Det kräver mod att gå ut i vild strejk. De strejkande riskerar inkomstbortfall och skadestånd, och de strejkar utan stöd från de stora fackförbunden SEKO och ST. Det gör man inte för en skitsak.
Stora delar av Stockholms pendeltågstrafik står stilla, då omkring 200 lokförare har gått ut i vild strejk i protest mot att regionen och MTR beslutat att ta bort tågvärdarna.
Arbetaren har följt striden om tågvärdarna sedan start. Det handlar om en process som stressats fram. Arbetsköparnas lösning att ha kameror, i stället för tågvärdar med säkerhetsuppdrag, har visat sig fungera dåligt.
Under veckorna med snökaos var sikten noll. Kamerorna har dessutom stört ut dörrstängningssensorerna så att dörrarna har behövt öppnas manuellt. Lokförarna upplever att säkerheten inte kan garanteras.
Säkerhet och jämlikhet – för resenärerna
Dessutom begränsar beslutet i ett enda slag rörelsefrihet för personer med funktionsnedsättningar. Det är ett massivt ingrepp i friheten att inte längre kunna röra sig spontant i staden, utan att behöva förboka varje resa och veta exakt var man ska kliva av och på och vilken tid, för att kunna få hjälp. Ett sådant ingripande beslut borde inte kunna drivas igenom med så här lite debatt.
Pendelstrejken handlar inte om löner, den handlar inte om att förbättra arbetsvillkoren. Den handlar om att behålla ett fungerande system. Den handlar om säkerhet. Den handlar om funktionsnedsattas rätt att röra sig tryggt i samhället på samma villkor som andra.
Vild strejk är ett logiskt svar på försämringar
Strejker väcker alltid känslor och även denna gång kommer ifrågasättandena som ett brev på posten. Inte bara från högerhåll. Trafikregionråd Anton Fendert (MP) kallar strejken för ett ”utpressningsförsök”. På Twitter skriver socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink att vilda strejker devalverar den fackliga förhandlingspositionen. Säkerhetsfrågor borde tas inom ramen för avtalsmodellen.
”Fredsplikten är valutan som betalar fackliga vinster”, skriver hon.
Det den vilda strejken säger är att fredsplikten sålts för billigt.
Den vilda strejken säger att fackledningarna inte gjort tillräckligt, nu agerar vi underifrån i stället.
Ledningarna för de fackförbund som många av de berörda tillhör, SEKO och ST, har officiellt tagit avstånd från strejken. Och de har svårt att göra annat. Organisationerna som ska företräda arbetarklassen förhandlade ju villigt fram en massiv inskränkning av rätten att strejka 2019.
Vi är alla ”förste man”
I ett land som knappt strejkar, är varje strejk också en påminnelse om vår gemensamma styrka.
Just nu attackeras strejkrätten på bred front ute i Europa. I flera länder har det stiftats lagar som begränsar möjligheterna att strejka inom offentlig sektor.
Här hemma drömmer högern och näringslivet om en proportionalitetsprincip. Regler som gör att strejker inte stör så mycket. Med andra ord, att göra strejker meningslösa – hela idén är ju att anställda kan utöva makt genom att ”störa” arbetsköparen.
Varje strejk är ett tillfälle för dessa krafter att säga: Kolla vad det ställer till det för er alla. Vore det inte bättre med lite mindre ingripande strejker? Strejker som inte påverkade vardagen så mycket och inte drabbade ”tredje man”.
Men det vi måste komma ihåg är att vi alla är ”förste man”, säkerheten på tågen rör inte bara förarna, den rör oss alla. De strejkar för vår skull. Och de 400 000 kronor som under två dagar samlades in till strejkkassan visar att de har många bakom sig i den kampen.
