En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 8.

Imorgon är en annan dag

350:an mot Rottne lämnar Skirshult bakom sig och fortsätter mot Stojby och Stockekvarn. Ute på Helgasjön glittrar det om kobbar och skär. Närmare land ligger fritidsbåtarna och guppar stilla bland vassen. Högt uppe på himlen kretsar en fiskgjuse över viken.

Amanda skulle nästan kunna drista sig till att det ser vackert ut, ja rent av pittoreskt, om hon inte var så trött och splittrad. Det suger i hennes mage. Bistron på tåget från Stockholm var stängd på grund av personalbrist. Hon hade hoppats hinna handla något på Pressbyrån, men tåget var rejält försenat och när hon väl klev av på stationen i Växjö såg hon att den ack så bekanta ljusgröna landsortsbussen redan gjorde sig klar för avgång.

Hon messar Ludvig.
Snart framme. Sjukt hungrig men ännu mer nervös.
Hur har ni det? Saknar er redan!
Hon får svar nästan direkt i form av ett foto på en barnmatskladdig men strålande Maj. Hennes blonda lockar upplysta av den lågt stående Hägerstenssolen som strilar in genom deras oputsade fönsterrutor och får håret att se ut som böljande bladguld.

Var stark, vännen. Du klarar allt, glöm aldrig det! skriver Ludvig och hon snörvlar till.
De rullar in i samhället, förbi Oljeshejkerna Johnssons mack och Söraby skola där Ida hade provanställning på fritidsgården för något år sedan. Eller var det längre sedan än så? Tiden här flyter så sakta.

De är framme. Bussens tunga motor slås av och det är först i den knäppande, tickande tystnaden som man inser hur mycket den låtit. De fåtaliga passagerarna går av en efter en.
Amanda är sist, lyfter suckande upp sin väska. Andas in, andas ut.
Nu, tänker hon och rör sig ner för passagen av säten, nu får vi äntligen en chans att tala ut.

Skymningen har börjat falla när hon tar vägen förbi Lilla skogen och Gamla lekplatsen. Interna namn på platser som inte längre existerar, alltmer svårtolkade kodord för det som snart är glömt av alla, inklusive de själva.

Av Lilla skogens hundratals höga tallar och täta granar återstår bara en handfull i utkanten av Rottne Padelcenter. Gamla lekplatsen är riven sedan länge och förvandlad till ett futuristiskt utegym med grällt gummigolv.

Smålänningarna är besatta av idrott och hälsa, förklarade hon en gång för Ludvig som är från det inre av Värmland där sport är lika med motorsport. Kanske har det att göra med den småländska svälten och emigratione i slutet av artonhundratalet, spekulerade hon. Ett överkompenserande hurtighetskomplex som resulterat i både det största antalet padelcenter per capita och den högsta negativa differensen mellan kommunernas kultur- och idrottsbudgetar, det visste hon för det hade hon kollat upp.

Hon tänker på hur mycket hon och Ida brukade hänga här. I timmar kunde de svinga i däckgungorna, klättra upp i pirattornet och ner för spindelnätet och gräva sig flera meter genom sanden. Dagar kunde de lägga på intrikata kojbyggen bland trädstammarna, hopsamlandet av särskilt utsökta kottar, det sadistiska destruerandet av myrstackar och det lönlösa lockandet på den flyktiga ekorre de en gång tyckt sig se.

Det var inte bara de så klart, grannskapet var fullt av ungar. Hela Rottne vimlade av barn på den tiden. Nu är här helt öde trots att klockan inte är mer än fem. De sitter väl inne och gejmar, tänker Amanda och ryser i samma ögonblick åt den infekterade språkstriden på jobbet där den ena halvan av arbetslaget förespråkar en strikt försvenskning av alla direkta ordlån och den andra är helt emot och de båda sidorna långsamt håller på att förgöra varandra. Lite skönt ändå att komma bort ett par dagar. Komma iväg, komma… hem?

Det var Tuva och Cissi och Lisa och Fia och Alexandra de lekte mest med. Framför allt Alexandra minns hon för hon hade världens största samling med Barbiekläder, både köpt och sånt som hennes mamma sytt. Är visst butikschef på H&M ute på Samarkand nu för tiden, så intresset höll väl i sig.

Amanda kom att tänka på de där Barbiekläderna när hon först hörde talas om åtalet. Eller, inte direkt, först var det så klart chocken och misstron. Illamåendet. Men efter ett par dagar, när saken sjunkit in och hon förstått vidden av det, då tänkte hon på händelsen med paljettklänningen. Idas ihärdiga förnekande, Kerstins förbehållslösa stöttande, hennes egen slitning mellan det som hänt och det
som inte borde fått hända.

