Monica Sjöö (1938–2005) är en av de betydelsefulla konstnärerna under efterkrigstiden. Hon föddes i Sverige, skapade i Storbritannien och betraktade sitt liv som en angelägenhet för hela universum. Hennes liv och konst är en väv av politik, feminism och andlighet.
Till de två de stora utställningarna i Stockholm med verk av superkända kvinnliga konstnärer, Laurie Anderson (Moderna museet) och Frida Kahlo (Kulturhuset Stadsteatern) öppnar i helgen en stor retrospektiv med svensk-brittiska Monica Sjöö. Sjöö är i dag inte lika välkänd, men när hon avled 2005 hade hon ett mer än 50-årigt högt erkänt konstliv bakom sig lika mycket som ett ekofeministiskt engagemang som hon vävde samman och som gjorde, och gör henne viktig.
Utställningen kring Monica Sjöös konst verk är upplagd kring tre rum, där man kliver rätt in i en grupp målningar som fokuserar på kvinnan som födande, som kosmisk varelse med ansvar för naturens och universums välbefinnande. Genom henne flödar krafter fram, som har med skapande och vaktande att göra – födandet är en central del av hennes konst.
Högt upp på en vägg i ensamt majestät hänger hennes mest kända målning God giving birth, från 1968. Detta verk är överväldigande med sin enkla struktur; den icke-vita kvinnan som en gud/gudinna fick människor att gå i taket och hon åtalades bland annat för hädelse.
Monica Sjöö föddes i ett konstnärshem i Härnösand, och flyttade till Bristol i sydvästra England redan som tonåring. Hennes tillvaro och verk präglades av trakten där hon upplevde en särskild kosmisk energi bland förhistoriska fornminnen som finns där.
Fredsprotester vid Greenham Common
Ett tjugotal mil från hennes hemort hade Storbritannien accepterat att härbärgera kärnvapen på en befintlig militär förläggning, RAF Greenham Common, och Sjöö drog tillsammans med en grupp kvinnor igång demonstrationer mot detta 1981. Protesterna, i form av ett demonstrationståg av ett 50-tal kvinnor fick inte den uppmärksamhet från samhället och medierna som de hade hoppas, och snart utvecklades de till Women’s Peace Camp på Yellow Gate Greenham Common, ett permanent protestläger som redan året därpå samlades omkring 30 000 kvinnor och fanns kvar fram till år 2000.
Greenham Common blev ett känt begrepp bland kvinnorörelser i Europa och kvinnor från en mängd andra länder kom resande och bodde kortare eller längre tid i tält och skjul på platsen. Inte minst svenska kvinnor kom resande i mängder, Sjöö hade hela sitt liv nära kontakt med Sverige, hennes nätverk var enormt och globalt och innefattade både aktivister och konstnärer hon var befryndad med, som vännen och mentorn Siri Derkert. De båda delade Elin Wägners engagemang för naturen och miljöhoten.
Protesterna vid Greenham Common skulle fokusera på fredsbudskapet, och män var inte välkomna eftersom man befarade att de riskerade att trappa upp konflikten. Detta var en av Monica Sjöös huvudlinjer; att männen bär med sig en patriarkalt präglad attityd som hotar det ursprungliga matriarkatet, den som skyddar jorden och universum. Hon hade män i sitt liv, som hon arbetade tillsammans med, och tre söner, men i sin filosofi, konst och politiska kamp var hon konsekvent.
Konst, politisk kamp och andlighet blir ett
Här finns målningar som berättar om svår och nästan uppgiven sorg, dels över förödelse av naturen, men också den privata, efter att hon mist två av sina söner i en trafikolycka respektive sjukdom.
Utställningen här lägger stor vikt vid Sjöös politiska kamp för alla människors rättigheter och andliga liv, här finns paroller och gestaltningar kring ursprungsbefolknings rättigheter, krav på fri abort och andra sexualpolitiska rättigheter för kvinnor, och queera frågor, hon reste över hela världen och deltog i politiska demonstrationer, ofta de som rörde miljö, frihet från förtryck, fred och våldet mot naturen.
Inte mindre berättar den om en skicklig och erkänd konstnär i sin egen rätt, hennes verk är gestaltande, och inte bara uppmaningar till politisk aktivism. Konstnärsrollen är minst lika stark som den politiska och andliga, i Monica Sjöös kosmiska universa.
