Efter en granskning i Aftonbladet som kom ut i veckan, är modeföretaget Zalando återigen i blåsväder där anställda vittnar om ohållbara arbetsvillkor. Som svar hänvisar de till sina ”sociala standarder” som de menar följs på lagret. Ett sätt att komma undan med skit, skriver Yasmine Abdullahi.
Anställda på Zalandos lager i Brunna delar i Aftonbladet med sig om en arbetsmiljö där stress, orimlig arbetsbelastning och trakasserier från chefer är vardagsmat.
– Om folk visste hur de som jobbar på lagret har det så skulle de nog inte handla där. Det säger en tidigare anställd till Aftonbladet.
Zalando en del av fast fashion
Svaret är att köpare ofta vet hur villkoren är för anställda, men väljer att blunda ändå. Fast fashion har blivit ett välkänt begrepp inom klädindustrin. Det innebär ofta låga priser och stora volymer – men också sociala och miljömässiga konsekvenser. Zalando är en ledande återförsäljare på nätet och beställningsprocessen är rysande enkel.
Ett plagg kan vara hos dig inom en dag och valmöjligheterna kring klädmärkena är många. Att fast fashion-industrin är skyldig till en ekologisk katastrof är sedan gammalt. Dels för att överproduktion som affärsmodell är ledordet – och effektiviseringen gör att köpare inte tänker igenom ordentligt och klickar hem plagg som de ofta inte behöver.
För två år sedan skrev Arbetaren också ett reportage med liknande vittnesmål från anställda i Zalandos lager. Det är få som vågar gå ut med hur den ständiga övervakningen ser ut där inne. När fackligt aktiva valt att tala med journalister, har ledningen svarat med kalla handen. Omplacering, isolering på arbetsplatsen eller uppsägning. Trots tydliga uppgifter inifrån lagret, hävdar Ceva Logistics, som driver lagret i Brunna, att de är stolta över arbetsplatsen. I ett pressmeddelande skriver de att det inte finns några indikationer på klagomål från anställda.
Klädjättar måste synas mer
I leveranskedjorna finns ofta ett bud utan kollektivavtal i botten. Det här borde spetsa öronen hos köpare och makthavare, men klädjättarna kommer undan.
Vi känner igen mönstret i hur stora klädföretag agerar när de blir avslöjade med usla villkor – de blundar och duckar. För inte så längesedan blev H&M blottade när det kom fram att kläder som skulle återvinnas istället dumpades i illegala soptippar på andra sidan jorden. Tusentals ton textilier dumpades i känsliga miljöer och i de fattiga länderna utgör de ett stort problem. Svaren H&M gav till allmänheten liknar Zalandos. Antingen inget alls, eller att företaget hänvisar till de uppförandekoder som finns på deras webbplats.
Inom e-handeln är många personer involverade i en privatpersons köp av plagg. Arbetare, som ofta är antingen nyanlända eller under migrationsprocess, står och paketerar varorna. En arbetsgrupp som flitigt utnyttjas av arbetsköpare. I leveranskedjorna finns ofta ett bud utan kollektivavtal i botten. Det här borde spetsa öronen hos köpare och makthavare, men klädjättarna kommer undan.
Lagret i Brunna öppnade 2017 och de flesta arbetstagarens uppgifter där är att plocka och packa de varor som kunden klickat hem. När de anställda delar med sig om hot och att de behöver jobba tills de tuppar av, borde det ha väckt starka reaktioner redan där och ett köpstopp som aktion. Ett första steg för att inte låta det fortgå är att stötta de anställda som väljer att tala ut, och inte fortsätta klicka hem varor.
Code of conduct ett sätt att blunda för ansvar
Likt många andra företag gömmer sig Zalando bakom en code of conduct. Kikar du närmare på deras uppförandekoder liknar det många andra klädföretag. Självsäkra meningar om vilka riktlinjer de efterlever och internationella standarder de följer. Det här gör ofta konsumenter blinda. Om ett företag stoltserar med att de följer allmänna riktlinjer om hållbar konsumtion, kollektivavtal, lagar om tvångsarbete och annat är det lättare att handla med gott samvete.
Men det handlar mer om att inte stå bakom barnarbete, tvångsarbete och korruption. Det handlar om att lova alla anställda i arbetskedjan en skälig lön med rimliga arbetsvillkor. Det gör Zalando uppenbarligen inte och så länge fast fashion-shoppare fortsätter kan de lika gärna fortsätta presentera sina årliga rapporter.
Här är problemet: När vi ser ett företag beskriva sig som öppna, toleranta och medvetna, blir de mindre benägna att bli straffade för det. Det lättar på köparens samvete om det finns en låtsas global certifiering. Men siffror om uppnådda miljömål betyder i slutändan ingenting och meningar om likabehandling blir floskler.
I slutändan blir ”code of conduct” ett sätt för företag att fortsätta komma undan med skit. Kvar blir vittnesmål som år efter år inte blir tagna på allvar.