En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 4.

Lämnad vid första slaget

Niklas stormar in i rummet med andan i halsen och gestikulerar vilt åt den kraftige mannen i väst och solglasögon. ”Det var Tarkan och hans gäng. De måste ha följt efter oss hela vägen över Älvsborgsbron, ända till gömstället.
Där hotade de mig och Jonny och tvingade oss att ge dem allt. Fattar du? Allt knark är borta!”
Han lyckas få fram hela repliken med exakt rätt flåsande hetsighet som kommer av de tjugofem armhävningarna han gjorde ute i korridoren.
Mannen i väst drar av sig solglasögonen i en irriterad rörelse.
”Schh, inte så högt”, väser mannen och pekar upp mot taket där det inte sitter några dolda mikrofoner men väl ett par kraftiga studiolampor.
För en sekund kommer Niklas av sig, sedan tar han upp tråden samtidigt som han slänger en snabb blick bort mot stolarna för att se om de är med där borta.
”Precisprecisprecis, man vet aldrig vem som lyssnar”, flåsar han i staccato. ”Men vad fan gör vi med Tarkan? Ska vi wastea honom?”
”Tack, där bryter vi!”, hörs det bortifrån stolarna.

”Va, är vi redan klara? Scenen är ju inte slut”, säger Niklas.
Han har så mycket mer i sitt register. Temposänkningen, käktuggandet, blicken. Framför allt blicken, som han övat på så framför spegeln.
”Du kan prata med Lottie utanför. Vem är nästa på listan?”, säger den kepsklädde och lite lönnfete regissören till det som i annonsen beskrevs som ”en göteborgsk snutfilm fast med annorlunda twist”. Rollen han provspelar för är varken särskilt stor eller lukrativ och beskrivs kortfattat i manuset som Ronnie, tjackpåverkad springpojke åt mc-gänget Crazy Devilz. I scen åtta skjuts Ronnie ihjäl av gangsterkungen Tarkan och hans anhang.
”Vi hör av oss”, säger den stressade kvinnan som går under namnet Lottie och har ett par glasögon uppskjutna i pannan och ett annat par i ett snöre runt halsen som hänger där och dinglar bland de många plastkorten. När Niklas ber henne dubbelkolla så att de sparat hans kontaktuppgifter blir hon märkbart irriterad.
Han lämnar produktionsbolagets lokaler i Lyckholms fabriker med en känsla mitt emellan besvikelse och förnedring. Tar åttans spårvagn mot Frölunda torg och upptäcker att han missat tre samtal från Elinor.
Ringer upp utan framgång. Skickar ett meddelande istället där han förklarar att han tvingades ha mobilen avstängd under auditionen och att han nog tyvärr inte gått vidare i processen men att de väl ändå kan ha lite mysigt ikväll som de tänkt.
En kort stund överväger han även att meddela sin mamma men låter bli, skickar bara ett korthugget gick skit till sin storebror som är vid Stadsteatern. Han känner den inbitna masochistens njutning när brodern genast svarar med en poop-emoji och inget mer än så. Inga frågor, ingen uppmuntran, bara spegling.

