Henrik Bromanders Medborgarna är en novellsamling om människor här och nu, där han fortsätter att utforska livet på samhällets sällan belysta skuggsida. Foto: Johan Nilsson/TT

Henrik Bromanders Medborgarna – del 6

En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 6.

Döda hund

I litteraturkritikern Rasmus Landströms hyllade bok Arbetarlitteraturens återkomst ägnades mitt författarskap viss uppmärksamhet under etiketten ”dirty realism”. Tyvärr innehöll den första upplagan av boken en del faktafel gällande min person, bland annat stod det att läsa att ”[Henrik] Bromander föddes 1982 i ett akademikerhem”. Detta gjorde mig något konfunderad. Mina föräldrar är sjuksköterskor, senare vidareutbildade min pappa sig för att jobba på vårdskola. Så rent tekniskt stämmer det kanske att jag är fostrad av människor med eftergymnasial bildning, men någon boklärd, intellektuell miljö var det knappast fråga om.

När mina föräldrar flyttade från Stockholm till Småland i slutet av sjuttiotalet fick min pappa anställning som mentalsjuksköterska på Sankt Sigfrids Sjukhus i Växjö, tidigare hade han jobbat som skötare på Långbro i många år. Otaliga var de historier om alla galningar, dårar och så kallade snurrgubbar han haft hand om, de vilda slagsmål han hamnat i med rymningsbenägna psykopater, de mordförsök han utsatts för av paranoida schizofreniker, de märkliga hembesök han gjort hos försöksutskrivna kanin- mördare och alla de kända och mindre kända patienter han haft hand om, allt från ”Sveriges farligaste kvinna” Elisabeth till Thurneman som tog sina offer av daga med gas.

Historierna levde kvar, återberättades och togs om inför mina vetgiriga frågor långt efter att min far lämnat de höga, gula hospitalmurarna bakom sig för sista gången. Säkert var de kryddade för att imponera på det barn jag fortfarande var. Redan då kändes vägen utstakad för mig, att jag också skulle bli skötare kändes självklart. Mentalvården framstod som något fascinerande, lockande och karaktärsdanande för den som ville glimta ner i mänsklighetens djupa brunn utan att själv riskera att ramla i. Min pappas skrönor la grunden inte bara för mina första stapplande steg på arbetsmarknaden, de väckte också en livslång fascination inför det som finns på andra sidan gränsen av det vi håller för normalt.

Ytterligare några år senare framstod mentalsköteriet för min far som en utmärkt ersättning för sonens uteblivna värnplikt och det därmed inställda mandomsprovet. Ett telefonsamtal till en gammal kollega och saken var biff, arton år gammal skulle jag trots min ungdom och brist på erfarenhet sommarjobba på 61:an, bland införstådda känt som ”Specialen” och av det äldre gardet kallat ”Stormen”, dit man skickade de mest oregerliga och svårhanterliga patienterna. Allt det där låg dock långt framför mig den där lördagen i april när jag verkligen fick lära mig något om just historieberättande. Varför bemödar man sig med att berätta något? Varför gör man sig besvär, tar sig tid?

Är det för att underhålla? För att provocera eller kanske skrämmas? Eller är det bara för att man kan, för att man måste? Och varför hålla sig till sanningen när det är så enkelt och skönt att ljuga och skarva?
Jag måste ha varit elva, högst tolv år. Pappa hade något ärende in till stan och jag följde med. Kanske skulle han till posten eller gå på banken, sådant man fortfarande måste åka in till stan för att göra i början på nittiotalet. När han var klar skulle vi handla mat också, och eftersom vi var i närheten av köpcentret Flanören fick det bli på Hovs Livs, som var lite dyrare men hade mycket bättre utbud än A-Center.

Hovs Livs manuella köttdisk var välkänd bland stadens gourmander och deras delikatessavdelning dignade av godsaker som grönspräcklig gorgonzola och saltsaftig Schwarzwaldskinka, sådant som de kulinariskt utsvultna Växjöborna annars fick ta färjan över till Danmark och vidare ner på kontinenten för att smörja sitt krås med.

En gång såg vi lokalkändisen Lennart Winlund rulla en dignande kundvagn genom butikens gångar. Winlund var en excentrisk direktör för Handelsbanken i stan som på ålderns höst sadlat om till kokboksförfattare, där varje bok hade ett visst tema, som julmat, brännvin eller ”kärleksmat och kärleksdrycker”. Winlund figurerade alltid själv på omslagen med sin voluminösa kroppshydda, pillemariskt leende bredvid ett berg av mat och dryck, ett överflöd av skummande sekt, feta gåsbröst, skimrande flundror och välgräddade pastejer.

Journalisten Fredrik Strage berättade en gång för mig att hans pappa, som var kamrer vid Handelsbanken, fick i specialuppdrag av regionbankschefen i Linköping att flytta med sin familj till Växjö för att hålla ett öga på vad Winlund sysslade med. Tydligen fanns det en oro över Winlunds excesser och frikostighet med lån till höger och vänster.

”Spenderbyxorna som Winlund jämt hade på sig var så stora att de täckte halva Småland”, berättade Fredrik för mig. ”Men han var så karismatisk och populär att det inte fanns några planer på att ersätta honom. Lösningen blev att skicka dit min pappa som var känd som väldigt pedant och ansvarsfull. Jag minns Lennart Winlund från när jag var liten. Han kom alltid med fantastiska presenter och hade en swimmingpool i sitt hus och en vacker tonårsdotter. När han åkte på affärsresa till Stockholm ville han bo i största sviten på Grand Hôtel. Han var larger than life. Den typen av krösus som absolut inte skulle funka i finansvärlden nu för tiden.”

Winlunds frikostighet yttrade sig bland annat i att han lät trycka upp tiotusentals exemplar av sina egna kokböcker att delas ut som gåvor till när och fjärran, min far fick sig via omvägar flera stycken till skänks. Böckerna blev något av kultföremål i vår familj, bara delvis ironiskt. Faktum är att de innehåller en hel del bra recept. I vuxen ålder lagade jag och min kompis Björn oss under ett års tid igenom hela Winlunds femte kokbok, den som har ett särskilt fokus på den europeiska gastronomin. Varje gång vi sågs valde vi ett nytt land och lagade några typiska rätter därifrån, som bulgarisk sjopskasallad, brittisk yorkshirepudding, irländska krabbkakor och rumänsk anka med svamp. Till det drack vi för landet typiska alkoholhaltiga drycker, precis som Winlund rekommenderade.

Sagan om Winlund fick ett lika hastigt som tragiskt slut i mars 1995 när han omkom i en singelolycka på Öland. Han var på väg från sitt hem i Växjö till fritidshuset i Byrum när han av okänd anledning körde av vägen vid Stacketorp och kolliderade med en belysningsstolpe.

