”Man sparkar uppåt och inte nedåt som det så fint heter. Kanske är det därför som det det finns ett överflöd av medelklassförfattare som generöst delar med sig av både föräldrauppror och öppen kritik mot sin uppväxt, det kostar inte lika mycket för dem.” Odessa Fardipour om klass, skam och skuld.
Det är mitt i sommaren, svala brisar drar genom träden och får löven att prassla, gatorna har tömts på människor som bytt stadsliv mot lantliv, vardagsbestyr mot tågluffsäventyr.
På Ica i Enskededalen, en tidigare arbetarförort till Stockholm, är livet som vanligt förutom att svenska jordgubbar kostar 25 kronor förpackningen, en sällan skådad prislapp i dagvaruhandeln.
Vid frukt- och grönsaksavdelningen står en kvinna nedböjd över golvet och plockar med något, en syn som får det att knaka i lederna. Hon vänder sig om med en generad blick.
– Jag råkade tappa asken, säger hon skamset. Hon måste vara i 80, 90-årsåldern. Kvinnan lägger ner asken med de smutsiga jordgubbarna i sin kundkorg.
– Nej, köp inte dem där, du kan bli sjuk om du äter dem, protesterar jag oroligt.
– Jag måste köpa dem, jag har ju förstört, säger hon uppgivet. Det tåras i mina ögon. Jag känner igen den där lättväckta skammen, den där överdrivna skulden.
Med tiden har jag lärt mig att vissa av oss är mer benägna att känna den än andra. Oftast beroende på vår klassbakgrund, etnicitet och kön.
För det spelar ingen roll om Ica handlaren är byns rikaste man, att företaget dominerar hälften av dagligvaruhandeln eller att det finns ett noggrant kalkylerat utrymme i budgeten för fallen frukt, svinn och darriga händer.
”Den gode invandraren” fogar sig till massan
Som arbetarkvinna eller arbetskraftsinvandrare har det historiskt funnits, och det finns fortfarande, flera hinder att ta sig igenom, flera faktorer som kan bromsa ens självförtroende och ställa till det rejält med självbilden. Tyvärr kan det alltför ofta resultera i en nedärvd nervositet som gör att man ständigt behöver kompensera för sig själv och sin bakgrund.
Historien och litteraturen kryllar av exempel som vittnar om detta. Och det finns en uppsjö av etnologiska studier som vigts åt arbetarkvinnor och deras upptagenhet av städning, renhet och fläckfria hem som ett sätt att distansera sig från klassamhällets stigma, smuts och fattigdom.
I dag kanske man jämföra henne med “den gode invandraren”, ett projekt som går ut på att utlandsfödda och andra generationens invandrare som anammar svenska värderingar, fogar sig till massan och lär sig hur man blir en regelrätt person i Sverige som ett sätt att freda sig från rasism och fördomar.
Okej, den här teorin kan kanske inte kan appliceras på Zlatan som tack vare sin dundertalang haft råd att stångas och vägra konformitet, pengarna har kommit ändå och drömkontrakten likaså. Det finns liksom en annan frihet så, ett större spelutrymme som tillåter honom att få vara sig själv.
Men inte ens han, arbetarpojken från Rosengård som blivit Sveriges största fotbollsstjärna genom tiderna, undkommer arbetarklassens säregna relation till skam och skuld.
Klass och samvete
Just nu tillägnas stora delar av SVT Play till Zlatan-tema. Det bjuds på både film, dokumentärer, snygga landslagsmål och en ung Zlatan som visar hur man enkelt fixar frillan med Daxvax. I filmen “Jag är Zlatan”, som är baserad på han självbiografiska bok ritas bilden av en pojke till hårt arbetande föräldrar från forna Jugoslavien, mamman är städare och pappan fastighetsskötare, de lever på marginalen, en källa till stor frustration och aggression innanför familjen Ibrahimovic väggar.
I en av dokumentärerna vill han korrigera den bilden, tanken på att den hårt arbetande Sefik skulle förväxlas med en slapp suput rör honom nästan till tårar, förklarar Zlatan.
Pappa Sefik från Bosnien är en stolt man som en gång släpat hem en tung säng från Ikea till Rosengård när pengarna inte räckt till hemleveransen.
I filmen framgår det att Sefik är djupt präglad av balkankriget, dricker för många öl och lämnar kylen tom, en bild som Zlatan medgett att han haft dåligt samvete och känt magont över.
I en av dokumentärerna vill han korrigera den bilden, tanken på att den hårt arbetande Sefik skulle förväxlas med en slapp suput rör honom nästan till tårar, förklarar Zlatan. Och det är just det där dåliga samvetet som han delar med många invandrare och personer ur arbetarklassen.
Lättare för medelklassen att kritisera uppväxten
Man sparkar uppåt och inte nedåt som det så fint heter. Kanske är det därför som det det finns ett överflöd av medelklassförfattare som generöst delar med sig av både föräldrauppror och öppen kritik mot sin uppväxt, det kostar inte lika mycket för dem.
Tillbaka på Ica igen. Fler och fler kunder har börjat närma sig de prisvärda jordgubbarna. Jag tar upp en ren och fin ask och lägger den i kvinnans händer. Den här ska du ha, du har inte gjort något fel. Du har inte förstört någonting. Det är plastlocken det är fel på, inte du.
För om det nu är någon som bär skuld i den här situationen så är det förmodligen Ica som med sina kraftigt höjda matpriser slagit vinstrekord under inflationstider, tjänat pengar som aldrig förr och ändå snålar med ordentliga lock, då är det ändå onödigt att sparka på sig själv för det.