Den där silvriga paljettklänningen som var något av samlingens pièce de résistance, ett plagg alla tjejerna i grannskapet kivades om att få klä just sina dockor i. Trolskt skimrande, kortkort utan att vara slampig knäpp- tes klänningen baktill med osynliga kardborrespännen, sedan var man redo för att gå på dejt med Ken eller ut och shoppa med Skipper.

En dag var klänningen försvunnen och Alexandra i upplösningstillstånd. Hennes mamma vände upp och ner på hennes rum och ringde runt till de andra mammorna på gatan. Har ni sett något, hört något, kan någon av era ungar ha fått med sig den av misstag? Men klänningen var som upplöst i tomma intet.
Först ett par veckor senare kom den fram, när Kerstin skulle lägga in tvätt i Idas byrå och hittade den instoppad under högen med tubsockor från Intersport. Amanda mindes sin systers karska uppsyn och deras mammas allvarliga sätt att luta sig fram över middagsbordet. Klänningen mitt på duken som ett examinationsobjekt, ett offer. Kerstins frågor och Idas alltmer ihärdiga nekande. Nej, det var inte jag. Nej, det har jag inte. Nej, det är inte sant.

Till slut verkade Kerstin inte veta vad hon skulle tro. Plötsligt framstod det som en liten men ändock möjlighet att klänningen faktiskt hamnat där i lådan av ren slump och inte skär illvilja. Hur den sedan återbördades och vilken förklaring som lämnades har Amanda glömt, men hon misstänker att versionen var friserad.

Alltid backa upp, tänker hon där hon kommer gående längs cykelvägen och svänger upp vid baksidan av det aprikosfärgade trähuset i Nybygget, som man kallade området på nittiotalet. Aldrig ställa krav, aldrig ge konsekvenser. Inte åt lilla favoriten, var inte det mammas melodi?

Hon kikar genom bladlösa syrener och ser in i vardagsrummet där man kan skönja mor och dotter nersjunkna i varsin del av den gigantiska soffan, upplysta underifrån av sina paddor. Among Us för Idas del, gissar hon, Wordfeud för Kerstin. Uppkopplade mot en hel värld av anonyma användare som är så ensamma tillsammans i sin trådlösa låtsasvärld.

Amanda minns hur det var när Ida fått Elsa och hon var nere för dopet och huset var fullt av liv, glada skrik och vojande gråt. Idas rosenröda kinder och Elsas fokuserade diande, som en spattig och fjunig gubbe sög hon i sig bröstmjölken. Amanda blev förvånad över hur lätt hennes lillasyster verkade ha för att axla sin nya roll, hur naturlig den kändes. Det var som om moderskapet var måttsytt för henne och Amanda var både imponerad och motvilligt avundsjuk. Kanske också aningen störd av Kerstins malliga svassande och menande blickar. Se här vad din syster hunnit med medan du suttit med näsan i böcker och utredningar och jag vet inte vad.

Mathias var ju förstås inget att hänga i granen, det höll alla med om, inklusive Ida. Anställning hade han visserligen, även om den var via Samhall, men det mesta av den magra ersättningen la han på Maria Casino. Amanda slutade aldrig tycka att det var våldsamt lustigt att den uttalade antifeministen som slängde sig med termer som cucks och soyboys, sånt han lärt sig på Twitch, oreflekterat nyttjade en plattform som specifikt riktade sig till kvinnliga spelare.

Ida pratade öppet om att lämna honom efter att de än en gång kommit efter med hyran. Det fick räcka nu, hon skulle minsann ta hand om Elsa själv, hade ju jobb på gång i Ingelstad och Kerstin lovade som vanligt att backa henne till tusen procent. Mellanlanda hemma i flickrummet kunde hon så klart få göra medan de separerade, men vad gjorde hon? Blev gravid igen med den där slashasen från Tjureda som inte ens hade körkort men väl två prickar i registret.

Nio månader senare kom Noa och det var väl då problemen började på allvar.

De äter i det trånga köket, bordet i matsalen är belamrat med pärmar och pappershögar som förmodligen har med morgondagen att göra. Amanda har inte vågat gå i närheten och det har inte varit läge att fråga.
”Ta lite mer pressad potatis”, säger Kerstin.
”Och sås”, säger Ida.

Amanda lägger på en sked av den orangebruna Bergakungssåsen över sina kasslerskivor och funderar över om det är fint eller bara bisarrt att de sitter och äter Noas favoriträtt, men säger inget.
”Har hon fått tänder än?”, frågar Kerstin. ”Vem då?”, säger Amanda.
”Maj, så klart”, säger Ida medan hon svarar på en invit till att spela som plingar till i paddan som hon har uppställd mellan mjölkpaketet och buketten med lycka till-blommor från personalen på Noas gamla förskola.
”Inte än”, säger Amanda och tar en klunk vatten, ovan vid så många frågor om sin dotter.
”Elsa fick sin första tand när hon var sex och en halv månad”, säger Ida med munnen full av kassler.
”Tidig med allt, gick ju långt innan ett”, säger Kerstin stolt. ”Du ska se att hon får bröst när hon är tio och mens när hon är elva.”
”Mamma!”
”Jamen det blir så tidigt nu för tiden, det läste jag på nätet. Flickor i USA kommer i puberteten när de är åtta, nio. Det har med snabbmaten och hormonerna att göra.” ”Det är väl negrernas barn som är extra tidiga”, säger
Ida och fyller på sitt mjölkglas.
Amanda harklar sig men de andra tar inte någon notis. ”Du ska se att de kommer snart”, säger Kerstin. ”Ge henne något kallt att bita i. Jag brukade ge er en isbit att
suga på.”
”En isbit, det kan man väl sätta i halsen”, säger Amanda som fortfarande är skakad efter förra veckans incident med en broccolibukett.
”Kan man väl inte”, säger Ida och får en till invit på sin padda, ”den hinner smälta.”
”Va?”, säger Amanda
”Isen smälter innan man kvävs.” ”Gör den?”
”Ja.”

Kerstin lassar upp det sista av den pressade potatisen på Amandas tallrik.
”Det har flyttat in en ny familj bredvid chilenarnas hus. De har en sådan där elbil. Det låter ingenting när den kommer rullande, det tycker jag är lite ruggigt.”
Amanda fortsätter äta trots att hon är mätt.
”Och fort går den! Som en vind! Det är bara en tidsfråga innan de kör på någon.”

Efteråt hjälper Amanda till med disken. Ida sitter ute i vardagsrummet, inbegripen i ännu en match i Among Us. Spelet där ett gäng astronauter tillsammans ska försöka luska ut vem eller vilka som är bedragare där ute i rymdstationens mörker innan de blir lönnmördade hela bunten. Amanda torkar ur gammelmormors röda järngryta med mormors blårutiga handduk. Så långa led av kvinnor,
så mycket tystnad, tänker hon.

Kräftan som mormor Brita höll hemlig till och med för sina egna barn, tills Kerstin hittade henne liggande framstupa mellan hönshuset och utedasset. Mammans närmast fobiska ovilja att tala om Axel, olyckan, oklarheterna. Inte ens gubbarna från Arbetsmiljöverket fick mycket vettigt ur henne.
Nu gör jag det, tänker Amanda, bryter med hela linjen.

Hon ställer ner grytan så det smäller i diskbänken. ”Tror du att hon är skyldig?”, säger hon mer viskande än hon velat.
Först svarar Kerstin inte, bara fortsätter gräva efter skalrester i vaskens hålighet medan det skummande disk- vattnet skvalpar om hennes nariga handleder.
”Hade du frågat mig för en månad sedan…”, säger hon sedan utan att se på Amanda. ”Ida som alltid varit så himla fin med dom. Världens bästa mamma, inte kunde hon. Nej. Visst hade hon det tufft med Mathias och a-kassan och Vidingehem och allt…” Hon sneglar tyst ut mot det dova ljuset från vardagsrummets digitala skrik och elektroniska utrop.
”Men sen?”, säger Amanda och lutar sig långsamt mot köksbordet.
”Ja, sen kom ju den där… Vad heter det…” ”Förundersökningen.”
”Den kom ju och ja, där… Jag vet fortfarande inte.” ”Men du är inte lika säker längre.”
Kerstin fixerar henne med blicken.
”Vet du vad jag sagt till mig själv, Manda? Och det här har jag inte berättat för en levande själ.”
”Nähä?”
”Jag ska vänta med att bestämma mig tills att rättegången är över. Då ska jag ha ett svar.”
”Fast… Jag tror du missförstått din roll här.” ”Vadå missförstått?”
”Du är kallad till att vittna av försvaret.” ”Ja, och det är inte du.”
”Nej … Men du är alltså inte domare eller någon slags jury, som vi inte ens har i Sverige. Ditt jobb är inte att lämna besked i skuldfrågan utan bara att så sanningsenligt som möjligt berätta vad du upplevt.”
”Hördu du, jag är sextionio år gammal och less på att höra nån viktigpetter berätta för mig hur fel jag har.”
”Jaha?”
”Ja, det har jag hört sen du var liten och…” ”Och?”
Kerstin svarar inte utan rotar fram rengöringssprejen under vasken och börjar spruta ner spisen med vitskummande stänk.
”Glöm det.”
”Ja, glöm det”, säger Amanda och lämnar köket. ”Glöm att jag ens frågade.”

