Under tisdagen loggade apptaxiförare ut ur Uber och Bolts appar och gick ut i en 24 timmar lång strejk. Sedan Taxiunionens första protestdag i Stockholm i november har organiseringen mot appföretagen nu spridit sig till Göteborg och Malmö.
Tutandet hörs långt innan karavanen av långsamt körande bilar dyker upp längs Sveavägen. Omkring 50 bilar sniglar sig fram längs vägen. Flera av dem är prydda med banderoller. ”Politiker sluta blunda” står det på en. ”Vi har fått nog! Uber über lagen?” står skrivet på en annan.
Bakom rattarna sitter apptaxiförare som kör för gigföretagen Bolt och Uber. Klockan 00:00 natten till tisdagen den 10 januari loggade de ut ur apparna kopplade till gigföretagen och de tänker inte logga in igen förrän det gått 24 timmar. De tycker att det är dags att företagen möter deras krav på bättre villkor.
Haidad Karim. Foto: Vendela Engström
Haidad Karim kör för både Bolt och Uber. Han arbetar 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan och får ut ungefär 1 500 kronor netto för en arbetsdag. Av de pengarna behöver han tanka bilen, vilket går på ungefär 800 kronor.
– Därpå kommer trängelskatt, försäkring och andra avgifter. Det blir kanske 300 kronor kvar efter en arbetsdag, säger han.
Han har arbetat som chaufför i nästan 17 år. Innan han började köra för Uber och Bolt arbetade han för traditionella taxiföretag som Taxi Stockholm och Taxi Kurir.
– När Uber och Bolt slog sig in på marknaden tog de över alla kunder. Jag fick nästan inga körningar och blev i stort sett arbetslös. Till slut behövde jag börja köra för Uber och Bolt. De har förstört marknaden, säger han.
Uber tar 25procent i serviceavgift från kostnaden för en enskild körning. Utöver det behöver förarna betala 6 procent moms. Det betyder att 31 procent dras av från körningen direkt.
– Det händer att en förare går back. Samtidigt som priset på bensin har ökat, ligger avgiften för en körning kvar på samma nivå, säger Haidad Karim.
Vid Observatorielunden möter förarna upp med demonstranter som följer dem till fots, hela vägen till Mynttorget utanför Riksdagshuset. Flera av dem är medlemmar i Gigwatch, som granskar gigekonomin i Sverige. Även klimataktivisten Greta Thunberg och medlemmar från Fridays for Future sluter upp för att visa sitt stöd för de strejkande förarna.
Uber- och Boltförare i protest på Götaplatsen i Göteborg. Foto: Siamak Shadroo
Siamak Shadroo som kör för Uber och Bolt i Göteborg berättar att ungefär tio bilar slöt upp i Taxiunionens första protest i staden. På frågan om vad han tycker om arbetsvillkoren på Uber och Bolt svarar han:
– Priserna är så låga att man knappt kan överleva. Jag skulle säga att det är en ny variant av slaveri, säger Siamak Shadroo.
John van Dinther, Taxiunionens vice ordförare. Foto: Vendela Engström
Innan chaufförerna svängde in på Sveavägen hade styrelsen för förbundet Taxiunionen varit på möte med Uber på deras kontor i Solna, strax norr om Stockholm. Det var första gången förarna blivit inbjudna till ett möte med gigföretaget.
Till mötet och inför protestdagen har Taxiunionen tagit fram en kravlista. Förarna kräver en höjning av jämförelsepriset från 179 till 299 kronor, en minskning av serviceavgiften till 15 procent (från nuvarande 20–25 procent) och att Uber och Bolt accepterar Taxiunionen som samtalspartner.
– Mötet var någorlunda konstruktivt. Uber lovade att de ska lämna in ett svar på våra krav senast den 25 januari, säger Taxiunionens vice ordförande John van Dinther.
