Henrik Bromanders Medborgarna är en novellsamling om människor här och nu, där han fortsätter att utforska livet på samhällets sällan belysta skuggsida. Foto: Johan Nilsson/TT

Henrik Bromanders Medborgarna – del 3

En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 3.

Den gröna björnen

Äntligen går de in i styrelserummet.
I kikaren räknar David dem en efter en tills han fått ihop hela bolagsledningen.
Men den verkställande direktören dröjer. Sekunderna tickar iväg, minuterna går.
Var håller han hus?
En man i kritstrecksrandig kavaj slänger en irriterad blick på sitt armbandsur medan två kvinnor i liknande rutiga dräkter och ovala glasögon ser ut att prata om något trevligt. Kanske om sina barn, eller barnbarn.
I kikaren ser David hur de nickar ivrigt och gör animerade gester med händerna medan solljuset spelar i deras armband och ringar.
Han fortsätter att fokusera på sin andning, som han gjort ända sedan han tog hissen upp till hotellrummet.
Långsamt in, håll. Långsamt ut, håll. Upprepa.

Så kommer direktören.
Lite rödbrusig och med det flygiga vita håret som han brukar slänga åt sidan på ett vis som gör att han verkar yngre och mer vital än sina sextiosju år tar han rummet i besittning. Så den tvångsmässiga blicken ner mot skorna, som för att kontrollera att de sitter kvar och att han har fast mark under fötterna.

David vet, han har blivit bekant med mannens alla små tics de senaste veckorna. Konferensrummet ligger på översta våningen i den splitternya byggnaden av glas och stål. Rummet är långsmalt med stora panoramafönster mot den glittrande älven.

Från sitt fönster trehundra meter bort har David god sikt. Men inte fullgod. Konferensrummets vänstra ände döljs av ett sjok lamellgardiner. Gräddvita och täta hänger de för det massiva långbordets huvudände och väggen med whiteboardtavla och projektorduk. Där finns till och med en pulpet att ställa sig bakom om någon skulle få feeling.

Nu ser han hur direktören går varvet runt. Nickar mot vissa, tar mer hjärtligt i hand med andra. Verkar skrattande ursäkta sig för att de fått vänta och levererar en förklaring som väcker artiga skratt. Än syns han, än syns han, direktören tar en sista karl i hand och så försvinner han bakom gardinerna. Går inte längre att se.

David suckar tyst och lägger ifrån sig kikaren med samma långsamma och ljudlösa rörelser som om han satt på pass vid sjön och väntade på räv. Fiskar upp mobilen ur fickan och ska precis skriva ett meddelande till Poppy, trots att det går emot instruktionerna.

Men så märker han att det rör sig vid fönstret. Han lyfter kikaren och ser hur en av kvinnorna i rutig dräkt gått fram och börjat dra i snöret av plastpärlor som för gardinerna åt sidan. När hon är klar vänder sig kvinnan mot direktören som slagit sig ner på sin stol. De verkar kommentera det vackra vädret, säga något om att det kan göra dem gott att släppa in lite mer ljus i rummet.

Sedan vänder sig kvinnan tillbaka mot älven och staden och ser som ut i tomma intet med outgrundlig min. För bråkdelen av en sekund verkar hon stirra rakt in i Davids kikare. Han tycker det ser ut som att hon ler.

Så går kvinnan bort för att ta sin plats. I samma stund vibrerar Davids mobil. Det är Poppy. Allt redo, skriver han. Gör det så fort du får tillfälle.

David lägger ifrån sig kikaren och mobilen och går lite snabbare men ändå inte stressat fram till fönstret. Som på många moderna hotell är det inte möjligt att öppna. På rutan har han redan satt fast en pumpbar sugkopp.

Han plockar upp glasskäraren med blad av diamant från golvet. Ett hastigt, cirkelrunt snitt så är skivan lös och han kan försiktigt lyfta in den och släppa ner den på heltäckningsmattan. Samma procedur upprepas, treglasfönster.

Han gör det effektivt och utan fadäser, han har övat. Till glasfirman sa han att han köpt en stor kåk på landet som han skulle renovera. När han är färdig har han ett flera decimeter stort hål ut i fria luften. Ett lätt drag sprider sig och det avlägsna ljudet av fiskmåsar och trafiken från bron tränger in.

David går tillbaka in i rummet där han ställt fram soffbordet och ovanpå det placerat fåtöljens fotpall. Kontrollerar än en gång att pallen känns stabil och att bordet står i rätt vinkel mot fönsterrutan. Sedan går han fram till dubbelsängen där en avlång väska ligger uppfälld.

Ur väskan plockar han upp det mattsvarta geväret, en Sako TRG-42 med kikarsikte från Zeiss. Geväret är laddat med ett kryssmagasin med fem patroner av typen Winchester Magnum. Han tar med sig Sakon, klättrar upp på soffbordet och ställer sig på knä. Lägger an med fotpallen som stöd. Det tar ett par sekunder för honom att hitta den höga kontorsbyggnaden och leta sig fram till översta våningen.

Så har han direktören mitt i siktets streckade rundel. Siktet är redan skruvat och klart, inställt på rätt avstånd och justerat efter dagens vindhastighet, vindriktning och rådande luftfuktighet. David kommer behöva sikta en bit ovanför mannens huvud för att skottet ska sitta. Han räknar med att bara behöva skjuta en gång, i värsta fall två.

Han återvänder till andningen. Långsamt in, håll.
Långsamt ut, håll.
Hans finger lägger sig varsamt till vila på avtryckaren. Sedan börjar han försiktigt, försiktigt att krama den. Det här är annat än att jaga räv, tänker han. Och på Lennart.
Lennart, som lärde honom allt som fanns att veta om skogen och växterna där och djuren som levde bland dem. Som i förlängningen visade vad det var att vara en människa, bortom farsans halvlögner och morsans bortvända blick.

Gubben bodde i närheten av sommarstugan. Var väl i praktiken deras närmaste granne, även om svårgenomtränglig snårskog och böljande bergsknallar låg mellan dem och fick Lennarts gård att verka mer isolerad från omvärlden än vad den egentligen var, en halvmil utanför Björköby och en halvtimme med bil in till Nässjö om man visste vilka vägar man skulle ta.

Lennart var en anakronism, en av de sista rediga skogsbönnerna, som han själv sa. På andra sidan millenniet, när man trodde att historien tagit slut och moderniteten för alltid segrat över mörkret borde han helt enkelt inte ha funnits kvar.

Helt olik gubben Pettson var han inte med sitt yviga mörka skägg och sina runda glasögon. Han hade till och med en randig katt, men den hette inte Findus utan Sessan. Pettson var också vad Davids pappa kallade honom så fort han fick syn på honom i vägkorsningen vid Skärsboda där gubben stod och fyllde på den obemannade boden som saluförde ägg och potatis, och hade farsan bestämt
sig för något så brukade det bli så.

”Hörru Pettson, du kan väl visa grabben lite lantliv”, sa farsan och stack till gubben ett par hopvikta hunkor.
”Hörru Pettson, kan jag pruta lite på äggen? Eller kan man kanske få mängdrabatt om man köper några flak?”, sa farsan och började fylla bakluckan, de här skulle han kunna lura på de dumma kärringarna hemma på Lidingö till femdubbla priset.
”Hörru Pettson, vill du smaka en skvätt? Det är Hennessy, bättre än din hemkörda skit”, sa farsan och räckte över sin plunta av äkta kattguld och flinade först belåtet och sen lite dumt när Lennart tömde den i ett drag.

I slutändan blev det så att farsan mer eller mindre dumpade grabben sin hos gubben så att han själv kunde sitta på sin farstuknut på andra sidan snårskogen och se ut över den lilla tjärnen och slänga ett irriterat ögonkast på morsan, som satt försjunken i sina Paulo Coelho och varken ville göka eller kröka, samtidigt som han funderade över hur fan Bertilsson skulle hålla både masen och fogden på behörigt avstånd tillräckligt länge för att hans fodringar skulle hinna drivas in.

För David var den där sommaren underbar. Han var elva och i den ålder då man för första gången oförskräckt vänder sig ut mot världen, med barnets dumtrygga övertygelse om att allt kommer gå väl trots att mycket pekar på motsatsen. Lennart var inte lismande och gillade inte småprat, men han var aldrig direkt otrevlig eller hotfull som farsan eller snarstucken och manipulativ som morsan.

Varken förr eller senare i livet har David träffat någon som var så rak, som använde språket enbart till att lösa vardagens stora och små bekymmer på en gård som rymde fyrtioåtta höns, fyra hästar, en katt och en dammig potatisåker. Gör det, hämta det, lämna det, stå där, sitt här. Svårare eller lättare än så var det inte. David jobbade och stod i, trots att han inte var mer än ett barn. Det var första gången han satte sin lilla kropp i tungt arbete, kände svetten tränga in i byxlinningen och händerna börja valkas.

Hemma hade han fått lära sig att se ner på kroppsförvärv, det var något pöbeln sysslade med, sa farsan som själv var av resandesläkt och vuxit upp utan rinnande vatten men med gnagande hunger.

Farsan. Bluffmakare, skojare, trixare. Kreativ, påhittig, driftig. Ekobrottsling, manschettkriminell, sol-ochvårare. Man kan beskriva ungefär samma sak på flera vis. Morsan hängde på av bara farten, ett bedagat kuttersmycke som led svårt av migrän och sin ständiga misstänksamhet om att hennes makes skickligt konstruerade lögner och ständiga svada inte bara schackrade bort myndigheterna utan även dolde ett eller många sexuella snedsteg.

Det där visste David ingenting om då, utöver brottstycken som snappades upp när han lyssnade till de nattliga grälen och de kryptiska telefonsamtalen med Bertilsson, advokaten hemma i Stockholm som var en om möjligt ännu halare figur än fadern.

David njöt i fulla drag, varje dag var ett äventyr. En dag fick han rykta de frustande hästarna, en annan gång gräva upp potatis i den rykande torra åkerjorden, en tredje dag fånga in en huggorm i en säck och slänga ut den i ljungen bortom knektabacken.

David brukade gå på upptäcktsfärd i skogarna ut mot Drömmeshult och Russnäs, plocka med sig fascinerande baggar eller konstigt formad spillning tillbaka till gubben som skrockande lutade sig över grepen och torkade svetten ur pannan med sin skitiga näsduk och sa att det där är en barkbock och det där är lodjursskit och så sprang David iväg igen för att lyssna efter hackspettens knackningar i stammen eller se efter hur mycket den enorma myrstacken bort mot Ekenäs hade vuxit sedan sist.

Till lunch lagade Lennart kroppkakor med fläsk och krösamos eller bräckt isterband eller rökta abborrar på knäckebröd eller något annat som David aldrig ätit förut men som var det godaste någonsin. Maten åts under fullständig tystnad, det enda som hördes var hönsens kacklande, flugornas surr och Lennarts oblyga smackande, van som han var vid att äta utan publik. Sedan var det fri lek fram till seneftermiddagen någon gång när farsan kom körande, mer eller mindre nykter i den lyxskruttiga Lexusen med skinnklädsel och golvet fullt av skräpmatspapper. Juni blev till juli som blev augusti. David levde skogen, var skogen, andades den.

Han som vuxit upp i ett betongkyffe i Haninge och först på senare år hamnat i en tredjehandshyrd villa i ett av Lidingös mindre fina områden. Han hade aldrig varit utanför storstan fram till att farsan bestämde sig att söka sina Höglandsrötter – eller bara fick ett behov av att inte visa sin smajlade nuna i stan på ett tag. Sista dagen var som vilken annan, avskedet till gubben var osentimentalt men ändå fint. En klapp på axeln, bra jobbat, grabben, det var kul detta. ”Vi kommer tillbax nästa sommar”, hojtade farsan genom den nervevade rutan men han visste att hans stuga skulle vara exproprierad redan innan löven föll.

Sedan hände allt det andra. Bertilsson som stack till Sydamerika med alla deras papper. Morsan som fick sin genomklappning och hamnade på psyk. Farsans försvinnande till vad som visade sig vara Kronobergshäktet, grov trolöshet mot huvudman hette det visst.

Hela hösten var upp och ner och fram och tillbaka genom institutionskorridorer och in på trånga små handläggarkontor. Få eller inga släktingar fanns som ville ta sig an David, farsan hade blåst dem både en och tio gånger. Det var luftinvesteringar och pyramidspel och Ponzibedrägerier, den mannens kött och blod var sannerligen inte förskonat från ocker och dobbel.

”Vad ska vi göra av dig, lille vän? Finns det ingen som vill ha med dig att göra?”, sa den hesa handläggaren med vad som framstod som ironiskt koketterande distans till sin yrkesroll och la till på köpet sitt huvud på sned. Då sken David plötsligt upp. ”Jag vet en”, sa han.

Och så blev det. När pappersexercisen och formaliteterna väl var avklarade fick han flytta ner till Lennarts gård, där det gamla grammofonrummet ställts i ordning till pojkrum med splitternya Ikeamöbler som farsan på något vänster lyckats buda ner.

Varje morgon promenerade David ner för den slingrande grusstigen bort till Björkövägen där den vitröda skolbussen stannade. Varje eftermiddag kom han tillbaka och fick mata hönsen eller leka med Sessan eller bläddra i Lennarts inbundna årgångar av tidningen Land medan skymningen föll som en rosa skugga över grantopparna utanför stugfönstren. Det var som en saga, brukade han tänka, och han var historiens prins som fått bli fattigpojke genom en serie lika olyckliga som fantastiska tilldragelser. Så gick några år. Farsan kom ut från anstalten och flyttade till Maldiverna, åtminstone var han skriven där och fick sin post sänd till ett av de bättre hotellen. Morsan flyttade till Nangijala via Västerbron.

Bertilsson var det ingen som visste vad det blivit av, även om farsan i ett av sina salvelsefulla brev hoppades att [Bertilsson] blivit slaktad av någon av kartellerna och nedskuren i små, lätthanterliga bitar samt serverad till de tigrar som sydamerikanska tuffingar tydligen tycker om att ha som husdjur.

David var tretton när han fick hålla i sitt första vapen. Det var när Lennart skulle lära honom att jaga räv. Att det var olagligt spelade ingen roll. ”Här uppe på Höglandet är det inte polisen som bestämmer”, sa Lennart.

Räven var slug, räven var listig och räven var glupsk. En natt grävde den sig in under stängslet till hönshuset och hade ihjäl fem fåglar. Räven åt bara en, de fyra andra bet den strupen av bara för sakens skull, inför alla andra. Efter det började hönsen lägga färre ägg, vissa la inga alls. ”Rävjäveln har tagit sig vatten över huvudet den här gången”, sa Lennart med något mörkt i blicken. ”Nu ska han få betala tillbaka.”

David fick lära sig hur man grävde ner sin åtel lagom djupt. Inte för långt ner i marken så att räven inte hittade den och inte för ytligt så att den drog till sig asfågel. Han fick lära sig hur man tätade sitt gömsle så att räven inte fick vittring på en. Han fick lära sig att hålla sig alldeles, alldeles stilla tills räven kommit fram och börjat rafsa i marken. Hur man siktade i sidan och hur träffbilden inte var större än en snusdosa. Man fick bara en chans, sedan var den förbi.

David visade sig snabbt vara en duktig skytt. Redan första veckan sköt han sin första hona och efter det lät Lennart honom ha ett av gevären för jämnan, en Husqvarna från tiden mellan krigen som fortfarande var fullt funktionsduglig.

Det var inte bara rävar han fick i uppgift att hålla efter, alla skadedjur levde farligt i trakterna runt Lennartsgården. Såväl mårdar som kråkor och en och annan råtta förvandlades till livlösa stycken av päls och fjäder, i vissa fall fanns det bara svartröda slamsor kvar, som blev till åtel, som blev till fler skjutna rävar. Så hölls kretsloppet igen, så slöts cirkeln. Så blev David bättre och bättre tills han kunde pricka en potät uppspikad på en tallstam en kilometer bort.

Det fanns en särskild plats borta vid Stensjön där han helst satt på pass efter räv om vintern. En långsmal tuvig udde där man hade sjön i ryggen och skogen framför sig. David skulle aldrig glömma de där stjärnklara nätterna när det sjöng om isarna och de vita träden smälte ihop med den blå himlen och allt var alldeles stilla. Det enda som rörde sig var de små rökmolnen som långsamt steg ur hans
halvslutna mun.

Femton minus, tjugo minus, fyra timmar, fem timmar, det spelade ingen roll. Han skulle ingenstans, han kunde vänta. Så hördes det. Avlägset först, ingenstans och överallt. Det lätta tassandet. Tss, tss, tss, tss över skaren.

Sedan fick han syn på henne. Rävhonan som kom gående längs med sjöns östra strand med framåtböjda öron och vädrande nos. Tvåhundra meter bort. Hundrafemtio.

Långsamt höjde han bössan och fixerade djuret i kikarsiktet.
Väntade, väntade. Väntade. Så gav han eld.

När han kom tillbaka i gryningen hade han tre i sitt knippe, två hanar och en hona. Varje räv han sköt la han i en sopsäck, satte frimärke på och skickade till SVA som på den tiden betalade femhundra spänn per djur som de kunde obducera efter parasiter, en inte oäven förtjänst för en tonårsgrabb.

Lennart brukade skaka på huvudet åt honom när han huttrande la på mer ved i kaminen och drog på sig ett underställ över det han redan hade på sig. ”Du kan inte fortsätta så här, du kommer förgås. Du förstör dig själv, det fattar du väl.” Han själv saknade tre tår efter att ha förfrusit fötterna den rekordkalla vintern 1987.

Men David fortsatte sitta på pass nere vid sjön både den vintern och nästa och det var både straff och lisa. Han kom närmare något som kändes verkligt. Genom att frysa röven av sig kände han att han gjorde bot för det blotta faktum att han existerade. En del i hans ålder skar sig i armarna, andra tog droger, själv satt han och väntade på räv i ett av landets värsta köldhål utan att röra sig en millimeter förrän det var dags att trycka av.
”Du är fan inte klok”, sa Lennart och skakade än en gång på huvudet medan han värmde på lite ostkaka från Vrigstad som de kunde ha till kaffet. Men han sa det med förundran, stolt och illa till mods på samma gång.

Lennart hade aldrig fått några egna barn, knappt fått till det med ett fruntimmer över huvud taget. Ibland när han smakat lite av det hemkörda som han gömde under vasken visade han gamla kort för David och där fanns en tjej från Skärsboda som han varken var släkt med eller hade gått i skolan med och när David frågade varför han då hade bild på henne muttrade han bara något och bläddrade vidare i albumet.

Fyra år levde de så, under samma tak men utan att riktigt förstå varandra. När det hände var David inte beredd. Gubbens skog var en sorglig saga, en följetong utan slut. Skogen var nämligen långsamt på väg att dö. Helt nära var det inte alldeles lätt att se, men la man ihop gren för gren, kotte för kotte fick man den sorgliga sanningen.

Varje år fick Lennart sämre och sämre betalt för en krympande mängd virke. Om det var bolagen som skinnade honom lite extra var oklart, men det gick tydligt åt fel håll. Nyplanteringarna ville inte ta sig när somrarna blev allt hetare och torrare. Markerna söder och väster om Lennartsgården var bitvis helt förtvinade och alldeles bara. Det var länge sedan slitet lönade sig, och till slut orkade han inte kämpa mer.
”Se bara. Som fnöske är det”, sa gubben några dagar innan det hände och daskade till en gren så att barren for åt alla håll som torra, grågröna nålar.

Det var i slutet av nian. David åkte hem från skolan, och redan när han klev av skolbussen kände han att det låg något märkligt i luften, som om den var laddad av statisk elektricitet. När han kom fram till gården såg han att dörren till huvudbyggnaden stod öppen och att Sessan satt uppflugen på huven till John Deeren trots att hon vanligtvis inte fick komma i närheten av traktorn. Kattfan ska inte repa lacken, som gubben brukade säga.

Han hade hängt sig i nocken. Men eftersom Lennart var lång och stugan hade lågt i tak hade han fått trippa på tå bakåt och liksom luta sig in i repet. En stor pöl under honom hade färgat det bruna brädgolvet svart. De stoppade raggsockarna hade börjat suga upp urinen.

David ville inte se mer. Han sprang ner för stigen, ut på bilvägen och bort mot Björköby där mobilen hade bättre täckning och ringde 112. Det tog lång tid för ambulansen som körde från Eksjö att hitta rätt.
Gubben lämnade inte efter sig något brev, inget testamente. Allt gick till en avlägsen brylling som Lennart aldrig nämnt. Sista gången David var förbi gården lindade han in Husqvarnan i en trasmatta och stoppade den i en jutesäck. Den var det enda han tog med sig.

Han gick gymnasiet i Jönköping, bodde inneboende hos en grälsjuk kärring på Torpa. Estetisk linje på Per Brahe, för att han var studietrött och för att han visste att det hade irriterat farsan, som han i och för sig inte hört av på hur länge som helst. Det var en loj tid, han skolkade ganska mycket, rökte cigaretter, lät håret växa och började snatta kläder på Emmaus. Han var en av få killar i klassen, och med sitt märkliga sätt som präglats av både farsans svada och Lennarts inbundenhet framstod han som spännande, om än udda.

Idag minns han inte vem av tjejerna i klassen det var som först berättade för honom om den kommande klimatkatastofen och det snara behovet av protester. Kanske var det Clara eller Nadja eller Beata eller Helga eller Antonella. För hans inre smälter de alla samman och tar formen av Gretas ikoniska ansikte, nykläckt och uråldrigt på samma gång.

Det började med skolstrejkerna som de arrangerade varje fredag på Västra torget. En handfull till att börja med, de hade inte ens några plakat utan stod planlöst i grådasket och småpratade. Men snart växte det till vad som kunde kallas ett fenomen, en rörelse. En fredag i april var de plötsligt flera hundra som stod där och skrek och Jönköpings-Posten kände sig manade att skicka ut en reporter.

De var hela tiden i kontakt med Greta och de andra uppe i Stockholm, nätverkade, smed planer för nästa steg. Det var så det kändes, personligt och nära, inte bara i relation till Greta och hennes kamp utan också till hans eget liv, det han just kommit ifrån. Ju mer han satte sig in i vad klimatförändringarna skulle göra med den svenska urskogen desto tommare blev han, det var en ekande sorg som spred sig i hans bröst och som bara kunde botas med vrede och handling. Lennarts förtorkade granar var bara ett smakprov på vad som skulle komma.

Vid en fyragradig ökning av medeltemperaturen skulle stora delar av den småländska granskogen torka ut, vid en femgradig ökning skulle enorma bränder rasa och ödelägga alla Götalands och Svealands skogsmarker. Vid en sexgradig ökning skulle det snart inte finnas några träd kvar i hela Europa, kanske på hela planeten, medan människospillror kämpade för sin överlevnad, utspridda som öar av kollektivt kippande andetag i ett torrt och ogästvänligt helvete.

Han kunde inte läsa mer, han var tvungen att lägga ifrån sig rapporterna och de vetenskapliga artiklarna och springa och kräkas i handfatet. Han sköljde munnen, pillade runt i avloppet för att få ner resterna av ris och bönor. För sitt inre såg han Lennart i nocken. Tungan som stack fram ur hans svarta skägg som ett plirande öga av kött. Pölen av piss runt hans fötter. Den ännu styva lemmen som buktade ut i de glatta gabardinbyxorna. Jag ska kämpa för dig, Lennart, svor han och spolade avloppet rent från de sista kräksresterna.

Det gick en tid. Han hoppade av gymnasiet och vigde sitt liv åt klimatkampen. Följde med på demonstrationer i Berlin, London och Bryssel. På COP25 i Madrid fick han äntligen träffa Greta och byta några ord med henne innan den stora klimatmarschen skulle gå av stapeln.

Hon var artig men lite kort i tonen och otålig när han började berätta om Lennart och hans kamp för sin skog. I efterhand var han förlåtande, hon hade säkert haft hundratals sådana samtal, tusentals, och kunde inte förväntas gå in i alla med samma liv och lust. Kanske kunde man också skylla på hennes diagnos, tänkte han.

Just där och då kändes det som om allt var i rörelse. Ungdomar från hela världen slöt sig samman och fattade tag i människor från ursprungsbefolkningar, med jordbrukare, fiskare och forskare och äldre miljöaktivister i en gemensam kamp för planetens framtid.
Man samlades med sina handritade skyltar, figurer av papier-maché och fantasifulla utklädnader, fast beslutna att vägra acceptera den usla lott som föregående generationer lämnat till sina barn. I ungdomarnas kollektiva raseri verkade det finnas kraft nog för att rucka på det som nyss tedde sig massivt och oöverkomligt.

Den globala pandemin blev ett enormt bakslag. Inställda toppmöten, omöjligheten att ses och samlas, men framför allt det faktum att världens uppmärksamhet – som bara verkade räcka för en sak i taget – riktades bort från det oavvisliga behovet av att hejda klimatförändringarna och införa ett omedelbart stopp för nyttjandet av fossila bränslen.

När pandemin var över tågade Ryssland in i Ukraina och så var det med den saken. Klimatrörelsen återfick aldrig det oerhörda momentum som den hade månaderna efter att Greta hållit sitt historiska tal i FN-högkvarteret i New York, då världens ögon och öron var riktade mot en allvarlig och urförbannad liten flicka från Sverige.

Han kunde fortfarande mumla orden, kunde känna kittlingen i ryggraden av kompromisslöshet och övertygelse.

The eyes of all future generations are upon you. And if you choose to fail us, I say, we will never forgive you. We will not let you get away with this.

Var alla de stora orden tomma? Var hoppet de väckte fåfängt och bortkastat? Det fick inte vara så!
Han hade flyttat till Göteborg, där han umgicks i kretsar där många stammade ur skolstrejkerna och Fridays For Future. En del hade gått vidare till att jobba med civil olydnad i grupper som Extinction Rebellion eller direkt aktion mot de europeiska kolkraftverken i kampanjen Ende Gelände.

Själv försörjde han sig som cykelbud, drog runt på sitt eldrivna jättefordon med en stor låda bakom sig, ett så kallat grönt alternativ för kunder med pockande klimatångest som de försökte köpa sig fria från. Han levererade oändliga mängder av onödiga paket och meningslösa försändelser från världens alla hörn (läs: Kina) till brf-adresserna i Majorna och Kungsladugård.

Bodde gjorde han i ett kollektiv uppe på Pennygången. Det mesta han ägde fick plats i en Ikeakasse, hans enda skrymmande möbel var vapenskåpet där han förvarade ett par licenspliktiga kulgevär av klass 2, men också Lennarts gamla Husqvarna som han saknade papper för men vägrade göra sig av med.

Hans enda nöje var att ge sig ut i skogarna öster om Alingsås och jaga småvilt om helgerna, det var en av få saker som fick honom att känna sig levande, förutom att gå i ett hav av skanderande människor under en toppmötesprotest eller stå i armkrok i en blockad utanför en bensinstation eller sitta fastlimmad i en vägkorsning medan ilskna bilister tutade och gasade hotfullt mot dem.

Det var i Göteborg som han för första gången hörde talas om Poppy. En antydan, ett rykte. Det finns en person som håller på med en viktig sak, en person med lång erfarenhet av kampen, från åttiotalets antikärnkraftsrörelse, eller kanske ännu längre tillbaka än så. En person som har något stort på gång, någon som vågar tänka längre än alla andra och ta konsekvenserna av politikernas handlingsförlamning och storföretagens ovilja till drastisk förändring.

Någon påstod att Poppy hade seglat med Sea Shepherd, en annan sa att han lagt sig på rälsen utanför Hannover för att stoppa ett tåg som transporterade kärnbränsle, en annan menade att han varit delaktig i de samiska protesterna mot uppdämningen av Altaälven och varit den som försedde radikalisterna med sprängämnen. Sitt täcknamn hade han tagit efter Poppy, den siste av de numera utdöda dimhöljda bergens gorillor.

David förstod att allt det där omöjligen kunde stämma, men om bara något litet var sant lät det som någon man borde komma i kontakt med. Exakt vad det var Poppy förberedde visste han inte, men det verkade viktigt, kanske avgörande. Med nickningar och blickar gjorde han klart för dem han litade på att han var villig att delta.

I Göteborgsgemenskapen var hans jagande allmänt känt och illa tålt, många var veganer eller åtminstone vegetarianer av etiska och/eller moraliska skäl, men efter att han under ett smärre bråk hållit en lång utläggning om konsumtion av vilt kontra industriellt framställt och slaktat kött lät de flesta saken bero. Kanske, mumlade någon och drack en klunk Club-Mate, kanske kan det vara bra att ha någon som kan hantera vapen om utvecklingen fortsätter åt fel håll.

I omvärlden hade temperaturen höjts i verklig och bildlig mening. Inte bara på grund av de rasande ovädren och grasserande bränderna utan också tack vare politikernas och polisens beslutsamhet att trycka tillbaka dem som inte nöjde sig med att gå från punkt a till punkt b med sina banderoller och plakat, skanderande tomma ramsor.

I Tyskland kriminaliserades allt samröre med Ende Gelände efter att man stormat ett kolkraftverk i Datteln och hamnat i vilt slagsmål med de anställda som slutade med att en förman föll ner för en brant och slog ihjäl sig. För att tillämpa förbudet för samröre med Ende Gelände användes lagstiftning från sjuttiotalet som gjorde det brottsligt att vara medlem i, assistera eller ens uttala stöd för de väpnade grupperna Röda Armé-fraktionen och 2 juni-rörelsen. Resultatet lät inte vänta på sig, över hundra företrädelsevis unga människor greps och snart stundade de första rättegångarna där många riskerade fleråriga fängelsestraff.

Även svenska myndigheter såg över möjligheten att använda lagstiftningen som kommit på plats efter Islamiska Statens härjningar i Syrien ett decennium tidigare, och en talesperson för Säkerhetspolisen uttalade sig om att man såg allvarligt på utvecklingen inom den våldsbejakande delen av klimatrörelsen, som man nu räknade som ett större hot mot svenska intressen än islamister, nazister och vänsterextremister.

Vännerna i Göteborg försvann en efter en. Kollektivet i Bergsjön där de hade sina möten upplöstes och ingen svarade längre i kryptochatten. David anade att vissa av dem gått under jorden, andra hade nog fått kalla fötter och hoppat av tåget innan det hann få upp tillräckligt med fart. Andra hade kanske kontaktat Säpo för att berätta vad de visste och därmed försöka rädda sitt eget skinn.

Själv trampade han på i regnet med sina paket. Den ena tröstlösa dagen av brödjobb lades till den förra, utmattad sjönk han ihop på sin madrass om kvällarna, orkade knappt starta skärmen för att sväva genom flödet, det var ändå bara den ena deprimerande nyheten efter den andra. Han insåg att det inte höll längre, det var dags att göra något.

Han skickade ett handskrivet brev till en gammal bekant från skolstrejkerna på Västra torget som han en gång deltagit tillsammans med i en die-in utanför Jönköping Energi. Nu hade hon någon slags halvhög position i det vacklande Miljöpartiet. Hans budskap till kvinnan var enkelt och tydligt: sätt mig i kontakt med P.

Antingen kommer hon inte fatta någonting och tro att jag blivit knäpp, eller så är hon en del av den osynliga strukturen. Det får bära eller brista, tänkte han, blippade ännu en försändelse från Wish med sin scanner och la den utanför en barnfamiljs varsamt renoverade sekelskiftesdörr.

Sedan hände ingenting. Månaderna gick. Med en slags omvänd tillfredsställelse sysselsatte han sig med att anteckna hur mycket utsläppen ökade för varje dag som gick i denna passivitet, detta väntande på ingenting.

Via omvägar fick han veta att hans far var en av de tiotusentals som befarades ha omkommit när Maldiverna försvann under havsytan i de plötsliga och dramatiska översvämningarna när polarisarna slutgiltigt smälte.

Den kvällen försökte han känna något verkligt. Grävde djupt i minnesbanken efter något ljust och kärt och kom ihåg en gång när pappan oväntat hämtat honom på förskolan och tagit med honom till Skansen för att titta på djuren.

De hade gått hand i hand trots att hans pappa inte gillade det och tyckte att han gick för långsamt men det hade bara varit de två och de hade köpt en påse brända mandlar och lemurerna var så roliga och fina och allt kändes bra för en gångs skull. Nu betydde det där ingenting alls.

Så en dag damp ett ofrankerat kuvert ner i brevinkastet. Han fick veta att Poppy ville träffa honom. Han fick tid och plats och några enkla förhållningsregler.

Den och den dagen vid det och det klockslaget på Ikea Bäckebols parkering ska du stå vid den och den platsen, då kommer den och den bilen att köra förbi dig två gånger. Den tredje gången kommer den att stanna och då ska du hoppa in på passagerarplatsen och nicka igenkännande och säga något trevligt som om ni redan känner varandra, sedan kommer ni köra iväg.

Allt faller på plats, tänkte David när han brände upp brevet ute på balkongen medan han såg ut över den stillastående eftermiddagstrafiken på Högsboleden och Västra kyrkogårdens väldiga gravfält. Allt lägger sig till rätta.

Mötet blev något av en besvikelse. I efterhand var han osäker på om mannen i bilen faktiskt var den som kallades för Poppy eller om han bara företrädde honom. Eller om det kanske var så att Poppy var många, ett fenomen snarare än en specifik individ.

Mannen såg hur som helst inte ut som David tänkt sig. Istället för en väderbiten fältbiolog med tusenmilablick eller en inhemsk Kaczynski med vildvuxet skägg och bristande hygien men briljant intellekt fann han en fetlagd och flintskallig liten karl i blåjeans och turkos jacka från Jack Wolfskin. Han såg ut mer som en utredare på Länsstyrelsen än en anstiftare av ekoterror, om man säger så.

Men de följde manus. De började prata som om de kände varandra medan mannen kryssade fram bland kundvagnar fulla med hoppfulla människors blivande bohag. I efterhand hade David svårt att minnas exakt vad det var de pratat om, kanske att det handlade om matutbudet på Ikea, att de gick igenom restaurangens sortiment av generisk husmanskost och de enklare utfodringsställena bortom kassorna som lockade med varmkorv och panpizza.

Sedan kom de ut på E6:an och satte kurs norrut, i riktning mot Kungälv. Mannen tystnade och ökade hastigheten. David försökte se om han höll utkik efter andra bilar i backspegeln, men märkte inget. Vid Rollsbomotet svängde de av och parkerade i utkanten av Byggmax halvtomma parkering.

Mannen såg inte på David när han ställde kontrollfrågorna. Kände han den och den? Hade han varit på det och det mötet? Hade han skrivit under den och den petitionen och framför allt: var han beredd att offra sig för den stora saken? Var han även beredd att offra andra? Stämde det att han hade licens och var en skicklig skytt?

David försökte svara så uppriktigt han kunde och när de var klara verkade det som om mannen var nöjd. Han släpptes av utanför Resecentrum i Kungälv där han tog pendeln tillbaka mot stan.
Sedan hände åter ingenting. Absolut ingenting. Dagarna, veckorna, månaderna passerade och allt hade varit bättre än denna frånvaro, att tid lades till tid.

Till och med att insatsstyrkan slog av gångjärnen på ytterdörren och stormade in med höjda vapen och grep inte bara honom utan också de kvinnor och barn han delade de fem rummen med hade varit att föredra framför denna utdragna plåga, tänkte David där han stod och rökte på balkongen någon gång mitt i natten med trafiken nere på Högsboleden som sprakande gnistor över mörkrets plån.

Hans fantasier kretsade mer och mer kring detta fiktiva gripande. Hur skulle det gå till? Våldsamt och okontrollerat eller smidigt och professionellt? Skulle de plocka honom när han steg utanför porten, skulle de preja hans lådcykel med sina mörka bilar, skulle de skjuta honom om han försökte springa? Hur skulle de första förhören gå till, skulle de vara aggressiva som på film eller trevliga och förstående? Skulle de konfrontera honom med komprometterande beslag eller skulle de försöka få honom att berätta på egen hand? Hur länge skulle han få sitta häktad med fulla restriktioner i väntan på rättegång? Ett par månader? Ett halvår? Längre än så? Skulle han härda ut eller klappa igenom?
Skulle han prata eller hålla käft?

Alldeles stilla var det ändå inte. Ute i världen hände det saker. Åtminstone några fler verkade ha insett att klockan var några sekunder i tolv, eller att timmen redan var slagen och att tiden för handling hade kommit.

Klimatrörelsen hade börjat komma ut på gatorna igen. Man var inte lika många som innan, men mer dedikerade, kompromisslösa. Konfrontativa demonstrationer sökte upp politikerna och företagsledarna på deras arbetsplatser istället för att ställa vaga krav på anonyma torg. Välplanerade fastlimningsaktioner störde kapitalets noder i form av motorvägar och landningsbanor. De ansvariga för det nödläge planeten hamnat i hängdes ut inte bara med namn och bild utan med adress och telefonnummer.

Snart började det också ske våldsamma och blodiga dåd som chockade allmänheten och gav upphov till svarta rubriker och allvarliga tonfall hos nyhetsuppläsarna.

I Seattle blev en talesperson för fossiljätten Chevron skjuten till döds när hon klev ut från sitt townhouse. I en exklusiv Londonförort sprängdes Shells Europachef och hans treåriga dotter till döds när han startade sin BMW för att köra henne till förskolan. I ett dike på en avtagsväg i Ruhrområdet hittades den svårt brända kroppen efter en styrelsemedlem i RAG AG, Tysklands största kolgruvekoncern.

Och på Blasieholmen i Stockholm var Ian Lundin från Lundin Energy en hårsmån från att träffas av en svärm från en k-pist från en förbipasserande elmoped som sedan fick motorstopp mitt på Skeppsholmsbron och kunde hinnas upp av polispatruller.

En man och en kvinna greps, deras fotografier och namn spreds snabbt på forum och i sociala medier. David kände igen dem, han hade demonstrerat i Kungsträdgården med dem i september 2019, sedan hade de långsamt glidit ut ur rörelsen. Desillusionerade av tystnaden under pandemin, eller fullt upp med plugg och jobb och barn, hade han tänkt då, som det gick med de flesta. Inte att de gått under jorden, blivit illegala och noggrant förberett sin aktion mot en av Sveriges största fossilskurkar genom tiderna, som tyvärr överlevt med blotta förskräckelsen och en skråma på högra örat där en av niomillimeterskulorna hade svishat förbi.

Händelser som dessa skapade något som liknade lynchstämning och hetsjakt i medierna. Plötsligt var miljökämparna det stora hotet mot mänsklighetens fortlevnad, inte de som förstörde miljön genom utsläpp och rovdrift. Opinionen verkade hålla med, enligt en ofta citerad undersökning ville närmare hälften av svenskarna återinföra dödsstraff för ”särskilt allvarliga fall av terrordåd med oskyldiga offer inblandade”.

Myndigheterna passade på att införa än strängare lagar, plötsligt var det inte bara brottsligt att bedriva vad som med ett nyord kallades för miljövåld, även yttringar som bedömdes kunna inspirera till detta miljövåld kunde straffas med upp till fem års fängelse. Plötsligt fann en rad organisationer från Greenpeace till Jordens Vänner att deras alarmistiska budskap och krav på akuta åtgärder kunde misstänkliggöras och potentiellt bli föremål för en förundersökning. Ja, självaste Greta blev polisanmäld för uppvigling, förvisso friad från alla anklagelser efter viss debatt, men ändå.

David satt framför sin skärm och såg allt detta med dubbla känslor. Ren glädje, ja, eufori över att de ansvariga äntligen fick betala det yttersta priset parades med den bortvaldes självmedvetna önskan om att sjunka genom golvet och försvinna. Varför var det ingen som tänkt på honom, som kommit med en fråga, ett förslag? De visste ju att han så hjärtans gärna ville. Varför måste han driva allt själv? När slutade de agera som en rörelse och började bete sig som enskilda individer?

Plötsligt steg minnen från skolgårdens mobbning i Nässjö fram för honom. De småväxta smålänningarna hade retat honom för hans längd, kallat honom Långe Jan, och för att han bodde hemma hos en konstig bonde som han säkert knullade med sin långa kuk som med barnens självklara logik kallades för Långe Kuk. ”Långe Jan knullar gubbens skitiga bonnaröv med sin Långe Kuk!”, hade de skrikit medan spottloskorna flög och slagen haglade.

Eller? Kan det ha varit fullt så illa? David såg på sig själv i den spruckna badrumsspegeln. Från rummet intill hördes ett barn gråta, det hade tandsprickning. Varför hör Poppy aldrig av sig? Är det mig det är fel på, tänkte han och svalde.

Plötsligt längtade han intensivt till passet nere vid Stensjön. Att sitta stilla i kompakt kyla som gjorde att ens skelett kändes som om det var av is och blodet långsamt började stelna och hjärtat slog allt långsammare. Vid en särskild punkt blev det så kallt att det blev varmt. Det var det bästa. En smärta så stark att den blev en njutning, en erfarenhet bortom lidandet. Han ville tillbaka dit.

När nyheten kom att Preem skulle inleda bygget av sitt tredje oljeraffinaderi längs den bohuslänska kusten, utöver de som redan fanns i Lysekil och Göteborg, kändes det som ett budskap. Stick i stäv med alla utfästelser om klimatneutralitet och att verka för den nollvision som nu bara låg tio år bort ville

Preems ledning pressa de allra sista dropparna ur den redan urvridna trasan med råolja. David var lika upprörd som alla andra som brydde sig en gnutta om fortlevnaden för livet på vår planet, men han gick aldrig i den stora demonstrationen som startade på Gustaf Adolfs torg och marscherade över den avstängda Hisingsbron, ut till Lindholmskajen där Preems nybyggda Göteborgskontor var beläget.

Istället satt han framför sin skärm och läste gamla manifest och nya propåer från de som gått före och visat vägen. Teoretiska inlindningar och konkreta råd författade av de som tagit det yttersta ansvaret och vågat rikta våldet mot problemets kärna. Under inspirerade stunder skrev han några rader själv, men något manifest blev det aldrig. Ett testamente föresvävade honom en kort stund, men så insåg han att han var alldeles ensam i hela världen. När Poppy tog kontakt var han redo, och det var som två älskandes telepati: de visade sig ha tänkt på samma sak. Lyckligt rusig vandrade han länge den natten. Promenerade genom Högsbos sluttande backar, förbi Marklandsgatans vilande spårvagnar och den ännu grönskande Slottsskogen. Ända bort till radhusen i Änggården och upp för Änggårdsbergen där han ställde sig på en klippa med utsikt över hela staden. Långt där borta såg han hamnen, älven och Hisingens spelande ljus.

Via den kvadrupelkrypterade appen skickade Poppy foton på ett avancerat prickskyttegevär som var nerpackat i en avlång låda och såg ut att vara fotograferat i det obarmhärtiga ljusrörsskenet på ett self storagelager.

Poppy undrade om David kunde hantera ett sådant gevär och om han hade erfarenhet av att skjuta genom glas. Absolut, svarade han snabbt och en aning överilat. Med lite övning så, tänkte han.

Lådan levererades några dagar senare av en helt vanlig budfirma. David kände igen killen som kom och lämnade den. Ett tag hade de slitit på elcykelfirman tillsammans, nu verkade killen ha tagit steget över till den multinationella konkurrenten som börjat experimentera med drönarleveranser och helrobotiserade terminaler.

De låtsades inte om att de hade ett gemensamt förflutet, David bara blippade sitt kroppschip mot den framhållna dosan och stängde dörren om sig och låste den sedan noggrant.

Som en incel som fått en ny, avancerad koreansk sexdocka levererad till sig slängde han upp lådan på sängen med dovt flåsande upphetsning, snäppte upp spännena och slet av det skira tyget och den tjocka stoppningen av glittersvart skumgummi.

Sakon låg där, matt och massiv. När han försiktigt lyfte upp den kände han hur tung den var. Den var fortfarande lite kylig efter transporten och luktade svagt av kisel och täljsten. Långsamt, andäktigt, förde han pipan mot sin mun, lät den slinka in och började suga.

Ett tag lekte han med tanken att ta med sig lådan ner till Småland ett par dagar och leta sig ut i skogarna runt Björköby. Sitta på pass nere vid sjön och kanske pricka en och annan räv. Han hade kunnat kolla upp vad den där stenrike dansken som köpte Lennartsgården gjort med stället.
Men han insåg snart att det var att sätta allt för mycket på spel. David förstod att han företrädde intressen som var långt viktigare än hans egna nostalgiska nycker. I förlängningen låg hela civilisationens framtid i vågskålen.

Han ville inte heller riskera att förarga Poppy eller de personer som stod bakom Poppy. Även om den lite rundlagde och glasögonprydde mannen i bilen vid Bäckebol inte framstod som direkt skräckinjagande hade han fått höra vad som kunde hända om man gjorde Poppy på dåligt humör.

Enligt vad som förmodligen bara var en vandringssägen hade Poppy på ett klimatcamp i Göttingen en gång av en slarvig volontär serverats en baguette som innehöll tofu som var tillverkad av brasilianska sojabönor odlad på skövlad regnskogsmark. Poppy sa inget då, åt till och med upp baguetten med god aptit. Men på natten ljöd ett skrik över campet. Volontären hittades livlös, med stora mängder tofu nerkörd i strupen. Nej, de småländska granarna skulle David aldrig återse, blandskogen bortom Lerum fick duga.

En pisskall och grådaskig marsdag när ingen vettig människa var ute och strövade tog han sig så djupt han kunde bland björk och al och ställde upp sprejburkar på olika avstånd. Hundra meter, trehundra, femhundra. När han slutligen lyckades pricka en burk en och en halv kilometer bort och såg den upplösas i ett finprickigt moln av röd akryl kände han att han börjat lära sig hantera sitt vapen.

Ett par VR-tutorials i de ballistiska principerna för att skjuta genom fönster och in i byggnader som hölls av en ytterst samvetsgrann amerikansk före detta marinkårssoldat fullbordade hans korta men intensiva fortbildning.

David meddelade Poppy resultatet av sin förkovran. När han fick svaret att den måltavla som han valts ut att likvidera inte var någon mindre än den verkställande direktören för Preem började det pirra i hela honom.

Mannen var inte bara den som starkast drivit igenom det kontroversiella beslutet om att prospektera ett tredje raffinaderi utan hade också uttalat sig överslätande, för att inte säga hånfullt, om protesterna i media. Det gick en varm, våt våg från Davids mellangärde och ner över hans perineum. Han kände efter i kalsongerna. Han hade fått utlösning utan att vidröra sitt kön.

För att lösa uppgiften fick David förvånansvärt fria händer. Han började med att kartlägga direktörens vanor, rörelsemönster och notera de platser som kunde vara lämpliga. De visade sig vara tre.

Först och främst mannens bostad i en våning i centrala Göteborg, som han delade med sin sambo och hennes två barn från ett tidigare förhållande. Men också familjens lantställe på Onsalahalvön och arbetsplatsen på Preems spatiösa lokaler på Lindholmen var av intresse. Efter att Poppy godkänt listan på platser bad han David att undersöka vilken av dem som var bäst för problemets lösning.

Den första platsen fick avskrivas eftersom den var för svår att komma åt: merparten av lägenheten vette mot en innergård och det höga huset från slutet av artonhundratalet saknade kringliggande byggnader med lämpliga skottvinklar. Den andra platsen var lite för lätt, en isolerad och tillbyggd fiskarstuga i havsbandet, omgiven av höga berg. Ett attentat där skulle vara som att skrika i en storm, få skulle ta någon notis. Resultatet skulle vara enkelt att sopa under mattan för den som ville det.

Men ett spektakulärt dåd på självaste brottsplatsen, styrelserummet där så många ödesdigra beslut för vår planet hade fattats, där de handslag, underskrifter och delegeringar ägt rum som varit så förödande för vår natur, det skulle vara ultimat.

Allra helst skulle man slå till under ett möte, avrätta det högsta hönset för de andra att se, som en varning. Detta är priset, så här mycket kostar det att utvinna fossila bränslen. Är ni beredda att fortsätta betala?

Poppy verkade nöjd med Davids beslut, snabbt såg han till att ordna de sista detaljerna. En summa pengar för omkostnader fördes över till hans konto och ett rum på SAS Radisson på andra sidan kajen ställdes i ordning. Sedan var det bara att vänta. En vecka senare fick David veta att det skulle äga rum ett extrainsatt styrelsemöte redan nästa förmiddag.

Det här är vår stora chans, skrev Poppy, Det är händelser som denna som avgör allt. Efteråt blir ingenting sig likt. Vad menade han egentligen, tänker David och låter långsamt luften strila ut genom näsborrarna medan han gör sig redo att trycka av.
Vad kommer förändras och för vem?
Vad blir resultatet av våra handlingar, summan av vårt spel?
Vem är egentligen Poppy och vem företräder han?

Precis innan David skjuter tänker han på en dröm han hade natten innan. Han var i skogen, någonstans i närheten av Lennartsgården men samtidigt någon helt annanstans. Allt var bekant men främmande. Det märkligaste var att färgerna var annorlunda, som förvrängda. Granarna var rosa. Mossan var svart. Ormbunkarna orange. Blåbärsriset vitt.

Också djuren hade nya färger. Det kom en skogshare skuttande och den var blå. Uppe på åsen skymtade han en räv och den var gul. Och i en lila tall satt en duva och sjöng och den glänste av renaste guld.

Han gick runt och såg på alltsammans, rörde vid grenar och blad för att försöka förstå. Men han var inte rädd. Inte alls. Det kändes som en ynnest att få se allt det han älskade liksom illuminerat, understruket. Det var så vackert att en tår föll från hans kind och tåren hade regnbågens alla färger.
Det var först när han hörde björnens tunga flåsande som han stelnade till.

Långsamt vände han sig om och där var hon, alldeles bakom honom. Stor och vaggande rörde sig den gröna björnen mot honom med öppet gap. I gapet glittrade huggtänder av silver och koppar.
Han kom att tänka på vad Lennart lärt honom om björnar en gång.

Är björnen långt bort ska du långsamt backa tills du inte ser den mer och sedan vända dig om och gå din väg. Men är du för nära får du inte backa, vad du än gör, då triggar du björnens jaktinstinkt.
Istället måste du tvärtemot allt vett och sans gå framåt, rakt mot björnen, samtidigt som du skriker allt vad du kan. Om björnen mot förmodan inte blir skrämd måste du greppa första bästa föremål du kan komma åt och slå med full kraft över nosen.

Björnen var nu så nära att David kunde känna dess andedräkt. Den var frisk som en porlande fjällbäck och förruttnad som ett jäst kadaver. Utan tanke böjde han sig ner och plockade upp en stor sten som låg vid hans fötter.

Stenen hade färgen som stenar har. Den var det enda naturtrogna i en påhittad värld. Med all sin kraft slungade han stenen mot björnen. Huvudet exploderar som en melon.

Röda slamsor sprutar över whiteboardtavlan, fikusträden och lamellgardinerna. Fragment av skallben borrar sig in i litografierna på väggarna. Hjärnans såsiga inre skvätter över stärkta skjortkragar och perfekt knutna slipsar, fläckar ner noggrant sorterade högar med dokument och lövtunna laptops.

Ljudet kommer efteråt. Det låter som om någon börjat piska en matta på en innergård men ångrat sig efter ett slag. Rappt, hårt, och så fullständigt tyst.

Ingen skriker, ingen ropar efter hjälp. Ingen säger något meningslöst i ren panik. Någon tar helt lugnt upp sin telefon och ringer ett samtal.
Sedan reser alla sig och rättar till sina dräkter och glasögon. Plockar ihop sina reservoarpennor och skinnklädda kalendrar och stänger sina portföljer. Borstar bort små smulor av glas och kött från manschetter och kavajslag och nickar artigt mot varandra, på återseende.

Sedan tågar de ut ur rummet en efter en. Siste man släcker ljuset. David är ensam kvar i sin färgglada skog som plötsligt känns så grå, så grå.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Svindlande vinster

Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.

I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.

Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.

Lön timme för timme

237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden. 

Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in. 

Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.

Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.

Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?

Stora pengaflöden i byggbranschen

Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.

Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.

Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.

Kollektivavtalen – redskap för kriminella

Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.  

Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare. 

Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:

Ägaren: – Why are you sneaking around my office? 

Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”. 

Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office! 

Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.

Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!

Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.

Publicerad
6 days sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad