Henrik Bromanders Medborgarna är en novellsamling om människor här och nu, där han fortsätter att utforska livet på samhällets sällan belysta skuggsida. Foto: Johan Nilsson/TT

Henrik Bromanders Medborgarna – del 4

En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 4.

Lämnad vid första slaget

Niklas stormar in i rummet med andan i halsen och gestikulerar vilt åt den kraftige mannen i väst och solglasögon. ”Det var Tarkan och hans gäng. De måste ha följt efter oss hela vägen över Älvsborgsbron, ända till gömstället.
Där hotade de mig och Jonny och tvingade oss att ge dem allt. Fattar du? Allt knark är borta!”
Han lyckas få fram hela repliken med exakt rätt flåsande hetsighet som kommer av de tjugofem armhävningarna han gjorde ute i korridoren.
Mannen i väst drar av sig solglasögonen i en irriterad rörelse.
”Schh, inte så högt”, väser mannen och pekar upp mot taket där det inte sitter några dolda mikrofoner men väl ett par kraftiga studiolampor.
För en sekund kommer Niklas av sig, sedan tar han upp tråden samtidigt som han slänger en snabb blick bort mot stolarna för att se om de är med där borta.
”Precisprecisprecis, man vet aldrig vem som lyssnar”, flåsar han i staccato. ”Men vad fan gör vi med Tarkan? Ska vi wastea honom?”
”Tack, där bryter vi!”, hörs det bortifrån stolarna.

”Va, är vi redan klara? Scenen är ju inte slut”, säger Niklas.
Han har så mycket mer i sitt register. Temposänkningen, käktuggandet, blicken. Framför allt blicken, som han övat på så framför spegeln.
”Du kan prata med Lottie utanför. Vem är nästa på listan?”, säger den kepsklädde och lite lönnfete regissören till det som i annonsen beskrevs som ”en göteborgsk snutfilm fast med annorlunda twist”. Rollen han provspelar för är varken särskilt stor eller lukrativ och beskrivs kortfattat i manuset som Ronnie, tjackpåverkad springpojke åt mc-gänget Crazy Devilz. I scen åtta skjuts Ronnie ihjäl av gangsterkungen Tarkan och hans anhang.
”Vi hör av oss”, säger den stressade kvinnan som går under namnet Lottie och har ett par glasögon uppskjutna i pannan och ett annat par i ett snöre runt halsen som hänger där och dinglar bland de många plastkorten. När Niklas ber henne dubbelkolla så att de sparat hans kontaktuppgifter blir hon märkbart irriterad.
Han lämnar produktionsbolagets lokaler i Lyckholms fabriker med en känsla mitt emellan besvikelse och förnedring. Tar åttans spårvagn mot Frölunda torg och upptäcker att han missat tre samtal från Elinor.
Ringer upp utan framgång. Skickar ett meddelande istället där han förklarar att han tvingades ha mobilen avstängd under auditionen och att han nog tyvärr inte gått vidare i processen men att de väl ändå kan ha lite mysigt ikväll som de tänkt.
En kort stund överväger han även att meddela sin mamma men låter bli, skickar bara ett korthugget gick skit till sin storebror som är vid Stadsteatern. Han känner den inbitna masochistens njutning när brodern genast svarar med en poop-emoji och inget mer än så. Inga frågor, ingen uppmuntran, bara spegling.

