”Har vi arbetare underkastat oss fullständigt, lider vi av stockholmssyndrom? Vi går tysta ut i fält som kanonmat i ett tvåfrontskrig med arbetsgivarna som slår oss på ena kinden och den sittande regeringen som slår oss på den andra.” Det skriver Sara Aaröe, rörläggare från Göteborg, i en debattartikel som uppmanar till klasskamp.
Barn lägger sig hungriga i Sverige 2023 och ingen verkar bry sig. Skolorna larmar om hungriga barn och det är tyst. Är vi så förlamade av kriser eller så hungriga att vi inte orkar klättra upp på barrikaderna?
Det enda rimliga nu vore nämligen att gå man ur huse och kräva att alla samhällskrafter gör allt vad de förmår för att lossa greppet om våra strupar och plånböcker. Har vi blivit så bakbundna och passiviserande i dag att vi inte ser det abnorma i att vi inte ens kan mätta våra barn?
Just nu känns det som att vi alla deltar i ett absurt socialt experiment som syftar till att driva så många som möjligt in i fattigdom på så kort tid som möjligt. Själv behöver jag inte titta längre än i min egen plånbok för att förstå att den sittande regeringen rånar mig.
Har vi arbetare underkastat oss fullständigt, lider vi av stockholmssyndrom? Vi går tysta ut i fält som kanonmat i ett tvåfrontskrig med arbetsgivarna som slår oss på ena kinden och den sittande regeringen som slår oss på den andra.
Arbetsgivarna vill att vi ska stå tillbaka och ta ansvar, inte kräva för mycket löneutrymme. Sittande regering tipsar om att dammsuga nattetid för att spara pengar. Detta samtidigt som de höjer skatten för de sämst betalda och sänker skatten för de rikaste.
Var är våra fackliga organisationer, är ni lika utsvultna och trötta som oss arbetare? Här sitter vi och lider i det tysta när vi borde avkräva våra folkvalda politiker och våra organisationer deras ansvar. Vi håller käften, kanske knyter handen i fickan på sin höjd.
Var är politikerna som ska skydda våra intressen, var är deras lösningar på problemen? Jag orkar inte se en enda socialdemokrat till gnälla på den sittande regeringen utan att presentera en faktisk lösning på problemet.
Var är våra fackliga organisationer, är ni lika utsvultna och trötta som oss arbetare? Här sitter vi och lider i det tysta när vi borde avkräva våra folkvalda politiker och våra organisationer deras ansvar. Vi håller käften, kanske knyter handen i fickan på sin höjd.
Det är dags nu kamrater i arbetarklassen, snickare, tågvärdar, förskollärare och annat vanligt folk, det är dags att höja våra röster. Om det inte är nu vi organiserar oss aktivt och på bred front, så när?
Låt oss kasta ut passiviteten och ersätta bakbundenheten med aktion och organisering. Genom engagemang i din fackförening, i ett politiskt parti eller i din hyresgästförening kan vi tillsammans göra skillnad innan vi alla rasar in i ändlös fattigdom.
Vi måste axla det tunga gemensamma ansvaret för vår egen skull. För är gränsen inte nådd nu, vad mer ska behöva hända innan ett organiserat, enat och kraftfullt avgrundsvrål från arbetarklassen skär igenom den öronbedövande tystnaden som legat som ett kvävande täcke över oss.
Sara Aaröe, rörläggare från Göteborg