En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 6.

Döda hund

I litteraturkritikern Rasmus Landströms hyllade bok Arbetarlitteraturens återkomst ägnades mitt författarskap viss uppmärksamhet under etiketten ”dirty realism”. Tyvärr innehöll den första upplagan av boken en del faktafel gällande min person, bland annat stod det att läsa att ”[Henrik] Bromander föddes 1982 i ett akademikerhem”. Detta gjorde mig något konfunderad. Mina föräldrar är sjuksköterskor, senare vidareutbildade min pappa sig för att jobba på vårdskola. Så rent tekniskt stämmer det kanske att jag är fostrad av människor med eftergymnasial bildning, men någon boklärd, intellektuell miljö var det knappast fråga om.

När mina föräldrar flyttade från Stockholm till Småland i slutet av sjuttiotalet fick min pappa anställning som mentalsjuksköterska på Sankt Sigfrids Sjukhus i Växjö, tidigare hade han jobbat som skötare på Långbro i många år. Otaliga var de historier om alla galningar, dårar och så kallade snurrgubbar han haft hand om, de vilda slagsmål han hamnat i med rymningsbenägna psykopater, de mordförsök han utsatts för av paranoida schizofreniker, de märkliga hembesök han gjort hos försöksutskrivna kanin- mördare och alla de kända och mindre kända patienter han haft hand om, allt från ”Sveriges farligaste kvinna” Elisabeth till Thurneman som tog sina offer av daga med gas.

Historierna levde kvar, återberättades och togs om inför mina vetgiriga frågor långt efter att min far lämnat de höga, gula hospitalmurarna bakom sig för sista gången. Säkert var de kryddade för att imponera på det barn jag fortfarande var. Redan då kändes vägen utstakad för mig, att jag också skulle bli skötare kändes självklart. Mentalvården framstod som något fascinerande, lockande och karaktärsdanande för den som ville glimta ner i mänsklighetens djupa brunn utan att själv riskera att ramla i. Min pappas skrönor la grunden inte bara för mina första stapplande steg på arbetsmarknaden, de väckte också en livslång fascination inför det som finns på andra sidan gränsen av det vi håller för normalt.

Ytterligare några år senare framstod mentalsköteriet för min far som en utmärkt ersättning för sonens uteblivna värnplikt och det därmed inställda mandomsprovet. Ett telefonsamtal till en gammal kollega och saken var biff, arton år gammal skulle jag trots min ungdom och brist på erfarenhet sommarjobba på 61:an, bland införstådda känt som ”Specialen” och av det äldre gardet kallat ”Stormen”, dit man skickade de mest oregerliga och svårhanterliga patienterna. Allt det där låg dock långt framför mig den där lördagen i april när jag verkligen fick lära mig något om just historieberättande. Varför bemödar man sig med att berätta något? Varför gör man sig besvär, tar sig tid?

Är det för att underhålla? För att provocera eller kanske skrämmas? Eller är det bara för att man kan, för att man måste? Och varför hålla sig till sanningen när det är så enkelt och skönt att ljuga och skarva?
Jag måste ha varit elva, högst tolv år. Pappa hade något ärende in till stan och jag följde med. Kanske skulle han till posten eller gå på banken, sådant man fortfarande måste åka in till stan för att göra i början på nittiotalet. När han var klar skulle vi handla mat också, och eftersom vi var i närheten av köpcentret Flanören fick det bli på Hovs Livs, som var lite dyrare men hade mycket bättre utbud än A-Center.

Hovs Livs manuella köttdisk var välkänd bland stadens gourmander och deras delikatessavdelning dignade av godsaker som grönspräcklig gorgonzola och saltsaftig Schwarzwaldskinka, sådant som de kulinariskt utsvultna Växjöborna annars fick ta färjan över till Danmark och vidare ner på kontinenten för att smörja sitt krås med.

En gång såg vi lokalkändisen Lennart Winlund rulla en dignande kundvagn genom butikens gångar. Winlund var en excentrisk direktör för Handelsbanken i stan som på ålderns höst sadlat om till kokboksförfattare, där varje bok hade ett visst tema, som julmat, brännvin eller ”kärleksmat och kärleksdrycker”. Winlund figurerade alltid själv på omslagen med sin voluminösa kroppshydda, pillemariskt leende bredvid ett berg av mat och dryck, ett överflöd av skummande sekt, feta gåsbröst, skimrande flundror och välgräddade pastejer.

