I Kjell-Åke Anderssons fotobok Kära Aspudden möter vi människorna från förr – arbetarklassen som förstaden byggdes för. Den ger tillfälle att reflektera över förändringarna som ett område går igenom. Från välplanerat barnfamiljsområde, genom misär till gentrifiering.
Kransförorten Aspudden, strax söder om Stockholms innerstad, började byggas som en arbetarstadsdel under 1910-talet. Byggherrar var det ”ideella” bostadsbolaget Byggnads AB Manhem (som 1976 uppgick i det kommunala Stockholmshem), som tidigare byggt arbetarbostäder på Södermalm.

På bara ett drygt decennium uppfördes en hel stadsdel i en ganska stramt hållen jugendstil, som håller fint än i dag då området fått en ny popularitet.
Aspuddens arbetarbostäder
Snart flyttade barnfamiljer in. En större familj med många barn var inte ovanligt i en enrummare – den vanligaste storleken på lägenheterna med dusch placerad i trapphuset eller källaren. 1918 bodde här mer än 4 600 personer i de mäktiga kvarteren runt slutna gårdar som snart fylldes med lekande barn.
Aspudden var ett myllrande område med badhus, krogar, butiker, kyrka, så småningom med biograf och ny skola. Så förblev det länge trots att området avfolkades i takt med att barn växte upp och flyttade hemifrån.
Förslumningen började redan på 1940-talet och i mitten av 1960-talet var den en gång så ordnade förstaden nedsliten.

Fotografen och sedermera regissören och manusförfattaren Kjell-Åke Andersson flyttade till Aspudden i början av 1970-talet. Inte minst så var det tillgången till lägenheter i det impopulära området och den billiga hyran som lockade. Andersson och hans växande familj trivdes med stämningen.
Så småningom började han dokumentera invånarna som ett projekt knutet till hans utbildning på Christer Strömholms fotoskola, och i år ger Stockholmia förlag som är knutet till Stockholms stadsmuseum, ut boken Kära Aspudden med hans bilder.
Det är en bok som väcker känslor och för mig minnen; jag bodde själv i Aspudden ett tiotal år från slutet av 1970-talet och minns hur man badade småbarn i diskhon och hur både fiskaffären och järnhandeln lades ned innan den stora renoveringen som inleddes i mitten av 1970-talet. På bara några år byttes stora delar av invånarna ut – mot nya sociala förturer som i sin tur byttes ut mot ett nytt klientel: bostadsrättsinnehavarna, då det kommunala Stockholmshem sålde en stor del av sitt bestånd i området.
Foton med klassperspektiv
Kjell Åke Andersson dokumenterade ett liv som inte längre finns. Ett liv som det finns spår av i hans filmproduktion och som berättar om arbetarklass med både värme och empati, men med öppna ögon för alkoholmissbruk, svartjobb och ”lägenhetsbråk” som det kallades av polisen tidigare när familjemisären gick för långt. Hans bilder blundar inte för alkoholen som tröst, tröttheten över hur det blev, och hur sprickorna blir synliga för var och en att se.

Jubileumspodden – 100 år av bostadskamp
Hur har hyresgästernas position förändras gentemot hyresvärd och bostadsbolag, hur har organiseringen sett ut över tid och vad kan vi lära från tidigare kamper?
Ingen av farbröderna som sover i gräset eller bokstavligt talat i rännstenen lever förstås i dag, femtio år senare. Det är ibland hårda bilder men de är viktiga, verkliga berättelser över livets ibland allt för tunga sidor. Klassperspektivet är tydligt i de slitna kropparna.
De gamla bilarna och fortfarande öppna affärerna blir ändå romantiska markörer över en gången tid.

1973 var bara 4 procent av invånarna barnfamiljer och under en tid var Aspudden nära att rivas, innan en förening för att rädda Aspudden bildades. I dag har många butiker och kulturella mötesplatser, som bokhandel och bio, åter öppnats här i det bostadsrättstäta området.
Kjell-Åke Anderssons bok gör sina nedslag i en tid då det fanns många områden som detta. På många håll revs stadskärnor för att ”rensa upp” men i ytterkanterna levde folk sina liv utan att störas av prestigebyggen. I dag är det bevarade och upprensade gamla den nya prestigen.