På Hemköp är det trött och trångt trots att han är tidig. Orimligt lång kö till fiskdisken. Baguetterna är redan slut så han får ta några med vitlökssmak från frysavdelningen. Blir stolt över sig själv när han spontant erinrar sig att det saknas mjölk hemma. När han ändå är vid mejerihyllan plockar han på sig två Bärry körsbär till lördagsfrukosten, det kommer Elinor gilla och det kan hon behöva med tanke på morgondagen. I den sega kassakön kollar han mobilen än en gång. Hon har inte svarat.
Han går den korta biten bort till deras lägenhet. Nionde våningen med utsikt mot Västerleden och Grimmered. Stambyte till våren, då höjs hyran med en tredjedel. Hur länge de då kommer klara sig på hennes lön, hur länge han då kan fortsätta harva med de här drömmarna som blir allt otydligare för varje år som passerar sedan han tog examen från Scenskolan, det är högst oklart.
Efter att han lagt baguetterna i ugnen och hällt upp räkorna på det där gräsliga Lasse Åberg-fatet som Elinor fått av sin familj och därför envisas med att använda häller han upp ett glas ur Drostdy-Hof-boxen och kollar mobilen. Ett meddelande från mamma som givetvis redan hört de dåliga nyheterna från Acke. Verkligen trist, Nicke. Bättre lycka nästa gång! Ikväll ska pappa och jag gå på Katt på hett plåttak, Marie ska tydligen vara helt underbar i den, följt av tre tummar upp. Han skickar tre hjärtan tillbaka, sedan går han in på Facebook och kollar om det skrivits något nytt i gruppen för Pärs event, Pärra40: Let’s party like there’s no tomorrow!!!
Pär har precis lagt upp några foton från festlokalen, han är redan där och ställer i ordning. Högtalarsystem, staplade stolar, uppblåsta ballonger och sol som skiner in genom stora fönster. Allt redo för den stora morgondagen, har Pär skrivit och hittills fått ett gäng gillanden men bara en kommentar, från Musse så klart. Har redan börjat förfesten på Melikas balkong, mezcal sours och Lucque-oliver. Fint ska det va!
Han ger två tvångsmässiga tummar åt Pär och Musse, sedan plockar han ut baguetterna ur ugnen och virar in dem i en kökshandduk precis som han blivit lärd. En ren sådan, inte en använd, det har han också fått lära sig.
Så dras ytterdörren igen med en smäll, Elinor kliver in i köket och slänger handväskan på en stol. Tonade glasögon, lilafärgat hår, linne, spräckliga yogabyxor. ”Helvete vilken skitdag”, säger hon och tar ut vitvinsboxen ur kylen och häller upp ett stort glas.
”Kollegorna eller tjejerna som ställde till det den här gången?”, säger han och försöker låta medlidsam samtidigt som han stryker bak sitt vågiga hår och känner på kladdet att han nog råkat ta i lite för mycket produkter idag igen. ”Du, om de där tjejerna var hälften så pantade som vissa av mina anställda skulle de inte behöva sitta där”, säger
hon och börjar ställa fram tallrikar och tända ljus.
Tusan, det glömde jag, tänker han. Hinner åtminstone ställa fram det stora fatet med räkor och de perfekta baguetterna, frasiga utanpå och alldeles varma inuti.
”Var är osten?”
Elinors fråga delar kvällen i ett före och ett efter. Den inplastade brickan med Falbygdens utvalda Castello-ostar som han själv tycker är ganska intetsägande men som hon älskar, vart tog den vägen? Han blir plötsligt osäker på om han alls plockade ner den i korgen. Kanske glömde han den på bandet när han packade, som han kan göra ibland. ”Hur tänkte du nu, ska vi äta räkor utan ost kanske?”
”Nej, vi har ju baguetterna och smör och…” Elinor svarar inte.
”Jag kan gå och handla igen”, försöker han.
Demonstrativt plockar Elinor ut en halv tub räkost ur kylen.
”Ska vi äta det här tycker du? Räkor med räkost, det blir väl gott, va?”, säger hon och trycker ut en lång, slingrande sträng bredvid baguetterna.
Han svarar inte. ”Men säg nåt då!”
Men han har slutit sig. Han har inte blivit en räka utan en mussla, en stängd och otillgänglig sten och det spelar ingen roll hur högt Elinor skriker.
De äter under tystnad, och få saker är så plågsamt utdraget att äta under tystnad som räkor som ska skalas, sugas på och bli tuggade. Det hela tar en dryg halvtimme, och då hetsar de ändå i sig de sexhundra grammen från Feskarbröderna.
Efteråt dricker de mer vin i soffan och delar på en påse linschips framför några avsnitt av Gåsmamman. I en scen på en polisstation skymtar en tjej förbi. Hon har inga repliker men han känner igen henne direkt och kan inte hjälpa det, vill så gärna bryta tystnaden.
”Hon gick jag på skolan med!” ”Vem, blondinen?”
”Ja, jag visste inte att hon fortsatt som skådis. Eller, här är hon ju mer statist i och för sig.”
En stund sitter de fortsatt tysta, sedan kan Elinor inte hålla sig längre.
”Knullade ni?”
”Nej… Jag var ihop med Beatrice då.”
”Just det, rödhåriga Beatrice. Du vet väl förresten att alla gingers är onda?”
”Säger vem?”
”Säger Cartman i South Park, och då måste det vara sant. Eller hur?”
”Mm.”
”Men blev du sur nu? Kom igen, du måste ha lite humor!”
”Jag tycker inte South Park är så roligt.”
”Nej hallå eller jag vet det. Jag kan väl inte hjälpa att du har värsta gubbiga stenåldershumorn. Som de där astråkiga britterna, vad heter dom…”
”Monty Python.”
”Precis! Så jääääääävla tråkiga.” ”Smaken är som baken, naken.”
”Ha! Det börjar änna bli lite göteborgare av dig”, säger hon och stöter till honom med armbågen.

”Mm”, säger han och så fortsätter de titta på Gåsmamman under en tystnad endast punkterad av linschipsens krasande mot deras tänder.
När de tvättar sig pratar de om morgondagen. Elinor ger än en gång uttryck för sin oro över att hon inte kommer känna någon på festen, att hon inte ska ha något gemensamt med dem, ”det kommer ju bara vara en massa kulturnissar där”.
Han förklarar att där förvisso kommer vara mycket skådisfolk men att det är ganska få som likt Pär kan försörja sig på det, de flesta får extraknäcka med saker som i bästa fall har vaga kopplingar till ens gebit, som att läsa in talböcker eller dubba barnprogram, men en hel del brödjobbar med helt andra saker.
”Vissa kanske till och med arbetar med HVB, då skulle ni ju ha något att prata om.”
”Jaha, som om det enda jag kan prata om är HVB, tack för den!”
”Det var inte så jag menade”, säger han och klämmer ut lite tandkräm på borsthuvudet.
”På tal om det, börjar det inte bli dags att du skaffar dig nåt vik eller så?”
Han sätter på eltandborsten och behöver därmed inte svara på två minuter. Han hoppas att hon ska ge upp och gå ut från toaletten men hon står kvar och väntar med korslagda armar medan han borstar och spottar och sköljer munnen.
”Jag är så jävla trött”, säger hon sedan. ”På att dra hela lasset, det ekonomiska och det sociala, det praktiska, hela markservicen. Att ständigt vara den som ser till så att allt fixas och ingenting glöms… Som det där.”
Hon pekar på toarullens pappkärna som ser så naken ut där den hänger på sin hållare av rostfritt stål.
”Den har varit där sen i morse och det har inte fallit dig in att byta ut den, så nu måste jag göra det istället. Så jävla mebis!”, säger hon och medan hon plockar fram en ny toarulle ur badrumsskåpet citerar hon från Instagram-kontot med samma namn, kontot hon älskar där anonyma kvinnor hänger ut sina mansbebisar till manliga partners och deras oförmåga att ta hand om hem och hushåll.
Ibland kommer han på sig själv med att undra om hon skickat in några historier om honom. Som den gången då han än en gång råkat låsa sig ute från lägenheten och hon fick åka hem från jobbet för att släppa in honom. Eller när hon var bortrest och han påbörjade en tvätt i deras maskin och sedan glömde den blöta tvätten i flera dagar. Ja, det har hon säkert skrivit om, och han kan inte låta bli att känna sig både skändad och smickrad över att åtminstone indirekt agera för en publik på tiotusentals, det är han inte bortskämd med.
Sedan ligger de bredvid varandra i sängen. Elinor med sina stora hörlurar på sig. Hon lyssnar på Harry Potter på Storytel, han har glömt vilken bok i ordningen hon är på och vilken gång det är hon lyssnar om dem.
Själv läser han Liv Strömquists senaste seriealbum. Han tycker mycket om det, han uppskattar Livs skärskådande blick och hennes trots allt rätt varma humor. Några gånger har han försökt få Elinor att läsa hennes serier, men hon rynkade på näsan efter några sidor i Prins Charles känsla, ”för fult tecknat och för svårläst text”, var hennes dom. Nu sneglar han på henne och tvivlar på att hon hade läst berättelserna ens om de varit tecknade i superhjältestil och satt med datortypsnitt.
Så märker han att hon andas med tunga, regelbundna andetag. Hon har somnat med sagan om pojken med de magiska krafterna i öronen. Han överväger om han ska försöka ta av henne lurarna, men minns den gången han råkade väcka henne när han trasslade in sladden i hennes hår och hon klöste honom över kinden i ren reflex.
Så han låter bli. Istället går han och kissar, sedan lägger han sig vid hennes sida och försöker somna.

Det är lördag eftermiddag och de är redan sena. Pärs fest börjar klockan fyra och eftersom den äger rum ute i Skärhamn måste de åka i god tid. Men Elinor står fortfarande på toaletten i pyjamas och sminkar sig under svordomar. Niklas är kissnödig men håller sig, vet att det inte är läge att komma in och störa. En skugga kan räcka för att sabotera ett drag med mascaraborsten, en hastig rörelse i ögonvrån kan rubba stiftets färd längs läppkanten. Istället står han vid fönstren och ser ut på den täta helgtrafiken på Västerleden.
Han funderar över varför Pär egentligen bjöd honom på festen. De senaste åren har de inte hörts särskilt ofta, senaste gången var ett kort eftersnack i salongen på Galeasen när han var där med sin mamma på en ganska hafsig Kristian Hallberg-produktion. Kanske handlar det bara om geografi, festen hålls ute på Tjörn dit Pär har gamla band. Hade festen varit i säg Stockholms skärgård hade han nog aldrig varit aktuell.
Han var inställd på att inte gå, men när han råkade visa inbjudan för Elinor och hon genast satte sig att googla det ganska luxuösa pensionatet i Skärhamns utkant och gillade det hon såg var saken klar, de skulle gå och därmed basta. Ändå drog han ut på saken tills han lyckades glömma det och först flera dagar efter att OSA-datumet hade passerat tryckte han iväg en glättig bekräftelse.
Senare samma kväll ringde Pär upp och Niklas hörde genast att något var fel. Inbjudan var menad för en person, sa Pär, kanske var det otydligt. Men saken var den att eftersom det skulle bjudas på både mat och dryck och övernattning och hyran för pensionatet var rätt så saftig hade han redan fått neka andras partners.
Niklas bad tusen gånger om ursäkt, och tackade samtidigt slumpen för att Elinor stuckit ner på ett spontanpass på Nordic Wellness så att han kunde prata ostört och erkänna att misstaget var hans. Sa att det bara var att stryka anmälan som ju dessutom kom in för sent, förlåt för det med förresten. Men Pär ville visa sig storsint, om det skedde spontant i stunden eller om han bestämt sig redan innan han ringde upp var oklart, men de var trots allt välkomna båda två. Fan vad kul vi ska ha det och så vidare, och så la de på.

