“Nu förväntas vi som samhälle ha tillit inte bara till Egyptsons avhandling utan också Egyptson som person och forskare. Nu har han en titel.” Isak Gerson följer turerna kring Sameh Egyptsons godkända avhandling och frågar sig vad poängen med universitetsvärldens ritualer egentligen är.
Vad är poängen med universitetsvärldens ritualer? Att man klär upp sig och offentligt rollspelar sin disputation i stället för att texter bollas med kommentarer över mail som är standard i resten av samhället? Man tänker sig att det finns en kontrollfunktion bakom som rättfärdigar frackarna, kanonskjutningen, lagerkransarna och festerna.
Nyligen godkändes en doktorsavhandling som enligt en av ledamöterna i betygsnämnden inte kan hantera och definiera avhandlingens grundläggande och ständigt återkommande (ofta pejorativa) begrepp. Sättet ledamoten Torsten Janson beskriver den på gör det svårt för mig att vara säker på att nivån hade passerat som ett gymnasieprojektarbete.
En annan jämförelse gör Martin Aagård som menar att skvallertidningarna håller en högre etisk nivå än avhandlingen. Detta på grund av den bisarrt långa lista av namn författaren hänger ut som islamister, ofta med faktafel och utan den etikprövning lagen kräver (något två etikprofessorer också tagit upp).
Den betygsnämnd som baxade igenom avhandlingen saknade – trots universitets egna regler – både kvinnor och akademiker på högre nivå. Institutionen menar att det har varit svårt att finna. Huruvida det är sant är svårt att veta. När rekryteringen till betygsnämnden undersöktes vägrade institutionen att lämna ut handlingar fick de, i strid med offentlighetsprincipen, inte ut något enligt Tankesmedjan Fenix.
Egyptson har i enlighet med sin vetenskapliga metodologi slickat på fingret, sträckt upp det och känt av pulsen på en ordentlig del av Europas muslimska befolkning.
Opponenten och majoriteten av betygsnämnden har också varit akademiskt overksamma under en längre tid. I granskningen av avhandlingen samma tankesmedja publicerade framkommer också att mycket av översättningarna är i princip rena påhitt. Den som granskat och därmed släppt igenom felen i översättningarna under skrivandet sitter själv i betygsnämnden.
Citerar egyptisk regimpropaganda
Till råga på allt citerar författaren egyptisk regimpropaganda som källa. Men det är inget mot vad han skriver när han inte källhänvisar. Smaka till exempel på den här formuleringen som avhandlingens författare Sameh Egyptson konstruerat på sin kammare: ”För de muslimer som emigrerade hit, åtminstone under 1970-och 1980-talen, var Europa ett fiendeland, dar al-harb”.
Egyptson har i enlighet med sin vetenskapliga metodologi slickat på fingret, sträckt upp det och känt av pulsen på en ordentlig del av Europas muslimska befolkning. Och kommit fram till att de i tjugo års tid invandrade till vad de uppfattade var fiendeland. Så som han verkar göra regelbundet, med tanke på hur många enkla faktafel boken innehåller.
Det påminner nämligen om det sätt Kol Nidrei-texten som judar läst på Jom Kipur år efter år, historiskt har fött en genre av konspirationsteorier om att judar tillåts bryta löften och eder.
När Bilan Osman läser avhandlingen fastnar hon vid begreppet taqiyya, som i både Egyptsons och högerextrema konspirationsteoretikers värld handlar om hur muslimer tillåts ljuga för att främja den konspiration Egyptson menar sig ha hittat. Den om att en stor del av det muslimska civilsamhället i hemlighet sprider sina Muslimska Brödraskapet-infekterade tentakler genom förment demokratiska organisationer i förberedelse för maktövertagande.
Även jag fastnade där. Det påminner nämligen om det sätt Kol Nidrei-texten som judar läst på Jom Kipur år efter år, historiskt har fött en genre av konspirationsteorier om att judar tillåts bryta löften och eder. Återigen används teologiska misstolkningar för att rättfärdiga rasism.
Egyptsons belägg för att taqiyya sker är dock rätt grumliga. Det kan vara politiska motståndare som anklagar varandra för hyckleri (“dock utan att använda ordet taqiyyah som ändå är politiskt obegripligt för en brittisk publik” som han skriver). Eller tredjehandsuppgifter utan koppling till Muslimska Brödraskapet. Eller kanske att någon sagt att islam inte är en extrem religion när hon intervjuades om att hennes dotter åkt till krigszon (om hennes dotter har vissa åsikter måste ju modern ha åsikterna också, som vi vet). Som att bevisa att socialismen är totalitär genom att intervjua Timbrokillarna.
Den “stora världskonspirationen”
Och visst kommer igenkänningen också när jag läser Mattias Gardells beskrivning av avhandlingen: ”Genren ansluter till en äldre litteratur om Den stora världskonspirationen där sammansvärjningen inte drivs av muslimer utan judar, frimurare, illuminati, kommunister eller rymdödlor”. Han visar förtjänstfullt hur Egyptson beskriver muslimer som att om de deltar i samhället sysslar de med ”entrism” och om de inte gör det är det ”enklavism”. Det är en typisk rasistisk dubbelbestraffning man känner igen från hur judar historiskt behandlats.
Nu förväntas vi som samhälle ha tillit inte bara till Egyptsons avhandling utan också Egyptson som person och forskare. Nu har han en titel. Man kan citera hans forskning i allt från skolarbeten till presstexter. Det är svårt att förstå varför akademin ska bemöda sig med 15 000 timmar av granskning av varandras texter per år när man inte ens kan sköta något så centralt som att se till att en doktorsavhandling överhuvudtaget innehåller publicerbar text.
Handledaren har inte skött den granskningen. Majoriteten av betygsnämnden har inte gjort det. Det här var nog det som till slut gav mig styrkan att lägga min oavslutade magisteruppsats på hyllan permanent. Tack så mycket, akademin. We had a good run.