Hennes gamla rum är märkvärdigt välbevarat och samtidigt helt oigenkännligt. Bokhyllan med hennes brådmoget älskade titlar, en vältummad Den hemliga trädgården och en i stort sett sönderläst Kung Caspian och skeppet Gryningen och hennes habila kalkeringar av Mimmi Pigg och Klarabella Ko, som hennes mamma av någon outgrundlig anledning bestämde sig för att rama in, sam- sas med trätulpaner i en rosa Mine-vas från Kosta Outlet och en gigantisk babyblå Fatboy från Börjes i Tingsryd.

Amanda sjunker ner i den prasslande sittsäcken. Låter den omfamna henne med sin tillgjorda ömhet, det är som att få en kram av en prostituerad. Hon tänker på Börjes och ler svagt åt det faktum att hennes syster sällan eller aldrig lämnat Smålands gränser utöver en veckas semester på någon soldränkt spansk ö. Inte ens Ullared vill denna prismedvetna shopaholic besöka. Varför ska man åka hela vägen till Halland när det finns Börjes i Tingsryd, som hon brukar säga.

Hon tittar upp i taket. Där hänger fortfarande den höj- och sänkbara lampan som hon tyckte var så kul att spexa med när hon var liten. Dra ner den över huvudet så att skärmen blev en kinesisk hatt och man sa tjingtjong kines och så upp i luften så att den blev ett ufo och ner igen och vinklad utåt så att det blev en tratt som man kunde skrika genom och så upp igen…

Börjar ångra det här, skrev hon till Ludde för en timme sedan. Han har fortfarande inte svarat. Håller väl som bäst på att natta Maj. Ibland kan hon vakna fyra, fem gånger och behöva vaggas i evigheter innan det går vägen.

Egentligen hade hon inte tänkt åka ner. När åtalet kom och hon insåg att hon inte var kallad som vittne vare sig av åklagaren eller försvaret kände hon sig märkligt förnärmad, trots ett halvår av ångest och vånda. Hennes enda inblandning i den här smutsiga historien var ett kort och slappt hanterat telefonförhör som en kvinnlig polis höll med henne alldeles i början, när frågetecknen var många fler än svaren och Elsa och Noa fortfarande inte var omhändertagna.

Nej, hon hade inte lagt märke till något särskilt.
Nej, hon hade inte tänkt på att det var något fel på Noa utöver att han ofta var sjuk. Men så kan det väl vara med barn, hade hon sagt lite svävande till den ansiktslösa poliskvinnan. De är alla olika, försökte hon, men fick bara tystnad tillbaka.

Hon hade inte tänkt åka ner förrän fram till för några veckor sedan då Kerstin ringde henne för att prata om något till synes helt oväsentligt och plötsligt började gråta okontrollerat. Hennes mamma som inte fällt en tår under hela deras uppväxt. Det var knappt att hon grät ens på Axels begravning fastän den var så väldigt vacker och så outsägligt sorglig, med kollegorna som hittade honom som kistbärare och bästa kompisen Mats Pärsson som sjöng hans favoritlåtar av Meat Loaf a cappella.

Det var när hon hörde sin mammas hulkningar som hon insåg att hon var tvungen att närvara de där dystra dagarna i Växjö tingsrätt när målnummer B 1526-22 avhandlades. Finnas där som något slags stöd, även om hon fortfarande inte riktigt vet hur och är djupt obekväm i sin roll. Räcker det med att hon bara är på plats? Det verkar inte som det.

Nu svarar Ludvig, men hans messade styrkekramar känns tommare nu i saccosäckens ångesthölje än vad de gjorde i bussens varma brummande. Hon är nära att svara något avmätt, men hejdar sig i sista stund.

Dra inte in Ludde i det här, säger hon sig. Dra inte ner den där underbart långsmala värmländska nördhunken i ditt småländska mörker. Uppvuxen som han är i ett stort, varmt kollektiv utanför Sunne, som för alltid verkar ha tänt ett godhetens ljus i honom som hon aldrig får blåsa ut.

Älskar dig, längtar efter er så det gör ont, skriver hon istället och lägger undan mobilen. Hon sluter ögonen och försöker vara ett tomt kärl, som terapeuten på företagshälsan försökt lära henne med varierande framgång, men allt hon kan tänka på är bittermandel.

De finmalda fröna av växten prunus dulcis amara används i bakverk, men bittermandel innehåller samtidigt amygdalin som kan utveckla vätecyanid efter förtäring. Även små mängder kan orsaka illamående, kräkningar, yrsel och hjärtklappning, i allvarliga fall även medvetande- och andningspåverkan. Åtta till tio mandlar kan vara en dödlig dos.