Journalisten Fredrik Strage berättade en gång för mig att hans pappa, som var kamrer vid Handelsbanken, fick i specialuppdrag av regionbankschefen i Linköping att flytta med sin familj till Växjö för att hålla ett öga på vad Winlund sysslade med. Tydligen fanns det en oro över Winlunds excesser och frikostighet med lån till höger och vänster.

”Spenderbyxorna som Winlund jämt hade på sig var så stora att de täckte halva Småland”, berättade Fredrik för mig. ”Men han var så karismatisk och populär att det inte fanns några planer på att ersätta honom. Lösningen blev att skicka dit min pappa som var känd som väldigt pedant och ansvarsfull. Jag minns Lennart Winlund från när jag var liten. Han kom alltid med fantastiska presenter och hade en swimmingpool i sitt hus och en vacker tonårsdotter. När han åkte på affärsresa till Stockholm ville han bo i största sviten på Grand Hôtel. Han var larger than life. Den typen av krösus som absolut inte skulle funka i finansvärlden nu för tiden.”

Winlunds frikostighet yttrade sig bland annat i att han lät trycka upp tiotusentals exemplar av sina egna kokböcker att delas ut som gåvor till när och fjärran, min far fick sig via omvägar flera stycken till skänks. Böckerna blev något av kultföremål i vår familj, bara delvis ironiskt. Faktum är att de innehåller en hel del bra recept. I vuxen ålder lagade jag och min kompis Björn oss under ett års tid igenom hela Winlunds femte kokbok, den som har ett särskilt fokus på den europeiska gastronomin. Varje gång vi sågs valde vi ett nytt land och lagade några typiska rätter därifrån, som bulgarisk sjopskasallad, brittisk yorkshirepudding, irländska krabbkakor och rumänsk anka med svamp. Till det drack vi för landet typiska alkoholhaltiga drycker, precis som Winlund rekommenderade.

Sagan om Winlund fick ett lika hastigt som tragiskt slut i mars 1995 när han omkom i en singelolycka på Öland. Han var på väg från sitt hem i Växjö till fritidshuset i Byrum när han av okänd anledning körde av vägen vid Stacketorp och kolliderade med en belysningsstolpe.

Men tillbaka till den där lördagen i april några år innan Winlunds Mercedes i hög hastighet kastade sig ut i den öländska kvällningen. Min pappa och jag var på väg in på Flanören då en märklig man kom ut från köpcentret och ställde sig och vrålade på trottoaren.

Mannen var intensivt svarthårig på ett korplikt sätt, svart så det glänste, och frisyren var stubbad som en borste man sopar uppfarten med. Hans ögon var lika svarta som håret, och från det högra ögat ner mot mungipan löpte ett vitt ärr.

På överkroppen hade han en urtvättad träningsjacka från Östers IF som en gång säkert varit röd, men nu var rosa, med texten Öster – mitt lag tryckt på bröstet. Under det ett par ljusblå patientbyxor med Landstinget Kronobergs gamla logga och på fötterna ett par nedgångna kardborreskor från Lejon.
Allt det där la jag givetvis inte märke till under de laddade sekunderna på trottoaren, utan först senare, den andra gången jag såg honom. Då fick jag nog med tid att inpränta alla dessa detaljer för att de skulle fastna i hjärnbarkens arkiv och aldrig försvinna, oavsett om jag ville det eller inte.

Jag minns inte vad mannen skrek, ens om skriket innehöll ord, men jag minns att det inte var riktat mot någon särskild, det var snarare som om han adresserade alla och envar. Skriket var oerhört kraftfullt och gick rakt genom kroppen på mig, tog med sig min andhämtning och försvann med den runt ett hörn.

Jag minns att min pappa liksom stannade upp samtidigt som han fortsatte röra sig framåt. Han gled stelt vidare mot Flanörens ingång samtidigt som han hade sin fulla uppmärksamhet på mannen bakom sig. Utan att riktigt förstå det begrep jag att det var en förvärvad förmåga. En nackögd egenskap som den som länge vistats med de oberäkneliga och potentiellt farliga tillägnat sig av ren överlevnadsinstinkt.