På Hemköp är det trött och trångt trots att han är tidig. Orimligt lång kö till fiskdisken. Baguetterna är redan slut så han får ta några med vitlökssmak från frysavdelningen. Blir stolt över sig själv när han spontant erinrar sig att det saknas mjölk hemma. När han ändå är vid mejerihyllan plockar han på sig två Bärry körsbär till lördagsfrukosten, det kommer Elinor gilla och det kan hon behöva med tanke på morgondagen. I den sega kassakön kollar han mobilen än en gång. Hon har inte svarat.
Han går den korta biten bort till deras lägenhet. Nionde våningen med utsikt mot Västerleden och Grimmered. Stambyte till våren, då höjs hyran med en tredjedel. Hur länge de då kommer klara sig på hennes lön, hur länge han då kan fortsätta harva med de här drömmarna som blir allt otydligare för varje år som passerar sedan han tog examen från Scenskolan, det är högst oklart.
Efter att han lagt baguetterna i ugnen och hällt upp räkorna på det där gräsliga Lasse Åberg-fatet som Elinor fått av sin familj och därför envisas med att använda häller han upp ett glas ur Drostdy-Hof-boxen och kollar mobilen. Ett meddelande från mamma som givetvis redan hört de dåliga nyheterna från Acke. Verkligen trist, Nicke. Bättre lycka nästa gång! Ikväll ska pappa och jag gå på Katt på hett plåttak, Marie ska tydligen vara helt underbar i den, följt av tre tummar upp. Han skickar tre hjärtan tillbaka, sedan går han in på Facebook och kollar om det skrivits något nytt i gruppen för Pärs event, Pärra40: Let’s party like there’s no tomorrow!!!
Pär har precis lagt upp några foton från festlokalen, han är redan där och ställer i ordning. Högtalarsystem, staplade stolar, uppblåsta ballonger och sol som skiner in genom stora fönster. Allt redo för den stora morgondagen, har Pär skrivit och hittills fått ett gäng gillanden men bara en kommentar, från Musse så klart. Har redan börjat förfesten på Melikas balkong, mezcal sours och Lucque-oliver. Fint ska det va!
Han ger två tvångsmässiga tummar åt Pär och Musse, sedan plockar han ut baguetterna ur ugnen och virar in dem i en kökshandduk precis som han blivit lärd. En ren sådan, inte en använd, det har han också fått lära sig.
Så dras ytterdörren igen med en smäll, Elinor kliver in i köket och slänger handväskan på en stol. Tonade glasögon, lilafärgat hår, linne, spräckliga yogabyxor. ”Helvete vilken skitdag”, säger hon och tar ut vitvinsboxen ur kylen och häller upp ett stort glas.
”Kollegorna eller tjejerna som ställde till det den här gången?”, säger han och försöker låta medlidsam samtidigt som han stryker bak sitt vågiga hår och känner på kladdet att han nog råkat ta i lite för mycket produkter idag igen. ”Du, om de där tjejerna var hälften så pantade som vissa av mina anställda skulle de inte behöva sitta där”, säger
hon och börjar ställa fram tallrikar och tända ljus.
Tusan, det glömde jag, tänker han. Hinner åtminstone ställa fram det stora fatet med räkor och de perfekta baguetterna, frasiga utanpå och alldeles varma inuti.
”Var är osten?”
Elinors fråga delar kvällen i ett före och ett efter. Den inplastade brickan med Falbygdens utvalda Castello-ostar som han själv tycker är ganska intetsägande men som hon älskar, vart tog den vägen? Han blir plötsligt osäker på om han alls plockade ner den i korgen. Kanske glömde han den på bandet när han packade, som han kan göra ibland. ”Hur tänkte du nu, ska vi äta räkor utan ost kanske?”
”Nej, vi har ju baguetterna och smör och…” Elinor svarar inte.
”Jag kan gå och handla igen”, försöker han.
Demonstrativt plockar Elinor ut en halv tub räkost ur kylen.
”Ska vi äta det här tycker du? Räkor med räkost, det blir väl gott, va?”, säger hon och trycker ut en lång, slingrande sträng bredvid baguetterna.
Han svarar inte. ”Men säg nåt då!”
Men han har slutit sig. Han har inte blivit en räka utan en mussla, en stängd och otillgänglig sten och det spelar ingen roll hur högt Elinor skriker.
De äter under tystnad, och få saker är så plågsamt utdraget att äta under tystnad som räkor som ska skalas, sugas på och bli tuggade. Det hela tar en dryg halvtimme, och då hetsar de ändå i sig de sexhundra grammen från Feskarbröderna.
Efteråt dricker de mer vin i soffan och delar på en påse linschips framför några avsnitt av Gåsmamman. I en scen på en polisstation skymtar en tjej förbi. Hon har inga repliker men han känner igen henne direkt och kan inte hjälpa det, vill så gärna bryta tystnaden.
”Hon gick jag på skolan med!” ”Vem, blondinen?”
”Ja, jag visste inte att hon fortsatt som skådis. Eller, här är hon ju mer statist i och för sig.”
En stund sitter de fortsatt tysta, sedan kan Elinor inte hålla sig längre.
”Knullade ni?”
”Nej… Jag var ihop med Beatrice då.”
”Just det, rödhåriga Beatrice. Du vet väl förresten att alla gingers är onda?”
”Säger vem?”
”Säger Cartman i South Park, och då måste det vara sant. Eller hur?”
”Mm.”
”Men blev du sur nu? Kom igen, du måste ha lite humor!”
”Jag tycker inte South Park är så roligt.”
”Nej hallå eller jag vet det. Jag kan väl inte hjälpa att du har värsta gubbiga stenåldershumorn. Som de där astråkiga britterna, vad heter dom…”
”Monty Python.”
”Precis! Så jääääääävla tråkiga.” ”Smaken är som baken, naken.”
”Ha! Det börjar änna bli lite göteborgare av dig”, säger hon och stöter till honom med armbågen.

”Mm”, säger han och så fortsätter de titta på Gåsmamman under en tystnad endast punkterad av linschipsens krasande mot deras tänder.
När de tvättar sig pratar de om morgondagen. Elinor ger än en gång uttryck för sin oro över att hon inte kommer känna någon på festen, att hon inte ska ha något gemensamt med dem, ”det kommer ju bara vara en massa kulturnissar där”.
Han förklarar att där förvisso kommer vara mycket skådisfolk men att det är ganska få som likt Pär kan försörja sig på det, de flesta får extraknäcka med saker som i bästa fall har vaga kopplingar till ens gebit, som att läsa in talböcker eller dubba barnprogram, men en hel del brödjobbar med helt andra saker.
”Vissa kanske till och med arbetar med HVB, då skulle ni ju ha något att prata om.”
”Jaha, som om det enda jag kan prata om är HVB, tack för den!”
”Det var inte så jag menade”, säger han och klämmer ut lite tandkräm på borsthuvudet.
”På tal om det, börjar det inte bli dags att du skaffar dig nåt vik eller så?”
Han sätter på eltandborsten och behöver därmed inte svara på två minuter. Han hoppas att hon ska ge upp och gå ut från toaletten men hon står kvar och väntar med korslagda armar medan han borstar och spottar och sköljer munnen.
”Jag är så jävla trött”, säger hon sedan. ”På att dra hela lasset, det ekonomiska och det sociala, det praktiska, hela markservicen. Att ständigt vara den som ser till så att allt fixas och ingenting glöms… Som det där.”
Hon pekar på toarullens pappkärna som ser så naken ut där den hänger på sin hållare av rostfritt stål.
”Den har varit där sen i morse och det har inte fallit dig in att byta ut den, så nu måste jag göra det istället. Så jävla mebis!”, säger hon och medan hon plockar fram en ny toarulle ur badrumsskåpet citerar hon från Instagram-kontot med samma namn, kontot hon älskar där anonyma kvinnor hänger ut sina mansbebisar till manliga partners och deras oförmåga att ta hand om hem och hushåll.
Ibland kommer han på sig själv med att undra om hon skickat in några historier om honom. Som den gången då han än en gång råkat låsa sig ute från lägenheten och hon fick åka hem från jobbet för att släppa in honom. Eller när hon var bortrest och han påbörjade en tvätt i deras maskin och sedan glömde den blöta tvätten i flera dagar. Ja, det har hon säkert skrivit om, och han kan inte låta bli att känna sig både skändad och smickrad över att åtminstone indirekt agera för en publik på tiotusentals, det är han inte bortskämd med.
Sedan ligger de bredvid varandra i sängen. Elinor med sina stora hörlurar på sig. Hon lyssnar på Harry Potter på Storytel, han har glömt vilken bok i ordningen hon är på och vilken gång det är hon lyssnar om dem.
Själv läser han Liv Strömquists senaste seriealbum. Han tycker mycket om det, han uppskattar Livs skärskådande blick och hennes trots allt rätt varma humor. Några gånger har han försökt få Elinor att läsa hennes serier, men hon rynkade på näsan efter några sidor i Prins Charles känsla, ”för fult tecknat och för svårläst text”, var hennes dom. Nu sneglar han på henne och tvivlar på att hon hade läst berättelserna ens om de varit tecknade i superhjältestil och satt med datortypsnitt.
Så märker han att hon andas med tunga, regelbundna andetag. Hon har somnat med sagan om pojken med de magiska krafterna i öronen. Han överväger om han ska försöka ta av henne lurarna, men minns den gången han råkade väcka henne när han trasslade in sladden i hennes hår och hon klöste honom över kinden i ren reflex.
Så han låter bli. Istället går han och kissar, sedan lägger han sig vid hennes sida och försöker somna.


Det är lördag eftermiddag och de är redan sena. Pärs fest börjar klockan fyra och eftersom den äger rum ute i Skärhamn måste de åka i god tid. Men Elinor står fortfarande på toaletten i pyjamas och sminkar sig under svordomar. Niklas är kissnödig men håller sig, vet att det inte är läge att komma in och störa. En skugga kan räcka för att sabotera ett drag med mascaraborsten, en hastig rörelse i ögonvrån kan rubba stiftets färd längs läppkanten. Istället står han vid fönstren och ser ut på den täta helgtrafiken på Västerleden.
Han funderar över varför Pär egentligen bjöd honom på festen. De senaste åren har de inte hörts särskilt ofta, senaste gången var ett kort eftersnack i salongen på Galeasen när han var där med sin mamma på en ganska hafsig Kristian Hallberg-produktion. Kanske handlar det bara om geografi, festen hålls ute på Tjörn dit Pär har gamla band. Hade festen varit i säg Stockholms skärgård hade han nog aldrig varit aktuell.
Han var inställd på att inte gå, men när han råkade visa inbjudan för Elinor och hon genast satte sig att googla det ganska luxuösa pensionatet i Skärhamns utkant och gillade det hon såg var saken klar, de skulle gå och därmed basta. Ändå drog han ut på saken tills han lyckades glömma det och först flera dagar efter att OSA-datumet hade passerat tryckte han iväg en glättig bekräftelse.
Senare samma kväll ringde Pär upp och Niklas hörde genast att något var fel. Inbjudan var menad för en person, sa Pär, kanske var det otydligt. Men saken var den att eftersom det skulle bjudas på både mat och dryck och övernattning och hyran för pensionatet var rätt så saftig hade han redan fått neka andras partners.
Niklas bad tusen gånger om ursäkt, och tackade samtidigt slumpen för att Elinor stuckit ner på ett spontanpass på Nordic Wellness så att han kunde prata ostört och erkänna att misstaget var hans. Sa att det bara var att stryka anmälan som ju dessutom kom in för sent, förlåt för det med förresten. Men Pär ville visa sig storsint, om det skedde spontant i stunden eller om han bestämt sig redan innan han ringde upp var oklart, men de var trots allt välkomna båda två. Fan vad kul vi ska ha det och så vidare, och så la de på.

