Eftersom liberalism blivit liktydigt med marknadsliberalism och marknadseran gått in i en återvändsgränd, saknar liberaler egna svar på dagens kriser. Därför börjar även liberaler, som nu DN:s ledarsida, att snegla på den så framgångsrika radikaliserade konservatismen.
Vi skulle kunna slå fast att DN:s beslut att ta in Alice Teodorescu Måwe som kolumnist på ledarsidan är affärsmässigt. Man knyter till sig ett namn, som förvisso är en röd flagga för delar av läsekretsen, men samtidigt lockar till sig andra. Man räknar med en indignationskarusell där rekryteringen får uppmärksamhet genom att människor blir upprörda.
Dag 1: upprörda reaktioner, folk avslutar prenumerationer.
Dag 2: reaktioner på reaktionerna, tal om cancelkultur och drev, pendeln svänger.
Vi skulle kunna lämna det där, som bara ett strategiskt drag i uppmärksamhetsekonomin, men jag tycker att det är värt en djupare analys.
Alice Teodorescu Måwe är på många sätt den nya svenska högern förkroppsligad. Hon är handslaget med välfärdskapitalet, hon är normaliseringen av SD, hon är radikaliserad konservatism.
Hon var affischnamn för den högerpopulistiska mediesatsningen Bulletin, hon satt som huvudsekreterare i moderaternas nya idéprogram, hon är anställd lobbyist av skolkapitalet genom Academedia. Hon har ägnat åratal åt att bädda för ett regeringssamarbete med SD.
Konservatismen närmar sig de högerradikala
I boken Radikaliserad konservatism beskriver österrikiska statsvetaren Natascha Strobl konservatismens anpassning till de växande högerradikala rörelserna, med Donald Trump och Österrikes Sebastian Kurz som exempel. Hon hade lika gärna kunnat skriva om Sveriges nya regeringsunderlag. Hon dissekerar effektivt strömningens verktygslåda av retoriska och ideologiska vapen.
Som synen på media som en fiende, och ständiga försök att så misstroende mot medier. Vi kan här dra oss till minnes Teodorescus bevingade citat: ”Man ska aldrig lita på media”. Det var när hon fick frågor om konflikten som uppstod på GP:s ledarsidan när hon tillträdde som chef. Personalen sa upp sig i protest då de ansåg att rekryteringen ändrade politisk färg på ledarsidan från socialliberal till konservativ.
Natasha Strobl beskriver också hur den konservativa medelklassen radikaliseras i riktning mot öppen högerextremism. Hon tar upp det sociologiska begreppet ”rå medelklass”, som hon beskriver som ”tendensen hos vissa borgerliga skikt att avsäga sig samhällssolidaritet och ersätta det med en hårdhetens ideologi.”
Det finns här ingen rättvisa som inte är kopplad till effektivitet eller nytta, här finns i stället ett förakt för svaghet. Att denna råhet blir allmänt accepterad är ett steg på vägen för konservatismens och de högerradikala rörelsernas närmande till varandra.
Här kan vi minnas Teodorescus utspel om förintelseöverlevare som bulvaner eller flyktingmottagande som en kris i paritet med klimatkrisen.
Vi mot dem
Huvudnumret är förstås skapandet av ett vi och ett dem, manifesterat i invandringsmotståndet.
I en krönika i Affärsvärlden från januari i år ställer Teodorescu upp ett tankeexempel. Ponera, skriver hon, att en äldre kvinna som blivit överfallen av ett ungdomsgäng i sitt hem kommer in på akuten med stickskador och frakturer, dock ej livshotande. Samtidigt kommer en skottskadad ung kriminell man in, kort därefter kommer även den han varit i eldstrid med. Båda har livshotande skador. Vem ska få vård först? Den som sköt först?
Att läkaretiken redan svarat på denna fråga (den med störst behov), eller att vårdpersonal omöjligen kan beläggas med ansvaret att avgöra utifrån patienters tidigare vandel, för att använda ett samtida ord, om någon ska lämnas att dö, för att korta väntetiderna för mindre akuta fall, verkar inte ha föresvävat henne. Det är ett verkligt dilemma slår hon fast.
Det här är ett paradexempel på den storytelling radikaliserad konservatism ägnar sig åt för att appellera till den rå medelklassen. De som frågar sig “Vad får vi för pengarna?”. De som har glömt att samhället sitter ihop. Det är vi mot dem, en närande och en tärande grupp. Den tärande, förstås rasifierad, något Teodorescu också är noga med att påpeka i texten. Här finns inga svar, men här finns en stark berättelse om vi som hotats av ett (invandrat) dem.
Nu har alltså även DN:s ledarsida börjat bläddra i den radikaliserade konservatismens playbook, där provokation är hårdvaluta.
Det är fascinerande och obehagligt att se den här glidningen. En efter en rasar borgerlighetens bastioner ned för det sluttande planet.
När revorna i samhället måste skyllas på något.
När man låtit välfärden åderlåtas i årtionden.
Det är då de berättelser som den radikaliserade konservatismen berättar behövs.
För svaret kan så klart inte vara att både den äldre kvinnan och de skottskadade ynglingarna ska räddas, att resurserna på ett akutsjukhus absolut borde räcka till alla tre. Det skulle kräva en helt annan politik.
Marknadserans slut
Att DN:s ledarsida nu börjar berätta samma berättelse är ett tecken på två saker. Man har inga egna svar på de utmaningar samhället står inför och man har tappat sin kompass.
Marknadsliberalismen, som DN:s ledarsida företräder, har inga svar på dagens kriser. Marknadseran håller på att implodera under sina egna motsättningar. Man kan inte möta kriminalitet och ojämlikhet med mera marknad.
Det är lätt hänt att man tappar kompassen när de egna svaren inte längre räcker till. Och när man seglar utan navigering driver man lätt åt det håll det för tillfället blåser.
Det är så rekryteringen måste förstås.
Vi som vet att det finns andra svar och andra berättelser, vi måste fortsätta berätta dem, slåss för dem och bygga de solidariska sammanhang som den rå medelklassen, den radikaliserade konservatismen och de vilsna liberalerna inte tror är möjliga.