Sedan hon fick Maj och upplevt vilket helvete det kan vara att försöka trösta ett barn som inte vill bli tröstat utan bara vrider sig ur ens grepp och vrålgråter sig svettig och skakande kan hon någonstans känna med dem som gjort något överilat. De som skakat eller ruskat sitt barn i ren desperation, i stundens kaos. Inte förlåtligt, men någonstans begripligt.

Hade det handlat om något sådant hade hon haft lättare att förstå. Men att stå där och mala ner mandel efter mandel, måtta upp och fördela i maten. Inte för mycket, inte för lite. Det är så vidrigt, det är så sjukt.

De eviga turerna till bvc och barnakuten. Utredningarna, diagnoserna, vårdplanerna, medicineringen. Ett par resor till specialistläkare i Lund och tillbaka. Uppmärksamheten, omhuldandet. Noas trendande konton på sociala medier, reportagen i Smålandsposten och Mama, kärleksbombningen. Tills en vikarierande och överambitiös barnsjuksköterska bestämde sig för att ta det där blodprovet och skicka iväg det till lab. Så var bollen i rullning.

Ida behöver det här, tänker Amanda och reser sig upp. Straffet som en läxa, som en juridisk örfil. Att någon säger till henne på skarpen så som ingen tidigare gjort, framför allt inte Kerstin.

Samtidigt, vad skulle det lösa? Elsa och Noa kommer inte få det en millimeter bättre. Familjehemmet där de bor ska tydligen vara ganska hemskt, långt ute i obygden i östra Uppvidinge i ett medfaret torp med sex andra placerade ungar, kattskit överallt och ostmackor till frukost, lunch och middag.

På sätt och vis kan hon hålla med i systerns haranger om det stora övergreppet som i Idas värld inte handlar om det hon själv gjort eller inte gjort utan om att socialnämnden beslutat att omhänderta inte bara Noa utan också Elsa trots att det inte finns belägg för att flickan varit utsatt för något. Inte minsta lilla gnutta, för att tala Idas språk.

Amanda bäddar sängen och överväger att lägga sig tidigt och försöka läsa ikapp utredningen om utökat stöd till litteratur på de fem minoritetsspråken som hon ligger efter med. Men när hon meckat ner duntäcket i sitt gamla My Little Pony-påslakan ångrar hon sig. Jag är inte här för att jobba, tänker hon och går ut i korridoren och ner för trappan, mot ljudet och ljusen.

Så sitter hon bredvid Ida i den överdimensionerade divansoffan i blå sammet som Kerstin köpte för livförsäkringen efter Axel. Sitter är en överdrift förresten, det är svårt att göra annat än att halvligga i den. De tittar på något utdraget förprogram inför de oändligt många deltävlingarna innan det slutligen är dags för Melodifestivalen. Vi har ersatt målet med resan, tänker Amanda trött.

Målet finns knappt kvar längre, det är bara ett evigt tras- kande på väg mot ingenting.
”Vad smal han blivit, bögen”, säger Ida och tar en tugga av sin chokladkaka som är fylld med salt karamell.
”Vem?”
”Christer Björkman.”
”Han har väl alltid varit tunn”, säger Amanda. ”Han har väl AIDS.”
”Nej, det tror jag inte.” ”Jo, det har jag läst.”
”Jag är rätt säker på att han inte har AIDS, eller HIV för den delen”, säger Amanda.
Ida tystnar och fipplar med sin mobil, förmodligen för att googla har Christer Björkman AIDS.
På teven intervjuas en av de överentusiastiska deltagarna. Ännu en av dessa unga män med tusentals timmar på privata dansskolor men med noll minuters livserfaren- het för att kunna bära upp de slitna fraserna om hjärta och smärta som pumpas ut i takt till de koreograferade stegen. Den unga mannen ler med sina klinikblekta tänder och strålar med hela ansiktet när han säger att det här är det största han någonsin varit med om.

Och förmodligen kommer vara med om, tänker Amanda. En semifinal i Skellefteå, sedan ridå.
”Han hejar jag på”, säger Ida och tar en stor tugga choklad.
”Varför?”
”Han har sexig rumpa.” ”Du med dina rumpor.”
”Något får man väl tycka är snyggt på en kille, eller?” ”Jo.”
”Eller har de förbjudit det också?” ”Vilka då?”
”Äh, de som ska förbjuda en massa. Stoppa allt som har med sex och rasism och sånt att göra.”
”Cancel culture”, säger Amanda. ”Ursäkta?”
”Det kallas så.” ”Äsch.”
”Ja, äsch. Visst hade det varit bättre med ett svenskt ord? Inte motkultur, det blir fel. Kanske stoppkultur?”
”Du slutar aldrig tänka, va?”, säger Ida och fnyser. ”Nej, det är väl svårt.”
”Så har du alltid varit. Bara tänk, tänk, tänk. Att din hjärna inte blir trött av att aldrig få vila!”