Resten av omgivningen reagerade mer som jag själv, med en kall häpenhet där man rycktes upp ur det man varit i färd med, ett samtal, en tanke, eller bara att röra sig från punkt a till punkt b. Allt punkterades av mannens vansinnesskrik.

Nu tog mannen sats igen och alla trodde nog att han skulle skrika ännu högre, men det var som om han bränt sitt krut för snabbt. Det som kom ur hans strupe nu var mer ett hest hojtande. Uppgiven släntrade han vidare längs med trottoaren, bort mot Oxtorget.

”Du blev väl inte rädd?”, frågade min pappa med ett svårtolkat leende när vi gick in genom Flanörens entrédörrar.

Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen med ett automatiskt förnekande. Nej, så klart inte. Så klart jag inte blev rädd. Det var som när man ramlade och skrubbade knäet. Snabbt upp igen, inte lipa, inte visa att det gjorde ont.

Idag finns inte Flanören kvar, hela kvarteret är ombyggt och köpcentret heter nu för tiden Tegnérgallerian, efter skalden och före detta biskopen i Växjö stift Esaias Tegnér. Växjö är en plats som älskar att parasitera på den lilla skärva av historia som man besitter, gärna i kombination med kommers och köpkraft. Stadens andra galleria heter Linnégallerian, efter Carl von Linné som inledde sina studier på trivialskolan i Växjö 1716.

I min barndom var Flanören en närmast mytisk plats med sina mörka, labyrintlika gångar som luktade hamsterbur, popcorn och tomgångskörning. Där fanns Hovs Livs, där fanns en affär som sålde datorspel där jag bland annat köpte The Last Ninja II till min Commodore 128 och där fanns den legendariska nattklubben Oléo där det ägde rum en och annan skandal som man hörde det skvallras om över föräldrarnas groggbord. Men framför allt fanns där butiken Z, som sålde skivor, böcker och tecknade serier.

Eftersom en stor del av mitt liv kretsade kring serier på den tiden var Z en central plats på min mentala världskarta, ett pappersdoftande tempel dit jag på nåder fick vallfärda under mina föräldrars överseende för att spendera min månadspeng på högt eftertraktade magasin och album.
Jag var en existentiellt ansatt tween som nyligen lämnat bakom mig de tomt poserande, dussinreproducerade superhjältarna som bara krafsade på tillvarons yta, till förmån för sådant som grävde djupare.

På Z var jag ständigt på jakt efter gamla nummer av Galago eller ännu hellre den skumma, snuskiga och vid det laget sorgligt nedlagda Pox där man kunde läsa Charles Burns surrealistiska sekvenser om den maskförsedda privatdetektiven El Borbah, Ralf Königs pungkittlande tyska bögbetraktelser, Vuillemins grovkorniga stycken om ligisten Raoul och Gilbert Sheltons nerrökta rutor om den odugliga knarkartrion Freak Brothers.

Detta var vad jag sökte när jag stäckte mig efter den undangömda högen i hyllan med begagnade Knasen och Magnum Special, högen som var märkt med den lockande tejpbiten endast för vuxna, bara för att besviket konstatera att det rådde samma svåra torka på Pox, Galago, ja till och med på de i mina ögon mycket torftigare Epix och Tung Metall, som det gjort de senaste månaderna.

Plötsligt hörde jag röster borta från kassan. Ett mummel och sedan ett ”Inte du igen” från den buttre men initierade butiksinnehavaren som jag tror kallades Mange och såg ut som en lite mer hälsosam upplaga av arketypen The Comic Book Guy.