Men tillbaka till den där lördagen i april några år innan Winlunds Mercedes i hög hastighet kastade sig ut i den öländska kvällningen. Min pappa och jag var på väg in på Flanören då en märklig man kom ut från köpcentret och ställde sig och vrålade på trottoaren.

Mannen var intensivt svarthårig på ett korplikt sätt, svart så det glänste, och frisyren var stubbad som en borste man sopar uppfarten med. Hans ögon var lika svarta som håret, och från det högra ögat ner mot mungipan löpte ett vitt ärr.

På överkroppen hade han en urtvättad träningsjacka från Östers IF som en gång säkert varit röd, men nu var rosa, med texten Öster – mitt lag tryckt på bröstet. Under det ett par ljusblå patientbyxor med Landstinget Kronobergs gamla logga och på fötterna ett par nedgångna kardborreskor från Lejon.
Allt det där la jag givetvis inte märke till under de laddade sekunderna på trottoaren, utan först senare, den andra gången jag såg honom. Då fick jag nog med tid att inpränta alla dessa detaljer för att de skulle fastna i hjärnbarkens arkiv och aldrig försvinna, oavsett om jag ville det eller inte.

Jag minns inte vad mannen skrek, ens om skriket innehöll ord, men jag minns att det inte var riktat mot någon särskild, det var snarare som om han adresserade alla och envar. Skriket var oerhört kraftfullt och gick rakt genom kroppen på mig, tog med sig min andhämtning och försvann med den runt ett hörn.

Jag minns att min pappa liksom stannade upp samtidigt som han fortsatte röra sig framåt. Han gled stelt vidare mot Flanörens ingång samtidigt som han hade sin fulla uppmärksamhet på mannen bakom sig. Utan att riktigt förstå det begrep jag att det var en förvärvad förmåga. En nackögd egenskap som den som länge vistats med de oberäkneliga och potentiellt farliga tillägnat sig av ren överlevnadsinstinkt.

Resten av omgivningen reagerade mer som jag själv, med en kall häpenhet där man rycktes upp ur det man varit i färd med, ett samtal, en tanke, eller bara att röra sig från punkt a till punkt b. Allt punkterades av mannens vansinnesskrik.

Nu tog mannen sats igen och alla trodde nog att han skulle skrika ännu högre, men det var som om han bränt sitt krut för snabbt. Det som kom ur hans strupe nu var mer ett hest hojtande. Uppgiven släntrade han vidare längs med trottoaren, bort mot Oxtorget.

”Du blev väl inte rädd?”, frågade min pappa med ett svårtolkat leende när vi gick in genom Flanörens entrédörrar.

Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen med ett automatiskt förnekande. Nej, så klart inte. Så klart jag inte blev rädd. Det var som när man ramlade och skrubbade knäet. Snabbt upp igen, inte lipa, inte visa att det gjorde ont.

Idag finns inte Flanören kvar, hela kvarteret är ombyggt och köpcentret heter nu för tiden Tegnérgallerian, efter skalden och före detta biskopen i Växjö stift Esaias Tegnér. Växjö är en plats som älskar att parasitera på den lilla skärva av historia som man besitter, gärna i kombination med kommers och köpkraft. Stadens andra galleria heter Linnégallerian, efter Carl von Linné som inledde sina studier på trivialskolan i Växjö 1716.

I min barndom var Flanören en närmast mytisk plats med sina mörka, labyrintlika gångar som luktade hamsterbur, popcorn och tomgångskörning. Där fanns Hovs Livs, där fanns en affär som sålde datorspel där jag bland annat köpte The Last Ninja II till min Commodore 128 och där fanns den legendariska nattklubben Oléo där det ägde rum en och annan skandal som man hörde det skvallras om över föräldrarnas groggbord. Men framför allt fanns där butiken Z, som sålde skivor, böcker och tecknade serier.

Eftersom en stor del av mitt liv kretsade kring serier på den tiden var Z en central plats på min mentala världskarta, ett pappersdoftande tempel dit jag på nåder fick vallfärda under mina föräldrars överseende för att spendera min månadspeng på högt eftertraktade magasin och album.
Jag var en existentiellt ansatt tween som nyligen lämnat bakom mig de tomt poserande, dussinreproducerade superhjältarna som bara krafsade på tillvarons yta, till förmån för sådant som grävde djupare.

På Z var jag ständigt på jakt efter gamla nummer av Galago eller ännu hellre den skumma, snuskiga och vid det laget sorgligt nedlagda Pox där man kunde läsa Charles Burns surrealistiska sekvenser om den maskförsedda privatdetektiven El Borbah, Ralf Königs pungkittlande tyska bögbetraktelser, Vuillemins grovkorniga stycken om ligisten Raoul och Gilbert Sheltons nerrökta rutor om den odugliga knarkartrion Freak Brothers.

Detta var vad jag sökte när jag stäckte mig efter den undangömda högen i hyllan med begagnade Knasen och Magnum Special, högen som var märkt med den lockande tejpbiten endast för vuxna, bara för att besviket konstatera att det rådde samma svåra torka på Pox, Galago, ja till och med på de i mina ögon mycket torftigare Epix och Tung Metall, som det gjort de senaste månaderna.

Plötsligt hörde jag röster borta från kassan. Ett mummel och sedan ett ”Inte du igen” från den buttre men initierade butiksinnehavaren som jag tror kallades Mange och såg ut som en lite mer hälsosam upplaga av arketypen The Comic Book Guy.

Så som varandes den enda lite mer udda inrättningen i en annars konform och typisk mellanstor svensk stad preglobaliseringen frekventerades Z av en hel del original som drogs dit som av en osynlig centrifugalkraft. Oftast handlade det om medelålders och äldre män som antingen a) ville sälja på ägaren delar av eller hela sin bok/skiv/frimärks/yada yada-samling, b) fråga om en viss svåråtkomlig bok/skiva/film där de sällan kände till titeln utan försökte få Mange att komma på den, genom en omständlig genomgång av handlingen eller en extremt detaljerad redogörelse för en viss scen eller genom att tondövt nynna på en specifik melodislinga eller c) ösa ur sig sitt missnöje med något som ofta hade med lokalsamhället att göra, som det nyligen uppförda Konserthusets klandervärda arkitektur eller de senaste neddragningarna på Fläkten eller behovet av att dragga den igenslammade Växjösjön eller den rådande kulturförflackningen i staden som inte producerat någon litterär förmåga av rang sedan Pär Lagerkvists dagar et cetera, et cetera.

