Frida Kahlos privata fotosamling har varit dold för allmänheten i ett halvt sekel. Det är en samling som belyser Kahlos identitetsbyggande genom tolkningar av Mexikos ursprungshistoria och av dess revolutionärer.
Den mexikanska konstnären Frida Kahlo växte upp med fotografiet, hennes far och farfar var fotografer och familjen, inte minst dottern Frida, fotograferades flitigt. Hon föddes 1907 och upptäckte tidigt hur fotografierna kunde hjälpa henne, inte bara som förebilder till måleriet utan också till att hitta en identitet. Hon hade många sidor och identiteter – familjen innefattade härstamning från både ursprungsbefolkning och européer.
Frida Kahlo var tolv år då Emiliano Zapata mördades i ett bakhåll och det nästan decennielånga bondeupproret slogs ned. Kahlo var nyfiken på allt det nya i populärkulturen men stod också med en fot i den äldre prehistoriska mexikanska kulturen, inte minst i sin samling av folkliga dräkter som hon ofta klädde sig i.
Kahlo gifte sig 21 år gammal med den 20 år äldre konstnären Diego Rivera som hon betraktade som en av sitt livs två stora katastrofer (den andra var spårvagnsolyckan som skadade hennes ryggrad för livet), men reste och arbetade oförtrutet med. Båda hade andra kärleksrelationer och de skilde sig och gifte sig på nytt.
Tillsammans levde de i flera år i USA, som hon avskydde på grund av hur samhället var genomströmmat av kapitalismen, där Rivera hade stora uppdrag för sitt muralmåleri. Allt detta är förstås känt för Kahlofansen, men är värt att nämna som bakgrund till utställningen som delvis sätter Kahlos liv och konstnärskap i nytt ljus.
Privat och känsligt
Nya delar av Kahlos stora bildarkiv öppnades år 2003 och mer än 6 000 foton blev tillgängliga för allmänheten att se, en del av dem utgör denna utställning som visats världen runt.
De flesta fotografierna är inte tagna av Kahlo, men många bär spår av hennes hand, sönderklippta och kyssta med rosamålade läppar. Det är foton av familj och släkt från sekelskiftet 1800–1900, av henne själv i sjuksängen efter de många operationer hon genomgick under sitt liv, och av livet med Rivera.
Hon är medveten som sin konstnärspersona, och benämner sig ofta i tredje person: ”Frida nyopererad 1946 – Coyoacán – hon blev sämre än någonsin och med svårare smärtor än det går att föreställa sig.” Vissa oerhört vackra och gripande och man förstår Rivera (som överlevde Kahlo med tre år) som önskat att bilderna skulle hållas privata under flera decennier.
Det som jag, som alltid när det gäller Kahlo, berörs mest av är engagemanget kring Mexikos historia och ursprungsbefolkningen. Bilderna av mayaruiner, -pyramider och folk som arbetar med dem är fantastiskt vackra, och de hade kunnat få kopieras upp i lite större format. Underligt nog är det de fotografierna och foton från den mexikanska revolutionen (som verkar härröra mest från Riveras kollektion) som man får leta efter lite extra.
Rent sensationella är fotografierna tagna av storheter som Kahlo och Rivera umgicks med: italienska socialisten Tina Modotti, Man Ray, Brassaï, den innovative Edward Weston, fotojournalisten och porträttfotografen Gisèle Freund och ungraren Martin Munkácsis fantastiska svarta katt – alla nära vänner och flera mer än så. Bara deras fotografier är värd resan och entrébiljetten.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.