Så som varandes den enda lite mer udda inrättningen i en annars konform och typisk mellanstor svensk stad preglobaliseringen frekventerades Z av en hel del original som drogs dit som av en osynlig centrifugalkraft. Oftast handlade det om medelålders och äldre män som antingen a) ville sälja på ägaren delar av eller hela sin bok/skiv/frimärks/yada yada-samling, b) fråga om en viss svåråtkomlig bok/skiva/film där de sällan kände till titeln utan försökte få Mange att komma på den, genom en omständlig genomgång av handlingen eller en extremt detaljerad redogörelse för en viss scen eller genom att tondövt nynna på en specifik melodislinga eller c) ösa ur sig sitt missnöje med något som ofta hade med lokalsamhället att göra, som det nyligen uppförda Konserthusets klandervärda arkitektur eller de senaste neddragningarna på Fläkten eller behovet av att dragga den igenslammade Växjösjön eller den rådande kulturförflackningen i staden som inte producerat någon litterär förmåga av rang sedan Pär Lagerkvists dagar et cetera, et cetera.

Oftast kunde de där gubbarna vara ganska underhållande, det var nog därför som jag makade mig närmre, pressade mig förbi den smala glipan mellan skivställen med vikingarock och grunge, de dominerande genrerna bland Växjös skivköpande ungdom vid denna tid, så att jag osedd hade utblick över kassan bakom blädderstället med posters som just då var uppslaget på bokstaven D; delfiner, Def Leppard, Depeche Mode, fler delfiner.

Min blick fastnade i de svarta, blanka ögonen på inte en grinande delfin utan på honom. Snurrgubben som pappa försökt skratta bort när jag frågat om varför han skrek innan vi skildes åt utanför Hovs Livs. ”Han är väl ute och snurrar lite på sin frigång innan han ska tillbaka igen.”

Nu var mannen inne på Z, stod mellan mig och utgången med öppen mun, hårt knutna nävar och något som buktade i fickan på patientbyxorna.

”Du…”, sa han och spände blicken i Mange.
”Vad är det nu då?”, suckade Mange och såg upp från katalogen han stod och bläddrade i bakom kassaapparaten. Kanske var det Seriekatalogen från Alvglans, bibeln för svenska seriesamlare som listade priser för samtliga svenska serietidningar och album genom tiderna.
”Du ska dö!”, skrek mannen och slog handflatan i disken med full kraft så det skallrade i glaset.
Allt blev plötsligt väldigt litet och tydligt.
Ren och naken rädsla, eller snarare en rädsla bortom rädslan. Allt var kullkastat och jag var mitt i det.
Mange la ner katalogen med trött resignation. ”Det ska du också”, sa han.
Den svartögde mannen blev perplex. Detta hade han inte väntat sig.
”Va?”
Mange ryckte på axlarna. ”Alla ska dö förr eller senare.”

Mannen behövde ett par sekunder för att begrunda detta lika ovedersägliga som trista faktum. Eller så undrade han bara varför hans aggressiva dominansbeteende plötsligt föll så platt.
Till på köpet kvävde Mange en gäspning i det att han tog en klunk kaffe ur en mugg med gulsvart Marsupilamitryck.
”Visst”, sa den svartögde, ”Alla ska dö, alla ska dö…” Sedan sprack han upp i ett sinistert leende.
”Här inne till exempel.” ”Här inne?”, undrade Mange.
”Alla här inne ska dö nu”, sa mannen och svepte med handen över butikens fåtaliga kunder som alla försökte låtsas som om de inte hörde.

Mange suckade utdraget och gjorde en ansats att greppa telefonen bredvid kassaapparaten för att kalla på väktare. ”Vänta”, sa den svartögde i något som lät som en vädjan.
”Ja?”, sa Mange med handen på telefonluren.

I desperation for mannens blick över kassadisken och fastnade vid stället med hockeykort.
Han nappade åt sig ett paket på måfå, det råkade vara samlingen med Elitserien 93/94 från Leaf, och slet upp den glansiga stanniolplasten.
”Det där får du betala för”, sa Mange.
”Ja, ja, vänta…”, sa mannen i det att han ögnade igenom de sex hockeykorten innan han la ut dem på glasdisken i tre rader om två i varje.
Som rutor, har jag senare tänkt. Som en klassisk, sexrutig seriesida.

”Okej”, sa han och harklade sig. ”Jag ska berätta en grej om döden. Det här hände på åttiotalet. Jag och en polare var hårt inne på jonk på den tiden. Min polare hette…”
Här plockade mannen upp det första kortet i den översta raden. Det var Håkan Loob från Färjestad BK.
”Håkan, men alla kallade honom Hånken. Snäll och trevlig, men kunde bli jävligt elak om man retade honom eller om han hade slut på jonk. Hur som helst, Hånken och jag skulle driva in en skuld uppe i…”
Mannen plockade upp det andra kortet i den översta raden. Det var Terho Koskela från Frölunda HC.
”Frölunda, utanför Göteborg. Det var en tjackis där uppe som var skyldig vår uppdragsgivare en rätt ansenlig summa.”

Det tredje kortet plockades upp. Det var Eddy Eriksson från HV71. Mannen vände på kortet och läste statistiken; sex mål under säsongen, tio assist.
”Eddy hette han, och han var skyldig Stor-Janne i Hovmantorp sex lakan, vilket med vår sedvanliga ränta blev tiotusen. Det skulle räcka till ett par veckors jonkande. Så vi tänkte inte mer på saken, bara satte oss i Hånkens skruttiga gamla Opel och brände av upp mot Götet.”
Mange suckade ljudligt bakom kassaapparaten och började med demonstrativt ointresse bläddra i sin katalog igen, men den svartögde mannen lät sig inte bekommas.
”Eddy bodde i en förfallen kåk i utkanten av Frölunda. En jävla massa skrot hade han samlat i den övervuxna trädgården som var full av höga äppelträd. Massvis av påbörjade projekt på typiskt tjackismanér. En tjålad cementblandare och en ofärdig grund till en veranda här, en byggställning vid ett hemmasnickrat vindkraftverk där. Utanför ett växthus där hälften av rutorna var pangade låg högvis med konstgödsel. Ja, du fattar…”
”Jag fattar ingenting mer än att det börjar bli dags för dig att gå”, sa Mange och nu lyfte han telefonluren, slog ett snabbnummer och la sedan på innan han på nytt plockade upp katalogen och började bläddra i den.
”Hur som helst, vi bromsade in framför det där huset och kollade av omgivningarna. Det låg ganska avsides, vilket Hånken tyckte var bra. Färre vittnen om det går galet, sa han och plockade upp ett avsågat hagelgevär under bilmattan. Men när jag bröt det visade det sig att det var oladdat. Hånken muttrade och började leta igenom sin bil, vilken var en rullande soptipp. Till slut hittade han en enda hagelpatron som av någon märklig anledning var nersmetad med läppstift. Hånken laddade geväret och stoppade in det innanför den där blottarrocken han alltid gick klädd i, och så vadade vi ut i det höga gräset, klev upp för den knarrande trappan och sparkade in dörren.”

Konstpaus.
Mange vände blad i sin katalog.

Jag vägde över på min vänstra fot, den högra hade jag fått sockerdricka i av anspänningen.
Genom butikens avlånga fönster kunde man ana spridda flanörer bakom den maximalistiska skyltningen där Tintinraketer samsades med Metallicamerchandise och travar med Hamiltonböcker.

Jag insåg att jag hade kunnat slinka iväg om jag bara ville, mannen hade inte sett mig än och skulle förmodligen inget märka om jag passade på när han pratade. Men det var just det, jag ville fortsätta höra vad han hade att säga. En kund vandrade ut genom dörren, en annan kom in. Den täta stämningen var på vippen att brytas, som en svällande såpbubbla.

Den svartögde mannen harklade sig upprepade gånger och famlade villrådig efter hockeykorten. Sedan ändrade han sig och plockade istället upp ett skyltex med Milo Manaras Click! och bläddrade i den ekivoka serieboken en stund innan han ställde tillbaka den. Så fortsatte han.

”Den jäveln satt och tajade när vi stormade in. Det var väl det enda han gjorde om dagarna och nätterna, när han inte var ute och gjorde bryt. En stank av könsvätskor hade trängt in i väggarna, en lukt som fick både mig och Hånken att kväljas. När jag tittade närmare på väggarna såg jag att de var fulla med bokhyllor och att bokhyllorna innehöll pärmar. Det måste ha varit hundratals, kanske tusentals pärmar. Jag plockade ner en av dem, det var en helt vanlig kontorspärm från Esselte, och förstod efter en hastig genombläddring att han sysslade med att till- verka sin egen porr. Pärmarna innehöll plastfickor och i varje plastficka fanns ett välgjort collage av utklipp som kombinerade Svensk Damtidning med Aktuell Rapport, Hänt i Veckan med Hustler. Det hela var mycket skickligt utfört, noggrant som alltid när en amfetaminist är i farten. Kändisarnas ansikten var proportionerliga mot de nakna kropparna, på många bilder hade han varit mån om att välja färger och ljus som passade bra ihop. En bild där Johnny Norum knullade med prinsessan Stéphanie av Monaco gjorde mig till och med lite kåt. Men Eddy själv tog knappt någon notis om oss, han satt med en uppslagen pärm framför sig och slet i sin mikroskopiska tjackkuk. Som en röd liten tomteluva var den, som kuken på en katt. Bilden han tittade på var en där Anna Book onanerade med en majskolv. Du är skyldig Stor-Janne pengar, sa jag för att få hans uppmärksamhet.”

Här började mannen gå in ännu mer i historien i det att han började iscensätta scenen framför kassadisken på Z. Han tog ett kliv ut på heltäckningsmattan och pekade hotfullt mot en pappfigur i helkroppsformat föreställande seriefiguren Tank Girl.

”Skulden har växt till tio, fyllde Hånken i, och du ska betala oss allt nu på en gång. Så sluta runka, din jävel, och plocka fram pengarna. Men när Eddy inte slutade utan tvärtom började mangla sin balle ännu intensivare och utstötte svagt plågade stön fick Hånken nog, slet fram geväret och gick fram och drog en bredsida i skallen på den magra jäveln. Inte svinhårt, men tillräckligt för att Eddy skulle falla baklänges ner på golvet från pallen där han suttit. Det måste ha varit hans speciella runkpall för sitsen var helt täckt av en vitglänsande hinna.”

Mannen tog ett äcklat steg åt sidan där på heltäckningsmattan på Z, pekande mot den imaginära runkpallen innan han fortsatte.
”Jag har stålarna, gnällde Eddy och tog sig om huvudet. Plocka fram dem då så vi kan sticka och du kan fortsätta med ditt runkande, din jävel, sa jag och spottade mot ett hörn av rummet. Det var först då jag såg henne. Byrackan som låg hopringlad i en skabbig korg. Hon glodde på oss med outgrundliga, gula hundögon. Problemet är att de inte finns här, sa Eddy, men en annan gubbe är skyldig mig en massa. Bara jag får dem är hälften era. Ring den gubben och säg att han kommer hit på momangen annars blåser jag kuken av dig, sa Hånken och riktade gevärspipan mot Eddys skrev. Det går inte, sa Eddy. Varför inte, undrade vi. För gubben bor i… i…”

Inne på Z plockade den svartögde mannen upp det fjärde hockeykortet. Det var Anders Gozzi från Brynäs IF.

”Var fan bor han? skrek Hånken. Jag såg att han gjorde sig redo att trycka av. Gävle! Han bor i Gävle, skrek Eddy. Är skyldig mig tjugotusen sen han sålde ett parti koppar åt mig där uppe. Du ljuger, vrålade Hånken och tryckte pipan i magen på Eddy. Antingen tar du fram stålarna eller så skjuter jag tarmarna av dig. I det ögonblicket reste sig hunden från sin korg och lufsade fram mot oss. Det var en flatcoated retriever, och den var faktiskt inte så eländig som jag först trott. Lite ovårdad i pälsen och med en obehandlad tandsjukdom som fått nosen att svullna upp, men med fin grundmuskulatur och de rätta proportionerna.”

Här la Mange ner sin katalog och såg skeptisk ut. ”Hur fan kunde du bedöma det?”, sa Mange.
”En gång i tiden försörjde jag mig som hunduppfödare. Det var innan jonket fick mig i sitt grepp. I alla fall… Den där hunden är värdefull, sa jag uppskattande till Eddy. Vet jag väl, sa han och smekte hunden som kom fram och buffade honom där han låg med gevärspipan riktad mot sin buk. Jag tjålade den från nån familj på Näset, sa han, och tänkte höra av mig till dem och pressa dem på hittelön. Men under tiden började jag gilla fanskapet, så jag bestämde mig för att behålla henne. Jag har döpt henne till… till…”

Mannen plockade upp det femte kortet i den nedersta raden. Det var Mattias Timander i MoDo.
”Alice. Efter Timander, sa Eddy och kelade intensivt med sitt älskade djur. Kysstes och gosade med henne som om vi inte alls var där. Hur mycket skulle du ha krävt i hittelön? frågade Hånken lågt. Va? sa Eddy. Från den fina familjen i Näset, hur mycket hade du begärt? sa Hånken. Tja…, sa Eddy och pussade på hundens panna. En sex, sjutusen kanske. På sin höjd tio… Hur så?”

På Z imiterade mannen ett skott med ett avsågat hagelgevär och den kraftiga rekylen som följde.
”Det blev en jävla smäll! Som om hela rummet träffats av en bomb. Sedan ett ringande i öronen och så Eddys skrik: Vad gör du? Vad gör du? Vad gör du? och hundens svagare men ihållande läte. Hundens dödsljud påminde om ljudet när man långsamt stänger en dörr i stort behov av smörjning, ett skärande gnissel. Jag glömmer det aldrig. Det värsta var att Hånken siktat dåligt, om han siktade alls. I efterhand hävdade han att geväret bara gått av, att han tänkt skjuta ett varningsskott upp i taket.”

Mannen skakade vantroget på huvudet men kunde samtidigt inte låta bli att le. Han hade Manges fulla uppmärksamhet nu. Och min. Jag stod som på nålar där bakom affischerna.

”Hagelsvärmen hade slitit av bakkroppen på Alice. Nu släpade hon sig fram med resterna av lårbenen och svanspartiet som en rosaröd köttsläde som målade ett brett spår över golvet. Tvärs över rummet kröp hon. Över en tröskel, genom en hall och in i ett litet kök. Vi kunde bara stumt följa efter djuret för att se vart det var på väg. Visst var det till sin matplats hon skulle. Med sina sista krafter släpade hon sig hela vägen fram till den solkiga metallskålen med torrfoder som hon sjönk ihop över i ett maniskt Frolictuggande. Tröståt sin sista måltid med den dödsdömdes glupskhet.”

Mannen härmade hundens tuggande med stora, överdrivna käkrörelser och uppspärrad blick.
”Alice åt och åt. Hon åt alldeles för mycket och för snabbt och till slut spydde hon upp alltsammans på den smutsiga trasmattan. Sedan fortsatte hon tugga i sig mun efter mun av det bruna fodret. Till slut orkade jag inte se mer. Jag fick nog av lidandet, det är för mycket av den varan i världen. Kanske är det det enda som vi människor kan göra, att sträva efter att minska lidandet. Det är det enda vi duger till. Så jag sparkade undan matskålen så det flög torrfoder över hela köket. Sedan satte jag min känga mot hundens skalle och pressade ner henne i trasmattan. Lät kängan vila där några sekunder. Bakom mig anade jag Hånkens tunga andning och borta vid dörrposten Eddys jämrande gråt. Om vi bara haft fler patroner med oss, tänkte jag men sa inget. Alice såg upp på mig med sina gula ögon som plötsligt var alldeles klara. Jag såg tillbaka utan att vika undan, kände att det var viktigt. Och det var som om hon sa det till mig utan att kunna prata. Gör det, sa hon. Snälla, gör det.”

Mannen sänkte rösten, resten av historien berättade han nästan i en viskning.
”Så klev jag ner i golvet i en enda kraftigt krasande rörelse. Klev genom skallbenet så att det stänkte på mina jeans. Det kom ett sista gnyende, sedan blev det jävligt tyst i det där köket. Hånken och jag pallade inte vara kvar. Vi orkade inte stöka runt efter några gömda stålar utan vadade bara ut genom trädgården och slängde oss i Opeln och brände tillbaka ner till Småland i hundrafemtio knyck utan ett öre på fickan. Några dagar senare fick vi höra att Eddy hade hängt sig i ett av äppelträden. Tydligen hade han gjort en snara av Alices koppel.”

Mannen harklade sig. Det började bli dags att knyta ihop säcken.
”Den hösten och vintern var det enda Hånken kunde snacka om när vi sågs för att trycka en panna eller tjåla ihop till fler pannor den där jävla hunden. Det gnisslande lätet den gett ifrån sig som han inte fick ur öronen, och lukten av hundhjärna som fastnat i näsborrarna. Han påstod att lukten hade satt sig i hans Opel som han numera höll skinande ren. Började till och med snacka om att sluta med jonket och ta upp kontakten med sin dotter som bodde ute vid Tingsryd någonstans, men det blev det så klart aldrig något av.”

Här plockade den svartögde mannen upp det sjätte och sista kortet. Det var Glenn Hedman från IF Björklöven.
”När våren kom och björkarna i staden började lövas hittade man Hånken på den offentliga toaletten på Teatertorget. Överdos, påstods det bland Växjöknarkarna, men fan tro’t. Själv gick jag djupare ner i jonkträsket, knarkade mig halvt fördärvad tills jag blev alldeles tokig och hamnade på psyket. Därifrån släpper de bara ut mig för korta andningspauser. Vi blev vansinniga hela bunten av det där satans hundmordet kan man säga!”, garvade den svartögde mannen och plockade upp de sex hockeykorten ett efter ett. Håkan Loob, Terho Koskela, Eddy Eriksson, Anders Gozzi, Mattias Timander och Glenn Hedman.

Han blandade högen och skulle just lägga ut korten i ett nytt mönster för en ny berättelse med helt andra beståndsdelar när två baskerklädda väktare klev in i butiken.

”Hur var det här då?”, sa den längste av dem. ”Det var på tiden…”, muttrade Mange.
”Vi var upptagna med en snattare borta vid Grattes”, urskuldade sig den kortare av dem.

Den svartögde mannen fixerade de båda väktarna med blicken och liksom borrade sig ner i butiksgolvet med höjda nävar, som en gammal dekad proffsboxare som gör sig redo för ännu en meningslös match som är förlorad på förhand. Väktarnas händer rörde sig yrkesvant mot batongerna i deras bälten.

Sedan var det som om mannen ändrade sig, andades ut och blev alldeles mjuk i kroppen. Ledigt lät han sig promeneras ut i köpcenterkorridoren med en väktare på var sida.

Utanför skyltfönstret skymtade jag lägligt nog min pappa, bärande på två välfyllda kassar från Hovs Livs. Jag skyndade ut till honom. Ikväll vankades det sjömansbiff. Tillsammans gick vi till parkeringen som vette ut mot Liedbergsgatan och Hotel Royal Corner.

När vi packat in påsarna och backade ut bilen fick vi se hur en ståldörr öppnades på Flanörens baksida och den svartögde materialiserades på trappans fotsteg.

En av väktarna la sin hand på mannens axel och tryckte till, det var svårt att säga om det var en knuff eller en uppmuntrande klapp.

Dörren slogs igen bakom honom och han stod där villrådig med hängande armar vid sidan av en vattenpöl. Han såg med ens förkrympt och ganska eländig ut.
”Tillbaka till SSS med den där token”, sa min pappa och skakade både roat och lite vantroget på huvudet så som man gör åt den evigt pågående galenskapen och hans ord ekade inom mig som ett mantra medan vi körde ut på Norra Esplanaden: ”Du blev väl inte rädd? Du blev väl inte rädd? Du blev väl inte rädd?”

Vi körde upp för backen vid det gamla stadsfängelset, förbi brandstationen och upp mot Östergårds koloniträdgårdar och Katedralskolans ellips som skimrade i solljuset och ner till Fagrabäcksrondellen där det för några år sedan vuxit en plantering av blommor som bildat texten Växjö – 650 år men som nu vissnat för länge sedan och lämnat kvar en gulblek, knappt skönjbar skugga.

Vi fortsatte vidare upp för Högstorps höjder. Förbi de gamla femtiotalshusen och den bruna träkyrkan, upp mot nybygget på Domherrevägen som låg precis där de täta, höga grönsvarta granarna tog vid, i utkanten av civilisationen. Vid randen av skogens mörker hade vi vårt hem.