Nu stormar Elinor in i sovrummet samtidigt som hon kränger av sig den rosa organzaklänningen som hon påstår att hon ser för fet ut i och drar på sig ett par tajts och en glittrig paljettopp medan han diskret kollar mobilen och ser att klockan blivit tio över tre.
”Eller kommer jag se för prålig ut i den här? Alla andra kommer säkert vara klädda i svart.”
”Nja, svart var mer kulturfärgen förr i tiden, nu är det starka signalfärger som gäller”, säger han, halvt på skämt, men hon lyssnar inte, slänger av sig paljettoppen och tar på sig ett mörkgrått linne och så på med en svart, kort jeansjacka.
”Så ja”, säger hon nöjt till sin spegelbild. ”Lite Mia Skäringer, sådär. No more fucks to give.” Och så är de äntligen redo att åka.
Det är Elinor som kör, som vanligt. Hon tycker att Niklas är en för osäker bilförare, omständlig och slö i reaktionerna. Elinor å sin sida kör alltid mycket fort, som en biltjuv. Under tiden de varit tillsammans har hon fått tre fortkörningsböter. Även nu är det gasen i botten som gäller. På knappt en kvart har de lämnat stan bakom sig och rusar fram längs med Kungälvsleden medan han känner det starkare och starkare. Trycket mot blåsan som började redan uppe i lägenheten.
Han ångrar att han inte passade på att sätta sig och kissa medan hon bytte om, men nu är det för sent, nu försöker han fokusera på att svara på Elinors frågor så gott han kan. Än en gång ber hon honom att gå igenom deltagarna på festen och hans relation till dem.

”Han som ska vara toastmaster, gick han också på Scenskolan?”
”Musse? Nej, nej. Han sökte flera gånger men kom aldrig in, så han fick gå på en privat teaterskola istället.”
”Varför kom han inte in, var han för dålig eller?” ”Dålig och dålig, det är inte alltid det som avgör. Musse
är från Fisksätra och var lite annorlunda än vanliga skådisar på den tiden. När han sökte var det precis innan allt ändrades inom teatervärlden och det snarare blev en fördel att vara invandrare. Men då låg hans stil honom i fatet. Som att han valde att köra en monolog ur Scarface, det gick ju inte hem hos lärarna direkt.”
”Vadå, Al Pacino? Han är ju en jätteduktig skådespelare.” ”Det kan man tycka. Hur som helst, idag går det skitbra
för Musse, även om han haft det tufft i perioder.” ”Vadå då?”
”Spelmissbruk, om jag förstått saken rätt.”
”Oj, vad intressant! Vi hade en kurs om det på jobbet. Visste du att spelandet på internetcasinon ökar som mest i gruppen tjejer mellan arton och trettio?”
”Nej… Du, hade vi kunnat stanna så att jag kan kissa?
Det ligger en mack här framme.”
Elinor tystnar. Ger ännu lite mer gas. De kör i hundratrettio.
Han kan riktigt känna hur urinen ligger och trycker precis vid mynningen, nära att spruta ut som en isländsk gejser. När han ser skylten för macken svepa förbi blir det för mycket. Den misslyckade provfilmningen, den glömda ostbrickan, det stundande kalaset, det är som staplar. Bit för bit som läggs till, han klarar inte en till.
”Tycker du att det är bättre om jag pissar på mig?”, fräser han med en hätskhet som förvånar dem båda. I sista stund vrider hon på ratten, driver bilen över den heldragna linjen och in i kurvan som leder till ett område med en några snabbmatsinrättningar, en lastbilsparkering och en bensinstation.
Befrielsen när den ljusgula vätskan får flöda över urinoarens stålnät, över mintgröna doftblock och vitflammiga snusprillor är det skönaste han känt på länge. En kort stund tillåter han sig att bara stå helt stilla och njuta av ögonblicket medan det automatiska spolsystemet drar igång. Vi är ändå redan sena, tänker han och plockar omsorgsfullt in sin penis i de turkosa Björn Borg-kalsongerna.
På väg från toaletten passerar han butiksområdet och funderar på om han ska köpa något till Elinor. Kanske en glass med vit choklad, hon älskar vit choklad. Men han låter bli, tänker att hon säkert bara skulle bli ännu mer irriterad över att behöva äta glassen samtidigt som hon kör. Det hade dessutom kunnat vara rent trafikfarligt i hög hastighet.
Han småler ändå när han går mot bilen som står parkerad bortanför pumparna, tänker att han ska säga något fint till henne. Om hur vacker hon är idag och hur kul de ska ha ikväll, något som ska kännas spontant i stunden.
Men han hinner aldrig. I samma ögonblick som han kränger sig ner i passagerarsätet drar hon till honom med full kraft.
Först förstår han inte med vad, bara att det är något hårt. Smällen får det att blixtra till och bli suddigt.