Oftast kunde de där gubbarna vara ganska underhållande, det var nog därför som jag makade mig närmre, pressade mig förbi den smala glipan mellan skivställen med vikingarock och grunge, de dominerande genrerna bland Växjös skivköpande ungdom vid denna tid, så att jag osedd hade utblick över kassan bakom blädderstället med posters som just då var uppslaget på bokstaven D; delfiner, Def Leppard, Depeche Mode, fler delfiner.

Min blick fastnade i de svarta, blanka ögonen på inte en grinande delfin utan på honom. Snurrgubben som pappa försökt skratta bort när jag frågat om varför han skrek innan vi skildes åt utanför Hovs Livs. ”Han är väl ute och snurrar lite på sin frigång innan han ska tillbaka igen.”

Nu var mannen inne på Z, stod mellan mig och utgången med öppen mun, hårt knutna nävar och något som buktade i fickan på patientbyxorna.

”Du…”, sa han och spände blicken i Mange.
”Vad är det nu då?”, suckade Mange och såg upp från katalogen han stod och bläddrade i bakom kassaapparaten. Kanske var det Seriekatalogen från Alvglans, bibeln för svenska seriesamlare som listade priser för samtliga svenska serietidningar och album genom tiderna.
”Du ska dö!”, skrek mannen och slog handflatan i disken med full kraft så det skallrade i glaset.
Allt blev plötsligt väldigt litet och tydligt.
Ren och naken rädsla, eller snarare en rädsla bortom rädslan. Allt var kullkastat och jag var mitt i det.
Mange la ner katalogen med trött resignation. ”Det ska du också”, sa han.
Den svartögde mannen blev perplex. Detta hade han inte väntat sig.
”Va?”
Mange ryckte på axlarna. ”Alla ska dö förr eller senare.”

Mannen behövde ett par sekunder för att begrunda detta lika ovedersägliga som trista faktum. Eller så undrade han bara varför hans aggressiva dominansbeteende plötsligt föll så platt.
Till på köpet kvävde Mange en gäspning i det att han tog en klunk kaffe ur en mugg med gulsvart Marsupilamitryck.
”Visst”, sa den svartögde, ”Alla ska dö, alla ska dö…” Sedan sprack han upp i ett sinistert leende.
”Här inne till exempel.” ”Här inne?”, undrade Mange.
”Alla här inne ska dö nu”, sa mannen och svepte med handen över butikens fåtaliga kunder som alla försökte låtsas som om de inte hörde.

Mange suckade utdraget och gjorde en ansats att greppa telefonen bredvid kassaapparaten för att kalla på väktare. ”Vänta”, sa den svartögde i något som lät som en vädjan.
”Ja?”, sa Mange med handen på telefonluren.

I desperation for mannens blick över kassadisken och fastnade vid stället med hockeykort.
Han nappade åt sig ett paket på måfå, det råkade vara samlingen med Elitserien 93/94 från Leaf, och slet upp den glansiga stanniolplasten.
”Det där får du betala för”, sa Mange.
”Ja, ja, vänta…”, sa mannen i det att han ögnade igenom de sex hockeykorten innan han la ut dem på glasdisken i tre rader om två i varje.
Som rutor, har jag senare tänkt. Som en klassisk, sexrutig seriesida.

”Okej”, sa han och harklade sig. ”Jag ska berätta en grej om döden. Det här hände på åttiotalet. Jag och en polare var hårt inne på jonk på den tiden. Min polare hette…”
Här plockade mannen upp det första kortet i den översta raden. Det var Håkan Loob från Färjestad BK.
”Håkan, men alla kallade honom Hånken. Snäll och trevlig, men kunde bli jävligt elak om man retade honom eller om han hade slut på jonk. Hur som helst, Hånken och jag skulle driva in en skuld uppe i…”
Mannen plockade upp det andra kortet i den översta raden. Det var Terho Koskela från Frölunda HC.
”Frölunda, utanför Göteborg. Det var en tjackis där uppe som var skyldig vår uppdragsgivare en rätt ansenlig summa.”

Det tredje kortet plockades upp. Det var Eddy Eriksson från HV71. Mannen vände på kortet och läste statistiken; sex mål under säsongen, tio assist.
”Eddy hette han, och han var skyldig Stor-Janne i Hovmantorp sex lakan, vilket med vår sedvanliga ränta blev tiotusen. Det skulle räcka till ett par veckors jonkande. Så vi tänkte inte mer på saken, bara satte oss i Hånkens skruttiga gamla Opel och brände av upp mot Götet.”
Mange suckade ljudligt bakom kassaapparaten och började med demonstrativt ointresse bläddra i sin katalog igen, men den svartögde mannen lät sig inte bekommas.
”Eddy bodde i en förfallen kåk i utkanten av Frölunda. En jävla massa skrot hade han samlat i den övervuxna trädgården som var full av höga äppelträd. Massvis av påbörjade projekt på typiskt tjackismanér. En tjålad cementblandare och en ofärdig grund till en veranda här, en byggställning vid ett hemmasnickrat vindkraftverk där. Utanför ett växthus där hälften av rutorna var pangade låg högvis med konstgödsel. Ja, du fattar…”
”Jag fattar ingenting mer än att det börjar bli dags för dig att gå”, sa Mange och nu lyfte han telefonluren, slog ett snabbnummer och la sedan på innan han på nytt plockade upp katalogen och började bläddra i den.
”Hur som helst, vi bromsade in framför det där huset och kollade av omgivningarna. Det låg ganska avsides, vilket Hånken tyckte var bra. Färre vittnen om det går galet, sa han och plockade upp ett avsågat hagelgevär under bilmattan. Men när jag bröt det visade det sig att det var oladdat. Hånken muttrade och började leta igenom sin bil, vilken var en rullande soptipp. Till slut hittade han en enda hagelpatron som av någon märklig anledning var nersmetad med läppstift. Hånken laddade geväret och stoppade in det innanför den där blottarrocken han alltid gick klädd i, och så vadade vi ut i det höga gräset, klev upp för den knarrande trappan och sparkade in dörren.”

Konstpaus.
Mange vände blad i sin katalog.

Jag vägde över på min vänstra fot, den högra hade jag fått sockerdricka i av anspänningen.
Genom butikens avlånga fönster kunde man ana spridda flanörer bakom den maximalistiska skyltningen där Tintinraketer samsades med Metallicamerchandise och travar med Hamiltonböcker.

Jag insåg att jag hade kunnat slinka iväg om jag bara ville, mannen hade inte sett mig än och skulle förmodligen inget märka om jag passade på när han pratade. Men det var just det, jag ville fortsätta höra vad han hade att säga. En kund vandrade ut genom dörren, en annan kom in. Den täta stämningen var på vippen att brytas, som en svällande såpbubbla.

