En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 1.

Medborgarna

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Sjön hon lärde sig simma i när grannarna, som hade en autograf av Arne Borg uppsatt ovanför öppna spisen, ordnade simskola om somrarna och drog tågvirke mellan bryggan och hängbjörkarna så att man hade något att hålla i. Bortom björkarna fanns ett par farligt hala klippor som hon något år senare kunde ha drunknat vid om det inte varit för Öbergs grabb som stod och fiskade braxen en bit bort.

Samma vitblonda lite dumblyga men söta kille hon senare kysste på motsatta sidan stranden, efter ett okänt antal mellanöl medan någon försökte spela de inledande ackorden till Smoke on the Water på en illa strängad gitarr. Micke, så hette han. Mikael Öberg. Stack ner till Göteborg direkt efter skolan, ingen vet riktigt vart han blev av. Nu är pojken orolig igen. Han mumlar något. Roger säger att han får prata svenska om han vill bli förstådd.

Hon kollar Facebookgruppen igen men inget nytt sen sist, bara Stoffes korthuggna Vi är på plats.
De kör i den långa kurvan längs halvön där hon och Tomas hade sin båt. Eller, där Tomas hade sin båt. Det var viktigt. Det var hans båt, hans bil, hans hus. En gång lärde hon sig ett ord för hur Tomas var. Possessiv. Han älskade att äga, långt mer än vad han älskade någon människa. Men båten tyckte även hon om. Det var inget särskilt med den, en enkel plastjolle med en utombordare som bara ville starta ungefär var tredje gång. Det var mer vad båten gav. Abborrmete om försomrarna och badutflykter till Älgön och de blåskimrande augustinätternas spända förväntan; skulle burarna innehålla några kräftor och skulle de bli upptäckta av tillsynsmannen? Framför allt innebar de där båtturerna en möjlighet att komma bort från varandra, även om man satt knödd flytväst mot flytväst. Vrålet från motorn omöjliggjorde alla samtal och öppnade ett inre rum fullt av tankar och drömmar.

Hon slänger en blick i backspegeln. Ser mest Måns. Det är som om hans kropp fyller upp hela det bakre utrymmet av bilen. Herregud vad han äter. När de provianterade på macken tog han inte bara två stora baguetter med räksallad utan även två av de där hemska korvarna som säkert snurrat runt där i flera dagar innan han förbarmade sig över dem och slukade dem i ett par tuggor. Men så fick de ju rabatt också. Sedan de började patrullera har macken haft ungefär noll problem med vare sig slangande baltiska bensintjuvar eller tiggare som bunkrar upp framför de automatiska dörrarna med sina fejkade lappar och sitt falsktrevliga hejhejande.

Ja, patrullerna är populära. De får mycket kärlek, många tummar upp och som sagt en del gratis mat också, men man kunde ju önska att fler ville engagera sig. Om folk i bygden nu tycker att de gör en så himla fin insats, som det var någon som skrev häromveckan, om de verkligen fyller det tomrum som den nerlagda polisstationen skapade, borde inte fler aktivera sig då? Ligger det inte i allas intresse att deras lilla samhälle inte bara ska leva utan också att det får göra det i säkerhet, lugn och ro? Som Roger sa: fem bilar är fem för lite. Vi borde vara dubbelt så många, minst, för att kunna täcka upp hela området under dygnets mörka timmar.

Men än så länge har efterlysningarna om handräckning bara resulterat i ett fåtal hugade som åker med några nätter och sedan får nog. Det är arbete hit och familj dit som ursäkt. Jaha, så det är bara vi som varken har det ena eller det andra som ska skydda alla de lyckligt lottade, tänker hon ibland. Världen är orättvis, som hennes mor brukade säga. Håller hon på att förvandlas till henne?

Nu är pojken ordentligt orolig. Det verkar som om han fått loss en arm och griper efter dörrhandtaget. Hon sträcker på nacken för att försöka se i backspegeln men det är svårt. Vågar inte riktigt vända sig om, inte sedan hon såg vad de gjort med honom. Roger suckar och Måns flåsar, de verkar ha kopplat något sorts grepp på honom. Det är Roger som instruerar Måns som sitter bättre till, halvt bakom pojken. Armen runt halsen och den andra handen på huvudet. Nej, inte i nacken, mer på toppen av huvudet. På toppen! Så ja. Tryck till. Hårdare. Ser du hur lugn han blir?