I en skriftlig kommentar gällande kravlistan som lagts fram skriver Ubers Nordenchef Peter Löfstrand:
Peter Löfstrand, Nordenchef för Uber. Foto: Jann Lipka
”Vi pratar med förare hela tiden, och tar alltid deras feedback på stort allvar. Vi tycker att varje missnöjd förare är en för mycket och därför har vi nyligen haft ett konstruktivt samtal med ett antal förare, som för några veckor sedan besökt oss för att lämna synpunkter, som vi sedan tog vid igår då vi hade ett möte med ytterligare förare. För oss är det viktigt att lyssna på alla förare som använder vår app – och det fortsätter vi att göra, bland annat genom en utökad satsning på feedbacksamtal under 2023.”
När det kommer till prissättningar, serviceavgifter och det Uber kallar ”intjäningar”, kommenterar han att ”Uber tillhandahåller marknadsföring, säkra betalningsalternativ, fakturering, utbetalningar och kundservice för alla partnerförare som använder vår app” och det är för detta som förarna betalar serviceavgiften på 25 procent.
”Eftersom vår modell är strukturerad på detta sätt ligger det inte minst i vårt intresse att förare tjänar så bra som möjligt. Vi vet att det har varit tuffa tider med ökade verksamhetskostnader för förare, och vi vill göra vad vi kan för att öka intjäningarna. Vi har bland annat infört flera prishöjningar under förra året och fortsätter följa utvecklingen och lyssna på förares feedback”, skriver Ubers Nordenchef i den skriftliga kommentaren.
I dag finns Uber och Bolt i 14 svenska städer. Gigföretagen förmedlar taxiresor via en app som förare är uppkopplade till. De anslutna förarna klassas däremot inte som anställda, vilket i sin tur innebär att företaget inte tar något arbetsköparansvar.
Framför karavanen av bilar gick ett tiotal demonstranter till fots med plakat. Foto: Vendela Engström
Taxiunionen startade inledningsvis som en Facebook-grupp och organiserar i dag Uber och Bolt-förare för att förbättra arbetsvillkoren och förarnas rättigheter. Protestdagen den 10 januari var den tredje som föreningen anordnat sedan november förra året, och det var första gången som protester skedde simultant i Stockholm, Göteborg och Malmö. Föreningen har nu över 500 medlemmar i Stockholm och nästan 100 i Göteborg.
Ali Zakari. Foto: Vendela Engström
I pressmeddelandet som förbundet skickat ut inför protestdagen skriver Taxiunionen:
”Ska man i Sverige i dag behöva arbeta 70 till 80 timmar, 6 till 7 dagar i veckan, för att få ihop pengar till sitt leverne? En appförare behöver köra 80 procent fler resor för att få samma lön som en vanlig taxiförare. Detta drabbar inte bara förarna som individer, utan även deras familjer.”
Ali Zakari är tvåbarnsfar och kör för Bolt och Uber. Han berättar att hans barn ofta säger till honom att de knappt ses.
– Hur ska jag hinna träffa mina barn om jag måste arbeta 13 timmar om dagen, sex dagar i veckan? Det känns som att vi glöms bort, att vi inte ses som en del av det här samhället, säger han.
Arbetaren har sökt Bolt, som vid publicering inte återkommit med svar på Arbetarens frågor.
Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.
I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000 attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.
Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred.
Omvärlden måste gå från ord till handling
Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt.
Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara vägen framåt.
Vi kräver av Sveriges regering:
• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige!
• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT
De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.
Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten.
Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig.
Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm
En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem.
Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet.
Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer.
En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.
Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.
Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.
Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.
– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.
Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.
– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.
Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.
Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.
Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.
Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.
Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?
– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.
– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.
Vad står på programmet?
– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.
Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?
– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT
Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”
Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.
Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.
– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.
Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.
Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet.
Arbetsköparna kritiska
– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.
Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.
– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.
Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång. Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT
Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister
Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi Samtidigt växer motståndet mot regimen.
I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.
– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.
En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.
– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.
Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.
– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.
En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.
Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.
Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet
I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.
– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmadreza Djalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammanfattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren
Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?
– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.
Irans kvinnor visar orubbligt mod
Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.
– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:
– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.
Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.
Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.
– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.
Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund
Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.
– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.
Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.
”Skulle vara en utmaning att samarbeta”
Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.
Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?
– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.
Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:
– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.
Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.
– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.
Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.
Den 1 februari har Uppsala stadsteater premiär på Ett svenskt brott. För Johanna Emanuelsson, som har skrivit pjäsen, blev produktionen en dramatiskt annorlunda process än hon är van vid. Arbetarens Josephine Askegård har mött henne för ett samtal om föreställningen som landade i en djupt personlig historia och en berättelse om klass.
Johanna Emanuelsson gick ut dåvarande Dramatiska institutet, Di, i Stockholm 2013, och har sedan dess skrivit en lång rad pjäser och filmmanus. Ofta i samarbete med regissörer som hon lärt känna på vägen och skapat ett bra samarbete tillsammans med. Redan med en tidig pjäs, Älvsborgsbron, fick hon uppmärksamhet och priser, och har kunnat leva på sitt skrivande – vilket också innefattar stipendier som är ett vanligt sätt att stötta ekonomin i hennes bransch.
Johanna Emanuelsson är uppvuxen i Bergsjön i Göteborg. Innan hon sökte och kom in på Di (nu Stockholms konstnärliga högskola) arbetade hon, liksom hennes mamma och syster, inom vården. Hon har ofta skrivit om samhället och politikens verklighet ur den enskilda, ofta unga, människans perspektiv.
Bland hennes produktioner finns också den uppmärksammade Välkommen till prekariatet (2015), presenterad som ”en svart komedi om daglönare, konsulter och gästarbetare i det moderna klassamhället”. Både den och den nu aktuella Ett svenskt brott har regisserats av regissören Helena Sandström Cruz.
Johanna Emanuelsson har samarbetat med mindre, fria scener och grupper som Teater Tribunalen i Stockholm. Nu är hon tillbaka på Uppsala stadsteater där hon dramatiserade Elin Wägners Pennskaftet 2019. Titeln Ett svenskt brott är lätt att associera till Maj Sjöwall och Per Wahlöös politiska deckarserie med undertiteln ”Roman om ett brott” – där brottet i lika hög grad som bokens kriminalhistoria berättar om ett samhälle som sviker de underprivilegierade.
Här handlar det om ett arbetslag inom demensvården, där en arbetsplatsolycka blir en än större katastrof på grund av svek från chefer och samhällsinstanser som borde stötta och skydda.
Egentligen började pjäsen som en idé att skildra tre kvinnor på tre olika arbetsplatser i Sverige.
– Jag kallas gärna politisk dramatiker när jag vill prata om det som jag vill prata om – som klass. Men idén var att jag och Helena Sandström Cruz skulle göra en Välkommen till prekariatet 2.0. Alltså – vi pratar om arbetarklasskvinnorna här och nu, säger Johanna Emanuelsson när vi träffas för ett samtal om hennes aktuella pjäs.
– Det här är vår fjärde produktion ihop. Helena Sandström Cruz är vass på att skriva pitchar, men det är inte jag, alls. När hon formulerade det lät det så bra: tre arbetarklasskvinnor, med sin olika perspektiv, varav ett öde som vi känner till. Den äldsta ska dö på grund av en arbetsplatsolycka. Då tänkte jag att hon jobbar inom vården – de andra kanske inom hotell/restaurang och kanske den tredje papperslös.
Johanna Emanuelsson insåg snart att detta var en mycket privat historia.
– Det som kom att hända med pjäsen var att jag sakta men säkert insåg att det måste utspela sig inom demensvården. Och det svåraste har varit att lämna verkligheten därhän; alltså att göra teater av det. Det som såg så bra ut på papper blev den svåraste processen jag varit med om. För det handlar om min mamma Annica.