Smärtan kommer en kort stund senare men blir snabbt alltmer intensiv.
Utan att säga något sätter Elinor tillbaka termosmuggen av metall i kopphållaren, startar motorn och backar ut från macken.
Snart är de ute på E6:an igen.
När de passerar Kode börjar Niklas gråta. Inte bölande och högljutt utan lika stilla som han brukar.
När Elinor märker det plockar hon upp sin Samsung och bläddrar ett tag bland låtarna innan hon hittar något hon gillar, Next to me med Otto Knows.
Skönsång, hetsiga stråkar och ett pumpande EDM-beat. ”Now it’s getting rather cold / And I just want you to know / That if my dreams will ever be / Will you come
dancing next to me.”
Hon sjunger med i låten och han fortsätter gråta.

När de kliver in i pensionatets festsal är Pär mitt uppe i välkomsttalet. Släkt, barndomsvänner och kompisar från branschen. Allas blickar vänds mot de sena gästerna och framför allt stirrar alla på den stora röda svullnaden på Niklas vänstra kind.
Pär tystnar. Någon viskar, någon annan fnissar.
Den som bryter dödläget är Pärs tjugotvååriga flickvän Liza, som kommer fram och tar Niklas i armen. ”Vad har hänt? Är du okej?”
Han drar historien som han konstruerade för sig själv medan de rusade fram högt uppe på Tjörnbron och ner för öns böljande veteåkrar och vattendränkta strandängar. Om hur han gick på toa på en bensinstation och precis när han var färdig och skulle gå ut till bilen igen smällde en utländsk lastbilschaufför upp toadörren rakt i ansiktet
på honom.
”Nämen oj, vad sa han då?”, undrar någon.
”Alltså, han kunde knappt engelska så det var svårt att göra sig förstådd. Han ryckte mest på axlarna och spelade oskyldig”, säger Niklas och gör en lätt överdriven imitation av den imaginära mannen vilket lockar fram fnissande fnysningar i samförstånd.
”Vilket svin!”, säger någon och Niklas håller med och känner Elinors spända närvaro bredvid sig.
Den här gången sa hon inget, men han vet att hon tycker att han får märken onaturligt lätt, att blåmärkena uppträder lika snabbt som hans kränkthet, nästan för ingenting. Som den gången de flyttade in i lägenheten, han var helt blåslagen om armarna i flera veckor efteråt efter att ha burit soffan och sängen. Det där kan inte vara friskt, sa hon, du borde kolla upp det.
Sedan hämtar någon en påse is från köket och Liza verkar tycka så synd om Niklas att hon spontant stuvar om i bordsplaceringen så att han får sitta bredvid henne och Pär och så öppnas det en flaska bubbel bara för honom och han börjar dricka.