Nu stormar Elinor in i sovrummet samtidigt som hon kränger av sig den rosa organzaklänningen som hon påstår att hon ser för fet ut i och drar på sig ett par tajts och en glittrig paljettopp medan han diskret kollar mobilen och ser att klockan blivit tio över tre.
”Eller kommer jag se för prålig ut i den här? Alla andra kommer säkert vara klädda i svart.”
”Nja, svart var mer kulturfärgen förr i tiden, nu är det starka signalfärger som gäller”, säger han, halvt på skämt, men hon lyssnar inte, slänger av sig paljettoppen och tar på sig ett mörkgrått linne och så på med en svart, kort jeansjacka.
”Så ja”, säger hon nöjt till sin spegelbild. ”Lite Mia Skäringer, sådär. No more fucks to give.” Och så är de äntligen redo att åka.
Det är Elinor som kör, som vanligt. Hon tycker att Niklas är en för osäker bilförare, omständlig och slö i reaktionerna. Elinor å sin sida kör alltid mycket fort, som en biltjuv. Under tiden de varit tillsammans har hon fått tre fortkörningsböter. Även nu är det gasen i botten som gäller. På knappt en kvart har de lämnat stan bakom sig och rusar fram längs med Kungälvsleden medan han känner det starkare och starkare. Trycket mot blåsan som började redan uppe i lägenheten.
Han ångrar att han inte passade på att sätta sig och kissa medan hon bytte om, men nu är det för sent, nu försöker han fokusera på att svara på Elinors frågor så gott han kan. Än en gång ber hon honom att gå igenom deltagarna på festen och hans relation till dem.

”Han som ska vara toastmaster, gick han också på Scenskolan?”
”Musse? Nej, nej. Han sökte flera gånger men kom aldrig in, så han fick gå på en privat teaterskola istället.”
”Varför kom han inte in, var han för dålig eller?” ”Dålig och dålig, det är inte alltid det som avgör. Musse
är från Fisksätra och var lite annorlunda än vanliga skådisar på den tiden. När han sökte var det precis innan allt ändrades inom teatervärlden och det snarare blev en fördel att vara invandrare. Men då låg hans stil honom i fatet. Som att han valde att köra en monolog ur Scarface, det gick ju inte hem hos lärarna direkt.”
”Vadå, Al Pacino? Han är ju en jätteduktig skådespelare.” ”Det kan man tycka. Hur som helst, idag går det skitbra
för Musse, även om han haft det tufft i perioder.” ”Vadå då?”
”Spelmissbruk, om jag förstått saken rätt.”
”Oj, vad intressant! Vi hade en kurs om det på jobbet. Visste du att spelandet på internetcasinon ökar som mest i gruppen tjejer mellan arton och trettio?”
”Nej… Du, hade vi kunnat stanna så att jag kan kissa?
Det ligger en mack här framme.”
Elinor tystnar. Ger ännu lite mer gas. De kör i hundratrettio.
Han kan riktigt känna hur urinen ligger och trycker precis vid mynningen, nära att spruta ut som en isländsk gejser. När han ser skylten för macken svepa förbi blir det för mycket. Den misslyckade provfilmningen, den glömda ostbrickan, det stundande kalaset, det är som staplar. Bit för bit som läggs till, han klarar inte en till.
”Tycker du att det är bättre om jag pissar på mig?”, fräser han med en hätskhet som förvånar dem båda. I sista stund vrider hon på ratten, driver bilen över den heldragna linjen och in i kurvan som leder till ett område med en några snabbmatsinrättningar, en lastbilsparkering och en bensinstation.
Befrielsen när den ljusgula vätskan får flöda över urinoarens stålnät, över mintgröna doftblock och vitflammiga snusprillor är det skönaste han känt på länge. En kort stund tillåter han sig att bara stå helt stilla och njuta av ögonblicket medan det automatiska spolsystemet drar igång. Vi är ändå redan sena, tänker han och plockar omsorgsfullt in sin penis i de turkosa Björn Borg-kalsongerna.
På väg från toaletten passerar han butiksområdet och funderar på om han ska köpa något till Elinor. Kanske en glass med vit choklad, hon älskar vit choklad. Men han låter bli, tänker att hon säkert bara skulle bli ännu mer irriterad över att behöva äta glassen samtidigt som hon kör. Det hade dessutom kunnat vara rent trafikfarligt i hög hastighet.
Han småler ändå när han går mot bilen som står parkerad bortanför pumparna, tänker att han ska säga något fint till henne. Om hur vacker hon är idag och hur kul de ska ha ikväll, något som ska kännas spontant i stunden.
Men han hinner aldrig. I samma ögonblick som han kränger sig ner i passagerarsätet drar hon till honom med full kraft.
Först förstår han inte med vad, bara att det är något hårt. Smällen får det att blixtra till och bli suddigt.

