“Just nu görs många insatser för att stoppa fusket, det vill säga att stoppa förtrycket av arbetare i LO-yrken. Nästan alla initiativ kommer uppifrån och utifrån. Nästan inga aktörer har direkt kontakt med de berörda arbetarna.” Emil Boss om hur arbetskriminaliteten skulle kunna bekämpas effektivt.
Jose visar en film i mobilen. Den visar hur han står och jobbar med med en bilningshammare utan ansiktsmask, omgiven av cancerogent kvartsdamm. På några bilder visar han hur han bilar bort material med asbest i och sedan lägger de kontaminerade byggsoporna i plastsäckar.
Han är papperslös och bolaget betalade honom med kontanter i handen. Han har inget svenskt bankkonto. Han visar arbetsledares SMS och ett inspelat samtal med chefen om de svarta lönerna till honom och tio kollegor.
Även chefen är papperslös. Han finns inte folkbokföringen och firman är skriven på hans hustru som har uppehållstillstånd.
Vi träffar hela arbetslaget. Tillsammans har de samlat in mängder av bevis. SMS, chattmeddelanden, foton på arbetet, kvitton från inköp, kontakter till kunder som kan intyga att de har varit på plats. Bevisen gör tydligt att bolaget har begått brott mot utlänningslagen, betalat ut hundratusentals kronor i oskattade löner och att man har brutit mot en mängd allvarliga arbetsmiljöregler.
Tillsammans har arbetslaget egentligen allting som behövs för att myndigheterna skulle kunna stänga ner det kriminella bolaget.
Arbetarna sitter inte ner med oss bara för att de så gärna vill dela med sig av information. De sitter ner med oss och berättar eftersom de behöver hjälp att få ut sina uteblivna löner. De blev lurade och fick ingenting betalt för sitt (hälsofarliga) arbete.
Arbetarna är förstås varmt välkomna att lämna information, men det gör de inte eftersom de inte kan förvänta sig någon hjälp. Det blir som att gå över ån efter vatten.
Just nu görs många insatser för att stoppa fusket, det vill säga att stoppa förtrycket av arbetare i LO-yrken. Nästan alla initiativ kommer uppifrån och utifrån. Det handlar om kontroller, företagsgranskningar, razzior och öppna mottagningar för tipsare.
Nästan inga aktörer har direkt kontakt med de berörda arbetarna. Arbetarna är förstås varmt välkomna att lämna information, men det gör de inte eftersom de inte kan förvänta sig någon hjälp. Det blir som att gå över ån efter vatten.
Föreställ er att arbetare som blivit lurade och utnyttjade kunde gå till närmaste a-krimcenter, berätta allt de vet och sedan lotsas vidare till en fackförening som hjälper dem att få ut lönerna (det är oftast där skon klämmer). Då skulle troligen tusentals personer börja dela med sig av just de bevis myndigheterna behöver.
I dagsläget har papperslösa arbetare två instanser att vända sig till: Syndikalisterna (i Stockholm) och LO:s center för papperslösa (i Stockholm). Gemensamt för båda är att de är mycket små och drivs till stor del av ideella insatser.
Det är orimligt att tänka sig att volontärerna där – förutom att vara de enda som hjälper arbetarna fackligt – också ska göra a-krimcentrens insamlande arbete och sammanställa analyser till myndigheter.
Min uppmaning till alla som vill bekämpa arbetslivskriminalitet är:
Börja med att hjälpa arbetarna.