Folk börjar slå sig ner för middagen. Han sneglar över axeln och ser att Elinor hamnat vid ett mycket sämre bord bakom en pelare och överväger om han ska gå dit, men Liza fyller på hans glas och frågar än en gång om det är något mer hon kan göra för honom, så han låter bli.
Personalen på pensionatet bär in stora fat med mat. Det är det typiska bufféutbudet som serveras, fläskfilé tonnato, provencalsk potatissallad och grillade grönsaker som badar i olja och vitlök.
Han äter inte särskilt mycket, har ingen aptit, men dricker desto mer. Kommer plötsligt att tänka på sitt tal. Talet till Pär som han filat på i flera veckor, skrivit och skrivit om tills det blev tre sidor långt, en lämplig present utöver den där gigantiska Peugeot-pepparkvarnen som Elinor övertalade honom att köpa på Bagaren och Kocken.
Han lutar sig över bordet och påkallar Musses uppmärksamhet. Han har aldrig gillat Musse, även om han har svårt att förklara varför, de klaffar inte helt enkelt, som två ingredienser som får en sås att skära sig.
Musse flinar åt honom med munnen full av fläskfilé. ”Skaru inte lägga lite mer is på den där tiran, mannen?”
Niklas låtsas inte om piken, säger bara att han har ett tal som han gärna håller och undrar om det fortfarande finns plats i listan.
”Visst, inga problem. Jag sätter dig sist.” ”Sist?”
”Ja, efter Pärras farsa. Blir grymt att toppa med dig, lite tempohöjning innan dansgolvet tar vid.”
Han bälgar bubbel, har snart tömt sin flaska och går loss på det andra som bjuds. Vitt, rött, rosé. Vinet lägger ett lock på den rampfeber som alltid funnits där ända sedan spexen och upptågen på klassens roliga timme, hela vägen till Scenskolan.
En rampfeber som kan vara en tillgång, en nerv som det går att göra något av, försöker han intala sig, en anspänning som kan få materialet att lyfta. Han dricker djupa klunkar och ser den ena personen efter den andra resa sig till klingandet av sked mot glas.
Till slut har de nått fram till desserten som består av brownietårta med bärcoulis och punschgrädde. Pärs pappa har precis bjudit på en hjärtevärmande berättelse från sonens barndom och dragit ett par fina paralleller till nutiden som fick en del ögonvrår att fuktas.
Musse nickar småleende mot Niklas och i samma stund som han reser sig och börjar fumla med sina kvadrupelvikta papper känner han hur paniken börjar sprida sig i hans nervsystem som gift i en vattencistern.
Han stirrar på de inledande meningarna men begriper dem inte. Hur resonerade han när han formulerade dem, hur tänkte han när han plitade ner dem? Vilken tonträff var han ute efter, vilken stämning ville han åt? Han har inte den blekaste aning.
Ändå läser han orden lika lydigt som vid en kollationering och med den berusades dödsförakt. Men i takt med att han märker att de saknar resonans både hos honom själv och kalasgästerna börjar han långsamt tappa det.
Den svullna kinden stramar allt mer, har liksom på samma gång vuxit och krympt samman, och den varma smärtan gör honom intensivt självmedveten.
Gästerna stirrar besvärat på sina efterrättsrester, ut genom fönstren på den sjunkande solen, i smyg på sina mobiler i knäet, på allt utom den plågade framme vid honnörsbordet. Bara Pär och Musse ser på honom. Pär uppmuntrande, med värdens underförstådda förväntan på en kväll utan fadäser. Musse med sitt vanliga överlägsna flin sprunget ur ett sedan länge brutet underläge.
Orden kommer allt långsammare ur Niklas mun, blir svårare och svårare att trycka ut genom läpparna. Klumpiga, som förstoppad avföring formad av tarmens veck.
Han är helt nära att bryta och det är tydligt för alla, hela festlokalen är drabbad av en kollektiv skräck för vad som ska hända härnäst.
I samma ögonblick som han ska avbryta och sätta sig ner kommer han att tänka på ett minne från Scenskolan. En hyfsat kul och lagom tokig incident som åtminstone delvis involverar Pär och han börjar berätta den istället.
Han känner genast hur det lättar, hur han får igång drivet. Fler och fler tittar på honom istället för att sitta och hålla andan med ögonen i bordsduken och han lämnar sitt manus därhän och drar hela historien till sin broderade spets.
Det är inget speciellt med historien, men den har åtminstone en tydlig början, mitt och framför allt ett slut som innehåller en poäng som man kan skratta åt och sedan applådera. En applåd som blir vildare och mer intensiv än vad talet förtjänar och mest avslöjar åhörarnas lättnad.

På darriga ben sjunker han ner på sin stol och ägnar sig åt att skyffla in resten av sin brownietårta. Han får Lizas bit också, hon tål inte gluten och den jädra Pär glömde att meddela köket. Det borde han väl ha koll på efter snart ett halvår, viskar hon skämtsamt och lite konspiratoriskt åt honom.
För en stund möts deras blickar, hennes stora, dramatiskt svartmålade ögon och hans små, vattniga och tättsittande medan hon vilar sina manikyrerade naglar på hans ljusblå skjortärm. Sedan drar musiken igång och man börjar flytta undan bord och stolar för att göra plats för dansgolvet.
Han går fram till Elinor som står för sig själv vid en pelare med ett glas mineralvatten. Hon ser faktiskt så malplacerad ut som hon förutspått och just då kan han inte låta bli att njuta lite av hennes självmedvetet osäkra sätt att korsa benen och låta ena handen vila på höften. Men han frågar ändå om hon vill gå till rummet snart.
”Va? Nej, vi kan ju inte komma sist och gå först, vad tror du egentligen?”
”Vill du att jag ska kolla om det går att ordna något roligare alkoholfritt åt dig? Serveringspersonalen skulle visst blanda drinkar nu, så de kanske kan hitta på något gott med läsk eller så?”
”Nej tack, inte mer socker för min del.”
Han ger upp och går till toaletterna som ligger på nedre botten. En stund efter att han kissat sitter han på toastolen med pannan lutad mot handfatskanten och bara andas medan det brusar i rören.
Sedan tvättar han händerna omsorgsfullt. Löddrar in dem, gnuggar, sköljer och torkar.
När han är på väg tillbaka till trapporna kommer Pär, Musse och några andra killar gående med handdukar över axlarna.