Den svartögde mannen harklade sig upprepade gånger och famlade villrådig efter hockeykorten. Sedan ändrade han sig och plockade istället upp ett skyltex med Milo Manaras Click! och bläddrade i den ekivoka serieboken en stund innan han ställde tillbaka den. Så fortsatte han.

”Den jäveln satt och tajade när vi stormade in. Det var väl det enda han gjorde om dagarna och nätterna, när han inte var ute och gjorde bryt. En stank av könsvätskor hade trängt in i väggarna, en lukt som fick både mig och Hånken att kväljas. När jag tittade närmare på väggarna såg jag att de var fulla med bokhyllor och att bokhyllorna innehöll pärmar. Det måste ha varit hundratals, kanske tusentals pärmar. Jag plockade ner en av dem, det var en helt vanlig kontorspärm från Esselte, och förstod efter en hastig genombläddring att han sysslade med att till- verka sin egen porr. Pärmarna innehöll plastfickor och i varje plastficka fanns ett välgjort collage av utklipp som kombinerade Svensk Damtidning med Aktuell Rapport, Hänt i Veckan med Hustler. Det hela var mycket skickligt utfört, noggrant som alltid när en amfetaminist är i farten. Kändisarnas ansikten var proportionerliga mot de nakna kropparna, på många bilder hade han varit mån om att välja färger och ljus som passade bra ihop. En bild där Johnny Norum knullade med prinsessan Stéphanie av Monaco gjorde mig till och med lite kåt. Men Eddy själv tog knappt någon notis om oss, han satt med en uppslagen pärm framför sig och slet i sin mikroskopiska tjackkuk. Som en röd liten tomteluva var den, som kuken på en katt. Bilden han tittade på var en där Anna Book onanerade med en majskolv. Du är skyldig Stor-Janne pengar, sa jag för att få hans uppmärksamhet.”

Här började mannen gå in ännu mer i historien i det att han började iscensätta scenen framför kassadisken på Z. Han tog ett kliv ut på heltäckningsmattan och pekade hotfullt mot en pappfigur i helkroppsformat föreställande seriefiguren Tank Girl.

”Skulden har växt till tio, fyllde Hånken i, och du ska betala oss allt nu på en gång. Så sluta runka, din jävel, och plocka fram pengarna. Men när Eddy inte slutade utan tvärtom började mangla sin balle ännu intensivare och utstötte svagt plågade stön fick Hånken nog, slet fram geväret och gick fram och drog en bredsida i skallen på den magra jäveln. Inte svinhårt, men tillräckligt för att Eddy skulle falla baklänges ner på golvet från pallen där han suttit. Det måste ha varit hans speciella runkpall för sitsen var helt täckt av en vitglänsande hinna.”

Mannen tog ett äcklat steg åt sidan där på heltäckningsmattan på Z, pekande mot den imaginära runkpallen innan han fortsatte.
”Jag har stålarna, gnällde Eddy och tog sig om huvudet. Plocka fram dem då så vi kan sticka och du kan fortsätta med ditt runkande, din jävel, sa jag och spottade mot ett hörn av rummet. Det var först då jag såg henne. Byrackan som låg hopringlad i en skabbig korg. Hon glodde på oss med outgrundliga, gula hundögon. Problemet är att de inte finns här, sa Eddy, men en annan gubbe är skyldig mig en massa. Bara jag får dem är hälften era. Ring den gubben och säg att han kommer hit på momangen annars blåser jag kuken av dig, sa Hånken och riktade gevärspipan mot Eddys skrev. Det går inte, sa Eddy. Varför inte, undrade vi. För gubben bor i… i…”

Inne på Z plockade den svartögde mannen upp det fjärde hockeykortet. Det var Anders Gozzi från Brynäs IF.

”Var fan bor han? skrek Hånken. Jag såg att han gjorde sig redo att trycka av. Gävle! Han bor i Gävle, skrek Eddy. Är skyldig mig tjugotusen sen han sålde ett parti koppar åt mig där uppe. Du ljuger, vrålade Hånken och tryckte pipan i magen på Eddy. Antingen tar du fram stålarna eller så skjuter jag tarmarna av dig. I det ögonblicket reste sig hunden från sin korg och lufsade fram mot oss. Det var en flatcoated retriever, och den var faktiskt inte så eländig som jag först trott. Lite ovårdad i pälsen och med en obehandlad tandsjukdom som fått nosen att svullna upp, men med fin grundmuskulatur och de rätta proportionerna.”

Här la Mange ner sin katalog och såg skeptisk ut. ”Hur fan kunde du bedöma det?”, sa Mange.
”En gång i tiden försörjde jag mig som hunduppfödare. Det var innan jonket fick mig i sitt grepp. I alla fall… Den där hunden är värdefull, sa jag uppskattande till Eddy. Vet jag väl, sa han och smekte hunden som kom fram och buffade honom där han låg med gevärspipan riktad mot sin buk. Jag tjålade den från nån familj på Näset, sa han, och tänkte höra av mig till dem och pressa dem på hittelön. Men under tiden började jag gilla fanskapet, så jag bestämde mig för att behålla henne. Jag har döpt henne till… till…”

Mannen plockade upp det femte kortet i den nedersta raden. Det var Mattias Timander i MoDo.
”Alice. Efter Timander, sa Eddy och kelade intensivt med sitt älskade djur. Kysstes och gosade med henne som om vi inte alls var där. Hur mycket skulle du ha krävt i hittelön? frågade Hånken lågt. Va? sa Eddy. Från den fina familjen i Näset, hur mycket hade du begärt? sa Hånken. Tja…, sa Eddy och pussade på hundens panna. En sex, sjutusen kanske. På sin höjd tio… Hur så?”

På Z imiterade mannen ett skott med ett avsågat hagelgevär och den kraftiga rekylen som följde.
”Det blev en jävla smäll! Som om hela rummet träffats av en bomb. Sedan ett ringande i öronen och så Eddys skrik: Vad gör du? Vad gör du? Vad gör du? och hundens svagare men ihållande läte. Hundens dödsljud påminde om ljudet när man långsamt stänger en dörr i stort behov av smörjning, ett skärande gnissel. Jag glömmer det aldrig. Det värsta var att Hånken siktat dåligt, om han siktade alls. I efterhand hävdade han att geväret bara gått av, att han tänkt skjuta ett varningsskott upp i taket.”

Mannen skakade vantroget på huvudet men kunde samtidigt inte låta bli att le. Han hade Manges fulla uppmärksamhet nu. Och min. Jag stod som på nålar där bakom affischerna.

