Många hoppades på en quick fix när Covid-19-pandemin bröt ut, men det pandemin egentligen satte ljuset på var behovet av att långsiktigt rusta vår välfärd. Detsamma gäller i hur vi hanterar ett krig i vårt närområde. Vår beredskap är beroende av hur vi bygger vårt samhälle. Martin Hansson skriver i Arbetaren på årsdagen av Rysslands invasion.
Julledigheten blev inte som jag tänkt mig. Efter att ha firat en fröjdesam jul med min släkt fick jag spendera mellandagarna och nyårsafton med att kämpa mot feber och frossa. Covid hade fått mig igen. Det tycks inte ha spelat någon roll hur hårt olika länder försökt bekämpa viruset. Nedstängningar och restriktioner sköt bara upp det oundvikliga. Sjukdomen är något vi får lära oss att leva eller dö med.
När hysterin var som störst fanns det en högljudd grupp som hoppades på en quick fix. En nedstäningarnas nedstängning som skulle ta sjukdomen en gång för alla. Jag tror inte det endast handlade om en naiv förståelse av epidemiologi, utan också om ett behov av framtidstro. En ultimat kraftmätning som skulle få det onda att upphöra.
I dag är det ett år sedan Ryssland på nytt invaderade Ukraina. Under året har vi sett samma mönster i debatten kring Ukraina. För att klara av den tryckande insikten om att det endast några hundra mil från oss pågår ett fullskaligt krig, som riskerar att svämma över till resten av världen, så behövs föreställningen om ett snabbt krigsavslut.
Försvarsexperten Joakim Paasikivi har pratat om en rysk kollaps sedan i mars och enligt löpsedlarna så ska Putin vara död i alla farsoter sedan länge. Sanktionerna skulle knäcka Rysslands ryggrad.
Varje ukrainsk framgång tolkas som ett tecken på att Ryssland snart är ute ur Ukraina. Varje nytt vapen är sista spiken i kistan. Verkligheten är tyvärr betydligt mindre spektakulär än så och precis som coronapandemin så är kriget i Ukraina ingenting som försvinner över en natt.
Varken Putin eller Zelensky har en lösning på en snabb väg ut ur kriget. Trots löften om offensiver och motoffensiver bär ingen av dem styrkan att nå ett krigsavslut.
De långsiktiga konsekvenserna är direkt beroende av hur vi förbereder oss på att hantera kriget. Inte olikt coronapandemin, då det var sjukvården som borde rustats upp för att under lång tid hantera viruset, så gäller detsamma säkerhetsläget.
I detta gäller det att bygga en stabil grund för alla de som förväntas hantera krisen genom sitt arbete. Det kan gälla så banala saker som lön eller rimliga arbetstider inom sjukvården eller räddningstjänsten, i andra fall är det betydligt mer mörkt.
För ukrainska soldater så kan det handla om deras familj. Familjer som ofta tar skydd i andra länder, däribland Sverige. Trots löften om solidaritet med de miljontals ukrainska flyktingarna är situationen svår. Med stigande matpriser och det åtstramade flyktingstödet så utnyttjas de i bästa fall på låglönemarknaden och i värsta fall inom sexhandeln.
Tryggheten för ens anhöriga är en del av försvarsförmågan. Att veta att ens familj får vad de behöver har en inverkan på de stridandes uthållighet.
Det är inte endast mängden donerade vapensystem som kommer att avgöra kriget. Det är människan bakom maskinen som avgör. Sjuksköterskan och soldaten måste fortsätta utföra sitt arbete, annars är medicinen eller vapnet meningslöst. De som hoppas på en mirakellösning bedrar sig själva. På samma sätt som med coronapandemin så finns det ingen annan lösning än att hålla ut.
Martin Hansson är ny skribent i Arbetaren och en av rösterna i podcasten Eld och rörelse, med fokus på militära konflikter och geopolitik – ur ett vänsterperspektiv.