”Tro mig, det blir den.” De fortsätter titta.
Ida äter upp sin chokladkaka. Programmet inför Mello tar slut för att avlösas av Min sanning med Anna Hedenmo, så Ida byter till Frusna vägar på TV3.

En av lastbilschaufförerna är nästan otäckt lik Axel med sitt vita tomteskägg och sin varma, trygga blick.

De skruvar båda lite obekvämt på sig medan mannen fortsätter dyka upp i bild för att assistera en bilist som har kört ner i en snödriva någonstans i Mellansverige, interfolierat med utdragna, småputtriga intervjusegment. Producenterna verkar ha insett att mannen är seriens clou. Ute i köket fräser det från stekpannan. Kerstin gör sina patenterade mackor med stekt ägg som de ska ha som mellanmål under rättegångspauserna imorgon.

”Tänker inte du på något, står det helt still där inne?”, säger Amanda, och pekar menande på systerns huvudskål. ”Gör jag väl”, säger Ida och börjar zappa planlöst mellan kanalerna. En sekund här, en sekund där. ”Tänker på Noa och Elsa hela tiden.” ”Så klart du gör.”
”Bara för rättegången får jag inte träffa dem förrän nästa helg, det suger verkligen. Är det inte jävligt orättvist?”
”Det är lång tid för dem att vara utan sin mamma.” ”Elsa gråter sig till sömns varje kväll. En gång ringde
de och bad mig sjunga i mobilen för hon slutade inte gråta. Men då blev det bara värre.”
Amanda tvekar, sedan tar hon sats. ”Jag hörde att Mathias blivit bättre.”

Ida blänger på henne.
”Bättre? Han? Han kan aldrig bli bra.” ”Mamma sa att han har gått i behandling.”
”Visst, och om ett par månader kommer han vara igång igen och spela. Du, jag känner honom bättre än nån annan. Vänta bara.”

”Och så ska han ha träffat en ny tjej som inte kan bli gravid, men som kunde tänka sig att—”
Ida reser sig upp med ett ryck.
”Jag vill inte höra mer om honom, okej?”
”Jag tänkte bara att det kunde vara bättre för Elsa och—” ”Nehej, det skulle det inte! Jag vet vad som är bäst för dem, jag är deras mamma. Allt är bättre än att de får bo hos den där idioten och hans luder från Lessebo!” ”Till och med bättre än att bo bland kattskit och—” ”Lägg av sa jag! Vad är det du inte fattar?”
”Jag bara—”
”Men att du aldrig kan ge dig! Vad är ditt jävla problem? Åk hem till Stockholm istället för att komma här med dina dumma jävla idéer”, skriker Ida och stormar iväg mot trappan.

Amanda öppnar munnen för att säga något.
”Du tror att du är så jävla bra, va!”, fortsätter Ida och stormar dunsande upp för trappan två steg i taget.
Amanda sitter en stund och tittar på teven utan att titta. Sedan stänger hon av och går bort mot toaletten. På vägen känner hon sin mammas dömande blick hela vägen från köket.

Inne på toaletten sköljer hon ansiktet med ljummet vatten. Inte kyligt, inte hett, kroppstempererat som det varit ända sedan varmvattenberedaren blev kajko för evigheter sedan. Så mycket annat som gått sönder i det här hemmet som en gång i tiden hade blivit lagat direkt, tänker hon och torkar sig med en handduk som lämnar en fadd och unken doft efter sig.

Natt.
Väggarna i Myresjöhuset är papperstunna, det har hon vetat ända sedan Adam från SP3A följde med henne hem från Grace den där vårkvällen då häggen stod i blom och månen hängde lågt över Växjösjön dit de gått för att prata men istället lät sina tungor tala.

Idas menande kommentarer dagen efter som balanserade på den fina gränsen mellan äckel och avundsjuka medan bakfyllan dunkade bland pannkaksos och gäck- ande ångestflimmer; kommer han höra av sig? Hur kom- mer det vara på måndag? Är det nu livet börjar?

Adam hörde aldrig av sig och måndagen var hemsk, så klart. Han är visst kommunikatör på Jönköpings kom- mun nu för tiden, tre vitblonda grabbar och ett helhjärtat engagemang i HV-klacken kom på köpet. I efterhand har Amanda insett att han förmodligen ljög om sin stora passion för The Smiths medan hans hand grävde i hennes byxor i Strandbjörkets skira ljus.