”Hagelsvärmen hade slitit av bakkroppen på Alice. Nu släpade hon sig fram med resterna av lårbenen och svanspartiet som en rosaröd köttsläde som målade ett brett spår över golvet. Tvärs över rummet kröp hon. Över en tröskel, genom en hall och in i ett litet kök. Vi kunde bara stumt följa efter djuret för att se vart det var på väg. Visst var det till sin matplats hon skulle. Med sina sista krafter släpade hon sig hela vägen fram till den solkiga metallskålen med torrfoder som hon sjönk ihop över i ett maniskt Frolictuggande. Tröståt sin sista måltid med den dödsdömdes glupskhet.”

Mannen härmade hundens tuggande med stora, överdrivna käkrörelser och uppspärrad blick.
”Alice åt och åt. Hon åt alldeles för mycket och för snabbt och till slut spydde hon upp alltsammans på den smutsiga trasmattan. Sedan fortsatte hon tugga i sig mun efter mun av det bruna fodret. Till slut orkade jag inte se mer. Jag fick nog av lidandet, det är för mycket av den varan i världen. Kanske är det det enda som vi människor kan göra, att sträva efter att minska lidandet. Det är det enda vi duger till. Så jag sparkade undan matskålen så det flög torrfoder över hela köket. Sedan satte jag min känga mot hundens skalle och pressade ner henne i trasmattan. Lät kängan vila där några sekunder. Bakom mig anade jag Hånkens tunga andning och borta vid dörrposten Eddys jämrande gråt. Om vi bara haft fler patroner med oss, tänkte jag men sa inget. Alice såg upp på mig med sina gula ögon som plötsligt var alldeles klara. Jag såg tillbaka utan att vika undan, kände att det var viktigt. Och det var som om hon sa det till mig utan att kunna prata. Gör det, sa hon. Snälla, gör det.”

Mannen sänkte rösten, resten av historien berättade han nästan i en viskning.
”Så klev jag ner i golvet i en enda kraftigt krasande rörelse. Klev genom skallbenet så att det stänkte på mina jeans. Det kom ett sista gnyende, sedan blev det jävligt tyst i det där köket. Hånken och jag pallade inte vara kvar. Vi orkade inte stöka runt efter några gömda stålar utan vadade bara ut genom trädgården och slängde oss i Opeln och brände tillbaka ner till Småland i hundrafemtio knyck utan ett öre på fickan. Några dagar senare fick vi höra att Eddy hade hängt sig i ett av äppelträden. Tydligen hade han gjort en snara av Alices koppel.”

Mannen harklade sig. Det började bli dags att knyta ihop säcken.
”Den hösten och vintern var det enda Hånken kunde snacka om när vi sågs för att trycka en panna eller tjåla ihop till fler pannor den där jävla hunden. Det gnisslande lätet den gett ifrån sig som han inte fick ur öronen, och lukten av hundhjärna som fastnat i näsborrarna. Han påstod att lukten hade satt sig i hans Opel som han numera höll skinande ren. Började till och med snacka om att sluta med jonket och ta upp kontakten med sin dotter som bodde ute vid Tingsryd någonstans, men det blev det så klart aldrig något av.”

Här plockade den svartögde mannen upp det sjätte och sista kortet. Det var Glenn Hedman från IF Björklöven.
”När våren kom och björkarna i staden började lövas hittade man Hånken på den offentliga toaletten på Teatertorget. Överdos, påstods det bland Växjöknarkarna, men fan tro’t. Själv gick jag djupare ner i jonkträsket, knarkade mig halvt fördärvad tills jag blev alldeles tokig och hamnade på psyket. Därifrån släpper de bara ut mig för korta andningspauser. Vi blev vansinniga hela bunten av det där satans hundmordet kan man säga!”, garvade den svartögde mannen och plockade upp de sex hockeykorten ett efter ett. Håkan Loob, Terho Koskela, Eddy Eriksson, Anders Gozzi, Mattias Timander och Glenn Hedman.

Han blandade högen och skulle just lägga ut korten i ett nytt mönster för en ny berättelse med helt andra beståndsdelar när två baskerklädda väktare klev in i butiken.

”Hur var det här då?”, sa den längste av dem. ”Det var på tiden…”, muttrade Mange.
”Vi var upptagna med en snattare borta vid Grattes”, urskuldade sig den kortare av dem.

Den svartögde mannen fixerade de båda väktarna med blicken och liksom borrade sig ner i butiksgolvet med höjda nävar, som en gammal dekad proffsboxare som gör sig redo för ännu en meningslös match som är förlorad på förhand. Väktarnas händer rörde sig yrkesvant mot batongerna i deras bälten.

Sedan var det som om mannen ändrade sig, andades ut och blev alldeles mjuk i kroppen. Ledigt lät han sig promeneras ut i köpcenterkorridoren med en väktare på var sida.

Utanför skyltfönstret skymtade jag lägligt nog min pappa, bärande på två välfyllda kassar från Hovs Livs. Jag skyndade ut till honom. Ikväll vankades det sjömansbiff. Tillsammans gick vi till parkeringen som vette ut mot Liedbergsgatan och Hotel Royal Corner.

När vi packat in påsarna och backade ut bilen fick vi se hur en ståldörr öppnades på Flanörens baksida och den svartögde materialiserades på trappans fotsteg.

En av väktarna la sin hand på mannens axel och tryckte till, det var svårt att säga om det var en knuff eller en uppmuntrande klapp.

Dörren slogs igen bakom honom och han stod där villrådig med hängande armar vid sidan av en vattenpöl. Han såg med ens förkrympt och ganska eländig ut.
”Tillbaka till SSS med den där token”, sa min pappa och skakade både roat och lite vantroget på huvudet så som man gör åt den evigt pågående galenskapen och hans ord ekade inom mig som ett mantra medan vi körde ut på Norra Esplanaden: ”Du blev väl inte rädd? Du blev väl inte rädd? Du blev väl inte rädd?”

Vi körde upp för backen vid det gamla stadsfängelset, förbi brandstationen och upp mot Östergårds koloniträdgårdar och Katedralskolans ellips som skimrade i solljuset och ner till Fagrabäcksrondellen där det för några år sedan vuxit en plantering av blommor som bildat texten Växjö – 650 år men som nu vissnat för länge sedan och lämnat kvar en gulblek, knappt skönjbar skugga.

Vi fortsatte vidare upp för Högstorps höjder. Förbi de gamla femtiotalshusen och den bruna träkyrkan, upp mot nybygget på Domherrevägen som låg precis där de täta, höga grönsvarta granarna tog vid, i utkanten av civilisationen. Vid randen av skogens mörker hade vi vårt hem.

Publicerad Uppdaterad
14 hours sedan
Suzanne Osten 1944–2024. Foto: Leif R Jansson/TT

Suzanne Osten – med liv och konst som ett äventyr

Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.

Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen i kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka. 

Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap. 

Total tilltro till barnet

Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont. 

Suzanne Osten i samband sin 80-årsdag 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT

Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet. 

Fickteatern – teater för alla

Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum. 

Fickteaterns ensemble 1968: Gunnar Edander, Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Suzanne Osten. Foto: Bo Schreiber/TT

Suzanne var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt. 

Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas. 

Suzanne Osten och skådespelaren Gunilla Röör inviger Pridefestivalen i Stockholm 2010. Foto: Maja Suslin/TT

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
"Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer." Foto: Jonas Ekströmer/TT, Byggnads, Kollage: Arbetaren

Unga Byggare: Tre procent lön är 100 procent svek

LO:s krav på en tre-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.

Idag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan för andra är det ännu en dag i ett långt yrkesliv. 

Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.

Lönen äts upp

Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. Sex kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222kr/timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare. 

När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen. 

Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast tre procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.

LO har blivit svagt

Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en tre-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop för och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.

Lönekrav på 15 procent

Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222kr/timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.

Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.

Landsorganisationens förslag på tre procent är i praktiken ett svek på 100 procent. 

Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Facklig manifestation utanför Teslas butik på Sveavägen i Stockholm
Trots att ingen hindrades från att gå in i butiken polisanmäldes manifestaionen utanför Tesla i centrala Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

Polisen anmäler facklig manifestation utanför Teslas butik i Stockholm

Den fackliga manifestationen utanför Teslas butik i centrala Stockholm polisanmäldes på måndagsförmiddagen.

– Det är vi själva som anmäler för brott mot ordningslagen då manifestationen inte är tillståndsgiven, säger Ola Österling som är Stockholmspolisens presstalesperson till Arbetaren.

Ett femtiotal personer samlades på måndagsmorgonen utanför Teslas butik på Sveavägen i centrala Stockholm med plakat och flygblad. På plats fanns förutom strejkvakter representanter för flera andra fackförbund. Den infekterade konflikten om kollektivavtal med den amerikanska elbilsjätten har nu pågått över ett år och läget ser, som Arbetare kunde rapportera i fredags, fortfarande låst ut.

Foto: Johan Apel Röstlund

– Jag är här för att stötta mina kompisar i IF Metall. I Sverige ska vi ha kollektivavtal helt enkelt, säger en kvinna på trottoaren utanför den exklusiva bilbutiken.

Hon är barnskötare, medlem i Kommunal och har bytt bort sitt arbetspass med en kollega för att kunna delta i manifestationen.

Andra är där som strejkvakter. Som exempelvis Mohammed Alansari.

För Mohammed Alansari var det viktigt att vara på plats utanför Tesla på måndagsmorgonen. Foto: Johan Apel Röstlund

“Håller ångan uppe”

– Vi måste hjälpas åt för att få till ett avtal med Tesla. Annars står arbetarna på deras verkstäder helt utan skydd, säger han och håller en bunt flygblad i händerna som han räcker över till förbipasserande.

En bit därifrån står Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST, och pratar med kollegor från andra fack. 

– Det är så otroligt viktigt att vi håller ångan uppe och stöttar den här kampen. Samtidigt hade jag önskat att ännu fler fackförbund slöt upp och drev på. Det skulle öka trycket på Tesla, säger hon.

Britta Lejon. Foto: Johan Apel Röstlund

Men trots att inga människor hindrats från att gå in i butiken valde polisen, bara 20 minuter efter det att manifestationen påbörjats, att göra en anmälan för brott mot ordningslagen.

Det bekräftar presstalesperson Ola Österling för Arbetaren.

– Jag vet faktiskt inte vad det innebär men vi kommer att stå här fram till klockan tolv idag, säger Emma Hansson som är ordförande i IF Metall i Stocholms län.

Emma Hansson. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är också på plats utanför huvudentrén och är trots anmälan nöjd med förmiddagen.

– Det har ju samlats en hel del folk och känns som en riktigt bra uppslutning. Att vi står här idag kanske inte kommer att leda till kollektivavtal men det är viktigt att vi fortsätter för att hitta en lösning för våra medlemmar, säger Emma Hansson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Vendela Engström:
Jens Stoltenberg: Riddare av Nato-orden 

“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.

För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön. 

”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna  gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst. 

Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen. 

Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.

Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget  första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen. 

Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan. 

Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.

Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare. 

Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.

För Sverige, ur tiden. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Klimatminister Romina Pourmokhtari och regeringen sågas när de svenka utslöppen ökar.
Klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av Tidöregeringens politik har ökat utsläppen. Bildmontage. Foto: Bild: Roald Berit/TT och Jacob Åkersten Brodén/TT

Tidöregeringen sågas när utsläppen ökar: ”Väntat och katastrofalt”


För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.

– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.

Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.

Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.

Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.

Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.

– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.

Kristina Östman. Foto: Naturskyddsföreningen

“Totalt haveri”

Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.

– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.

Bryter mot klimatlagen

Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.

Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.

I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.

Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.

– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.

Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
"Vi kräver att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet". Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT, Leo Correa/TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Claudio Bresciani/TT

Till SACO, LO och TCO: ”Stoppa Israel”

Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.

Till SACO, LO och TCO,

Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel. 

Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.

Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.

Facken kräver markeringar mot Israel

Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige. 

I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen. 

Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen: 

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!

Hälsningar,
66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
S uppgörelse med Tidöregeringen är inte tillräckligt för nödvändiga framtida investeringar som gynnar unga arbetare, skriver debattörerna William Sundberg (tv) och Cajsa Holmqvist (mitten), Unga Byggare. Foto: Claudio Bresciani/TT, Terese Perman och Lotta Jepsen Sjölander

Unga Byggare: ”S sviker en generation arbetare med balansmålet”

Unga Byggare ser Socialdemokraternas och Centerpartiets uppgörelse med Tidöpartierna om att överge överskottsmålet i svensk ekonomi som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera arbetare.

Nyheten om den uppgörelse som Socialdemokraterna och Centerpartiet gjort med Tidöpartierna och som innebär att överskottsmålet för Sveriges finanser kommer skrotas och ersättas med ett balansmål är ett svek mot landets byggnadsarbetare och arbetare i stort.

När uppgörelsen dessutom görs i stängda rum utan insyn är det ett sätt att undergräva demokratin, och det känns som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera oss arbetare. 

Under flera års tid har vi sett behoven av satsningar på infrastruktur, elnät, VA-nät, utbildning, nyproduktion av bostäder men också upprustning och energieffektivisering av miljonprogrammen. 

Under samma tid har vi sett att stora omfattande investeringar i Sverige inte har blivit verklighet i förhållande till behovet.