Flåsningarna når sitt crescendo och ebbar sakta ut. Tomas säger ingenting. Håller bara blicken på vägen och ger lite mer gas men ligger hela tiden under hastighetsbegränsningen. Hon kollar gruppen igen. Marianne har kommenterat Stoffes inlägg. Alla är här. Bil fyra kommer ni snart eller? Hon säger ingenting till Tomas, vet att han hatar att bli stressad när han kör. Eller när han håller på med vad som helst. Tunnelseende, totalt fokus på en enda sak. Som om han balanserade hela världen på sina axlar och minsta tuva skulle kunna få honom att tappa jordklotet.

När hon såg den nya turordningslistan och fattade att de satt henne i samma bil som honom undrade hon först om det var ett skämt, sedan om det var ren och skär illvilja. Alla känner ju till skilsmässan, alla vet allt här, det är så det funkar. Man känner till vilka som är obotligt sjuka, vems barn som blir mobbat i skolan, vem som blivit friställd och vems sjukpenning som blivit indragen. Detta om de normala vill säga, de skötsamma. Om buset vet man mindre, om det vita skräpet i längorna nere vid ån och missbrukarna ute på campingen och säsongsarbetarna i barackerna bakom Anderssons maskinpark och de asylsökande borta på den nerlagda kursgården. Det är som om de lever i en annan värld.

Hon fattar mod, tar tag i sätets stoppning och vänder sig om, lite halvt bara. Han ser ut att sova, pojken. I Måns stora famn med den blaffiga, oformliga luvtröjan som gör reklam för det där energidrycksmärket han bälgar som vore det vatten.

Hon känner hur Tomas sneglar ogillande på henne. Du är en nyfiken skata, sa han en gång när hon tittat i hans mobil efter att han kommit hem sent från en firmafest. Vad betydde det ens? Är skator verkligen mer nyfikna än andra fåglar? Eller ville han bara drämma till med något riktigt elakt, benämna henne efter den mest föraktade av fåglar, stor och högljudd och tjuvaktig. Vad hade hänt om han kallat henne för en duva, eller en sparv? Min nyfikna lilla sparv, det är klart inget hände mellan mig och den där unga tjejen på ekonomiavdelningen som du sett mig blänga efter i tid och otid, kom hit lilla sparv så jag får krama dig. Nej, så sa han inte.

Mer och mer har hon övertygat sig själv om att hon placerades i samma bil som Tomas som ett test. Ett prov för att se om hon är lojal mot patrullerna. Om hon är beredd att sätta privata känslor åt sidan för ett högre syfte. Det var efter förra gången som de började tvivla på henne. När det blev stökigt och hon var den enda som sa något. Som om det inte räckte att hon tvivlade själv.

Allt är så svårt. Allt går itu och man försöker gripa tag om något, vad som helst. Det känns som om man famlar i blindo. Man försöker lappa ihop det här sönderfallande utan hjälp från någon högre upp, utan att riktigt veta. Polisen gör väl inte så här, sa hon. Polisen sätter väl handbojor på folk och tar dem till stationen och sedan… Ja, hur det nu går till. Men de ger sig inte på folk hur som helst och ger dem stryk. Och hur vet du det, sa Stoffe och sedan inget mer. Det faktum att hans bror är kommissarie uppe i Karlstad ansågs väl fylla i resten. Nej, det är sant. Hon vet inte. Hon vet inte så himla mycket. Men hon har en magkänsla som säger till när det är fel. Det har hon.

Det var magen som skvallrade om att något var skevt när den välmående och trygga ort hon växt upp i förändrades, ömsom långsamt, ömsom blixtsnabbt. Nu har sågverket varit stängt så länge att det mest känns som en legend, fastän både hennes far och farfar var tydligt märkta av det i fingrar och händer. Att persiennfabriken flyttade sin verksamhet till Litauen är mer färskt i minnet, och att vårdcentralen slagits samman med en större, åtta mil bort, det är uppenbart varje gång det är dags att träffa läkaren igen.

Samtidigt pratar lokalpolitikerna med fina ord om att man ska ställa om från produktion till service och turism, hur man nu kan vilja komma till en plats där alla längtar bort. Men med öppna hjärtan förväntas man ta emot hela världen, välkomna alla och åsidosätta det egna trots att det står i halvt förfall. Ja, man ska vara hjälpsam, tänker hon, det har man fått lära sig. Men borde vi inte få ordning på torpet innan vi bjuder in gäster till det? Det sista året besökte hemsjukvården bara hennes mamma en gång varannan vecka, tillräckligt sällan för att hennes sår skulle hinna bli gula och illaluktande mellan besöken, tills sepsisen tog henne.

