En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 3.

Den gröna björnen

Äntligen går de in i styrelserummet.
I kikaren räknar David dem en efter en tills han fått ihop hela bolagsledningen.
Men den verkställande direktören dröjer. Sekunderna tickar iväg, minuterna går.
Var håller han hus?
En man i kritstrecksrandig kavaj slänger en irriterad blick på sitt armbandsur medan två kvinnor i liknande rutiga dräkter och ovala glasögon ser ut att prata om något trevligt. Kanske om sina barn, eller barnbarn.
I kikaren ser David hur de nickar ivrigt och gör animerade gester med händerna medan solljuset spelar i deras armband och ringar.
Han fortsätter att fokusera på sin andning, som han gjort ända sedan han tog hissen upp till hotellrummet.
Långsamt in, håll. Långsamt ut, håll. Upprepa.

Så kommer direktören.
Lite rödbrusig och med det flygiga vita håret som han brukar slänga åt sidan på ett vis som gör att han verkar yngre och mer vital än sina sextiosju år tar han rummet i besittning. Så den tvångsmässiga blicken ner mot skorna, som för att kontrollera att de sitter kvar och att han har fast mark under fötterna.

David vet, han har blivit bekant med mannens alla små tics de senaste veckorna. Konferensrummet ligger på översta våningen i den splitternya byggnaden av glas och stål. Rummet är långsmalt med stora panoramafönster mot den glittrande älven.

Från sitt fönster trehundra meter bort har David god sikt. Men inte fullgod. Konferensrummets vänstra ände döljs av ett sjok lamellgardiner. Gräddvita och täta hänger de för det massiva långbordets huvudände och väggen med whiteboardtavla och projektorduk. Där finns till och med en pulpet att ställa sig bakom om någon skulle få feeling.

Nu ser han hur direktören går varvet runt. Nickar mot vissa, tar mer hjärtligt i hand med andra. Verkar skrattande ursäkta sig för att de fått vänta och levererar en förklaring som väcker artiga skratt. Än syns han, än syns han, direktören tar en sista karl i hand och så försvinner han bakom gardinerna. Går inte längre att se.

David suckar tyst och lägger ifrån sig kikaren med samma långsamma och ljudlösa rörelser som om han satt på pass vid sjön och väntade på räv. Fiskar upp mobilen ur fickan och ska precis skriva ett meddelande till Poppy, trots att det går emot instruktionerna.

Men så märker han att det rör sig vid fönstret. Han lyfter kikaren och ser hur en av kvinnorna i rutig dräkt gått fram och börjat dra i snöret av plastpärlor som för gardinerna åt sidan. När hon är klar vänder sig kvinnan mot direktören som slagit sig ner på sin stol. De verkar kommentera det vackra vädret, säga något om att det kan göra dem gott att släppa in lite mer ljus i rummet.

Sedan vänder sig kvinnan tillbaka mot älven och staden och ser som ut i tomma intet med outgrundlig min. För bråkdelen av en sekund verkar hon stirra rakt in i Davids kikare. Han tycker det ser ut som att hon ler.

Så går kvinnan bort för att ta sin plats. I samma stund vibrerar Davids mobil. Det är Poppy. Allt redo, skriver han. Gör det så fort du får tillfälle.

David lägger ifrån sig kikaren och mobilen och går lite snabbare men ändå inte stressat fram till fönstret. Som på många moderna hotell är det inte möjligt att öppna. På rutan har han redan satt fast en pumpbar sugkopp.

Han plockar upp glasskäraren med blad av diamant från golvet. Ett hastigt, cirkelrunt snitt så är skivan lös och han kan försiktigt lyfta in den och släppa ner den på heltäckningsmattan. Samma procedur upprepas, treglasfönster.

Han gör det effektivt och utan fadäser, han har övat. Till glasfirman sa han att han köpt en stor kåk på landet som han skulle renovera. När han är färdig har han ett flera decimeter stort hål ut i fria luften. Ett lätt drag sprider sig och det avlägsna ljudet av fiskmåsar och trafiken från bron tränger in.

David går tillbaka in i rummet där han ställt fram soffbordet och ovanpå det placerat fåtöljens fotpall. Kontrollerar än en gång att pallen känns stabil och att bordet står i rätt vinkel mot fönsterrutan. Sedan går han fram till dubbelsängen där en avlång väska ligger uppfälld.

Ur väskan plockar han upp det mattsvarta geväret, en Sako TRG-42 med kikarsikte från Zeiss. Geväret är laddat med ett kryssmagasin med fem patroner av typen Winchester Magnum. Han tar med sig Sakon, klättrar upp på soffbordet och ställer sig på knä. Lägger an med fotpallen som stöd. Det tar ett par sekunder för honom att hitta den höga kontorsbyggnaden och leta sig fram till översta våningen.

Så har han direktören mitt i siktets streckade rundel. Siktet är redan skruvat och klart, inställt på rätt avstånd och justerat efter dagens vindhastighet, vindriktning och rådande luftfuktighet. David kommer behöva sikta en bit ovanför mannens huvud för att skottet ska sitta. Han räknar med att bara behöva skjuta en gång, i värsta fall två.

Han återvänder till andningen. Långsamt in, håll.
Långsamt ut, håll.
Hans finger lägger sig varsamt till vila på avtryckaren. Sedan börjar han försiktigt, försiktigt att krama den. Det här är annat än att jaga räv, tänker han. Och på Lennart.
Lennart, som lärde honom allt som fanns att veta om skogen och växterna där och djuren som levde bland dem. Som i förlängningen visade vad det var att vara en människa, bortom farsans halvlögner och morsans bortvända blick.

Gubben bodde i närheten av sommarstugan. Var väl i praktiken deras närmaste granne, även om svårgenomtränglig snårskog och böljande bergsknallar låg mellan dem och fick Lennarts gård att verka mer isolerad från omvärlden än vad den egentligen var, en halvmil utanför Björköby och en halvtimme med bil in till Nässjö om man visste vilka vägar man skulle ta.

Lennart var en anakronism, en av de sista rediga skogsbönnerna, som han själv sa. På andra sidan millenniet, när man trodde att historien tagit slut och moderniteten för alltid segrat över mörkret borde han helt enkelt inte ha funnits kvar.

Helt olik gubben Pettson var han inte med sitt yviga mörka skägg och sina runda glasögon. Han hade till och med en randig katt, men den hette inte Findus utan Sessan. Pettson var också vad Davids pappa kallade honom så fort han fick syn på honom i vägkorsningen vid Skärsboda där gubben stod och fyllde på den obemannade boden som saluförde ägg och potatis, och hade farsan bestämt
sig för något så brukade det bli så.