Nu är det istället hon som hör allt. Minsta utrop, varje skrik och påföljande skratt. Ida ligger och tittar på någon youtuber som spelar spel och simultankommenterar det som händer för sina följare.

Amanda anar vem det är, en hörlursförsedd kanadensisk tjej någonstans på spektrumet med överdriven oralmotorik, godisfärgat hår och valkig hals. Ida har följt henne i flera år, är väl att betrakta som något slags fan, även om hon nog skulle värja sig för epitetet. Som om till och med hon inser det idiotiska i att beundra en person som inte skapar något av värde utan bara äter det som andra ställt fram på bordet.

Det irriterar Amanda att hon inte kan komma på vad youtubern heter. Detta skavande av att ha något på tungan utan att komma på det, i kombination med det ständiga tjoandet och tjimmandet i stil med ”Oooh headshot, nice one”, ”Jumpscare! Ouch!” och ”Based shit going on here, ya”, får henne att lägga ifrån sig novellsamlingen av Kristen Roupenian som hon ändå funnit framstressad efter den virala framgången med titelnovellen Cat Person. Hon går ut i korridoren och bort till sin systers sovrum och knackar på.
”Hej”, säger Amanda.
”Hej?”, säger Ida och sneglar upp från skärmen där hon ligger nerbäddad under sitt tyngdtäcke.
”Kan du sänka lite? Eller använda hörlurar?” ”Jag har på lägsta.”
”Det hörs ändå in.”
”Jag får eksem av mina lurar.” ”Okej.”
”Äh, det var ändå slut nu”, säger Ida och lägger ifrån sig sin padda.
”Vad är det nu hon heter?”

Vem?” ”Youtubern.” ”ZoozyFrootz.” ”Just det.”
”Hon är rätt lame.”
”Jag trodde du gillade henne.”
”Det var mer förr. När jag inte mådde så bra kollade jag jättemycket på henne. Det fick mig att orka med allt med Noas diagnoser och bara kriga vidare, för hans skull.”
”Men nu kollar du inte lika ofta?”
”Nej… Det var bara nu som jag kände för det.” Amanda gör en ansats att stänga dörren igen. ”Ja, jag ska väl gå tillbaka.”
”Vill du ha en kopp rooibos?”, frågar Ida. ”Jag vet inte…”
”Det är koffeinfritt, jättegott. Mamma köper det på Drömboden i Sandsbro.”
”Okej då”, säger Amanda trots att klockan är alldeles för mycket och de båda borde sova för länge sedan.

Det rykande mikrovattnet slås över de rostiga Ikeasilarna som är fyllda med det sydafrikanska röda örtteet som Amanda tycker smakar hemskt kvalmigt och långt från de brittiska blandningar som hon lärde sig att älska under åren i Camden. Men hon säger inget, bara blåser över den rykande, hiskeligt stora baljan med grodmotiv medan de ser ut på den nattstilla villagatan.

Samma utsikt som för tio år sedan, samma som för tjugo, det är bara detaljerna som ändrats. Bilmodellerna, de inbrottssäkra brevlådorna, insektsholkarna, solpane- lerna på Forsbergs tak, robotgräsklipparen på chilenarnas gräsmatta, de rotavdragna attefallshusen och orangerierna ut mot den som alltid vildvuxna allmänningen.
”Minns du Morgan?”, undrar Ida mellan två klunkar. ”Halte Morgan?”
”Han hade väl klumpfot? Eller så var det något med hans höft.”
”Minns du när han visade snoppen för oss bakom Vivo?”
”Klart jag minns! Den stod rakt upp och han frågade om vi ville se om han klarade att kissa sig själv i munnen.”

De skrattar tillsammans, för första gången sedan när då?
”Jag såg honom utanför Hår & Häpna förra veckan”, säger Ida.
”Hade han varit inne hos Ullis och klippt sig?”
”Det tror jag verkligen inte, han bara stod där på Postgatan och hängde och såg likadan ut som förr. Du vet den där flottiga kalufsen…”
”Bregottfrillan kallade väl Danne och dom honom för.” ”Tim berättade att Danne fått fängelse igen.”
”Vad har han nu hittat på?”
”Han hade försökt köra över en gubbe på parkeringen på Norremark.”
”Va, bara sådär? Har han blivit helt knäpp av allt knark nu eller?”