”Nicke! Häng med och bada!”, säger Pär och lägger armen om honom.
”Tja, kanske det. Jag ska bara kolla med Elinor om—” ”Skit i henne för fan”, säger Musse och skojknuffar honom mot utgången, ”du behöver väl inte hennes godkännande för allt?”
”Näe”, flinar han och de vandrar ut i den ljumma sensommarkvällen, ner för de grå klipporna och bort mot den tångdoftande viken samtidigt som han bannar sig för att han glömt sin mobil uppe i kavajfickan.
Det är härligt svalkande i det salta, svarta vattnet. Solen har nästan gått ner när de sitter på en kobbe efter badet och delar på en flaska Jameson som Musse påstår sig ha ”rackat” från pensionatets bardisk.
Niklas tar en djup klunk av den irländska whiskyn och känner att han nog inte kan dricka mycket mer utan att kasta upp. Pär lutar sig mot honom och kramar om honom, naken och våt.
”Så jävla vackert tal du höll, vännen. Och så himla fint att ni kom, trots allt.”
Trots allt, tänker Niklas, dricker en klunk till och stirrar mot horisonten.
Ingen säger något om hans svullna kind. Det är som om de redan vant sig vid den, som ett lyte som alltid funnits där. Och ingen orkar rota i historien om lastbilschaffisen på bensinstationens toalett, i hur tunn den var och hur överdrivet han spelade upp den.
Musse pressar lite vatten ur sin hästsvans och stöter till Pär i sidan.

”Fa-an vad het hon är. Du har verkligen lyckats den här gången, mannen!”
De andra instämmer medan flaskan passas vidare. ”Du träffade henne när du jobbade på Brunnsgatan, va?” ”Mm… Och ni ska bara veta vilka avsugningar hon ger.
Hon gör något med tungan som jag inte riktigt fattar men som hon borde lära ut till all världens kvinnor”, säger Pär. ”Lizas kuksugarskola!”, garvar en lite tjock och rödflammig kille längre upp på kobben, men de andra skrattar inte lika mycket och Niklas är helt tyst. Sedan går de
tillbaka till pensionatet.
När han kommer upp i festsalen är dansen i full gång men Elinor är inte där. Han plockar upp sin mobil ur kavajen och ser att där är tre missade samtal och fyra meddelanden.
Han orkar inte läsa dem, orkar inte tänka på vad som kommer hända sen. Kanske på rummet, kanske när de kommit hem, kanske först efter några dagar, men att något kommer hända det vet han.
Istället går han ut på den tomma terrassen och ställer sig vid räcket. Blickar ut över det karga landskapet och tänker på den första gången, och den allra värsta.
Första slaget kom efter att de varit tillsammans i några månader och han avslöjade att han låtit göra en vasektomi kort innan de träffades. En vasektomi hon sedan dess för- sökt få honom att upphäva och som i hennes huvud är orsak till en rad biverkningar, bland annat hans ständiga toalettbesök, trots att han gång på gång försökt förklara att han haft överaktiv blåsa sedan han var liten.

Den gången var det inget speciellt, en enkel örfil bara. En örfil som kvinnor gett män på film tusentals gånger tills det blivit en självklar del av vår kultur och inget som någon höjer på ögonbrynen åt så länge förhållandet inte är det omvända. Och han resonerade likadant. Det var inte så farligt, det var en engångsföreteelse och dessutom fick man förstå hennes perspektiv också, hon som så gärna vill skaffa barn.
Den värsta gången orsakades av en till synes oskyldig kommentar om en sångerskas röst som han hörde på radion, Veronica Maggio var det visst.
Han sa att han tyckte att Maggios röst lät ”sensuell på ett sofistikerat vis”, vilket i Elinors öron lät som om han skulle vara otrogen mot henne så fort tillfälle erbjöds.
När han försökte säga emot började hon slänga saker omkring sig. Först frukt, sedan porslin. I golvet, sedan mot väggarna och till sist mot honom.
Det var som om hon triggades, blev argare och argare, när han inte reagerade. Men när en tallrik studsade mot hans panna och gick i kras mot köksbänken insåg han att han var tvungen att hålla fast henne, annars skulle det bara bli värre.
Så för första och enda gången brukade han milt våld mot henne, han som lovat sig själv att aldrig, aldrig höja sin hand mot en som var svagare än han.
Han tryckte henne mot kylskåpet och tog tag i hennes handleder och hon skrek och stretade emot. Skrek de allra vidrigaste, elakaste saker som han försökte att inte lyssna på samtidigt som han bad henne att snälla, snälla lugna ner sig. Han vet inte hur länge det pågick. Till slut ringde det på dörren.
Det var polisen, ditkallade av oroliga grannar som anmält att någon verkade slå sin partner. Patrullen bestod av en manlig och en kvinnlig konstapel. Rejäla och lite kantiga båda två, och de behandlade honom som den misstänkte i samma stund som de myndigt klev in över tröskeln, slängde en blick på förödelsen och särade på dem.
Den kvinnliga polisen förhörde Elinor i sovrummet medan den manlige tog ett snack med honom i köket. När han försökte förklara situationen stack polismannen ett finger i bröstet på honom och sa: ”Du, här är det jag som frågar och du som svarar. Passar det inte kan vi ta resten nere på station.”
Till slut åkte de därifrån, efter att ha konstaterat att brott inte kunde styrkas, men för säkerhets skull ändå gett Elinor ett kort med telefonnumret till en kvinnojour. Ett kort hon i efterhand kunde ha rätt så roligt åt, som rekvisita i en lustig anekdot som hon tvingade honom att skratta med i. Det fanns andra gånger då han fått mer ont, fått tydligare skador och varit mer rädd. Men det var ändå något med själva situationen som smärtade så. Att vara fullständigt utlämnad och ensam. Så tydligt fast och samtidigt så
osynlig att han knappt fanns.
Han böjer sig över terrassräcket och ser på de vassa klipporna långt där nere.
Föreställer sig det korta, långa fallet dit ner. Friheten i att för en kort stund sväva i luften. Det enkla i att luta sig lite längre fram. Bara lite.