Balansmålet är inte tillräckligt

Arbetslösheten har ökat till hela 8,2 procent enligt Statistiska centralbyrån. Sverige ligger nu på tredje plats med EU:s tredje högsta arbetslöshet, och inom byggbranschen är arbetslösheten värst bland de unga. Just nu är det bara ett fåtal av dem som går ut byggprogrammet på gymnasiet som får jobb efter studenten.  Det kan vi jämföra med en arbetslöshet som låg strax under 2 procent före 90-talskrisen. 

Det balansmål som det nu står klart att man kommit överens om bakom stängda dörrar tycker inte vi är tillräckligt för att möta den ökade arbetslösheten eller de behov som Sverige står inför. 

Sveriges unga arbetare hade hoppats på mer för att sätta fart på ekonomin men också för att lösa de utmaningar vi står inför gällande klimatomställning, bostadsbrist, utbyggnad och renoveringar av järnvägen, en större inhemsk livsmedelsproduktion och ett utbyggt försvar.

Med det nya balansmålet riskerar vi bara att kunna uppfylla en bråkdel av det investeringsbehov vi har. Ny kärnkraft riskerar att sluka det investeringsutrymme man öppnat upp för. Av historien har vi lärt oss att i perioder av låg tillväxt och hög arbetslöshet är det arbetarklassen som får det tuffast och en minskad frihet, därför tycker vi att denna överenskommelse är ett svek mot alla Sveriges arbetare.

Investeringar över tid

Med detta sagt är vi heller inga slösaktiga och naiva ungdomar som tror att sms-lån löser tillvaron. Utan vi vill se investeringar i sådant som kommer betala tillbaka över tid. Stabil elförsörjning med tillgång till billig grön el gör att produktionen kan vara stabil. Infrastruktur betalar också tillbaka sig, där malmbanan är ett tydligt exempel men också att rörligheten i befolkningen har positiva effekter på arbetsmarknad och livskvalitet.

Att lösa bostadsbristen kommer även ge positiva effekter på arbetsmarknaden när människor kan flytta dit jobben och utbildningarna finns. Nya bostäder är också stabila värden som vi har nytta av över lång tid. Ökade satsningar på livsmedelsproduktionen kommer att skapa nya viktiga arbetstillfällen, men även göra Sverige mindre importberoende av något så livsnödvändigt som maten.

Sveriges statsskuld är också väldigt mycket mindre än andra jämförbara länder som gör att vi har möjlighet att våga investera i att möta framtidens utmaningar och behov. När staten sparar och inte lånar för satsningar måste befolkningen på individnivå belåna sig för att upprätthålla tillväxten och levnadsstandarden, detta gör Sveriges befolkning räntekänsliga vilket framförallt många unga som köpt eller tänkt köpa bostad fått känna av under de senaste åren.   

Jämlika förutsättningar

Detta handlar även om jämlika förutsättningar för olika generationer. Många som i dag är pensionärer har fått uppleva stora statliga satsningar som förbättrade levnadsstandarden för hela befolkningen. En aktiv industripolitik har genom historien tryggat arbetstillfällen och tillväxt. Ett miljonprogram som gjort att vanliga arbetare kunde förverkliga sina drömmar om en egen villa eller lägenhet utan att behöva belåna sig så högt att en arbetarlön inte klarade av att amortera lånet under en livstid.

Men även vetskapen om att arbetstillfällen finns, där man uppfyller ett viktigt syfte och där risken att hamna i arbetslöshet är liten. Jämfört med dagens gig-ekonomi där många jobb känns både osäkra och ganska meningslösa. 

Sveriges och EU:s politiker måste våga satsa annars springer resten av världens ekonomier som vågar satsa på framtiden ifrån oss.

William Sundberg och Cajsa Holmqvist, Unga Byggare

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision protesterar mot Tidöregeringens planer på an angiverilag.
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision är två av trettiotalet talare på onsdagens manifestation mot regeringens planer på en så kallad angiverilag. Foto: Jessica Gow/TT, Henrik Montgomery/TT och Oscar Olsson/TT

Facken om angiverilagen: Tidöpartierna har gått för långt


Kritiken är stenhård. Både fackförbund och människorättsorganisationer kraftsamlar nu för att stoppa Tidöregeringens kontroversiella förslag om en angiverilag. 

– Sammanslutningen från civilsamhället är i det närmaste total och det råder en fullständig samsyn i att det här är helt fel väg att gå, säger Anna Johansson som är generalsekreterare på svenska Amnesty till Arbetaren.

Hon är en av trettiotalet talare som på onsdag samlas för en stor manifestation på Sergels torg i centrala Stockholm under parollen Stoppa angiverilagen.

Liknande demonstrationer har redan hållits i flera andra svenska kommuner sedan den SD-stödda regeringen strax efter valet 2022 meddelade att de ville se en lag där offentlighetsanställda ”ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.

– Konsekvenserna skulle bli att det så kallade skuggsamhället förvärras. Att brottsutsatta inte törs kontakta polisen, att sjuka inte vågar söka vård eller att barn till papperslösa, som redan är en väldigt utsatt grupp, inte går till skolan av risk för att bli anmäld, säger Anna Johansson.

Hon, och flera andra människorättsorganisationer med henne, har länge kritiserat det omdiskuterade lagförslaget.

En statligt ledd utredning kring lagen väntas presenteras den 29 november, och förslaget har väckt känslor även utanför Sveriges gränser.

– Det är fullständigt omänskligt, kommenterade exempelvis Michele Levoy, från den europeiska människorättsorganisationen Picum, lagförslaget i brittiska The Guardian tidigare i höstas.

Arbetaren har vid flera tillfällen rapporterat om den kokande ilskan och ökade oron bland sjuksköterskor, läkare, socialsekreterare, lärare och andra yrkesgrupper som riskerar påverkas av lagen.

– Regeringens förslag är inte förenligt med vare sig vår yrkesetik, vårt uppdrag eller med Barnkonventionen, sade Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand till Arbetaren förra året.

Välfärdsfacken enade mot angiverilagen

Bakom manifestationen i Stockholm nu på onsdag står de fem fackförbunden inom välfärdssektorn som sammanlagt företräder 1,2 miljoner medlemmar. 

Veronica Magnusson är förbundsordförande i Vision som organiserar bland annat socialsekreterare, tandsköterskor och läkarsekreterare.

Även hon ska tala på onsdag och skräder inte orden mot lagförslaget.

– Vill vi ha ett angivarsamhälle? Införs lagen är det ett stort steg mot ett allt mer auktoritärt system som skulle försämra välfärdsuppdraget i grunden, säger Veronica Magnusson.

Enligt henne och flera andra fackliga företrädare skulle anställda inom exempelvis kommuner tvingas till helt nya arbetsuppgifter om lagen går igenom. Många lärare och andra berörda yrkesgrupper har varnat för massuppsägningar om regeringen står på sig.

– Därför lägger facket inom välfärden ny allt krut på att det här inte ska bli verklighet. Det är en fråga där Tidöpartierna gått alldeles för långt och de måste helt enkelt ta hänsyn till vilka konsekvenser det skulle leda till för alla som jobbar inom den offentliga sektorn. Det är inte för sent att ändra sig och jag förväntar mig att de nu lyssnar på oss och inte går vidare med lagen, säger Veronica Magnusson.

Förutom fackförbund och människorättsorganisationer har även flera av Sveriges kommuner och regioner tagit aktiv ställning mot lagen om anmälningsplikt för offentligt anställda.

– Kravet att ange papperslösa barn kan aldrig hamna på barnskötare, undersköterskor eller elevassistenter. Alla barn ska känna sig trygga när de går till förskolan. Papperslösa ska känna sig trygga när de söker vård. Välfärden ska vara en trygg plats fri från angiveri. Därför måste förslaget stoppas, säger Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal i ett pressmeddelande inför onsdagens manifestation.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kvinna i rosa huvudsjal och krigsbild i bakgrunden samt tre pratbubblor

Lama Majdi i Gaza: ”Utmattning är min ständiga följeslagare”

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 20 oktober, kl: 21:44

I dag är det den 20 oktober. Etniska rensningar fortsätter i norra Gaza. Det verkar som om de genomför generalernas plan, som kommer att leda till en fullständig evakuering av området och förvandla det till en stängd militär zon, vilket betyder att vi aldrig kommer att återvända till våra landområden och egendomar där; Allt kommer att försvinna för alltid. 

Det är något som inte bara väcker sorg utan också ironi – hur vi, efter att vi fått instruktionerna att evakuera söderut, fråntas alla våra ägodelar som våra familjer arbetat i åratal för att skaffa och etablera ett stabilt liv fyllt av drömmar och ambitioner. 

Norra Gaza har blivit en grav där alla våra drömmar, liv, egenskaper och ambitioner är begravda för alltid.

Här lever vi det värsta och svåraste liv vi någonsin känt sedan vi föddes i detta land.

I dag har människor inget värde; alla dyrkar pengar, och alla utnyttjar varandra så mycket de kan. 

Våra liv är fyllda av exploatering från handlare, säkerhetskaos, banditer, stölder, mord, fördrivning och att dö av hunger och törst. 

De rika övervakar institutioner och föreningar, medan tjuvarna och de som är direkt kopplade till dem är handlare utan samvete. 

För några dagar sedan fick min dotter Sama sin andra dos av poliovaccinet och sedan dess har hon lidit av svår smärta och ihållande feber som fortsätter än i dag. 

Det har varit fyra dagar av helvete och jag vet inte när hon kommer att bli frisk. 

Jag har glömt smaken av sömn och utmattning är min ständiga följeslagare dessa dagar. 

Apotekaren på Ibn Al-Haytham Pharmacy diagnostiserade det som ett virus och ordinerade behandling för att minska febern och ta itu med viruset hon lider av. 

De sa att tillståndet kan pågå i upp till 10 dagar, vilket betyder att det finns en möjlighet att vår prövning kan förlängas med ytterligare 6 dagar! 

Min dotter kan inte äta eller dricka, och för några dagar sedan fick hon också brännskador på handen, vars märken gradvis bleknar; Jag vet inte vad det här livet vi lever är. Det är ett liv som påtvingats oss utan något val. 

Maten som finns tillgänglig i dag är mycket dyr; priserna på frukt, grönsaker, barnblöjor, städmaterial, kläder och skor, har aldrig nått sådana höjder förut.

Ingenting är billigt i ljuset av den skenande stölden av inkommande bistånd och blockaden som hindrar kommersiella varor från att komma in under förevändningen att de ansvariga har semester, vilket gör livet outhärdligt. 

Min fråga till dig som läser är: Finns det över huvud taget en väg till frihet och liv för en person från Gaza efter all denna tid av folkmord och etnisk rensning?

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör hos SAC Syndikalisterna. Foto: Axel Green, Stina Stjernkvist

Emil Boss nya dikt ”Oleksandr”

Poeten Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression, som nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris. Här kan ni nu läsa en av hans nyskrivna och tidigare opublicerade dikter.

Han kom till Sverige tjugoarton, 
fick jobb direkt från Svenska Palmen.
Altaner mest. Han lärde namnen
på Stockholms villastäder. 
Samma villkor som därhemma: 
Jämna sextiotimmarsveckor,  
varje sommar sju dar ledigt. 
Sängplats i en trång gemenskap  
av fjorton landsmän i en fyra.  
Tillståndets pris var ett gratis slit
på chefens kåk i Mälarhöjden.  

Två år gick, med lön att skicka 
till familjen i Zaporizhyzha, 
dubbelt mot vad han tjänat hemma
där Ana satt med fyra ungar. 
En dag plötsligt beordrad väntan:
”Kunden har inte betalat oss”. 
Följande halvår gick han runt 
utan jobb och sparkontot tömdes. 
Han pantade burkar när han fick höra
att en håltagningsfirma letade folk
till nyproduktion för allmännyttan
i Hässelby Strand: Bodar, passerkort, 
bygghiss och förman. Nya kollegor, 
samma slit och samma snöglopp,
samma obetalda helger. 
Covid värst: Borra med feber.  

Efter en tid kom en välbekant
order: ”Lönerna dröjer. Kunden har inte 
betalat fakturan. Vi måste jobba 
ikapp och bli klara, så att de betalar”.
Nästa månad samma visa. 
Spelets insats blev fördubblad 
och i tredje ronden var han slagen.
Vräktes från boendet, sov fyra nätter 
i chefens garage på ett liggunderlag,
hittade sängplats till rövarpris 
hos en georgier i Bagarmossen.  
sattes i skuld men kom genom
honom in på projektet Förbifarten: 
Byggstäd och bilning i tunnelbygge.  

Några svenskar inne i berget  
lärde ut kollektivavtalet. 
Han fattade mod och ringde georgiern, 
krävde sjuklön, övertid, OB och avtal, 
fick sparken och krävdes på hyresskulden. 
I desperation tog han vadsomhelst:
En känd aferist som jobbar åt PEAB.
Lade tak på en skola, byggde parhus i Sickla.
Lurad på lönen för fjärde gången  
kunde han inte annat än tomhänt  
resa hemåt med långfärdsbussen.  
Fyra veckor, sedan kom kriget.  
Familjen stod då illa rustad  
eftersom han byggt i Sverige. 
Många delade erfarenheten. 

Publicerad Uppdaterad