Bussförarna och barnskötarna har ordet i den nya antologin Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalanställda. Anna Remmets läser en ny novellsamling och längtar efter kommunalarnas fulare känslor.
I antologin Vi säger ifrån varje dag som ges ut på Atlas förlag samlas ett urval av de noveller som skickats in till en tävling som Kommunalarbetaren utlyste.
Samlingen rymmer noveller där barnskötare, busschaufförer, kökspersonal, undersköterskor och städare för ordet. Upplägget är för det mesta ett kort utsnitt ur vardagen som ska illustrera situationen för den grupp det handlar om. Ibland är det brukarna, de som arbetet kommer till del, som står i fokus.
Föga överraskande finns det i nästan alla berättelser en mer eller mindre tydligt artikulerad kritik mot en arbetsledning och en politik som sätter profit framför människan och vill klämma ur så mycket det bara går ur arbetaren medan de utsatta människor som de är i behov av samhällets omsorg negligeras.
Men trots den vassa och oftast mycket klarsynta kritiken känns de flesta texterna ganska ofarliga. Andemeningen i merparten av novellerna är att huvudpersonen är stolt över sitt arbete och skulle trivas om villkoren var bättre. Någon total alienering inför arbetet eller aversion mot lönearbete som sådant förekommer knappast. Det som är dåligt är förlagt ”uppåt”, hos chefer och politiker medan ”brukarna” mest ger glädje.
Exploatering och dåliga villkor
Som politisk analys är ju det helt korrekt, men skönlitterärt hade det varit intressant om fler skribenter hade vågat utforska vad exploatering och dåliga villkor faktiskt kan göra med en människas innersta. Förmår någon människa enbart känna ömhet och empati gentemot de man vårdar när ens kropp slits ut och ens psyke stressas sönder? Men att skriva om ”fula” känslor, även inför de som befinner sig i underläge och som man är satt att vårda, känslor som därmed gör även berättaren ”ful” kan vara svårt.
Fast när en av skribenterna skriver med sympati och välvilja till och med om den familj novellens huvudperson städar hos, kommer jag på mig själv med att längta efter den herpesdrypande kuken (eller hur det nu var) på överklassens handdukar från Johan Jönsons poesi.
Strax hejdar jag mig dock och funderar på varför jag som medelklassig läsare vill korrigera den erfarenhet som författaren till novellen ifråga faktiskt har valt att beskriva? Finns det en tendens att frossa i och fetischera våldet, hatet och misären hos en författare som till exempel Jönson? En författare som för övrigt har skrivit att den typ av poesi han skriver till stor del läses av ”klassfiender” som aldrig har sett ”skitjobb på ett vykort ens”. Det kan också vara värt att fundera över vad själva ramarna, det vill säga Kommunalarbetarens novelltävling, gör med förutsättningarna för vad som skrivs (och vilka texter som valdes ut).
I novellen ”I hemtjänstens tjänst” bränner det i alla fall till. Här utsätts en ung hemtjänstarbetare för sexuella trakasserier från en av de manliga ”brukarna”, ett motiv som skiljer sig ganska mycket från många av de nästan lite ”snuttifierade” gamlingarna i en del av de andra bidragen. Här syns istället den komplexa dynamiken mellan brukarens underläge och mannens överläge i könsmaktsordningen.
Fint gehör för arbetet och kroppen
Bland andra bidrag som är särskilt starka finns ”Fisk eller fågel”, om en bussförares dag. Här finns ingen dramatik att tala om, men ett fint språkligt gehör i beskrivningar av hur arbete känns i kroppen men också av sådant som ljusets skiftningar över dagen. Och ”Kroppsarbetet”, en novell som innehåller en mening som: ”Hur förklara vad mina händer gör och varför de inte bär nagellack?” Också bidraget ”03:00” skildrar arbete på ett konkret och avskalat och avskalat sätt, i detta fall på ett boende för äldre missbrukare.
En mening som stannar kvar hos mig för sin effektiva och kortfattade beskrivning av klass är denna i novellen ”Ursäkta, kan jag ta papperskorgen?” om städare på en skola: ”Lärarnas personalrum är väl egentligen alla anställdas personalrum, men redan min första dag blir jag visad vårt bord, där städarna, vaktmästarna och administratörerna sitter.”
Men apropå ramar och förutsättningar kan slutligen noteras att den absoluta merparten av bidragen skrivits av författare med kvinnligt kodade namn. Faktiskt är det vad jag kan se, ironiskt nog, bara vinnaren som är en man. De flesta har dessutom traditionellt ”svenska” namn. Även här sätter förmodligen tävlingen och hur den utlystes ramarna.
Men när det handlar om att skriva om arbete och vilka arbetare som kommer till tals spelar säkerligen också arbetsförhållandena som sådana roll. Jag tänker på en scen i Anders Teglunds reportagebok Cykelbudet som handlade om Foodarabudens vardag och villkor. Teglund som har tillgång till en studio lånar ut denna till en ny vän och Foodorakollega som ständigt jagar arbetspass för att inte bli utkastad ur Sverige med sin familj.
Foodorakollegan har sagt att han skulle vilja skapa något konstnärligt. Men när Teglund kommer till studion och frågar hur det har gått har hans vän inte åstadkommit någonting. Men, berättar han, för första gången på han vet inte hur länge fick han ro och utrymme att ens tänka en tanke från början till slut.
