Gudrun Schyman har kritiserats efter sin insats i förra veckans P1-debatt om kriget i Ukraina. Men varken Hökmarks hårt mot hårt eller Schymans förhandlingslösning är förankrade i krigets verklighet så som den ser ut i dag. Det skriver Martin Hansson.
Samtidigt som granaterna regnar över Bachmut i östra Ukraina fördes under förra torsdagen en debatt i P1 mellan moderaternas förra partisekreterare Gunnar Hökmark och Vänsterpartiets och Feministiskt initiativ förra partiledare Gudrun Schyman. Samtalet var ett av de mest banala jag lyckats höra om kriget. Den saknade den dignitet man kunde förväntat sig av två politiska högdjur och liknade mer ett kommentarsfält på Facebook.
I enkelhet önskade sig Gudrun Schyman sig fred genom en förhandling och Gunnar Hökmark flexade sin biceps genom att önska sig att ryssen sparkades ut ur Ukraina omgående. Problemet var att de inte diskuterade krigets realitet utan intog två motsatta positioner och försökte dränka varandra i floskler. Gunnar Hökmark lyckades beskriva Putin som en samtida Hitler, som bryter alla ingångna avtal och har kriget som logik medan Gudrun Schyman bara ville att alla skulle sätta sig ner och prata med varandra.
Gudrun Schyman har helt rätt i sin beskrivning av hur kriget troligtvis kommer sluta. Ett fredsfördrag kommer undertecknas och förhoppningsvis följas någorlunda. Kriget befinner sig dock överhuvudtaget inte i ett läge där fredssamtal är möjliga. Det hela är mycket enkelt: Det är krigets förlorare som väljer när kriget tar slut. Det är den part som inte längre klarar av att hantera ett förlängt krigs konsekvenser som har incitamentet att ge med sig vid förhandlingsbordet. Många länder och folk har vägrat en kapitulation trots att de rent militärt förlorat kriget. De har fortsatt till den som invaderat helt enkelt inte orkat mer. För det är den förlorande parten som kommer få ge Gudrun Schymans efterfrågade eftergifter.
Gunnar Hökmarks villkorslösa kapitulation kräver en typ av krig som inte tar slut bara för att ryska trupper skulle tvingas tillbaka in i ryskt territorium. För att de skulle vara möjligt krävs det att Ryssland skulle vilja få slut på kriget med alla tillbudsstående medel. Vad det kräver kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det utgjorde ett hot mot hans personliga säkerhet. För ifall man ska köpa Hökmarks jämförelse med Hitler så krävdes det mer än några militära nederlag innan det blev fred. Den tuffa positionen av att inte vilja vika en tum för Putins invasion klär honom dessutom inte. Han saknade samma stenhårde ideal under apartheid då han argumenterade emot ett svenskt handelsförbud mot Sydafrika.
Freden är inte möjlig eftersom kriget inte är avgjort. Ett eskalerat våld väntar eftersom en av parterna måste ge vika. Efter en sommar och höst av skickliga motoffensiver tycks Ukraina ha överhanden men kriget är på långa vägar inte avgjort och det finns möjligheter för Ryssland att anpassa sig och vända kriget. Det fruktansvärda lidandet ser inte ut att avta utan sporras av att Putin successivt höjer insatsen och Ukraina har ingen anledning att hålla tillbaka. En av deras möjligheter att tvinga Ryssland att dra sig ur är att göra kostnaden för hög. Det kan vara en politisk eller ekonomisk kostnad som hotar krigsherrarnas personliga rikedom eller säkerhet. Det tycks trots sanktioner inte än vara fallet. I dag betalar Ryssland i människoliv – något som för Ryssland är alldeles för billigt.
Problemet med de båda positionerna är att ingen av dem är förankrade i verkligheten. Ett tillbakapressande av ryska trupper är ingen garanti för fred. Ett undertecknat fredsavtal i dag, med fasta positioner och med ett Ukrainskt löfte om att avstå från Nato hade inte skapat fred. Det hade måhända skapat ett bräcklig vapenvila som varat högst ett par månader innan kriget eskalerat igen. Den ryska invasionen av Ukraina har inte saknat fredsavtal. Flera sådana har tecknats sedan Ryssland gick in 2014 och ingen av dem har hållits. Vill man likt Schyman önska sig en snabb fred så krävs det att man också önskar sig att någon förlorar skyndsamt.
Belarusiskt motstånd mot kriget i Ukraina
I det nya avsnittet av Arbetarens intervjupodd träffar vi Inga Näslund som är är Östeuropaexpert på Olof Palme internationella center för att prata om det belarusiska krigsmotståndet och situationen i Ukraina. Det blir ett samtal om de fria fackföreningarnas betydelse i kampen mot regimerna i både Ryssland och Belarus samt hur kriget påverkar framtidens Ryssland. […]