Och så är det brottsligheten. Brottsligheten som experterna och förståsigpåarna står i teve och ljuger sig röda om hur den går ner, hur vårt land aldrig varit så tryggt som nu, medan kvinnor blir tafsade på och gruppvåldtagna och kriminella gäng beväpnade till tänderna har ihjäl varandra, och andra som råkar stå bredvid. Och så knarket som flödar som aldrig förr.

Om hon någonsin varit glad för att det aldrig blev några barn så är det när hon tänker på knarket. Marianne och Jessika har berättat hur enkelt det är för deras egna att beställa, bara ett klick på nätet, sen kommer det på posten. Sitta och spela på datorn och knarka, det är det enda de är intresserade av, som Jessika sa, halvt på allvar. Det är länge sedan det ordnades disco i Folkets Hus, som när hon var ung. Idag är Folkets Hus sålt och tömt, liksom stora delar av centrum. Idag finns det inget att göra om kvällarna.

Hon lärde sig dansa där på discot, till Boney M och Bee Gees. Blev riktigt bra på att snurra händerna framför kroppen och ta två steg åt sidan och ett fram och så klapp på det. Det var så Tomas la märke till henne när hon och Marianne var nere i Trollhättan den där gången och han kom fram till henne med rom och cola och sa att hon dansade så himla bra. Om jag slutar minnas, tänker hon ibland, om jag också slutar minnas, har det hänt då? De fortsätter framåt. Det är timmen efter solnedgången, när dagen fortfarande dröjer sig kvar och liksom lyser upp mörkret inifrån. Högt ovanför vattnet ser hon en rovfågel glida med långsamma, närmast tvekande vingslag. Kanske en fiskgjuse, eller möjligen en ormvråk. Men ormvråkar jagar väl inte vid sjöar, tänker hon.

Hennes far hade varit besviken på henne. En gång lärde han henne att känna igen de vanligaste arterna, såväl flyttfåglar som stannfåglar, och nickade nöjt när hon svarade rätt. Efter ett tag tröttnade han, som vanligt, och snart hade hon glömt det mesta han sagt. Men så fort hon ser en ovanlig fågel tänker hon fortfarande på honom. Att Tomas inte gick på begravningen! Han som var så omtyckt. Ja, han gick verkligen hem hos farsgubben. Frågan är om han märkte det själv, ens brydde sig om hur den karske före detta timmermannen krusade och gjorde sig till bara för han hade lite pengar att strö omkring sig.

Nu harklar Tomas, greppar om ratten och justerar farten. Det ligger en bil med utländska skyltar framför dem. Ingen ny modell och inte vidare ren heller. Roger böjer sig fram, kilar in sitt huvud mellan deras för att kunna se registreringsskyltarna bättre. Han tuggar tuggummi med vattenmelonsmak som sprider en klibbigt artificiell doft om sig.

Typiskt Roger, tänker hon. Mannen som aldrig växte upp, väktaren som envisas med att jobba i kortbyxor året om, ungkarlen som lägger halva sin lön på att beställa radiostyrda bilar via postorder. Han lever halvt i det förgångna, oförmögen att släppa greppet om det som en gång var. Å andra sidan är det väl inget han är ensam om.

Roger stämmer av skyltarna mot deras lista. Nej, bilen finns inte med. Tomas ger gas och lägger sig jämsides med den. De tittar nyfiket in allihop. Hon undrar om pojken tittar han med.
Det är en kvinna som kör, och i baksätet sitter en flicka. Kvinnan stirrar rakt fram, men flickan ler och vinkar åt dem. Polackjävlar, mumlar Måns grötigt.

Flickan är fem, kanske sex år gammal. Hon har håret uppsatt i en tofs och är klädd i en tjock, bylsig jacka som ser ut att vara lite väl varm för årstiden. Hon vinkar tillbaka mot flickan, och så har Tomas kört om.

Det uppstår en tystnad som enbart bryts av Rogers monotona klickande med tuggummit i gommen. Efter en stund undrar han om någon annan vill ha. Påsen skickas runt, även pojken får. När hon tar emot den är det bara två små vita rektanglar kvar nere i det knyckliga silvriga. Hon slår ut dem i sin hand, stoppar in ett tuggummi i munnen och ger det andra till Tomas. Deras blickar möts för en sekund, sedan ser de bort.

