Den bioaktuella och alldeles lysande dokumentären På Hvitfeldtska bodde vi väcker minnen av en tid som trots att det gått drygt 20 år känns oerhört avlägsen.
Jag var aldrig i Göteborg de där soliga sommardagarna 2001. Alla vänner, i stort sett varenda en från den tiden, reste ner men själv satt jag fast i ett sommarvikariat på en av de två lokaltidningarna där jag bodde.
Ändå är det som att jag minns varenda uppbruten gatsten, skallen från de aggressiva polishundarna, batongslagen och förvirringen inne på Hvitfeldtska gymnasiet.
EU-toppmötet blev på många sätt slutet för den rörelse där jag kände att jag ingick och spiken i kistan för en hel generation aktivister som drömt om något nytt och som menade att en annan, mer rimlig, värld faktiskt var fullt möjlig. Aktivister som varnade för en framtid där vi nu hamnat. Med akut klimatkris, fortsatt växande klyftor och högerauktoritära regimer även här i Europa.
Själv satt jag som sagt på tidningsredaktionen drygt 50 mil norrut och kommer ihåg när de första pressmeddelandena började trilla in. Hur telefonerna ringde i ett och läsarnas upprörda reaktioner på det som hände längs Avenyn.
Tiden efteråt blev tung för de som var med. Ansatta av i stort sett alla och trodda av ingen. Polisens version av vad som egentligen hänt dominerade debatten. Det var påfrestande att hela tiden försvara sig, och då hade jag inte ens varit där.
Det har snart gått 22 år sedan dess. En mindre livstid. Nu kastas vi dit igen, med hjälp av Nils Petter Löfstedts alldeles fantastiskt fina På Hvitfeldtska bodde vi som i dagarna går upp på Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm och som i vår kommer att visas på Folkets Bio runt om i Sverige.
Det är en sjujävla promenad längs minnenas allé som gör det svårt att inte bli sentimental. Titta bara på kläderna, frisyrerna och de politiska parollerna. Fuck Schengenavtalet. Vem pratar ens om det i dag?
När dåvarande polischef Håkan Jaldung på förmiddagen den 14 juni ger order om att Hvitfeldtska gymnasiet, där omkring 500 tillresta ungdomar tillfälligt bor, ska spärras av med containrar och att inga demonstranter får lämna skolan utbryter både ilska och förvirring. Någonstans i röran befinner sig Nils Petter Löfstedt med sin kamera. Han har rest till Göteborg för att protestera och dokumentera.
Tio timmar senare är skolan tömd och 459 personer har gripits på oklara grunder. Kvar och gömda i en kastrull inne på det avspärrade området ligger Nils Petters 15 rullar svartvit film.
Bilder som nu utgör grunden till berättelsen om vad som verkligen hände inne på skolan. Hur snacket gick, organiseringen i kaoset, frustrationen och i vissa fall också rädslan. Polishästarnas smattrande hovar, tårgasen och utbrytningsförsöken. Solidariteten. Fältbiologer, antifascister, organisationer som Globalisering underifrån och Gatans parlament. Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, och Ya Basta i sina vitt vadderade overaller.
Nils Petter Löfgren har sökt upp de som fastnade på hans korniga fotografier. Vissa har tack nej till att vara med i filmen. Dagarna i Göteborg har satt djupa spår hos många. Händelserna är fortfarande stigmatiserande.
Andra har valt att prata. Ge sina bilder från en tid som, trots att det bara gått drygt 20 år, känns oerhört avlägsen.
Kompisar från förr fladdrar förbi. Kamrater från nu, en gammal kärlek och bekanta ansikten från då. I det lilla är de hjältar som åkte dit. Kraven på global rättvisa känns mer relevanta än någonsin när vi hamnat just i den tid vi varnade för. Upprustning, utsugning, urholkning.
Det dokumentära tidsporträttet är varmt mitt i det sorgliga. Vemodigt vacker. För vad hände med alla drömmar, lever ens hoppet om något bättre och var blev alla av?
Men filmen är också en påminnelse om styrkan av att gå ihop. Att organisera och protestera, långt innan sociala medier och smarta telefoner.
Några månader efter toppmötet flög de två flygplanen in i tvillingtornen på Manhattan. Världen förändrades framför våra ögon men inte på det sätt vi hoppats tidigare den våren.
Ballongen sprack och luften gick ur. En rörelse försvann. Jag bara hoppas att den en dag kan återuppstå.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.