Arbetskraftsbristen borde ha gett arbetarkollektivet en stark förhandlingsposition, trots det har vi sett reallönesänkningar och omfördelning uppåt i land efter land. Men kanske är USA:s ”hot strike summer” på väg att ändra på det.
Hotellarbetare, Starbucksanställda, akademiker, skådisar, manusförfattare. Antalet arbetare som i USA gått ut i strejk under året har skjutit i höjden och begreppet ”hot strike summer” eller ”hot labour summer” syns i rubrik efter rubrik i amerikanska tidningar.
Nyligen lade någon till begreppet till begreppet ”Hot labour summer” i det crowdsourcade uppslagsverket över slang och samtida beger Urban dictionary, med förklaringen: ”En sommar där alla, från skådespelare till snabbmatsarbetare och till och med din mamma, antingen organiserar sin arbetsplats fackligt eller stöttar existerande fack genom att gå ut i strejk för bättre arbetsvillkor”.
Vad är det då som pågår? Rent statistiskt ser vi en massiv strejkvåg. Jämfört med första halvåret 2022 har antalet strejkande arbetare nästan fördubblats. Antalet fackligt anslutna arbetare i USA växte förra året med 200 000, men andelen fackanslutna är fortfarande väldigt låg (runt 10 procent rapporterar NPR).
Dramatisk ökning av strejkaktivitet
Strejkaktiviteten däremot har ökat explosionsartat. Tittar man på årets första fem månader så ser man nära nog en fördubbling av antalet arbetare som strejkat jämfört med samma period förra året, 119 000 jämfört med 66 000. Och jämfört med 2021 är siffran sex gånger högre.
I en artikel i The Guardian säger Maite Tapia, professor i arbetsmarknadsrelationer vid Michigan State university att det inte bara handlar om en sommar med ökad facklig aktivitet: ”Vi är i en protest- och strejkvåg.”
Arbetarhistorikern Nelson Lichtenstein från University of California, säger i samma tidning att arbetares attityder till att gå ut i strejk förändrats radikalt.
”I flera decennier ville facken undvika strejker för att strejker kunde innebära katastrof.” Han lyfter hur Reaganadministrationen 1981 avskedade över 11 000 flygledare medlemmar i facket Patco, efter en strejk, och ersatte dem med militärer och pensionerade flygledare, vilket fick facket att kollapsa och avskräckte andra fack från att strejka.
”I spåren av Patco-strejken, såg företag strejker som tillfällen att försvaga facken eller till och med knäcka dem. Så är det inte längre. Idag finns ingen rädsla att en utlyst strejk ska resultera i katastrof”, fortsätter han.
Han tror att sommarens strejker kan öka stödet för facken, som är på den högsta nivån i landet sedan 1965, även om de innebär störningar i vardagen.
”The Great Resignation” ändrade inte maktbalansen
Många har också förutspått att det som kallats The Great Resignation, att anställda i USA säger upp sig och byter jobb i mycket högre än tidigare, skulle innebära ökad arbetarmakt i och med arbetskraftsbristen.
Men ryktet om ”The Great Resignation” som ett skifte i maktbalansen har visat sig vara starkt överdrivet. En genomgång i The Business Insider visade förra året att vissa grupper (med hög utbildning och inkomst) lyckats förbättra sina arbetsvillkor, men att stora generella förbättringar har uteblivit.
Att enskilda byter jobb förändrar ingen maktbalans. Ensam är en lönearbetare fullt utbytbar. Men som grupp är arbetarkollektivet oersättliga. Det är när människor går samman och kollektivt lämnar jobbet, det vill säga strejkar, som arbetarkollektivets makt syns.
Att strejkaktiviteten är på väg uppåt i USA är ett tecken på att maktbalansen faktiskt kan vara på väg att utmanas på riktigt.
Situationen med arbetskraftsbrist samt ”The Great Resignation” har inte omsatts i bättre villkor på ett generellt plan. Men kanske vittnar den heta strejksommaren om andra tider.
