerade. De flesta andra i min punkgeneration tyckte Pistols var rätt töntiga. Jag brydde mig inte, utan gick helt in för att klä mig som på de gamla foton från London jag letade fram. Lika delar inspirerad av Siouxsie och Sid, Jordan och Johnny och Soo, som alla återfinns i den aktuella tv-serien. Det var hoptejpat och -nålat, blank plast, leopard, ologiska spännen, underkläder utanpå och citat skrivna överallt.
Bortsett från det rent estetiska fascinerades jag mest av bandets sångare Johnny Rotten. Det fanns något i hans sätt att se på världen och tala till den som jag kände samhörighet med.
Okej, det var mina tidiga tonår relativt kort sammanfattade. Men vad är då serien Pistol i FX’ tappning? Det är sex avsnitt. Det är fullt av symboler, rekvisita och referenser. En del humor. Rätt mycket sex. Lite queert. Som de flesta vet (annars! Stor spoiler alert!) slutar historien med död, upplösning och det vansinniga filmprojektet The Great Rock’n’Roll Swindle. Även om verkligheten, precis som serien, har lämnat andra, starkare minnen efter sig.
Serien är historien om fyra, fem, sex unga, uttråkade arbetarklasskillar som känner att no future väntar dem. Det är män som kanske egentligen är för lika varandra – underdogs vars egon krockar. Det är kvinnor som hamnar i bakgrunden trots att de ofta gick först. Ja, det är en massa karaktärer. Min barndoms förebilder återskapade långt senare, men bara som kopior, inte med egen punk-kreativitet.
Vissa karaktärer skymtar förbi utan att vi får facit: Är inte det den där dj:n? Kan de där tjejerna vara de som startar bandet ..? Men detta är undantag. Det mesta är alldeles extremt förklarat. Från artistnamnet Sid Vicious till kontroversiella låttexter. Manusförfattarna har slagit knut på sig själva för att reda ut punkens förvirrande händelseförlopp och märkliga personer, och samtidigt nyansera dem. Intentionen är fin – till och med knarket tillåts ha både bra och dåliga sidor. Men många förklaringar är överflödiga.
Serien Pistol bygger huvudsakligen på gitarristen Steve Jones självbiografi Lonley boy – tales from a Sex Pistol (2016). Jag har inte läst den (ännu). Det hade garanterat funnits sämre val av perspektiv. Men Jones som den röda tråden funkar inte helt.
Utan att avslöja för mycket blir jag snabbt otålig av hans trauman och kärlekshistorier. De är viktiga till en början, men förklaras eller antyds övertydligt inte ett par gånger, utan snarare ett dussin.
Det underhållande är i stället den snabba historien, myllret av människor, kaoset som ibland nästan verkar återskapas, frenesin i hur denna ungdomsrevolt föds och hur kontrollen glider ur den omtvistade managern Malcolm McLarens händer – då ryser jag till. Men ofta övergår det snabbt till en skamsköljning. Det blir för gulligt eller för överspelat.
Till exempel återskapar serien i stort sett alla filmklipp från Sex Pistols korta karriär, i stället för att använda de faktiska klippen. För mig, som memorerade varje sekund i de inspelningar som gick på SVT 1996 då punken fyllde 20, är det en absurd känsla att se dem som en teater. Det är återskapade kläder, rörelser, blickar, ljussättningar, åskådare. Hela teamet måste ha studerat materialet i timmar och åter timmar.
När han försöker prata på Rottens speciella sätt är det till en början ganska övertygande. Men ju mer tiden går, desto mer påklistrat blir det.
Ibland blir skådespelet ganska övertygande, även om bandmedlemmarna ser fel ut (det är ju andra människor – just huvudpersonen Steve Jones är bland de minst fysiskt lika). Johnny Rotten (eller John Lydon, som han egentligen heter) är en karikatyr med glosögon och underbett. När han försöker prata på Rottens speciella sätt är det till en början ganska övertygande. Men ju mer tiden går, desto mer påklistrat blir det.
Innehållet i Rottens repliker är däremot ofta ganska bra – jag inser förvånat att han känns vettigast, trots att detta är Steve Jones historia. Och trots att John Lydon i dag verkar avsky serien.
Har serieskaparna lyckats med något då, när de skapar denna känsla hos ett gammalt fan? Tja, kanske har de lyckats skapa en serie som de flesta gamla punkare kan spegla sig lite i. Här finns något för alla. Ibland känns det nästan som på riktigt.
För den som inte kan historien, som vill förstå, så är det här ett sätt. Allt förklaras. Är det sant? Nja. Äkta? Nej, så klart inte. Men den som verkligen vill förstå mer går förstås vidare. Punken är inte helt enkel att förklara. Och jo, för den som bara vill bli underhållen funkar nog serien helt okej också.
För drygt 15 år sedan skrev jag en inte särskilt översvallande recension av skinhead-drama-filmen This is England, tveksam till att den skulle få stort genomslag i Sverige. Så fel jag hade. Jag hade förträngt hur ivrigt svenskar tar till sig all engelskspråkig pop- eller subkultur. Personligen kände jag att den filmen blev ihjäl-älskad.
I dag måste jag tillstå att This is England är en modern klassiker, och dessutom välspelad. Jag har svårt att se att tv-serien Pistol kommer att få det erkännandet framöver. Men vem vet. Kanske inspirerar den några 13-åringar att bli punkare och uppfinna kulturen på nytt – som det ska vara.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.