Valia Sapouna, Shada Sulhav, Birthe Wingren på en repetitionsbild från Ett svenskt brott. Foto: Maria Lilja
– Det blev som att lära sig skriva dramatik på nytt. Och det personliga tog över; jag och min syster Anneli var så ensamma i den här katastrofen. Och så är man glad att man får ett uppdrag med pjäsen samtidigt som att: Fan det är så viktigt det här!
Johanna Emanuelssons texter har ofta haft inslag av hennes egen familjs historia, som i filmen Dröm vidare från 2017.
– Jag hade dåligt samvete när Dröm vidare kom ut, för jag visste att min mamma skulle känna igen sig i huvudpersonen Mirjas mamma. Men hon sade bara: ”Åh du är så duktig, så duktig”, berättar Johanna Emanuelsson.
Så hon har känt att hon har sin mammas välsignelse, och även sin systers, när hon nu gestaltar moderns olycka på sin arbetsplats i Mölndal, vilken ledde till fyra år av trauma med illa behandlad smärta och till slut till hennes död vid 60 års ålder. Det var för fyra år sedan.
En berättelse om ett svek
Samtidigt är pjäsen en starkt politisk berättelse om hur samhället sviker den drabbade och om hur familjen kämpar på i stor ensamhet. Så småningom utförsäkrad och med småsummor i ersättning från vårdens egna försäkringsorgan.
Johanna Emanuelssons mamma Annica arbetade sedan tonåren både länge och hårt inom vården, och försörjde familjen på en låg lön. De sista åren med nattpass inom demensvården.
Gillade hon sitt jobb?
– Ja, jag tror det. Men jag tror egentligen att hon mest var orolig för pensionen. Hon jobbade och jobbade och jobbade, tog aldrig semester för att vara ledig. Hon cyklade fram och tillbaka i ur och skur till jobbet i Mölndal. När hon var sjuk tog hon ut några semesterdagar. Hon försökte lägga pengar på hög för pensionen.
Så var det fram till den dagen arbetsolyckan ägde rum.
– Det var på ett boende i Mölndals kommun. En tvättmaskin stod och läckte. Hon halkade och fick en total hamstringsruptur så hon svimmade av smärtan, låg i det iskalla vattnet. Vi visste inte riktigt vad det var och vi var så oroliga för vår mamma redan innan, berättar Johanna Emanuelsson.
Läkaren skrev rätt diagnos. En total hamstringsruptur innebär att en lårmuskel släpper, vilket oftast drabbar idrottare.
– En operation ska göras inom två månader, säger Johanna Emanuelsson, men vården blev arbetsterapi och smärtstillande, och inte ens plats på en kölista – det är mera intressant att operera de här unga idrottskillarna, tillägger hon.
– Så jag och min syster Anneli ägnade de efterföljande fyra åren åt detta. Stafettläkare som skrev ut olika preparat, smärtteam som inte brydde sig. Hon blev utförsäkrad. Alla myndigheter som svek – totalt. Jag och min syster ringde läkare, följde med när hon skulle träffa chefen. Och min mamma var så ledsen och fick fobi mot att träffa folk. Och hon kunde inte göra så mycket mer än att ligga på mage – den smärtan ska man inte behöva leva med.
– Vi tog hand om min mamma Annica i fyra års tid. När det gäller manliga arbetsskador händer det ju ofta att man dör i olyckan. Men det finns inte så mycket statistik inom kvinnoyrken – hur och varför dör du, varför får du en hjärtinfarkt?
En gång i halvåret besökte familjen arbetsplatsen för möten med enhetschefen, möten som blev ytterligare smärtsamma minnen:
– Mamma var så ledsen och arg så hon fick hysteriska utbrott, för hon kunde ju inte tala för sig. Efteråt bad hon om ursäkt och jag sade: ”du ska inte be om ursäkt, du behöver någon som talar för dig som litar på dig och ser vem du är. Vi går på de här mötena för att se hur länge de kan behålla dig innan de måste sparka dig. Det är vad de här mötena går ut på – det är ingen som ser dig i det här. Det är klart som fan att du får en panikattack och börjar skälla på dem fast de inte har sagt något elakt för de är friska vanliga människor.