Smärtan kommer en kort stund senare men blir snabbt alltmer intensiv.
Utan att säga något sätter Elinor tillbaka termosmuggen av metall i kopphållaren, startar motorn och backar ut från macken.
Snart är de ute på E6:an igen.
När de passerar Kode börjar Niklas gråta. Inte bölande och högljutt utan lika stilla som han brukar.
När Elinor märker det plockar hon upp sin Samsung och bläddrar ett tag bland låtarna innan hon hittar något hon gillar, Next to me med Otto Knows.
Skönsång, hetsiga stråkar och ett pumpande EDM-beat. ”Now it’s getting rather cold / And I just want you to know / That if my dreams will ever be / Will you come
dancing next to me.”
Hon sjunger med i låten och han fortsätter gråta.

När de kliver in i pensionatets festsal är Pär mitt uppe i välkomsttalet. Släkt, barndomsvänner och kompisar från branschen. Allas blickar vänds mot de sena gästerna och framför allt stirrar alla på den stora röda svullnaden på Niklas vänstra kind.
Pär tystnar. Någon viskar, någon annan fnissar.
Den som bryter dödläget är Pärs tjugotvååriga flickvän Liza, som kommer fram och tar Niklas i armen. ”Vad har hänt? Är du okej?”
Han drar historien som han konstruerade för sig själv medan de rusade fram högt uppe på Tjörnbron och ner för öns böljande veteåkrar och vattendränkta strandängar. Om hur han gick på toa på en bensinstation och precis när han var färdig och skulle gå ut till bilen igen smällde en utländsk lastbilschaufför upp toadörren rakt i ansiktet
på honom.
”Nämen oj, vad sa han då?”, undrar någon.
”Alltså, han kunde knappt engelska så det var svårt att göra sig förstådd. Han ryckte mest på axlarna och spelade oskyldig”, säger Niklas och gör en lätt överdriven imitation av den imaginära mannen vilket lockar fram fnissande fnysningar i samförstånd.
”Vilket svin!”, säger någon och Niklas håller med och känner Elinors spända närvaro bredvid sig.
Den här gången sa hon inget, men han vet att hon tycker att han får märken onaturligt lätt, att blåmärkena uppträder lika snabbt som hans kränkthet, nästan för ingenting. Som den gången de flyttade in i lägenheten, han var helt blåslagen om armarna i flera veckor efteråt efter att ha burit soffan och sängen. Det där kan inte vara friskt, sa hon, du borde kolla upp det.
Sedan hämtar någon en påse is från köket och Liza verkar tycka så synd om Niklas att hon spontant stuvar om i bordsplaceringen så att han får sitta bredvid henne och Pär och så öppnas det en flaska bubbel bara för honom och han börjar dricka.

