Sveriges regering gjorde allt för att hålla Nazityskland på gott humör. Nutida regeringar förnedrar sig på liknande sätt inför Erdoğan. Janne Flyghed beskriver hur svensk tryck- och yttrandefrihet har begränsats förr, och vad som riskerar att hända framöver, i och med nya luddiga lagar om utlandsspioneri och terrorister.
Under andra världskriget var den svenska samlingsregeringens övergripande målsättning att hålla landet utanför kriget. Det resulterade i flera flagranta avsteg från den deklarerade neutraliteten.
För att slippa dras in i kriget gällde det nämligen att värna ”de vänskapliga förbindelserna med främmande makt”. Det gällde i synnerhet förbindelserna med den för tillfället mest framgångsrika parten i stormaktskriget. Under de inledande åren av kriget var därför Nazityskland den främmande makt vars vänskap hade högst prioritet.
Att hota dessa vänskapliga förbindelser var straffbart. Det framkom med all önskvärd tydlighet i de många spioneri- och sabotagedomar som avkunnades under krigsåren. De antinazister som exempelvis samlade in uppgifter om den tyska militära tågtrafiken genom Sverige kunde dömas för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet. Uppgifterna behövde inte ens ha förmedlats. Straffet kunde bli ända upp till två års fängelse.
Även skriverier i pressen kunde tänkas hota rikets vänskapliga förbindelser med den främmande makten i söder. Därför gjordes ett flertal ingrepp i pressfriheten. Bland annat i form av konfiskeringar av tryckta skrifter samt transportförbud för tidningar som publicerat artiklar med för utrikesledningen icke önskvärt innehåll. Och detta oavsett om uppgifterna var riktiga eller ej.
Under stor del av kriget kom svensk yttrande- och pressfrihet att hamna under det neutralitetsbegrepp som Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels myntat.
Under stor del av kriget kom svensk yttrande- och pressfrihet att hamna under det neutralitetsbegrepp som Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels myntat. Vid ett hemligt sammanträde i början av 1940 förklarade han att ”de neutrala staterna givetvis inte ska hotas med gevär, utan ska i stället gradvis hamna under terrorn av det av oss nybildade neutralitetsbegreppet”.
I det begreppet ingick förutom militär och politisk neutralitet även ”publicistisk neutralitet”. I klartext innebar det att den svenska utrikesledningen såg sig tvingad att stoppa skriverier och andra ageranden som Nazityskland kunde tänkas uppfatta som en ovänlig handling.
I dag är det andra främmande makters vänskap som ska värnas och andra personer som ska hållas på gott humör. Det blev högst påtagligt i och med Sveriges i all hast inlämnade Nato-ansökan. Visserligen har vår alliansfrihet varit en illusion, då vi i praktiken alltid varit associerade med Nato. Ett vänskapligt samarbete som bland annat inbegrep att svensk militär spionerade på Sovjetunionen för USA:s räkning under kalla krigets inledande decennier.
Samma brutala tystnad härskade vid Turkiets bombningar av kurdiska områden förra året. Varje möte med Erdoğan har för de svenska representanterna blivit en uppvisning i förnedring.
Men en officiell ansökan om ett fullvärdigt Nato-medlemskap innebär ändå att en 200-årig säkerhetsdoktrin helt överges. Som bekant har Sveriges försök att bli fullvärdig medlem i Nato stött på patrull i form av Turkiets härskare Erdoğan. Det har skapat ett starkt intresse att etablera vänskapliga relationer med den lättkränkta despoten. Vänskapsbanden kompliceras av att han har ställt långtgående krav för att säga ja till den svenska ansökan.
De svenska regeringarna har visat en skrämmande flathet inför Erdoğans krav på eftergifter. Erdoğan nöjer sig uppenbarligen inte med att det svenska vapenembargot hävts, att regeringen inte sagt ett ord om att turkiska journalister och politiker fängslas eller att mänskliga rättigheter systematiskt kränks. Samma brutala tystnad härskade vid Turkiets bombningar av kurdiska områden förra året.
Varje möte med Erdoğan har för de svenska representanterna blivit en uppvisning i förnedring. Den tidigare regeringen såg åtminstone inte överlycklig ut vid dessa möten. Kristersson och Billström strålar å andra sidan desto soligare i sitt lismande knäböjande.
I turkisk tv lovade Billström till och med att det skulle bli förbjudet att vifta med PKK-flaggor i Sverige, något som dock visade sig vara förhastat. Det anständiga hade givetvis varit att redan från allra första början markera att i det här landet har vi till skillnad mot i totalitära stater självständiga domstolar, så vi lämnar med varm hand över beslut rörande utlämningar och yttrandefrihet till rättsväsendet.
Men det är inte omöjligt att Billström trots allt kan få rätt i sitt uttalande om att förbjuda ovänligt flaggviftande. Om det liggande förslaget till ny terroristlag går igenom, vilket det mesta talar för, kommer även att ”främja, stärka eller understödja” en terrororganisation bli straffbart.
Säpo vill i sitt remissvar till utredningen gå ännu längre. De vill att även en låg grad av aktivitet ska vara straffbart, till exempel att blotta närvaron vid ett evenemang som anordnas av en terrororganisation ska anses vara att främja, stärka eller understödja organisationen ifråga.
Den historiska erfarenheten visar att användningen av tvångsmedel ständigt expanderar.
Detta är oroväckande, eftersom den historiska erfarenheten visar att användningen av tvångsmedel ständigt expanderar. I synnerhet som det laboreras med så vaga begrepp, begrepp som skapar stort tolkningsutrymme. Förutom osäkerheten kring vad ”främjande och stärka” ska innebära, finns fortfarande ingen entydig definition av ”terrorism”.
Än mer problematiskt blir det om regeringen tillsammans med sitt skuggkabinett får den nya terroristlagen på plats. Tanken är nämligen att så snart den är införd ska den även tillämpas mot gängbrottsligheten. Då får vi ännu fler svårfångade begrepp att laborera med, som ”kriminella nätverk” och ”gäng”.
Även den sedan årsskiftet befintliga lagen om utlandsspioneri kan få betydelse i ambitionen att hålla Erdoğan på gott humör. Enligt den är det straffbart att under vissa omständigheter obehörigen röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation. Brotten utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri och röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete har införts i brottsbalken samt i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen.
Såväl meddelarfriheten som anskaffarfriheten begränsas i detta avseende. Stark kritik har också framförts från bland annat Publicistklubben, Internationella juristkommissionen och flera medieföretag, som ser lagen som ett hot mot yttrandefriheten.
Som svar på kritiken har det framhållits att det inte kommer vara straffbart om det ”utifrån syftet är försvarligt” och till exempel handlar ”om opinionsbildning och avslöjande av missförhållanden”. Men sådan löften känns inte helt betryggande. Osäkerheten om vad som faktiskt kommer vara straffbart riskerar att leda till tystnade visselblåsare och självcensurerande journalister.
I vilken mån kommer lagen att användas för att tillmötesgå kränkta främmande makthavare? Förhoppningsvis kommer den svenska journalistkåren prioritera sina vänskapliga förbindelser med yttrande- och tryckfriheten.