Plötsligt kränger bilen till av en ojämnhet i vägen. Tomas vrider ratten hårt åt höger, sedan kraftigt åt vänster och så rätar de upp sig. Han svär för sig själv. Hon sneglar på honom och inser att han är räddare än vad han vill ge sken av. Är nära att säga något, kanske röra lätt vid hans jackärm, men då har Roger redan inlett en lång harang om hur eftersatta vägarna är här norr om samhället, det är ett rent jävelskap när han är ute och kör med väktarbilen. Politikerna bryr ju sig bara om motorlederna som går mot Stockholm medan våra egna vägar här ute på landsbygden förtvinar och eroderar bort. Och så höjd bensinskatt på det, tack och god natt.

Hon slutar lyssna efter ett tag, kollar Facebookgruppen, men där är inget nytt. Rullar runt i resten av flödet. Födelsedagshälsningar utbyts mellan människor som aldrig träffats, blandat med osmickrande foton tagna tvärs över restaurangbordet. En halvdrucken öl hålls upp till skål utan tillstymmelse till ett leende. Och så all upprördhet. Alla videos och nyhetsartiklar och blogginlägg som hennes så kallade vänner anser det är av högsta vikt att omvärlden tar del av.

Hon trycker gilla på en krönika utan att orka läsa den. Hon är så trött. Vill helst bara få komma tillbaka till lägenheten och krypa in under täcket. Har börjat få det riktigt trevligt, det börjar nästan kännas som ett hem. En stor och mjuk ryamatta har hon lagt ut över golvet, arvegodset som Tomas ratade. Och så en massa små lampor överallt. Det har hon läst, att man ska sprida ut ljuset. Hon skulle bara behöva få upp något på väggarna också.

Där bak blåser pojken en bubbla av sitt tuggummi. Större och större blir den i det att den konstgjorda fruktsmaken fyller hela kupén. Roger och Måns sneglar fascinerat. Nu har backspegeln hamnat så att hon ser precis allt. Skrubbsåret i pojkens panna som börjat levra sig, de nersmutsade kläderna, det svarta håret och de brunglänsande ögonen.

De tog honom i utkanten av centrum, vid Olssons igenbommade tv- och radiohandel. Fanns väl inget kvar av värde där att stjäla, men pojken började springa när de körde efter honom och svarade inte på tilltal när de fick fatt i honom trots att han verkade förstå svenska.

Utan att tänka sig för sväljer hon sitt tuggummi. Hennes mamma var alltid på henne om det, att hon svalde sina gummin. Det är farligt, sa mamman, de lägger sig i magen och bildar en stor klump som du aldrig kan bli av med, den är rent omöjlig att bajsa ut. Toy, så hette märket hon tuggade då. Ta’t lugnt, ta en Toy, som reklamen sa. Det tickar när Tomas blinkar för att svänga. Sjön skymtar bortom tallarna, helt svart nu. På andra sidan vägen viltstängsel och gråvit åkermark som löses upp mot horisonten.

Hon tar tag i Tomas mockamjuka arm. Inte hårt, men bestämt. Pojkens bubbla har spruckit och han samlar klumpigt ihop kletet runt sina läppar. Hon trycker till. Tomas tittar på henne, längre denna gång. Sedan svänger han ner mot rastplatsen.

Det knastrar om däcken när de rullar ner mot bilarna som står uppställda i en vid halvcirkel på grusplanen. Lysena skickar ut sina vitgula koner i nattmörkret och bjuder in knott och mal till en desperat dans.

Här och var ligger skräp och lämningar från lastbilschaufförer och sommargäster. Servetter, ölburkar och en krokig tältpinne. Dörren till toaletten hänger lite på sniskan, liksom skevt.
Först ser där öde ut, som om alla lämnat sina bilar och försvunnit. Kanske fick de nog av att vänta, tänker hon, kanske kunde de inte ge sig till tåls.

Hon kikar upp mot himlen, men den är också helt tom. Inga moln, ingen måne, ingenting. Också rovfågeln är borta.

Tomas trampar ner kopplingen och drar upp handbromsen. Roger harklar sig och pojken kliar sig på hakan.

Sedan får hon syn på dem. Ett antal gestalter som lösgör sig ur trädens dunkel och kommer gående mot dem. Som främlingar först. Men så känner hon igen dem, en efter en. Grannar, gamla skolkamrater och avlägsna släktingar.

Medborgare i detta samhälle som fått nog av allt och ingenting.
Hon andas in ett sista andetag av melon och barndom, svett och ångest. Sedan öppnar de dörrarna.