Folk börjar slå sig ner för middagen. Han sneglar över axeln och ser att Elinor hamnat vid ett mycket sämre bord bakom en pelare och överväger om han ska gå dit, men Liza fyller på hans glas och frågar än en gång om det är något mer hon kan göra för honom, så han låter bli.
Personalen på pensionatet bär in stora fat med mat. Det är det typiska bufféutbudet som serveras, fläskfilé tonnato, provencalsk potatissallad och grillade grönsaker som badar i olja och vitlök.
Han äter inte särskilt mycket, har ingen aptit, men dricker desto mer. Kommer plötsligt att tänka på sitt tal. Talet till Pär som han filat på i flera veckor, skrivit och skrivit om tills det blev tre sidor långt, en lämplig present utöver den där gigantiska Peugeot-pepparkvarnen som Elinor övertalade honom att köpa på Bagaren och Kocken.
Han lutar sig över bordet och påkallar Musses uppmärksamhet. Han har aldrig gillat Musse, även om han har svårt att förklara varför, de klaffar inte helt enkelt, som två ingredienser som får en sås att skära sig.
Musse flinar åt honom med munnen full av fläskfilé. ”Skaru inte lägga lite mer is på den där tiran, mannen?”
Niklas låtsas inte om piken, säger bara att han har ett tal som han gärna håller och undrar om det fortfarande finns plats i listan.
”Visst, inga problem. Jag sätter dig sist.” ”Sist?”
”Ja, efter Pärras farsa. Blir grymt att toppa med dig, lite tempohöjning innan dansgolvet tar vid.”
Han bälgar bubbel, har snart tömt sin flaska och går loss på det andra som bjuds. Vitt, rött, rosé. Vinet lägger ett lock på den rampfeber som alltid funnits där ända sedan spexen och upptågen på klassens roliga timme, hela vägen till Scenskolan.
En rampfeber som kan vara en tillgång, en nerv som det går att göra något av, försöker han intala sig, en anspänning som kan få materialet att lyfta. Han dricker djupa klunkar och ser den ena personen efter den andra resa sig till klingandet av sked mot glas.
Till slut har de nått fram till desserten som består av brownietårta med bärcoulis och punschgrädde. Pärs pappa har precis bjudit på en hjärtevärmande berättelse från sonens barndom och dragit ett par fina paralleller till nutiden som fick en del ögonvrår att fuktas.
Musse nickar småleende mot Niklas och i samma stund som han reser sig och börjar fumla med sina kvadrupelvikta papper känner han hur paniken börjar sprida sig i hans nervsystem som gift i en vattencistern.
Han stirrar på de inledande meningarna men begriper dem inte. Hur resonerade han när han formulerade dem, hur tänkte han när han plitade ner dem? Vilken tonträff var han ute efter, vilken stämning ville han åt? Han har inte den blekaste aning.
Ändå läser han orden lika lydigt som vid en kollationering och med den berusades dödsförakt. Men i takt med att han märker att de saknar resonans både hos honom själv och kalasgästerna börjar han långsamt tappa det.
Den svullna kinden stramar allt mer, har liksom på samma gång vuxit och krympt samman, och den varma smärtan gör honom intensivt självmedveten.
Gästerna stirrar besvärat på sina efterrättsrester, ut genom fönstren på den sjunkande solen, i smyg på sina mobiler i knäet, på allt utom den plågade framme vid honnörsbordet. Bara Pär och Musse ser på honom. Pär uppmuntrande, med värdens underförstådda förväntan på en kväll utan fadäser. Musse med sitt vanliga överlägsna flin sprunget ur ett sedan länge brutet underläge.
Orden kommer allt långsammare ur Niklas mun, blir svårare och svårare att trycka ut genom läpparna. Klumpiga, som förstoppad avföring formad av tarmens veck.
Han är helt nära att bryta och det är tydligt för alla, hela festlokalen är drabbad av en kollektiv skräck för vad som ska hända härnäst.
I samma ögonblick som han ska avbryta och sätta sig ner kommer han att tänka på ett minne från Scenskolan. En hyfsat kul och lagom tokig incident som åtminstone delvis involverar Pär och han börjar berätta den istället.
Han känner genast hur det lättar, hur han får igång drivet. Fler och fler tittar på honom istället för att sitta och hålla andan med ögonen i bordsduken och han lämnar sitt manus därhän och drar hela historien till sin broderade spets.
Det är inget speciellt med historien, men den har åtminstone en tydlig början, mitt och framför allt ett slut som innehåller en poäng som man kan skratta åt och sedan applådera. En applåd som blir vildare och mer intensiv än vad talet förtjänar och mest avslöjar åhörarnas lättnad.

På darriga ben sjunker han ner på sin stol och ägnar sig åt att skyffla in resten av sin brownietårta. Han får Lizas bit också, hon tål inte gluten och den jädra Pär glömde att meddela köket. Det borde han väl ha koll på efter snart ett halvår, viskar hon skämtsamt och lite konspiratoriskt åt honom.
För en stund möts deras blickar, hennes stora, dramatiskt svartmålade ögon och hans små, vattniga och tättsittande medan hon vilar sina manikyrerade naglar på hans ljusblå skjortärm. Sedan drar musiken igång och man börjar flytta undan bord och stolar för att göra plats för dansgolvet.
Han går fram till Elinor som står för sig själv vid en pelare med ett glas mineralvatten. Hon ser faktiskt så malplacerad ut som hon förutspått och just då kan han inte låta bli att njuta lite av hennes självmedvetet osäkra sätt att korsa benen och låta ena handen vila på höften. Men han frågar ändå om hon vill gå till rummet snart.
”Va? Nej, vi kan ju inte komma sist och gå först, vad tror du egentligen?”
”Vill du att jag ska kolla om det går att ordna något roligare alkoholfritt åt dig? Serveringspersonalen skulle visst blanda drinkar nu, så de kanske kan hitta på något gott med läsk eller så?”
”Nej tack, inte mer socker för min del.”
Han ger upp och går till toaletterna som ligger på nedre botten. En stund efter att han kissat sitter han på toastolen med pannan lutad mot handfatskanten och bara andas medan det brusar i rören.
Sedan tvättar han händerna omsorgsfullt. Löddrar in dem, gnuggar, sköljer och torkar.
När han är på väg tillbaka till trapporna kommer Pär, Musse och några andra killar gående med handdukar över axlarna.

”Nicke! Häng med och bada!”, säger Pär och lägger armen om honom.
”Tja, kanske det. Jag ska bara kolla med Elinor om—” ”Skit i henne för fan”, säger Musse och skojknuffar honom mot utgången, ”du behöver väl inte hennes godkännande för allt?”
”Näe”, flinar han och de vandrar ut i den ljumma sensommarkvällen, ner för de grå klipporna och bort mot den tångdoftande viken samtidigt som han bannar sig för att han glömt sin mobil uppe i kavajfickan.
Det är härligt svalkande i det salta, svarta vattnet. Solen har nästan gått ner när de sitter på en kobbe efter badet och delar på en flaska Jameson som Musse påstår sig ha ”rackat” från pensionatets bardisk.
Niklas tar en djup klunk av den irländska whiskyn och känner att han nog inte kan dricka mycket mer utan att kasta upp. Pär lutar sig mot honom och kramar om honom, naken och våt.
”Så jävla vackert tal du höll, vännen. Och så himla fint att ni kom, trots allt.”
Trots allt, tänker Niklas, dricker en klunk till och stirrar mot horisonten.
Ingen säger något om hans svullna kind. Det är som om de redan vant sig vid den, som ett lyte som alltid funnits där. Och ingen orkar rota i historien om lastbilschaffisen på bensinstationens toalett, i hur tunn den var och hur överdrivet han spelade upp den.
Musse pressar lite vatten ur sin hästsvans och stöter till Pär i sidan.

”Fa-an vad het hon är. Du har verkligen lyckats den här gången, mannen!”
De andra instämmer medan flaskan passas vidare. ”Du träffade henne när du jobbade på Brunnsgatan, va?” ”Mm… Och ni ska bara veta vilka avsugningar hon ger.
Hon gör något med tungan som jag inte riktigt fattar men som hon borde lära ut till all världens kvinnor”, säger Pär. ”Lizas kuksugarskola!”, garvar en lite tjock och rödflammig kille längre upp på kobben, men de andra skrattar inte lika mycket och Niklas är helt tyst. Sedan går de
tillbaka till pensionatet.
När han kommer upp i festsalen är dansen i full gång men Elinor är inte där. Han plockar upp sin mobil ur kavajen och ser att där är tre missade samtal och fyra meddelanden.
Han orkar inte läsa dem, orkar inte tänka på vad som kommer hända sen. Kanske på rummet, kanske när de kommit hem, kanske först efter några dagar, men att något kommer hända det vet han.
Istället går han ut på den tomma terrassen och ställer sig vid räcket. Blickar ut över det karga landskapet och tänker på den första gången, och den allra värsta.
Första slaget kom efter att de varit tillsammans i några månader och han avslöjade att han låtit göra en vasektomi kort innan de träffades. En vasektomi hon sedan dess för- sökt få honom att upphäva och som i hennes huvud är orsak till en rad biverkningar, bland annat hans ständiga toalettbesök, trots att han gång på gång försökt förklara att han haft överaktiv blåsa sedan han var liten.

Den gången var det inget speciellt, en enkel örfil bara. En örfil som kvinnor gett män på film tusentals gånger tills det blivit en självklar del av vår kultur och inget som någon höjer på ögonbrynen åt så länge förhållandet inte är det omvända. Och han resonerade likadant. Det var inte så farligt, det var en engångsföreteelse och dessutom fick man förstå hennes perspektiv också, hon som så gärna vill skaffa barn.
Den värsta gången orsakades av en till synes oskyldig kommentar om en sångerskas röst som han hörde på radion, Veronica Maggio var det visst.
Han sa att han tyckte att Maggios röst lät ”sensuell på ett sofistikerat vis”, vilket i Elinors öron lät som om han skulle vara otrogen mot henne så fort tillfälle erbjöds.
När han försökte säga emot började hon slänga saker omkring sig. Först frukt, sedan porslin. I golvet, sedan mot väggarna och till sist mot honom.
Det var som om hon triggades, blev argare och argare, när han inte reagerade. Men när en tallrik studsade mot hans panna och gick i kras mot köksbänken insåg han att han var tvungen att hålla fast henne, annars skulle det bara bli värre.
Så för första och enda gången brukade han milt våld mot henne, han som lovat sig själv att aldrig, aldrig höja sin hand mot en som var svagare än han.
Han tryckte henne mot kylskåpet och tog tag i hennes handleder och hon skrek och stretade emot. Skrek de allra vidrigaste, elakaste saker som han försökte att inte lyssna på samtidigt som han bad henne att snälla, snälla lugna ner sig. Han vet inte hur länge det pågick. Till slut ringde det på dörren.
Det var polisen, ditkallade av oroliga grannar som anmält att någon verkade slå sin partner. Patrullen bestod av en manlig och en kvinnlig konstapel. Rejäla och lite kantiga båda två, och de behandlade honom som den misstänkte i samma stund som de myndigt klev in över tröskeln, slängde en blick på förödelsen och särade på dem.
Den kvinnliga polisen förhörde Elinor i sovrummet medan den manlige tog ett snack med honom i köket. När han försökte förklara situationen stack polismannen ett finger i bröstet på honom och sa: ”Du, här är det jag som frågar och du som svarar. Passar det inte kan vi ta resten nere på station.”
Till slut åkte de därifrån, efter att ha konstaterat att brott inte kunde styrkas, men för säkerhets skull ändå gett Elinor ett kort med telefonnumret till en kvinnojour. Ett kort hon i efterhand kunde ha rätt så roligt åt, som rekvisita i en lustig anekdot som hon tvingade honom att skratta med i. Det fanns andra gånger då han fått mer ont, fått tydligare skador och varit mer rädd. Men det var ändå något med själva situationen som smärtade så. Att vara fullständigt utlämnad och ensam. Så tydligt fast och samtidigt så
osynlig att han knappt fanns.
Han böjer sig över terrassräcket och ser på de vassa klipporna långt där nere.
Föreställer sig det korta, långa fallet dit ner. Friheten i att för en kort stund sväva i luften. Det enkla i att luta sig lite längre fram. Bara lite.

Få fötterna att lämna terrassgolvet och låta gravitationen göra resten.
Han sluter ögonen och börjar luta, med räcket pressat mot magen.
Känner hur nära han är.
Plötsligt hör han hur någon tassar ut på de knarrande brädorna. Någon som låter sin hand leta sig fram till hans rygg, runt hans sida och fram mot hans bröst.
Det är en kvinnas hand och för bråkdelen av en sekund föreställer han sig att det är Liza, som han motvilligt men starkt har attraherats av ända sedan han såg henne för första gången för några timmar sedan.
Så öppnar Elinor munnen och säger något och han vänder sig om.
Han börjar be om ursäkt, säger att han var och badade med Pär och några till och glömde sin mobil i kavajen och han förstår om hon blev orolig, men hon lägger ett finger på hans läppar och smeker bort en blöt hårtest från hans panna. ”Det är klart du skulle bada, vad härligt för dig. Jag var bara ute på parkeringen ett tag och ringde avdelningen.
En av våra tjejer har gjort ett suicidförsök så det var full kalabalik.”
”Oj, behöver du åka dit eller?”
”Nej, nej, de reder det. Vi har handlingsplaner för sånt. Dessutom var det inget allvarligt, hon ville inte ens lyckas utan det var mest ett rop på uppmärksamhet.”
”Jaha.”
”Du, nu vill jag faktiskt dansa. Jag har hört att de spelar en del grymma låtar där inne.”

”Okej då”, säger han och låter henne leda in honom i salen där ett tjugotal personer rör sig rytmiskt till en låt av Alesso.
Elinor släpper hans hand och ger sig in i klungan. Hennes intensiva dans väcker snabbt Musses uppmärksamhet, de ler stort mot varandra och börjar dansa tillsammans samtidigt som de skrikpratar över den lite för höga volymen.
Niklas tittar på dem en stund, sedan vänder han sig mot ett bord och nappar åt sig en flasköl. Han dricker några klunkar och ställer sig sedan och stampar i takt till musiken i utkanten av gruppen.
Elinor dansar med rumpan vänd mot den flinande Musse som gör rullande salsarörelser med sina rörliga höfter. Hans svarta hästsvans svänger fram och tillbaka, fram och tillbaka.
I taket har någon hängt upp en discokula i fläkten. Den snurrar långsamt runt, runt med sitt glittrande ljus.
Alesso går över i Avicii och alla blir helt vilda i en kollektiv hyllning av den unga stjärnan som brann så intensivt och föll för snabbt från himlen.
Elinor rusar fram till Niklas, drar honom till sig och kysser honom djupt. Hennes utandning är het och stickig, som uppvärmd kolsyra.
Hon drar honom med sig, får igång honom, uppmuntrar. Snart dansar de med varandra som förr, när de just träffats. Med blickarna fästa i varandra och som om ingen annan i hela världen ser. Niklas kan inte låta bli att spricka upp i ett stort leende och det tindrar till i Elinors ögon.

I det lugnare partiet strax innan refrängen viskar hon i hans öra.
”Vill du veta en sak?” ”Ja.”
”Jag har stringtrosor på mig ikväll, bara för dig.” ”Jaha…”
”Mm, och de skaver så himla skönt. Har varit så fucking upphetsad hela kvällen. När vi kommer till rummet vill jag att du knullar mig som bara du kan, okej?”
Han ser på reflektionerna som bildas av discokulan där uppe.
Ser ljusmönstret sträckas ut och dras samman medan det klättrar över väggar och innertak.
Som ett levande kalejdoskop som lägger sig över res- terna av firandet, över öppnade presenter, urdruckna glas och blommor som redan börjat vissna.
Sedan ser han på Elinor och ler.
”Okej”, säger han och så exploderar refrängen och alla börjar hoppa upp och ner på stället.
Hon hoppar, han hoppar och just då är han lycklig, så lycklig medan natten faller över pensionatet och klipporna och strandängarna och tångruskorna och över det stora mörka havet.

• #53/2023
• Följetong

Henrik Bromanders Medborgarna – del 3