– Min mamma var väldigt politisk men så sade hon: ”Jag känner mig så värdelös. Jag gör ingenting, jag gör ingen nytta”. Jag frågade vad hon hade sagt om det här hade gällt en annan undersköterska? Då kunde hon svara: ”Jag hade sagt att det hade varit en hjälte! Fy fan hade jag sagt”.
– Så hon dog i sviterna av den här arbetsplatsolyckan, hon fick inte adekvat vård. Vi orkade inte ens göra en Ivo-anmälan. Alltså, har man arbetat sedan man var 19 år som undersköterska och inte kan få en operation inom två månader… Det är så jävla grymt, säger Johanna Emanuelsson, och hon blir fortfarande riktigt ledsen när hon berättar om dessa år, hennes mamma Annicas sista, av smärta och ensamhet.
Birthe Wingren på repetitionsbild från Ett svenskt brott på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja
Hur kändes det för dig då, när du hamnade i detta privata från att i många år varit en professionell skrivande person och sedan hamna i …
– … att inte kunna skriva alls! Jag var rädd varje dag för att Petra Brylander (dåvarande chef på Uppsala stadsteater) eller dramaturgen Marie Persson Hedenius skulle ringa mig och säga: ”Vi river ditt kontrakt”.
Hur känns dina tidigare föreställningar och produktioner i förhållande till den här pjäsen?
– Både dramaturgen Marie Persson Hedenius och Helena Sandström Cruz kände till min berättelse, och jag kunde gråta på vissa möten, men det var inte en lätt process de hade. Jag är så glad att jag hade deras förtroende – att de visste att jag skulle klara det, och det har jag sagt till dem.
Kunde de hjälpa till med synpunkter då? Ett utomperspektiv på ditt personliga?
– Ja exakt! De kunde stryka och ta bort. Och till sist landade vi på ett demensboende med påhittade figurer på samma arbetsplats och mer och mer av att de kämpar ihop – eller inte ihop.
Det verkar som ett bra sammanhang på Uppsala stadsteater, att du har kunnat prata med kollegor och bolla din text?
– Ja Gud ja, så fantastiska skådespelare har vi fått, och Helena – det är som sagt den fjärde produktionen vi gör ihop och det betyder ju något varför vi inte släpper varandra, säger Johanna Emanuelsson.
Känner du att du har landat nu med pjäsen på ett professionellt plan?
– Ja och jag kände det på kollationeringen – den första arbetsdagen – och folk frågade om jag var nervös. Och jag kände bara då att nej, inte alls faktiskt, jag är klar. Men sedan är det förstås mycket pill med detaljer och särskilt i en sådan här pjäs att: ska de verkligen säga så, och så vidare. Så att det inte blir privat men personligt och intressant. Det är faktiskt första gången jag inte varit nervös på en kollationering.
Vi pratar mera om hur det har gått att göra detta djupt privata till text för en publik, och till den politiska berättelse hon vill gestalta.
Har du träffat vårdpersonal under projekttiden?
Inte jag, alls, men det har de övriga, såsom skådespelarna och regissören, gjort. De har pratat med undersköterskor bland andra.
Men din text bygger på dina personliga erfarenheter och din mamma Annicas historia?
– Ja, och sedan min och min systers kamp för att få det att fungera. Så den första akten handlar om arbetet och den andra om hur den här kvinnan ska försöka slåss mot ett system.
Är du lite nervös att den inte ska gå hem – vara för politiskt magstark?
– Nej inte alls, och tydligen är den också väldigt rolig, har regissören varnat mig för. Man gapskrattar väldigt mycket. Jag tror att det kommer att bli hur bra som helst. Men jag är inte så intresserad av vad borgerlig media tycker, egentligen – tycker de att den är bra så är det kul, tycker de inte det så tycker de inte det. Då är det inte för dem. Men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, jag hade inte kunnat göra dem glada.
Shada Sulhav, Malin Tengvard. Repetitionsbild. Foto: Maria Lilja
– Jag tränar på att göra lite intervjuer för jag vill uppmärksamma frågan. Alltså det här kan hända vem som helst. När man nedmonterar som man gör nu, snabbare och snabbare och snabbare, så se upp, övre medelklassen! Se upp! Det är det jag vill få fram: Det är inte många som sitter säkert i båten i dag, säger hon.
”Äntligen handlar det om oss”
– Det kommer jättemycket människor från Kommunal till pjäsen, jag vet det. Men jag vill ha alla andra människor också här. Jag vill att folk ska veta att det här händer och jag vill se en stor publik och jag vill se fler av den här typen av pjäser. För nu ser jag på sociala medier att ”Ja, vad kul! Det handlar om oss – om mig, äntligen!”
Är detta ett tema du har tänkt på redan medan din mamma levde?
– Ja på något sätt. Jag berättade att jag ville göra en pjäs om min farmor som var krigsbarn – hon gick som 16-åring till Boden från Rovaniemi, drygt 25 mil, för hon skulle fan inte vara krigsbarn utan skulle börja jobba. Och min låtsasmorfar Birger och hans syskon blev sålda till lägsta pris och fick dricka grisblod för att bli mätta. Och mamma visade mig bilder och lyste upp för första gången. Pjäsen hette Patrasket, och det ställde hon sig frågande till. Jag sade att patrasket var de som byggde Sverige, som blir avlurade lönerna, som får det minsta möjliga, som ser till att samhället går runt.
Att kvinnor möts, framförallt unga som du skrivit om tidigare…
– Som på min tid när jag gick ut för tolv år sedan var det inte så svårt att få ett jobb, det är på grund av Suzanne Osten och hennes arbete. Hon gjorde ju barnteatern progressiv och het och politisk i Sverige. Till skillnad från i Tyskland, där ingen vill jobba med barnteater. Och om hur man växer upp.
Har du själv gjort en klassresa, tycker du?
– Jag vet inte vad den innebär. Om det innebär att jag får gå på röda mattan och fått flygbiljetter för att se en pjäs på tyska så absolut. Men jag vet inte vad resan består i egentligen. Jag vet inte hur den går till, vad det är som gör att jag bor i Stockholm, som gör att jag har en hyresrätt som är 17 grader kall och jättelyhörd, i Örby. Att jag knappt fick en hyresrätt efter elva år i bostadskön, att jag bott inneboende, bott i kollektiv. Jag vet inte vad jag har fått på vägen förutom att jag har fått vara i fina salonger och prata med människor som min syster Anneli inte har fått prata med. Men hon får prata med andra människor. Hon jobbar på kardiologen och får vara med och kanske rädda ett liv. Hon är så bra, och kan ställa så bra frågor till mig.
Vad händer när din text framförs på en scen? Hur tänker du dig publiken?
– Jag kan inte tänka på publiken. Vad jag önskar är att publiken ska vara engagerad.
Det är scenen som är ditt rum, så att säga?
– Ja, och jag har en föreställning om var det hela ska utspela sig. Jag har det i huvudet, det där gamla stället som jag fick jobba på via min mamma. Man fick inte jobba ihop då men hon jobbade ju nätter. Men det är mer än tio år sedan nu.
Så du har haft denna speciella plats i huvudet när du skrev?
– Javisst. Men det som är det fantastiska är att det har inte scenografen, eller de andra som är med här. Det finns dramatiker som: ”Rör inte min text!”, som har inställningen att regissören kommer och förstör. Men jag gillar att stöta och blöta sammanhanget, och grejerna man gör ihop.
Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara ”antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.
De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.
Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.
Orättvis och djupt oroande
För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.
Att byta namn till ”Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande ”Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.
Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.
Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.
Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden.
Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet
