Pionjären Gunvor Nelson anses internationellt vara en av de viktigaste experimentfilmarna i världen, men i Sverige är hon en doldis. Nu visas delar av hennes produktion på Kulturhuset i Stockholm.
Experimentell film har inte den största publiken, den kan vara svår att ta till sig om man känner att man inte förstår vad upphovspersonen vill säga. Ofta är det kanske mer känslor och betraktarens personliga associationer filmen är avsedd att väcka, vilket kan kännas krävande eller befriande beroende på vana och intresse.
Gunvor Nelsons filmer som ofta går under beteckningen Personal Films har, samtidigt som de först kan uppfattas som disparata collageverk, en stark närvaro i samhällets strömningar och en empatisk och komisk blick på den enskilda människan som sprattlar i norm-nätet. Och hon är lättillgänglig och en tydligt politisk filmare, och feministisk på det där tidiga rått konkreta vis som rådde under 1960-1970-talet i USA. En feminism som var intellektuell och antirasistisk, aktivistisk och ofta rolig.
Nu visas en del av Nelsons produktion på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, fram till den 9 april tillsammans med några av filmaren Sara Broos dokumentärer. Även för den som är ovan vid mediet kan ett besök ge en ingång till en tid och en uttrycksform.

Gunvor Nelson, från värmländska Kristinehamn, utbildade sig som bildkonstnär på Konstfack i Stockholm på 1950–1960-talet men fann tidigt filmen som en väg närmare det hon ville syssla med. När hon flyttade till San Francisco och Oakland i Kalifornien för att plugga och arbeta vidare med sin konst, blev hon snabbt en del av det aktivistiska avantgardet i gruppen New American Cinema. Hon undervisade senare på San Francisco Art Institute där hon har präglat generationer av filmare. Hon bildade familj tillsammans med filmaren Robert Nelson där särskilt dottern Oona fortsatt familjetraditionen inom filmen.
Den satiriska Take off (1972) visar en oemotståndlig strippa som inte bara skalar av sig kläderna utan fortsätter med armar och ben.
Nelson är i dag tillbaka i sin födelsestad Kristinehamn varifrån hon bland annat filmat sin trädgård i sin underbara True to life (2006), där hon släpar filmkameran genom växtligheten sedd i makroperspektiv, som sakta öppnar sig. Filmen finns med på Kulturhusets utställning.
Gunvor Nelsons genombrottsfilm, Schmeerguntz, är ett nedslag i amerikansk kultur och vardag i mitten av 1960-talet. Här blandas bilder från skönhetstävlingar med kvinnors hemmafruliv, där en stor del av dagens går till grovjobb som matlagning från grunden där knivar skär i köttstycken, blöjbyten av bajsiga stjärtar och avloppsrensning. Den satiriska Take off (1972) visar en oemotståndlig strippa som inte bara skalar av sig kläderna utan fortsätter med armar och ben. Kirsa Nicholina (1970) följer en förlossning; en drömlik situation som trots att den bara är en dryg kvart (visserligen lång tid på film) lyckas gestalta processen med dess perioder av vila respektive hårt och jobbigt arbete.

I utställningen på Kulturhuset deltar också Sara Bros, kollega och något av en elev till Gunvor Nelson, bland andra sin För dig naken (2012), om konstnären Lars Lerin bakgrund och kärlekssökande, och Hemland (2015), om en kvinna på flykt från Syrien.

Sara Bros och Gunvor Nelsons gemensamma film och slagnummer här, den alldeles nya dokumentären Wiew from a window där Nelson regisserar på avstånd från det fönster i Vasaparken varifrån Bros filmar vardagslivet i parken är ett meditativt verk som kanske mest tilltalar de mest engagerade fansen, dock – men vad vet man?
Sammantaget finns något för alla i denna parad av 18 filmer som spänner över mer än 50 år av radikal och personlig experimentell film.