”Hörru Pettson, du kan väl visa grabben lite lantliv”, sa farsan och stack till gubben ett par hopvikta hunkor.
”Hörru Pettson, kan jag pruta lite på äggen? Eller kan man kanske få mängdrabatt om man köper några flak?”, sa farsan och började fylla bakluckan, de här skulle han kunna lura på de dumma kärringarna hemma på Lidingö till femdubbla priset.
”Hörru Pettson, vill du smaka en skvätt? Det är Hennessy, bättre än din hemkörda skit”, sa farsan och räckte över sin plunta av äkta kattguld och flinade först belåtet och sen lite dumt när Lennart tömde den i ett drag.

I slutändan blev det så att farsan mer eller mindre dumpade grabben sin hos gubben så att han själv kunde sitta på sin farstuknut på andra sidan snårskogen och se ut över den lilla tjärnen och slänga ett irriterat ögonkast på morsan, som satt försjunken i sina Paulo Coelho och varken ville göka eller kröka, samtidigt som han funderade över hur fan Bertilsson skulle hålla både masen och fogden på behörigt avstånd tillräckligt länge för att hans fodringar skulle hinna drivas in.

För David var den där sommaren underbar. Han var elva och i den ålder då man för första gången oförskräckt vänder sig ut mot världen, med barnets dumtrygga övertygelse om att allt kommer gå väl trots att mycket pekar på motsatsen. Lennart var inte lismande och gillade inte småprat, men han var aldrig direkt otrevlig eller hotfull som farsan eller snarstucken och manipulativ som morsan.

Varken förr eller senare i livet har David träffat någon som var så rak, som använde språket enbart till att lösa vardagens stora och små bekymmer på en gård som rymde fyrtioåtta höns, fyra hästar, en katt och en dammig potatisåker. Gör det, hämta det, lämna det, stå där, sitt här. Svårare eller lättare än så var det inte. David jobbade och stod i, trots att han inte var mer än ett barn. Det var första gången han satte sin lilla kropp i tungt arbete, kände svetten tränga in i byxlinningen och händerna börja valkas.

Hemma hade han fått lära sig att se ner på kroppsförvärv, det var något pöbeln sysslade med, sa farsan som själv var av resandesläkt och vuxit upp utan rinnande vatten men med gnagande hunger.

Farsan. Bluffmakare, skojare, trixare. Kreativ, påhittig, driftig. Ekobrottsling, manschettkriminell, sol-ochvårare. Man kan beskriva ungefär samma sak på flera vis. Morsan hängde på av bara farten, ett bedagat kuttersmycke som led svårt av migrän och sin ständiga misstänksamhet om att hennes makes skickligt konstruerade lögner och ständiga svada inte bara schackrade bort myndigheterna utan även dolde ett eller många sexuella snedsteg.

Det där visste David ingenting om då, utöver brottstycken som snappades upp när han lyssnade till de nattliga grälen och de kryptiska telefonsamtalen med Bertilsson, advokaten hemma i Stockholm som var en om möjligt ännu halare figur än fadern.

David njöt i fulla drag, varje dag var ett äventyr. En dag fick han rykta de frustande hästarna, en annan gång gräva upp potatis i den rykande torra åkerjorden, en tredje dag fånga in en huggorm i en säck och slänga ut den i ljungen bortom knektabacken.

David brukade gå på upptäcktsfärd i skogarna ut mot Drömmeshult och Russnäs, plocka med sig fascinerande baggar eller konstigt formad spillning tillbaka till gubben som skrockande lutade sig över grepen och torkade svetten ur pannan med sin skitiga näsduk och sa att det där är en barkbock och det där är lodjursskit och så sprang David iväg igen för att lyssna efter hackspettens knackningar i stammen eller se efter hur mycket den enorma myrstacken bort mot Ekenäs hade vuxit sedan sist.

Till lunch lagade Lennart kroppkakor med fläsk och krösamos eller bräckt isterband eller rökta abborrar på knäckebröd eller något annat som David aldrig ätit förut men som var det godaste någonsin. Maten åts under fullständig tystnad, det enda som hördes var hönsens kacklande, flugornas surr och Lennarts oblyga smackande, van som han var vid att äta utan publik. Sedan var det fri lek fram till seneftermiddagen någon gång när farsan kom körande, mer eller mindre nykter i den lyxskruttiga Lexusen med skinnklädsel och golvet fullt av skräpmatspapper. Juni blev till juli som blev augusti. David levde skogen, var skogen, andades den.

Han som vuxit upp i ett betongkyffe i Haninge och först på senare år hamnat i en tredjehandshyrd villa i ett av Lidingös mindre fina områden. Han hade aldrig varit utanför storstan fram till att farsan bestämde sig att söka sina Höglandsrötter – eller bara fick ett behov av att inte visa sin smajlade nuna i stan på ett tag. Sista dagen var som vilken annan, avskedet till gubben var osentimentalt men ändå fint. En klapp på axeln, bra jobbat, grabben, det var kul detta. ”Vi kommer tillbax nästa sommar”, hojtade farsan genom den nervevade rutan men han visste att hans stuga skulle vara exproprierad redan innan löven föll.

Sedan hände allt det andra. Bertilsson som stack till Sydamerika med alla deras papper. Morsan som fick sin genomklappning och hamnade på psyk. Farsans försvinnande till vad som visade sig vara Kronobergshäktet, grov trolöshet mot huvudman hette det visst.

Hela hösten var upp och ner och fram och tillbaka genom institutionskorridorer och in på trånga små handläggarkontor. Få eller inga släktingar fanns som ville ta sig an David, farsan hade blåst dem både en och tio gånger. Det var luftinvesteringar och pyramidspel och Ponzibedrägerier, den mannens kött och blod var sannerligen inte förskonat från ocker och dobbel.

”Vad ska vi göra av dig, lille vän? Finns det ingen som vill ha med dig att göra?”, sa den hesa handläggaren med vad som framstod som ironiskt koketterande distans till sin yrkesroll och la till på köpet sitt huvud på sned. Då sken David plötsligt upp. ”Jag vet en”, sa han.

Och så blev det. När pappersexercisen och formaliteterna väl var avklarade fick han flytta ner till Lennarts gård, där det gamla grammofonrummet ställts i ordning till pojkrum med splitternya Ikeamöbler som farsan på något vänster lyckats buda ner.

Varje morgon promenerade David ner för den slingrande grusstigen bort till Björkövägen där den vitröda skolbussen stannade. Varje eftermiddag kom han tillbaka och fick mata hönsen eller leka med Sessan eller bläddra i Lennarts inbundna årgångar av tidningen Land medan skymningen föll som en rosa skugga över grantopparna utanför stugfönstren. Det var som en saga, brukade han tänka, och han var historiens prins som fått bli fattigpojke genom en serie lika olyckliga som fantastiska tilldragelser. Så gick några år. Farsan kom ut från anstalten och flyttade till Maldiverna, åtminstone var han skriven där och fick sin post sänd till ett av de bättre hotellen. Morsan flyttade till Nangijala via Västerbron.

Bertilsson var det ingen som visste vad det blivit av, även om farsan i ett av sina salvelsefulla brev hoppades att [Bertilsson] blivit slaktad av någon av kartellerna och nedskuren i små, lätthanterliga bitar samt serverad till de tigrar som sydamerikanska tuffingar tydligen tycker om att ha som husdjur.

David var tretton när han fick hålla i sitt första vapen. Det var när Lennart skulle lära honom att jaga räv. Att det var olagligt spelade ingen roll. ”Här uppe på Höglandet är det inte polisen som bestämmer”, sa Lennart.

Räven var slug, räven var listig och räven var glupsk. En natt grävde den sig in under stängslet till hönshuset och hade ihjäl fem fåglar. Räven åt bara en, de fyra andra bet den strupen av bara för sakens skull, inför alla andra. Efter det började hönsen lägga färre ägg, vissa la inga alls. ”Rävjäveln har tagit sig vatten över huvudet den här gången”, sa Lennart med något mörkt i blicken. ”Nu ska han få betala tillbaka.”

David fick lära sig hur man grävde ner sin åtel lagom djupt. Inte för långt ner i marken så att räven inte hittade den och inte för ytligt så att den drog till sig asfågel. Han fick lära sig hur man tätade sitt gömsle så att räven inte fick vittring på en. Han fick lära sig att hålla sig alldeles, alldeles stilla tills räven kommit fram och börjat rafsa i marken. Hur man siktade i sidan och hur träffbilden inte var större än en snusdosa. Man fick bara en chans, sedan var den förbi.

David visade sig snabbt vara en duktig skytt. Redan första veckan sköt han sin första hona och efter det lät Lennart honom ha ett av gevären för jämnan, en Husqvarna från tiden mellan krigen som fortfarande var fullt funktionsduglig.

Det var inte bara rävar han fick i uppgift att hålla efter, alla skadedjur levde farligt i trakterna runt Lennartsgården. Såväl mårdar som kråkor och en och annan råtta förvandlades till livlösa stycken av päls och fjäder, i vissa fall fanns det bara svartröda slamsor kvar, som blev till åtel, som blev till fler skjutna rävar. Så hölls kretsloppet igen, så slöts cirkeln. Så blev David bättre och bättre tills han kunde pricka en potät uppspikad på en tallstam en kilometer bort.

Det fanns en särskild plats borta vid Stensjön där han helst satt på pass efter räv om vintern. En långsmal tuvig udde där man hade sjön i ryggen och skogen framför sig. David skulle aldrig glömma de där stjärnklara nätterna när det sjöng om isarna och de vita träden smälte ihop med den blå himlen och allt var alldeles stilla. Det enda som rörde sig var de små rökmolnen som långsamt steg ur hans
halvslutna mun.

Femton minus, tjugo minus, fyra timmar, fem timmar, det spelade ingen roll. Han skulle ingenstans, han kunde vänta. Så hördes det. Avlägset först, ingenstans och överallt. Det lätta tassandet. Tss, tss, tss, tss över skaren.

Sedan fick han syn på henne. Rävhonan som kom gående längs med sjöns östra strand med framåtböjda öron och vädrande nos. Tvåhundra meter bort. Hundrafemtio.

Långsamt höjde han bössan och fixerade djuret i kikarsiktet.
Väntade, väntade. Väntade. Så gav han eld.

När han kom tillbaka i gryningen hade han tre i sitt knippe, två hanar och en hona. Varje räv han sköt la han i en sopsäck, satte frimärke på och skickade till SVA som på den tiden betalade femhundra spänn per djur som de kunde obducera efter parasiter, en inte oäven förtjänst för en tonårsgrabb.

Lennart brukade skaka på huvudet åt honom när han huttrande la på mer ved i kaminen och drog på sig ett underställ över det han redan hade på sig. ”Du kan inte fortsätta så här, du kommer förgås. Du förstör dig själv, det fattar du väl.” Han själv saknade tre tår efter att ha förfrusit fötterna den rekordkalla vintern 1987.

Men David fortsatte sitta på pass nere vid sjön både den vintern och nästa och det var både straff och lisa. Han kom närmare något som kändes verkligt. Genom att frysa röven av sig kände han att han gjorde bot för det blotta faktum att han existerade. En del i hans ålder skar sig i armarna, andra tog droger, själv satt han och väntade på räv i ett av landets värsta köldhål utan att röra sig en millimeter förrän det var dags att trycka av.
”Du är fan inte klok”, sa Lennart och skakade än en gång på huvudet medan han värmde på lite ostkaka från Vrigstad som de kunde ha till kaffet. Men han sa det med förundran, stolt och illa till mods på samma gång.

Lennart hade aldrig fått några egna barn, knappt fått till det med ett fruntimmer över huvud taget. Ibland när han smakat lite av det hemkörda som han gömde under vasken visade han gamla kort för David och där fanns en tjej från Skärsboda som han varken var släkt med eller hade gått i skolan med och när David frågade varför han då hade bild på henne muttrade han bara något och bläddrade vidare i albumet.

Fyra år levde de så, under samma tak men utan att riktigt förstå varandra. När det hände var David inte beredd. Gubbens skog var en sorglig saga, en följetong utan slut. Skogen var nämligen långsamt på väg att dö. Helt nära var det inte alldeles lätt att se, men la man ihop gren för gren, kotte för kotte fick man den sorgliga sanningen.

Varje år fick Lennart sämre och sämre betalt för en krympande mängd virke. Om det var bolagen som skinnade honom lite extra var oklart, men det gick tydligt åt fel håll. Nyplanteringarna ville inte ta sig när somrarna blev allt hetare och torrare. Markerna söder och väster om Lennartsgården var bitvis helt förtvinade och alldeles bara. Det var länge sedan slitet lönade sig, och till slut orkade han inte kämpa mer.
”Se bara. Som fnöske är det”, sa gubben några dagar innan det hände och daskade till en gren så att barren for åt alla håll som torra, grågröna nålar.

Det var i slutet av nian. David åkte hem från skolan, och redan när han klev av skolbussen kände han att det låg något märkligt i luften, som om den var laddad av statisk elektricitet. När han kom fram till gården såg han att dörren till huvudbyggnaden stod öppen och att Sessan satt uppflugen på huven till John Deeren trots att hon vanligtvis inte fick komma i närheten av traktorn. Kattfan ska inte repa lacken, som gubben brukade säga.

Han hade hängt sig i nocken. Men eftersom Lennart var lång och stugan hade lågt i tak hade han fått trippa på tå bakåt och liksom luta sig in i repet. En stor pöl under honom hade färgat det bruna brädgolvet svart. De stoppade raggsockarna hade börjat suga upp urinen.

David ville inte se mer. Han sprang ner för stigen, ut på bilvägen och bort mot Björköby där mobilen hade bättre täckning och ringde 112. Det tog lång tid för ambulansen som körde från Eksjö att hitta rätt.
Gubben lämnade inte efter sig något brev, inget testamente. Allt gick till en avlägsen brylling som Lennart aldrig nämnt. Sista gången David var förbi gården lindade han in Husqvarnan i en trasmatta och stoppade den i en jutesäck. Den var det enda han tog med sig.

Han gick gymnasiet i Jönköping, bodde inneboende hos en grälsjuk kärring på Torpa. Estetisk linje på Per Brahe, för att han var studietrött och för att han visste att det hade irriterat farsan, som han i och för sig inte hört av på hur länge som helst. Det var en loj tid, han skolkade ganska mycket, rökte cigaretter, lät håret växa och började snatta kläder på Emmaus. Han var en av få killar i klassen, och med sitt märkliga sätt som präglats av både farsans svada och Lennarts inbundenhet framstod han som spännande, om än udda.

Idag minns han inte vem av tjejerna i klassen det var som först berättade för honom om den kommande klimatkatastofen och det snara behovet av protester. Kanske var det Clara eller Nadja eller Beata eller Helga eller Antonella. För hans inre smälter de alla samman och tar formen av Gretas ikoniska ansikte, nykläckt och uråldrigt på samma gång.

Det började med skolstrejkerna som de arrangerade varje fredag på Västra torget. En handfull till att börja med, de hade inte ens några plakat utan stod planlöst i grådasket och småpratade. Men snart växte det till vad som kunde kallas ett fenomen, en rörelse. En fredag i april var de plötsligt flera hundra som stod där och skrek och Jönköpings-Posten kände sig manade att skicka ut en reporter.

De var hela tiden i kontakt med Greta och de andra uppe i Stockholm, nätverkade, smed planer för nästa steg. Det var så det kändes, personligt och nära, inte bara i relation till Greta och hennes kamp utan också till hans eget liv, det han just kommit ifrån. Ju mer han satte sig in i vad klimatförändringarna skulle göra med den svenska urskogen desto tommare blev han, det var en ekande sorg som spred sig i hans bröst och som bara kunde botas med vrede och handling. Lennarts förtorkade granar var bara ett smakprov på vad som skulle komma.

Vid en fyragradig ökning av medeltemperaturen skulle stora delar av den småländska granskogen torka ut, vid en femgradig ökning skulle enorma bränder rasa och ödelägga alla Götalands och Svealands skogsmarker. Vid en sexgradig ökning skulle det snart inte finnas några träd kvar i hela Europa, kanske på hela planeten, medan människospillror kämpade för sin överlevnad, utspridda som öar av kollektivt kippande andetag i ett torrt och ogästvänligt helvete.

Han kunde inte läsa mer, han var tvungen att lägga ifrån sig rapporterna och de vetenskapliga artiklarna och springa och kräkas i handfatet. Han sköljde munnen, pillade runt i avloppet för att få ner resterna av ris och bönor. För sitt inre såg han Lennart i nocken. Tungan som stack fram ur hans svarta skägg som ett plirande öga av kött. Pölen av piss runt hans fötter. Den ännu styva lemmen som buktade ut i de glatta gabardinbyxorna. Jag ska kämpa för dig, Lennart, svor han och spolade avloppet rent från de sista kräksresterna.

Det gick en tid. Han hoppade av gymnasiet och vigde sitt liv åt klimatkampen. Följde med på demonstrationer i Berlin, London och Bryssel. På COP25 i Madrid fick han äntligen träffa Greta och byta några ord med henne innan den stora klimatmarschen skulle gå av stapeln.

Hon var artig men lite kort i tonen och otålig när han började berätta om Lennart och hans kamp för sin skog. I efterhand var han förlåtande, hon hade säkert haft hundratals sådana samtal, tusentals, och kunde inte förväntas gå in i alla med samma liv och lust. Kanske kunde man också skylla på hennes diagnos, tänkte han.

Just där och då kändes det som om allt var i rörelse. Ungdomar från hela världen slöt sig samman och fattade tag i människor från ursprungsbefolkningar, med jordbrukare, fiskare och forskare och äldre miljöaktivister i en gemensam kamp för planetens framtid.
Man samlades med sina handritade skyltar, figurer av papier-maché och fantasifulla utklädnader, fast beslutna att vägra acceptera den usla lott som föregående generationer lämnat till sina barn. I ungdomarnas kollektiva raseri verkade det finnas kraft nog för att rucka på det som nyss tedde sig massivt och oöverkomligt.

Den globala pandemin blev ett enormt bakslag. Inställda toppmöten, omöjligheten att ses och samlas, men framför allt det faktum att världens uppmärksamhet – som bara verkade räcka för en sak i taget – riktades bort från det oavvisliga behovet av att hejda klimatförändringarna och införa ett omedelbart stopp för nyttjandet av fossila bränslen.

När pandemin var över tågade Ryssland in i Ukraina och så var det med den saken. Klimatrörelsen återfick aldrig det oerhörda momentum som den hade månaderna efter att Greta hållit sitt historiska tal i FN-högkvarteret i New York, då världens ögon och öron var riktade mot en allvarlig och urförbannad liten flicka från Sverige.

Han kunde fortfarande mumla orden, kunde känna kittlingen i ryggraden av kompromisslöshet och övertygelse.

The eyes of all future generations are upon you. And if you choose to fail us, I say, we will never forgive you. We will not let you get away with this.

Var alla de stora orden tomma? Var hoppet de väckte fåfängt och bortkastat? Det fick inte vara så!
Han hade flyttat till Göteborg, där han umgicks i kretsar där många stammade ur skolstrejkerna och Fridays For Future. En del hade gått vidare till att jobba med civil olydnad i grupper som Extinction Rebellion eller direkt aktion mot de europeiska kolkraftverken i kampanjen Ende Gelände.

Själv försörjde han sig som cykelbud, drog runt på sitt eldrivna jättefordon med en stor låda bakom sig, ett så kallat grönt alternativ för kunder med pockande klimatångest som de försökte köpa sig fria från. Han levererade oändliga mängder av onödiga paket och meningslösa försändelser från världens alla hörn (läs: Kina) till brf-adresserna i Majorna och Kungsladugård.

Bodde gjorde han i ett kollektiv uppe på Pennygången. Det mesta han ägde fick plats i en Ikeakasse, hans enda skrymmande möbel var vapenskåpet där han förvarade ett par licenspliktiga kulgevär av klass 2, men också Lennarts gamla Husqvarna som han saknade papper för men vägrade göra sig av med.

Hans enda nöje var att ge sig ut i skogarna öster om Alingsås och jaga småvilt om helgerna, det var en av få saker som fick honom att känna sig levande, förutom att gå i ett hav av skanderande människor under en toppmötesprotest eller stå i armkrok i en blockad utanför en bensinstation eller sitta fastlimmad i en vägkorsning medan ilskna bilister tutade och gasade hotfullt mot dem.

Det var i Göteborg som han för första gången hörde talas om Poppy. En antydan, ett rykte. Det finns en person som håller på med en viktig sak, en person med lång erfarenhet av kampen, från åttiotalets antikärnkraftsrörelse, eller kanske ännu längre tillbaka än så. En person som har något stort på gång, någon som vågar tänka längre än alla andra och ta konsekvenserna av politikernas handlingsförlamning och storföretagens ovilja till drastisk förändring.

Någon påstod att Poppy hade seglat med Sea Shepherd, en annan sa att han lagt sig på rälsen utanför Hannover för att stoppa ett tåg som transporterade kärnbränsle, en annan menade att han varit delaktig i de samiska protesterna mot uppdämningen av Altaälven och varit den som försedde radikalisterna med sprängämnen. Sitt täcknamn hade han tagit efter Poppy, den siste av de numera utdöda dimhöljda bergens gorillor.

David förstod att allt det där omöjligen kunde stämma, men om bara något litet var sant lät det som någon man borde komma i kontakt med. Exakt vad det var Poppy förberedde visste han inte, men det verkade viktigt, kanske avgörande. Med nickningar och blickar gjorde han klart för dem han litade på att han var villig att delta.

I Göteborgsgemenskapen var hans jagande allmänt känt och illa tålt, många var veganer eller åtminstone vegetarianer av etiska och/eller moraliska skäl, men efter att han under ett smärre bråk hållit en lång utläggning om konsumtion av vilt kontra industriellt framställt och slaktat kött lät de flesta saken bero. Kanske, mumlade någon och drack en klunk Club-Mate, kanske kan det vara bra att ha någon som kan hantera vapen om utvecklingen fortsätter åt fel håll.

I omvärlden hade temperaturen höjts i verklig och bildlig mening. Inte bara på grund av de rasande ovädren och grasserande bränderna utan också tack vare politikernas och polisens beslutsamhet att trycka tillbaka dem som inte nöjde sig med att gå från punkt a till punkt b med sina banderoller och plakat, skanderande tomma ramsor.

I Tyskland kriminaliserades allt samröre med Ende Gelände efter att man stormat ett kolkraftverk i Datteln och hamnat i vilt slagsmål med de anställda som slutade med att en förman föll ner för en brant och slog ihjäl sig. För att tillämpa förbudet för samröre med Ende Gelände användes lagstiftning från sjuttiotalet som gjorde det brottsligt att vara medlem i, assistera eller ens uttala stöd för de väpnade grupperna Röda Armé-fraktionen och 2 juni-rörelsen. Resultatet lät inte vänta på sig, över hundra företrädelsevis unga människor greps och snart stundade de första rättegångarna där många riskerade fleråriga fängelsestraff.

Även svenska myndigheter såg över möjligheten att använda lagstiftningen som kommit på plats efter Islamiska Statens härjningar i Syrien ett decennium tidigare, och en talesperson för Säkerhetspolisen uttalade sig om att man såg allvarligt på utvecklingen inom den våldsbejakande delen av klimatrörelsen, som man nu räknade som ett större hot mot svenska intressen än islamister, nazister och vänsterextremister.

Vännerna i Göteborg försvann en efter en. Kollektivet i Bergsjön där de hade sina möten upplöstes och ingen svarade längre i kryptochatten. David anade att vissa av dem gått under jorden, andra hade nog fått kalla fötter och hoppat av tåget innan det hann få upp tillräckligt med fart. Andra hade kanske kontaktat Säpo för att berätta vad de visste och därmed försöka rädda sitt eget skinn.

Själv trampade han på i regnet med sina paket. Den ena tröstlösa dagen av brödjobb lades till den förra, utmattad sjönk han ihop på sin madrass om kvällarna, orkade knappt starta skärmen för att sväva genom flödet, det var ändå bara den ena deprimerande nyheten efter den andra. Han insåg att det inte höll längre, det var dags att göra något.

Han skickade ett handskrivet brev till en gammal bekant från skolstrejkerna på Västra torget som han en gång deltagit tillsammans med i en die-in utanför Jönköping Energi. Nu hade hon någon slags halvhög position i det vacklande Miljöpartiet. Hans budskap till kvinnan var enkelt och tydligt: sätt mig i kontakt med P.

Antingen kommer hon inte fatta någonting och tro att jag blivit knäpp, eller så är hon en del av den osynliga strukturen. Det får bära eller brista, tänkte han, blippade ännu en försändelse från Wish med sin scanner och la den utanför en barnfamiljs varsamt renoverade sekelskiftesdörr.

Sedan hände ingenting. Månaderna gick. Med en slags omvänd tillfredsställelse sysselsatte han sig med att anteckna hur mycket utsläppen ökade för varje dag som gick i denna passivitet, detta väntande på ingenting.

Via omvägar fick han veta att hans far var en av de tiotusentals som befarades ha omkommit när Maldiverna försvann under havsytan i de plötsliga och dramatiska översvämningarna när polarisarna slutgiltigt smälte.

Den kvällen försökte han känna något verkligt. Grävde djupt i minnesbanken efter något ljust och kärt och kom ihåg en gång när pappan oväntat hämtat honom på förskolan och tagit med honom till Skansen för att titta på djuren.

De hade gått hand i hand trots att hans pappa inte gillade det och tyckte att han gick för långsamt men det hade bara varit de två och de hade köpt en påse brända mandlar och lemurerna var så roliga och fina och allt kändes bra för en gångs skull. Nu betydde det där ingenting alls.

Så en dag damp ett ofrankerat kuvert ner i brevinkastet. Han fick veta att Poppy ville träffa honom. Han fick tid och plats och några enkla förhållningsregler.

Den och den dagen vid det och det klockslaget på Ikea Bäckebols parkering ska du stå vid den och den platsen, då kommer den och den bilen att köra förbi dig två gånger. Den tredje gången kommer den att stanna och då ska du hoppa in på passagerarplatsen och nicka igenkännande och säga något trevligt som om ni redan känner varandra, sedan kommer ni köra iväg.

Allt faller på plats, tänkte David när han brände upp brevet ute på balkongen medan han såg ut över den stillastående eftermiddagstrafiken på Högsboleden och Västra kyrkogårdens väldiga gravfält. Allt lägger sig till rätta.

Mötet blev något av en besvikelse. I efterhand var han osäker på om mannen i bilen faktiskt var den som kallades för Poppy eller om han bara företrädde honom. Eller om det kanske var så att Poppy var många, ett fenomen snarare än en specifik individ.

Mannen såg hur som helst inte ut som David tänkt sig. Istället för en väderbiten fältbiolog med tusenmilablick eller en inhemsk Kaczynski med vildvuxet skägg och bristande hygien men briljant intellekt fann han en fetlagd och flintskallig liten karl i blåjeans och turkos jacka från Jack Wolfskin. Han såg ut mer som en utredare på Länsstyrelsen än en anstiftare av ekoterror, om man säger så.

Men de följde manus. De började prata som om de kände varandra medan mannen kryssade fram bland kundvagnar fulla med hoppfulla människors blivande bohag. I efterhand hade David svårt att minnas exakt vad det var de pratat om, kanske att det handlade om matutbudet på Ikea, att de gick igenom restaurangens sortiment av generisk husmanskost och de enklare utfodringsställena bortom kassorna som lockade med varmkorv och panpizza.

Sedan kom de ut på E6:an och satte kurs norrut, i riktning mot Kungälv. Mannen tystnade och ökade hastigheten. David försökte se om han höll utkik efter andra bilar i backspegeln, men märkte inget. Vid Rollsbomotet svängde de av och parkerade i utkanten av Byggmax halvtomma parkering.

Mannen såg inte på David när han ställde kontrollfrågorna. Kände han den och den? Hade han varit på det och det mötet? Hade han skrivit under den och den petitionen och framför allt: var han beredd att offra sig för den stora saken? Var han även beredd att offra andra? Stämde det att han hade licens och var en skicklig skytt?

David försökte svara så uppriktigt han kunde och när de var klara verkade det som om mannen var nöjd. Han släpptes av utanför Resecentrum i Kungälv där han tog pendeln tillbaka mot stan.
Sedan hände åter ingenting. Absolut ingenting. Dagarna, veckorna, månaderna passerade och allt hade varit bättre än denna frånvaro, att tid lades till tid.

Till och med att insatsstyrkan slog av gångjärnen på ytterdörren och stormade in med höjda vapen och grep inte bara honom utan också de kvinnor och barn han delade de fem rummen med hade varit att föredra framför denna utdragna plåga, tänkte David där han stod och rökte på balkongen någon gång mitt i natten med trafiken nere på Högsboleden som sprakande gnistor över mörkrets plån.

Hans fantasier kretsade mer och mer kring detta fiktiva gripande. Hur skulle det gå till? Våldsamt och okontrollerat eller smidigt och professionellt? Skulle de plocka honom när han steg utanför porten, skulle de preja hans lådcykel med sina mörka bilar, skulle de skjuta honom om han försökte springa? Hur skulle de första förhören gå till, skulle de vara aggressiva som på film eller trevliga och förstående? Skulle de konfrontera honom med komprometterande beslag eller skulle de försöka få honom att berätta på egen hand? Hur länge skulle han få sitta häktad med fulla restriktioner i väntan på rättegång? Ett par månader? Ett halvår? Längre än så? Skulle han härda ut eller klappa igenom?
Skulle han prata eller hålla käft?

Alldeles stilla var det ändå inte. Ute i världen hände det saker. Åtminstone några fler verkade ha insett att klockan var några sekunder i tolv, eller att timmen redan var slagen och att tiden för handling hade kommit.

Klimatrörelsen hade börjat komma ut på gatorna igen. Man var inte lika många som innan, men mer dedikerade, kompromisslösa. Konfrontativa demonstrationer sökte upp politikerna och företagsledarna på deras arbetsplatser istället för att ställa vaga krav på anonyma torg. Välplanerade fastlimningsaktioner störde kapitalets noder i form av motorvägar och landningsbanor. De ansvariga för det nödläge planeten hamnat i hängdes ut inte bara med namn och bild utan med adress och telefonnummer.

Snart började det också ske våldsamma och blodiga dåd som chockade allmänheten och gav upphov till svarta rubriker och allvarliga tonfall hos nyhetsuppläsarna.

I Seattle blev en talesperson för fossiljätten Chevron skjuten till döds när hon klev ut från sitt townhouse. I en exklusiv Londonförort sprängdes Shells Europachef och hans treåriga dotter till döds när han startade sin BMW för att köra henne till förskolan. I ett dike på en avtagsväg i Ruhrområdet hittades den svårt brända kroppen efter en styrelsemedlem i RAG AG, Tysklands största kolgruvekoncern.

Och på Blasieholmen i Stockholm var Ian Lundin från Lundin Energy en hårsmån från att träffas av en svärm från en k-pist från en förbipasserande elmoped som sedan fick motorstopp mitt på Skeppsholmsbron och kunde hinnas upp av polispatruller.

En man och en kvinna greps, deras fotografier och namn spreds snabbt på forum och i sociala medier. David kände igen dem, han hade demonstrerat i Kungsträdgården med dem i september 2019, sedan hade de långsamt glidit ut ur rörelsen. Desillusionerade av tystnaden under pandemin, eller fullt upp med plugg och jobb och barn, hade han tänkt då, som det gick med de flesta. Inte att de gått under jorden, blivit illegala och noggrant förberett sin aktion mot en av Sveriges största fossilskurkar genom tiderna, som tyvärr överlevt med blotta förskräckelsen och en skråma på högra örat där en av niomillimeterskulorna hade svishat förbi.

Händelser som dessa skapade något som liknade lynchstämning och hetsjakt i medierna. Plötsligt var miljökämparna det stora hotet mot mänsklighetens fortlevnad, inte de som förstörde miljön genom utsläpp och rovdrift. Opinionen verkade hålla med, enligt en ofta citerad undersökning ville närmare hälften av svenskarna återinföra dödsstraff för ”särskilt allvarliga fall av terrordåd med oskyldiga offer inblandade”.

Myndigheterna passade på att införa än strängare lagar, plötsligt var det inte bara brottsligt att bedriva vad som med ett nyord kallades för miljövåld, även yttringar som bedömdes kunna inspirera till detta miljövåld kunde straffas med upp till fem års fängelse. Plötsligt fann en rad organisationer från Greenpeace till Jordens Vänner att deras alarmistiska budskap och krav på akuta åtgärder kunde misstänkliggöras och potentiellt bli föremål för en förundersökning. Ja, självaste Greta blev polisanmäld för uppvigling, förvisso friad från alla anklagelser efter viss debatt, men ändå.

David satt framför sin skärm och såg allt detta med dubbla känslor. Ren glädje, ja, eufori över att de ansvariga äntligen fick betala det yttersta priset parades med den bortvaldes självmedvetna önskan om att sjunka genom golvet och försvinna. Varför var det ingen som tänkt på honom, som kommit med en fråga, ett förslag? De visste ju att han så hjärtans gärna ville. Varför måste han driva allt själv? När slutade de agera som en rörelse och började bete sig som enskilda individer?

Plötsligt steg minnen från skolgårdens mobbning i Nässjö fram för honom. De småväxta smålänningarna hade retat honom för hans längd, kallat honom Långe Jan, och för att han bodde hemma hos en konstig bonde som han säkert knullade med sin långa kuk som med barnens självklara logik kallades för Långe Kuk. ”Långe Jan knullar gubbens skitiga bonnaröv med sin Långe Kuk!”, hade de skrikit medan spottloskorna flög och slagen haglade.

Eller? Kan det ha varit fullt så illa? David såg på sig själv i den spruckna badrumsspegeln. Från rummet intill hördes ett barn gråta, det hade tandsprickning. Varför hör Poppy aldrig av sig? Är det mig det är fel på, tänkte han och svalde.

Plötsligt längtade han intensivt till passet nere vid Stensjön. Att sitta stilla i kompakt kyla som gjorde att ens skelett kändes som om det var av is och blodet långsamt började stelna och hjärtat slog allt långsammare. Vid en särskild punkt blev det så kallt att det blev varmt. Det var det bästa. En smärta så stark att den blev en njutning, en erfarenhet bortom lidandet. Han ville tillbaka dit.

När nyheten kom att Preem skulle inleda bygget av sitt tredje oljeraffinaderi längs den bohuslänska kusten, utöver de som redan fanns i Lysekil och Göteborg, kändes det som ett budskap. Stick i stäv med alla utfästelser om klimatneutralitet och att verka för den nollvision som nu bara låg tio år bort ville

Preems ledning pressa de allra sista dropparna ur den redan urvridna trasan med råolja. David var lika upprörd som alla andra som brydde sig en gnutta om fortlevnaden för livet på vår planet, men han gick aldrig i den stora demonstrationen som startade på Gustaf Adolfs torg och marscherade över den avstängda Hisingsbron, ut till Lindholmskajen där Preems nybyggda Göteborgskontor var beläget.

Istället satt han framför sin skärm och läste gamla manifest och nya propåer från de som gått före och visat vägen. Teoretiska inlindningar och konkreta råd författade av de som tagit det yttersta ansvaret och vågat rikta våldet mot problemets kärna. Under inspirerade stunder skrev han några rader själv, men något manifest blev det aldrig. Ett testamente föresvävade honom en kort stund, men så insåg han att han var alldeles ensam i hela världen. När Poppy tog kontakt var han redo, och det var som två älskandes telepati: de visade sig ha tänkt på samma sak. Lyckligt rusig vandrade han länge den natten. Promenerade genom Högsbos sluttande backar, förbi Marklandsgatans vilande spårvagnar och den ännu grönskande Slottsskogen. Ända bort till radhusen i Änggården och upp för Änggårdsbergen där han ställde sig på en klippa med utsikt över hela staden. Långt där borta såg han hamnen, älven och Hisingens spelande ljus.

Via den kvadrupelkrypterade appen skickade Poppy foton på ett avancerat prickskyttegevär som var nerpackat i en avlång låda och såg ut att vara fotograferat i det obarmhärtiga ljusrörsskenet på ett self storagelager.

Poppy undrade om David kunde hantera ett sådant gevär och om han hade erfarenhet av att skjuta genom glas. Absolut, svarade han snabbt och en aning överilat. Med lite övning så, tänkte han.

Lådan levererades några dagar senare av en helt vanlig budfirma. David kände igen killen som kom och lämnade den. Ett tag hade de slitit på elcykelfirman tillsammans, nu verkade killen ha tagit steget över till den multinationella konkurrenten som börjat experimentera med drönarleveranser och helrobotiserade terminaler.

De låtsades inte om att de hade ett gemensamt förflutet, David bara blippade sitt kroppschip mot den framhållna dosan och stängde dörren om sig och låste den sedan noggrant.

Som en incel som fått en ny, avancerad koreansk sexdocka levererad till sig slängde han upp lådan på sängen med dovt flåsande upphetsning, snäppte upp spännena och slet av det skira tyget och den tjocka stoppningen av glittersvart skumgummi.

Sakon låg där, matt och massiv. När han försiktigt lyfte upp den kände han hur tung den var. Den var fortfarande lite kylig efter transporten och luktade svagt av kisel och täljsten. Långsamt, andäktigt, förde han pipan mot sin mun, lät den slinka in och började suga.

Ett tag lekte han med tanken att ta med sig lådan ner till Småland ett par dagar och leta sig ut i skogarna runt Björköby. Sitta på pass nere vid sjön och kanske pricka en och annan räv. Han hade kunnat kolla upp vad den där stenrike dansken som köpte Lennartsgården gjort med stället.
Men han insåg snart att det var att sätta allt för mycket på spel. David förstod att han företrädde intressen som var långt viktigare än hans egna nostalgiska nycker. I förlängningen låg hela civilisationens framtid i vågskålen.

Han ville inte heller riskera att förarga Poppy eller de personer som stod bakom Poppy. Även om den lite rundlagde och glasögonprydde mannen i bilen vid Bäckebol inte framstod som direkt skräckinjagande hade han fått höra vad som kunde hända om man gjorde Poppy på dåligt humör.

Enligt vad som förmodligen bara var en vandringssägen hade Poppy på ett klimatcamp i Göttingen en gång av en slarvig volontär serverats en baguette som innehöll tofu som var tillverkad av brasilianska sojabönor odlad på skövlad regnskogsmark. Poppy sa inget då, åt till och med upp baguetten med god aptit. Men på natten ljöd ett skrik över campet. Volontären hittades livlös, med stora mängder tofu nerkörd i strupen. Nej, de småländska granarna skulle David aldrig återse, blandskogen bortom Lerum fick duga.

En pisskall och grådaskig marsdag när ingen vettig människa var ute och strövade tog han sig så djupt han kunde bland björk och al och ställde upp sprejburkar på olika avstånd. Hundra meter, trehundra, femhundra. När han slutligen lyckades pricka en burk en och en halv kilometer bort och såg den upplösas i ett finprickigt moln av röd akryl kände han att han börjat lära sig hantera sitt vapen.

Ett par VR-tutorials i de ballistiska principerna för att skjuta genom fönster och in i byggnader som hölls av en ytterst samvetsgrann amerikansk före detta marinkårssoldat fullbordade hans korta men intensiva fortbildning.

David meddelade Poppy resultatet av sin förkovran. När han fick svaret att den måltavla som han valts ut att likvidera inte var någon mindre än den verkställande direktören för Preem började det pirra i hela honom.

Mannen var inte bara den som starkast drivit igenom det kontroversiella beslutet om att prospektera ett tredje raffinaderi utan hade också uttalat sig överslätande, för att inte säga hånfullt, om protesterna i media. Det gick en varm, våt våg från Davids mellangärde och ner över hans perineum. Han kände efter i kalsongerna. Han hade fått utlösning utan att vidröra sitt kön.

För att lösa uppgiften fick David förvånansvärt fria händer. Han började med att kartlägga direktörens vanor, rörelsemönster och notera de platser som kunde vara lämpliga. De visade sig vara tre.

Först och främst mannens bostad i en våning i centrala Göteborg, som han delade med sin sambo och hennes två barn från ett tidigare förhållande. Men också familjens lantställe på Onsalahalvön och arbetsplatsen på Preems spatiösa lokaler på Lindholmen var av intresse. Efter att Poppy godkänt listan på platser bad han David att undersöka vilken av dem som var bäst för problemets lösning.

Den första platsen fick avskrivas eftersom den var för svår att komma åt: merparten av lägenheten vette mot en innergård och det höga huset från slutet av artonhundratalet saknade kringliggande byggnader med lämpliga skottvinklar. Den andra platsen var lite för lätt, en isolerad och tillbyggd fiskarstuga i havsbandet, omgiven av höga berg. Ett attentat där skulle vara som att skrika i en storm, få skulle ta någon notis. Resultatet skulle vara enkelt att sopa under mattan för den som ville det.

Men ett spektakulärt dåd på självaste brottsplatsen, styrelserummet där så många ödesdigra beslut för vår planet hade fattats, där de handslag, underskrifter och delegeringar ägt rum som varit så förödande för vår natur, det skulle vara ultimat.

Allra helst skulle man slå till under ett möte, avrätta det högsta hönset för de andra att se, som en varning. Detta är priset, så här mycket kostar det att utvinna fossila bränslen. Är ni beredda att fortsätta betala?

Poppy verkade nöjd med Davids beslut, snabbt såg han till att ordna de sista detaljerna. En summa pengar för omkostnader fördes över till hans konto och ett rum på SAS Radisson på andra sidan kajen ställdes i ordning. Sedan var det bara att vänta. En vecka senare fick David veta att det skulle äga rum ett extrainsatt styrelsemöte redan nästa förmiddag.

Det här är vår stora chans, skrev Poppy, Det är händelser som denna som avgör allt. Efteråt blir ingenting sig likt. Vad menade han egentligen, tänker David och låter långsamt luften strila ut genom näsborrarna medan han gör sig redo att trycka av.
Vad kommer förändras och för vem?
Vad blir resultatet av våra handlingar, summan av vårt spel?
Vem är egentligen Poppy och vem företräder han?

Precis innan David skjuter tänker han på en dröm han hade natten innan. Han var i skogen, någonstans i närheten av Lennartsgården men samtidigt någon helt annanstans. Allt var bekant men främmande. Det märkligaste var att färgerna var annorlunda, som förvrängda. Granarna var rosa. Mossan var svart. Ormbunkarna orange. Blåbärsriset vitt.

Också djuren hade nya färger. Det kom en skogshare skuttande och den var blå. Uppe på åsen skymtade han en räv och den var gul. Och i en lila tall satt en duva och sjöng och den glänste av renaste guld.

Han gick runt och såg på alltsammans, rörde vid grenar och blad för att försöka förstå. Men han var inte rädd. Inte alls. Det kändes som en ynnest att få se allt det han älskade liksom illuminerat, understruket. Det var så vackert att en tår föll från hans kind och tåren hade regnbågens alla färger.
Det var först när han hörde björnens tunga flåsande som han stelnade till.

Långsamt vände han sig om och där var hon, alldeles bakom honom. Stor och vaggande rörde sig den gröna björnen mot honom med öppet gap. I gapet glittrade huggtänder av silver och koppar.
Han kom att tänka på vad Lennart lärt honom om björnar en gång.

Är björnen långt bort ska du långsamt backa tills du inte ser den mer och sedan vända dig om och gå din väg. Men är du för nära får du inte backa, vad du än gör, då triggar du björnens jaktinstinkt.
Istället måste du tvärtemot allt vett och sans gå framåt, rakt mot björnen, samtidigt som du skriker allt vad du kan. Om björnen mot förmodan inte blir skrämd måste du greppa första bästa föremål du kan komma åt och slå med full kraft över nosen.

Björnen var nu så nära att David kunde känna dess andedräkt. Den var frisk som en porlande fjällbäck och förruttnad som ett jäst kadaver. Utan tanke böjde han sig ner och plockade upp en stor sten som låg vid hans fötter.

Stenen hade färgen som stenar har. Den var det enda naturtrogna i en påhittad värld. Med all sin kraft slungade han stenen mot björnen. Huvudet exploderar som en melon.

Röda slamsor sprutar över whiteboardtavlan, fikusträden och lamellgardinerna. Fragment av skallben borrar sig in i litografierna på väggarna. Hjärnans såsiga inre skvätter över stärkta skjortkragar och perfekt knutna slipsar, fläckar ner noggrant sorterade högar med dokument och lövtunna laptops.

Ljudet kommer efteråt. Det låter som om någon börjat piska en matta på en innergård men ångrat sig efter ett slag. Rappt, hårt, och så fullständigt tyst.

Ingen skriker, ingen ropar efter hjälp. Ingen säger något meningslöst i ren panik. Någon tar helt lugnt upp sin telefon och ringer ett samtal.
Sedan reser alla sig och rättar till sina dräkter och glasögon. Plockar ihop sina reservoarpennor och skinnklädda kalendrar och stänger sina portföljer. Borstar bort små smulor av glas och kött från manschetter och kavajslag och nickar artigt mot varandra, på återseende.

Sedan tågar de ut ur rummet en efter en. Siste man släcker ljuset. David är ensam kvar i sin färgglada skog som plötsligt känns så grå, så grå.