Tidningen Folkets väl kom endast ut i ett nummer. Året var 1906 och ungsocialisten och Brandskribenten Einar Håkansson lyckades på ett smart sätt utmana den rådande ordningen genom att skruva upp de härskande klassernas retorik till absurditet. Tidningen, som är ett praktexempel på politisk satir som motståndshandling, ges nu ut igen.
I november 1906 dök det upp en mystisk liten tidning som började spridas i Sverige: Folkets väl – Tidning för tro och fosterland. Tidningen innehöll texter som med storslagna och svulstiga formuleringar hyllade kungen, kyrkan, militären och regeringen. Däri varnades det också för farliga samhällselement, såsom socialistiska terrorgrupper och den anarkistiska tidningen Brand.
Saken var bara den att Folkets väl var helt igenom ironisk. Allt var satir. Om man läste tidningen noga, så förstod man snart att hela alstret var en enda stor smädesskrift.
De borgerliga tidningarna förfasades över Folkets väl. Aldrig förr hade väl socialisterna sjunkit så lågt i sin vidrighet och skändlighet! Man ville helst inte recensera skriften, men såg sig ändå tvungen att göra det för att varna intet ont anande människor.
Upphovsmannen bakom Folkets väl var 24-årige Einar Håkansson i Södertälje. Han var ungsocialist, författare och skribent i Brand. Han var typograf till yrket och tidningen blev hans medium för att nå ut med sina åsikter. Folkets väl hade han skrivit och tryckt tillsammans med några kamrater som liksom han ville utmana den rådande ordningen, de förtryckande lagarna och de styrande.
Tyvärr blev det bara ett nummer av Folkets väl. Einar Håkansson dog i tuberkulos knappt ett år senare, och tråkigt nog kom hans gärning att näst intill glömmas bort. Men nu har förlaget Damm och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (Arbark) återupplivat den lilla tidningen och tryckt nya kopior. Den är tryckt i samma format som 1906, men på lite stadigare papper.
Till tidningen kommer också ett häfte med tre texter skrivna av redaktören Rikard Heberling, samt Brand-redaktörerna Mathias Wåg och Evelina Mohei. Heberling står för en genomgång av texterna i Folkets väl, en historisk bakgrund och en liten biografi om skaparen Einar Håkansson.
Folkets väl förtjänar verkligen att läsas. Det är en riktigt god gärning som förlaget Damm och Arbark har gjort när de beslutat att ge ut den. Den lilla tidningen förtjänar också en plats i den svenska humorns ”hall of fame”, som en tidig föregångare till andra politiska satiriker som på olika sätt ifrågasatt den rådande ordningen. Jag tänker på Hasse och Tage, Galenskaparna, Grotesco, och nya produktioner som Svenska Nyheter och Herr talman.
Inga samhällsomstörtande verksamheter förvisso, men de har rört om i grytan i samhällsdebatten. Dessutom har den politiska satiren slagit vakt om en ovärderlig sak, den svenska yttrandefriheten.
Men varför humor? Hur kan en (ganska tramsig) satirtidning vara en motståndshandling? Om man nu vill förändra samhället, varför inte uttala sin kritik rakt ut? Det kan givetvis finnas flera orsaker, och bristen på yttrandefrihet är en av dem. På Einar Håkanssons tid var det förbjudet att tala illa om gud, kungafamiljen och riksdagen, förneka gud och uppmana till uppror.
Håkansson dömdes för tryckfrihetsbrott flera gånger under sitt liv (till och med efter sin död) för sina skrifter. Men metoden han använde i Folkets väl, att använda de härskandes retorik och skruva upp den till den grad att den blev absurd, gjorde att det fanns mycket lite i skriften som bokstavligen var olaglig smädelse. Det var ett smart drag av Håkansson, och dessutom en komisk fullträff.
Lika viktigt som det var att det skapades politisk satir i Sverige vid förra sekelskiftet, lika viktigt är det i dag i de ofria länder där regimkritik straffas med fängelse eller döden.
Folkets väl är rolig, även med dagens mått mätt. Ta till exempel den här formuleringen, från en ”artikel” om tidningen Brand: ”När man läst igenom ett nummer af ’B – d’ [namnet kan inte skrivas ut för det är så hemskt], känner man det som om ens själ lossnat och ramlat ner i en dypöl och där blifvit biten och nypen af tusenden skorpioner”. Lite Monty Pythonskt, eller hur?
En annan rolig passage är en artikel där Håkansson ”hyllar” militarismen och kriget för fosterlandet: ”Många af våra soldaters kamrater hade dock fallit offer för den grymma fienden, men medvetna om att de gjort sin plikt, lågo alla de döda på slagfältet med ett fridfullt leende uttryck öfver sina blodiga, massakrerade ansikten”. Påminner om dagens nej-till-Nato-satir.
Lika viktigt som det var att det skapades politisk satir i Sverige vid förra sekelskiftet, lika viktigt är det i dag i de ofria länder där regimkritik straffas med fängelse eller döden. Kulturen är en mäktig kraft, och den politiska konstnären tar en enorm risk med sin konst. Därför är det så viktigt att den når ut. När en konstnär bryter en tystnad med sin teckning, dikt eller sång – så öppnar hen dörren för fler att kunna uttala samma kritik.
Och om vi tittar ännu djupare in i oss själva, in i våra hjärnor, så finns en till förklaring till att olika kulturyttringar är så viktiga som motståndshandlingar: de svetsar samman människor. Kultur har den effekten på människan, alltså rent biologiskt.
I Svt-programmet Din hjärna (2023-01-24) säger antropologen Robin Dunbar att det händer något inom oss när vi till exempel går på teater. Teorin är att kulturupplevelser, starka berättelser, griper tag i oss och får hjärnan att utsöndra endorfiner vilket får oss att känna samhörighet med varandra. ”Folk kommer till teatern som främlingar, men lämnar som en grupp”, enligt Dunbar.
Om vi i stället tar musiken som exempel, så har musik också en speciell förmåga att tala till oss människor. Faktum är att musikaliska strofer behandlas av vår hjärna på samma sätt som talat språk. Att lyssna på en välkänd melodi är som att tala med en gammal vän. Föreställ dig då vad en kampsång kan göra.
”Vet du varför den Islamiska republiken Iran fängslar, torterar och åtalar musiker? För att musik är ett mäktigt vapen mot alla tyranner och diktatorer, inklusive Ali Khamenei – den så kallade högste ledaren!”. Det skrev satirtecknaren och exil-iraniern Kianoush Ramezani, som publicerar sig i bland annat tidningen Charlie Hebdo, i en tweet den 16 december 2022 angående den pågående revolten.
Vi som är fria att skapa politisk konst och satir måste fortsätta göra det, oavsett hur ”lämpligt” någon regering tycker att det är. Tecknarupproret mot Nato och Flammans Erdoğan-teckningstävling är suveräna initiativ, men också alla de memes och reels som sprids i sociala medier har ett stort värde.
Det finns mängder av människor som inte har någon yttrandefrihet, som kämpar för sina liv och sin frihet i detta nu. Vi måste skapa och sprida konst och satir i stöd för deras kamp också. Nästa grej borde vara att teckna satir om ayatolla Khamenei och hans islamistiska diktatur. Eller taliban-styret i Afghanistan. Oavsett vad: sluta aldrig skämta – humor är livsviktigt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
