Djaïli Amadou Amals roman Tålamod handlar om polygami och tvångsgifte inom ett samhälle som omfamnar systemet, men också om vad som sker när kvinnor förväntas implementera förtrycket i sig själva, och överföra det på nya generationer.
Polygami är ett begrepp som nog kan se lite olika ut beroende på den omgivande kulturen. I Sverige är det inte lagligt men fasta relationer mellan fler än två praktiseras i en skala alltifrån samtyckande polygama relationer till påtvingade, ibland sektanknutna förbund med kanske religiösa förtecken. I det senare fallet kan tvånget att gå under lagens radar förstås leda till tystnadskultur. I de samhällen där polygamin är öppen och laglig finns ändå inga garantier för frivillighet av alla parter. Enligt författaren Djaïli Amadou Amals starkt övertygande berättelse är företeelsen i sig kraftigt förknippat med tvång och förtryck.
Förutsättningen för dem är att lyda och anpassa sig där lidande under förtryck är vardag.
Djaïli Amadou Amal växte upp i staden Maroua i norra Kamerun, men samtidigt i ett slutet samhälle som tillåter totalt patriarkal överhöghet, och som en konsekvens av detta flergifte för män. Hennes far var professor i juridik, och som 17-åring blev hon bortgift mot sin vilja in i ett polygamt äktenskap som hon flydde ifrån efter fem år.
Djaïli Amadou Amal – en viktig feministisk röst
Efter ytterligare ett (frivilligt) polygamiäktenskap som slutade med våld och exmakens kidnappning av de två döttrarna, började hon skriva om det hon upplevt och sett och de brutala konsekvenserna har blivit en röd tråd i hennes författarskap. Den ledde också till ett brett feministiskt engagemang, Djaïli Amadou Amal har blivit en talesperson för kvinnors rättigheter inte bara i Afrika, hon betraktas också som en viktig röst i Frankrike där hennes böcker säljs i stora upplagor.
Här är det tre olika kvinnors berättelser som följer på varandra; Tonårsflickan Hindou som tvingas in i ett äktenskap med sin kusin, en missbrukande våldsverkare som är känd för att begå övergrepp på kvinnor – och som omedelbart efter bröllopet våldtar henne brutalt och länge. Övergreppen och misshandeln pågår oavbrutet över tid.
Rivalitet mellan kvinnorna
Safira som är enda hustru till en äldre affärsman älskar sin man, men står inför att han nu skaffar sig en ung och vacker hustru till – Ramla som tvingas från sin skola och tidigare ”godkända” fästman för att tvångsgiftas på initiativ av sina farbröder. ”Tålamod!”, är svaret de får när de klagar eller vädjar. Safira sätter igång ett stort projekt för att undergräva rivalens heder vilket gör situationen ännu mer giftig för de båda kvinnorna.
Hennes tredje roman, Munyal les larmes de la patience (Munyal, tålamodets tårar), som utkom i Kamerun 2017, tar ett bredare grepp på den kultur som omger och stöttar polygamin och hur den drabbar kvinnorna som lever i den.
Djaïli Amadou Amals franska förlag ville att den skulle kännas angelägen för västerländska kvinnor och gav ut boken omarbetad och med titeln Les Impatientes (De otåliga), men Tranan som nu ger ut romanen i svensk översättning av Lisa Marques Jagemark har återgått till Tålamod, som i ursprungstiteln. Det speglar också bättre romanens tema, den ständiga uppmaningen som utgör hela ramverket för kvinnorna att leva inom. Förutsättningarna för dem är att lyda och anpassa sig där lidande under förtryck är vardag.
När äktenskapen ingås får kvinnorna sitt eget hus på den stängda, kringbyggda gård där de välbärgade familjerna inhyser föräldrar, nya fruar med barn, och tjänstefolk. Mannen har också sitt hus dit särskilt inbjudna får komma, och hans hustrur, i tur och ordning, till natten. Äldre kvinnor deltar i att försöka implementera förtrycket hos de nya fruarna – ”Tålamod”, är verktyget innan det handfasta tvånget sätter in.
Det fasta systemet leder till svartsjuka mellan kvinnorna, med en kamp om de privilegier som respektive barn kan få eller tvingas avstå ifrån. Mannen kan förskjuta sin fru när han har lust – till exempel om hon vägrar sex eller annat som är till för hans välbefinnande – och hon får skulden för att hela släkten blir utsatt för skam samtidigt som hennes barn förlorar alla privilegier.
Lyfter det allmänmänskliga
Samtidigt kan också kvinnor, liksom Ramla (och författaren själv) vara utbildade och ha planer på högre utbildning och egenförsörjning. De känner till kvinnors rättigheter – i alla fall i teorin – och har en relativ frihet under grundskoleutbildningen. Instängdheten och övergreppen blir en chock som de försöker fly från. I romanen finns flera exempel på kvinnor som rymmer iväg och i vissa fall hittas och förs tillbaka.
Äldre kvinnor deltar i att försöka implementera förtrycket hos de nya fruarna – ”Tålamod”, är verktyget innan det handfasta tvånget sätter in.
Tålamod är en skakande bild av kvinnor i fullständigt förtryck, där de ofta inte ens kan hitta gemenskap tillsammans eftersom de hetsas mot varandra med barnen som insats. Men den är större än skräckhistorierna som de tre kvinnorna som står i centrum utgör; Djaïli Amadou Amal diskuterar kvinnors pålagda ansvar, snart implementerat, för att hålla patriarkatet lugnt, för att framföra sina önskemål eller krav eller sitt lidande i en ton som passar förövaren.
Hon hävdar att kvinnor i förtryckande samhällen har samma rätt och ofta medvetenhet som kvinnor i så kallade upplysta samhällen har. Utan att blunda för de enorma klyftor som finns mellan kvinnor i olika samhällen kan hon ändå skapa en bro för det allmänmänskliga vi delar.
