Basen har tystnat och en musikalisk messias-figur har seglat vidare. Johan Apel Röstlund minns den legendariska dubproducenten och mytomspunna Sound system-pionjären Jah Shaka som gick bort tidigare i veckan.
I boken Dancing in the Streets: A history of collective joy, från 2007, beskriver den amerikanska journalisten, författaren och aktivisten Barbara Ehrenreich hur människor i alla tider med hjälp av dans och musik försökt uppnå extas.
![](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2023/04/13132823/81wrlLCYDdL.jpeg?class=large)
Genom den historiska redogörelsen förklarar hon den kollektiva glädjens uråldriga sociala funktion och inneboende politiska sprängkraft och hur makten, oavsett vem som suttit på den, alltid ägnat stor kraft åt att motarbeta något de aldrig förstått sig på.
Vare sig det handlat om tidiga slavsånger på bomullsplantagen i den amerikanska södern eller om öronbedövande basgångar i något lerigt skogsbryn en tidig försommarmorgon så har rytmer och dans alltid fascinerat, förbryllat och skrämt.
Musik har genom årtusenden därför fungerat prefekt som motstånd. Som ett språk för de förtryckta och ett sätt att åtminstone för några timmar få känna bojorna lossas från kroppen.
Frigörelse till bullrande bas
”När människor tvingades lämna Afrika för slavskeppen över Atlanten till Karibien var allt de kunde ta med sig hemifrån sina sånger och minnen. Det var det som gjorde att de lyckades hålla ihop.”
Det sade dubpionjären och den nyligen bortgångna sound system-legendaren Jah Shaka i en intervju som fortfarande finns att se på Youtube från 2014.
När han kom till London från Jamaica med sin familj i slutet av 1950-talet, som en del av den så kallade Windrush-generationen, mötte han våldsam rasism och diskriminering som är svår att föreställa sig för oss som inte utsatts.
Fascistiska National Font patrullerade gatorna i den brittiska huvudstadens växande västindiska kvarter och på pubar och lunchrestauranger satt skyltar med texten ”No blacks, no dogs, no Irish”.
Svaret blev att ta saken i egna händer. Arrangera självständiga fester. Bygga väldiga högtalaranläggningar, organisera grannskapet och ordna kvartersdanser i tomma lägenhetskomplex eller övergivna lagerlokaler långt från klåfingriga myndigheter och lagens långa orättvisa armar.
Ett uppror och försvar på samma gång. Frigörelse från tvång och tyranni ackompanjerat av bullrande bas och hisnande hög reggaemusik.
![](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2023/04/13132236/IMG_2804_0a5c7e98-a71e-49d1-ae93-f6bffaf57e76_1024x1024%402x.webp?class=large)
Jah Shaka blev med sitt sound både förgrundsgestalt och spindeln i det nät av motkultur som började byggas upp bland den andra generationens afrokaribiska befolkning i Storbritannien under de turbulenta åren på 1970- och 1980-talen.
Han producerade jamaicanska världsstjärnor som Max Romeo, Johnny Clarke och Horace Andy, skapade sagolika rytmer och kom även att bli en stor inspirationskälla för den lekfulla postpunksgenerationen med inflytelserika grupper som The Slits och Public Image Ltd. Men framför allt fixade han fester som få av deltagarna än i dag kan glömma.
Atmosfären kan på flera sätt liknas vid ett religiöst massmöte. Själar som lämnar de dansande kropparna och svävar fritt över golvet till basen, så brutalt hög att det knappt går att förstå för de som inte varit med. Extas och ett monotont rastafarianskt mässande blandat med krav på social rättvisa i mikrofonen.
”Nästan som att träffa Jesus”
![](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2023/04/13131915/IMG_2614.jpg)
När ryktena om att Jah Shaka, eller Zulu Warrior som han också kallades, var död började spridas under onsdagen fylldes sociala medier snabbt med hyllningar. Moderna technoproducenter, radiopersonligheter, rappare och världskända artister stämde upp i hyllningskörerna för en av de främsta i sitt slag.
Men också för arrangörer inom den svenska och betydligt mer marginaliserade dubscenen, har Jah Shakas betydelse varit enorm.
– Hans död kom som en chock och jag är faktiskt fortfarande genuint ledsen. Visst, man vet ju att alla dör till slut men legender ska ju leva för evigt.
Det säger Anders Olovsson från Stockholmsbaserade Capitol Sound System som är en av få svenskar som tagit hit Jah Shaka för en dans. Det var i juni 2019 och han minns fortfarande deras möte och stämningen på dansgolvet senare samma natt.
![](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2023/04/13131726/IMG_2981.jpg?class=large)
– Alltså, för mig var det nästan som att träffa Jesus och jag känner mig fortfarande ärad och på riktigt tacksam över att få haft honom här och spela hos oss. Jah Shaka är en sådan stor profil som har gjort sin grej så länge utan att tumma på något. Ändå hade han fötterna på jorden och var väldigt ödmjuk. Själva festen var så nära en spirituell upplevelse det går att komma. En cirkel av människor runt scenen där alla var glada. Det är nästan så att jag tycker synd om dem som aldrig fick chans att uppleva honom, för någon liknande inom sound system-kulturen kommer nog aldrig att komma igen.
Jah Shaka avled i sitt hem i London på morgonen den 12 april efter en misstänkt hjärtattack. Arbetaren lyfter på hatten och skruvar upp basen på max. Vila i evig frid!
![](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2023/04/13132043/IMG_2612.jpg)
![Johan Apel Röstlund](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2023/04/13132434/jag.jpeg?w=540&h=720)