”Han har väl alltid haft ett par skruvar lösa. Men jag tror det var ett bråk om en parkeringsplats som spårade ur.”
”Men ändå, köra över.” ”Ja.”
”På tal om gamla Rottnekändisar, såg du att Mattias Karlsson var nära att dö i corona?”, säger Amanda.
”SD-muppen? Synd att han överlevde.” ”Ja…”
”Undrar om Ola Salo blivit smittad”, säger Ida med ett snett leende.
”Vadå då?”
”Han är väl i riskgrupp, så han får passa sig.” ”Riskgrupp?”, säger Amanda.
”AIDS”, säger Ida och garvar.
Det är så dumt att Amanda inte kan låta bli att garva hon också.
De skrattar länge. Nytt rekord. Sedan är teet slut.
Ida rör med silen i sin kopp, leker med den som hon gjort sedan hon var liten med matrester och drickaslattar.
Öppnar silen, tömmer den på sitt flagiga innehåll och börjar gojsa runt sumpen mot porslinskanterna.
Amanda tittar på klockan på mikron. Den är kvart över tre.
”Vad tror du händer?”, frågar Ida. ”Vadå?”
”Om jag blir dömd.” Amanda tvekar.

När ämnet till slut kommer upp har hon förvånansvärt svårt att fatta tag i någon ände av det, vilken som helst.
”Det är svårt att säga”, svarar hon dröjande. ”Det finns väl en handlingsplan, saker följer en viss rutin… Det är ett helt regelverk man får ta ställning till. Man får väl ta en sak i sänder och inte…”
Hon hejdar sig för att inte stapla ännu en meningslös klyscha ovanpå föregående.
Ida reser sig och går till vasken för att skölja deras koppar.
Tyst, till hälften dolt av kranens spolande, frågar hon om Amanda tror att hon gjorde det.
Amanda stirrar på sin systers kraftiga ryggtavla.
Den blonda flätan som påminner om solblekt hö, den bylsiga tröjan med söndertvättat tryck från Axels gamla jobb, den lite krumma hållningen.
”Jag vet inte”, svarar hon, ”gjorde du det?” Ida vänder sig om.
”Så klart jag inte gjorde.” ”Nej…”
”Nej.”
Amanda ser ut mot gatan.
”Och om du mot förmodan gjorde det, skulle du för- neka det då?”
”Jag vet inte… Antagligen”, säger Ida och rycker på axlarna.
Sedan ser hon också på klockan på mikron.
”Fan, vi ska upp om ett par timmar. Kommer du?” ”Jag tror jag sitter kvar här en stund.”

Ida går mot hallen, men stannar till i dörröppningen. ”Jag är glad att du är här, Manda. Det betyder
jättemycket.”
”Mamma verkar tycka—”
”Bry dig inte om henne. Mamma är mamma.” ”Jo.”
”Att hon är med imorgon är så självklart att det finns inte. Men att du kommer sitta där och lyssna och att jag kan se bort mot dig och känna att du är med mig, det är det som kommer hjälpa mig på riktigt. Det fattar du, va?”
”Ja.”
”God natt, syrran.”
”God natt. Vi ses imorgon.”
”Det är typ redan morgon, ser du hur ljust det är ovan- för chilenarnas tak?”, säger Ida.
”Chilenarna bor väl inte ens kvar längre?”
”Nej, de flyttade in till Växjö för mer än tio år sedan när Juan fick ett arv från sina släktingar i Santiago så de kunde köpa hus i Hovshaga. Men för mig kommer det där alltid vara chilenarnas hus.”
”För mig med… God natt, syrran”, säger Amanda och ser hur Ida försvinner bort i hallens dunkel.

Några sekunder senare hör hon det bekanta knarret från furutrappan. Inte dunsar nu, utan små, försiktiga steg för att inte väcka Kerstin i onödan, hon som är uppe och ränner var
och varannan timme med sin ansträngda blåsa.

Liten som en vindruva är den, sa mamman till Amanda för ett tag sedan, med sitt vanliga intresse för sina och andras krämpor. Förr i tiden kunde jag gå en hel dag på jobbet utan att behöva springa på dass, sa hon. Då var blåsan normal, då kunde den svälja hur mycket kiss som helst, då var den stor som en ägg. Och nu bara krymper och krymper den, så vad ska den sluta som, ett förtorkat russin? Ett litet gruskorn?

Amanda ler svagt och tänker att hennes mamma kanske får börja med blöja ungefär samtidigt som Maj lägger av med sin.

Allt går i cirklar, allt går in i vartannat. Allt upplöses i det andra, som vågor som slår in över en öde strand och sugs upp av sanden, tänker hon och bryr sig inte om språkets oförmåga att beskriva tillvaron annat än i slitna bilder.

Det spelar ingen roll, bara det är sant, intalar hon sig själv och reser sig för att gå och sova om så bara för en stund.