Få fötterna att lämna terrassgolvet och låta gravitationen göra resten.
Han sluter ögonen och börjar luta, med räcket pressat mot magen.
Känner hur nära han är.
Plötsligt hör han hur någon tassar ut på de knarrande brädorna. Någon som låter sin hand leta sig fram till hans rygg, runt hans sida och fram mot hans bröst.
Det är en kvinnas hand och för bråkdelen av en sekund föreställer han sig att det är Liza, som han motvilligt men starkt har attraherats av ända sedan han såg henne för första gången för några timmar sedan.
Så öppnar Elinor munnen och säger något och han vänder sig om.
Han börjar be om ursäkt, säger att han var och badade med Pär och några till och glömde sin mobil i kavajen och han förstår om hon blev orolig, men hon lägger ett finger på hans läppar och smeker bort en blöt hårtest från hans panna. ”Det är klart du skulle bada, vad härligt för dig. Jag var bara ute på parkeringen ett tag och ringde avdelningen.
En av våra tjejer har gjort ett suicidförsök så det var full kalabalik.”
”Oj, behöver du åka dit eller?”
”Nej, nej, de reder det. Vi har handlingsplaner för sånt. Dessutom var det inget allvarligt, hon ville inte ens lyckas utan det var mest ett rop på uppmärksamhet.”
”Jaha.”
”Du, nu vill jag faktiskt dansa. Jag har hört att de spelar en del grymma låtar där inne.”

”Okej då”, säger han och låter henne leda in honom i salen där ett tjugotal personer rör sig rytmiskt till en låt av Alesso.
Elinor släpper hans hand och ger sig in i klungan. Hennes intensiva dans väcker snabbt Musses uppmärksamhet, de ler stort mot varandra och börjar dansa tillsammans samtidigt som de skrikpratar över den lite för höga volymen.
Niklas tittar på dem en stund, sedan vänder han sig mot ett bord och nappar åt sig en flasköl. Han dricker några klunkar och ställer sig sedan och stampar i takt till musiken i utkanten av gruppen.
Elinor dansar med rumpan vänd mot den flinande Musse som gör rullande salsarörelser med sina rörliga höfter. Hans svarta hästsvans svänger fram och tillbaka, fram och tillbaka.
I taket har någon hängt upp en discokula i fläkten. Den snurrar långsamt runt, runt med sitt glittrande ljus.
Alesso går över i Avicii och alla blir helt vilda i en kollektiv hyllning av den unga stjärnan som brann så intensivt och föll för snabbt från himlen.
Elinor rusar fram till Niklas, drar honom till sig och kysser honom djupt. Hennes utandning är het och stickig, som uppvärmd kolsyra.
Hon drar honom med sig, får igång honom, uppmuntrar. Snart dansar de med varandra som förr, när de just träffats. Med blickarna fästa i varandra och som om ingen annan i hela världen ser. Niklas kan inte låta bli att spricka upp i ett stort leende och det tindrar till i Elinors ögon.

I det lugnare partiet strax innan refrängen viskar hon i hans öra.
”Vill du veta en sak?” ”Ja.”
”Jag har stringtrosor på mig ikväll, bara för dig.” ”Jaha…”
”Mm, och de skaver så himla skönt. Har varit så fucking upphetsad hela kvällen. När vi kommer till rummet vill jag att du knullar mig som bara du kan, okej?”
Han ser på reflektionerna som bildas av discokulan där uppe.
Ser ljusmönstret sträckas ut och dras samman medan det klättrar över väggar och innertak.
Som ett levande kalejdoskop som lägger sig över res- terna av firandet, över öppnade presenter, urdruckna glas och blommor som redan börjat vissna.
Sedan ser han på Elinor och ler.
”Okej”, säger han och så exploderar refrängen och alla börjar hoppa upp och ner på stället.
Hon hoppar, han hoppar och just då är han lycklig, så lycklig medan natten faller över pensionatet och klipporna och strandängarna och tångruskorna och över det stora mörka havet.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Svindlande vinster

Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.

I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.

Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.

Lön timme för timme

237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden. 

Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in. 

Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.

Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.

Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?

Stora pengaflöden i byggbranschen

Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.

Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.

Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.

Kollektivavtalen – redskap för kriminella

Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.  

Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare. 

Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:

Ägaren: – Why are you sneaking around my office? 

Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”. 

Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office! 

Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.

Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!

Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.

Publicerad
6 days sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad