Henrik Bromanders Medborgarna är en novellsamling om människor här och nu, där han fortsätter att utforska livet på samhällets sällan belysta skuggsida. Foto: Johan Nilsson/TT

Henrik Bromanders Medborgarna – del 8

En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är del 8.

Imorgon är en annan dag

350:an mot Rottne lämnar Skirshult bakom sig och fortsätter mot Stojby och Stockekvarn. Ute på Helgasjön glittrar det om kobbar och skär. Närmare land ligger fritidsbåtarna och guppar stilla bland vassen. Högt uppe på himlen kretsar en fiskgjuse över viken.

Amanda skulle nästan kunna drista sig till att det ser vackert ut, ja rent av pittoreskt, om hon inte var så trött och splittrad. Det suger i hennes mage. Bistron på tåget från Stockholm var stängd på grund av personalbrist. Hon hade hoppats hinna handla något på Pressbyrån, men tåget var rejält försenat och när hon väl klev av på stationen i Växjö såg hon att den ack så bekanta ljusgröna landsortsbussen redan gjorde sig klar för avgång.

Hon messar Ludvig.
Snart framme. Sjukt hungrig men ännu mer nervös.
Hur har ni det? Saknar er redan!

Hon får svar nästan direkt i form av ett foto på en barnmatskladdig men strålande Maj. Hennes blonda lockar upplysta av den lågt stående Hägerstenssolen som strilar in genom deras oputsade fönsterrutor och får håret att se ut som böljande bladguld.

Var stark, vännen. Du klarar allt, glöm aldrig det! skriver Ludvig och hon snörvlar till.
De rullar in i samhället, förbi Oljeshejkerna Johnssons mack och Söraby skola där Ida hade provanställning på fritidsgården för något år sedan. Eller var det längre sedan än så? Tiden här flyter så sakta.

De är framme. Bussens tunga motor slås av och det är först i den knäppande, tickande tystnaden som man inser hur mycket den låtit. De fåtaliga passagerarna går av en efter en.
Amanda är sist, lyfter suckande upp sin väska. Andas in, andas ut.
Nu, tänker hon och rör sig ner för passagen av säten, nu får vi äntligen en chans att tala ut.

Skymningen har börjat falla när hon tar vägen förbi Lilla skogen och Gamla lekplatsen. Interna namn på platser som inte längre existerar, alltmer svårtolkade kodord för det som snart är glömt av alla, inklusive de själva.

Av Lilla skogens hundratals höga tallar och täta granar återstår bara en handfull i utkanten av Rottne Padelcenter. Gamla lekplatsen är riven sedan länge och förvandlad till ett futuristiskt utegym med grällt gummigolv.

Smålänningarna är besatta av idrott och hälsa, förklarade hon en gång för Ludvig som är från det inre av Värmland där sport är lika med motorsport. Kanske har det att göra med den småländska svälten och emigratione i slutet av artonhundratalet, spekulerade hon. Ett överkompenserande hurtighetskomplex som resulterat i både det största antalet padelcenter per capita och den högsta negativa differensen mellan kommunernas kultur- och idrottsbudgetar, det visste hon för det hade hon kollat upp.

Hon tänker på hur mycket hon och Ida brukade hänga här. I timmar kunde de svinga i däckgungorna, klättra upp i pirattornet och ner för spindelnätet och gräva sig flera meter genom sanden. Dagar kunde de lägga på intrikata kojbyggen bland trädstammarna, hopsamlandet av särskilt utsökta kottar, det sadistiska destruerandet av myrstackar och det lönlösa lockandet på den flyktiga ekorre de en gång tyckt sig se.

Det var inte bara de så klart, grannskapet var fullt av ungar. Hela Rottne vimlade av barn på den tiden. Nu är här helt öde trots att klockan inte är mer än fem. De sitter väl inne och gejmar, tänker Amanda och ryser i samma ögonblick åt den infekterade språkstriden på jobbet där den ena halvan av arbetslaget förespråkar en strikt försvenskning av alla direkta ordlån och den andra är helt emot och de båda sidorna långsamt håller på att förgöra varandra. Lite skönt ändå att komma bort ett par dagar. Komma iväg, komma… hem?

Det var Tuva och Cissi och Lisa och Fia och Alexandra de lekte mest med. Framför allt Alexandra minns hon för hon hade världens största samling med Barbiekläder, både köpt och sånt som hennes mamma sytt. Är visst butikschef på H&M ute på Samarkand nu för tiden, så intresset höll väl i sig.

Amanda kom att tänka på de där Barbiekläderna när hon först hörde talas om åtalet. Eller, inte direkt, först var det så klart chocken och misstron. Illamåendet. Men efter ett par dagar, när saken sjunkit in och hon förstått vidden av det, då tänkte hon på händelsen med paljettklänningen. Idas ihärdiga förnekande, Kerstins förbehållslösa stöttande, hennes egen slitning mellan det som hänt och det
som inte borde fått hända.

Den där silvriga paljettklänningen som var något av samlingens pièce de résistance, ett plagg alla tjejerna i grannskapet kivades om att få klä just sina dockor i. Trolskt skimrande, kortkort utan att vara slampig knäpp- tes klänningen baktill med osynliga kardborrespännen, sedan var man redo för att gå på dejt med Ken eller ut och shoppa med Skipper.

En dag var klänningen försvunnen och Alexandra i upplösningstillstånd. Hennes mamma vände upp och ner på hennes rum och ringde runt till de andra mammorna på gatan. Har ni sett något, hört något, kan någon av era ungar ha fått med sig den av misstag? Men klänningen var som upplöst i tomma intet.
Först ett par veckor senare kom den fram, när Kerstin skulle lägga in tvätt i Idas byrå och hittade den instoppad under högen med tubsockor från Intersport. Amanda mindes sin systers karska uppsyn och deras mammas allvarliga sätt att luta sig fram över middagsbordet. Klänningen mitt på duken som ett examinationsobjekt, ett offer. Kerstins frågor och Idas alltmer ihärdiga nekande. Nej, det var inte jag. Nej, det har jag inte. Nej, det är inte sant.

Till slut verkade Kerstin inte veta vad hon skulle tro. Plötsligt framstod det som en liten men ändock möjlighet att klänningen faktiskt hamnat där i lådan av ren slump och inte skär illvilja. Hur den sedan återbördades och vilken förklaring som lämnades har Amanda glömt, men hon misstänker att versionen var friserad.

Alltid backa upp, tänker hon där hon kommer gående längs cykelvägen och svänger upp vid baksidan av det aprikosfärgade trähuset i Nybygget, som man kallade området på nittiotalet. Aldrig ställa krav, aldrig ge konsekvenser. Inte åt lilla favoriten, var inte det mammas melodi?

Hon kikar genom bladlösa syrener och ser in i vardagsrummet där man kan skönja mor och dotter nersjunkna i varsin del av den gigantiska soffan, upplysta underifrån av sina paddor. Among Us för Idas del, gissar hon, Wordfeud för Kerstin. Uppkopplade mot en hel värld av anonyma användare som är så ensamma tillsammans i sin trådlösa låtsasvärld.

Amanda minns hur det var när Ida fått Elsa och hon var nere för dopet och huset var fullt av liv, glada skrik och vojande gråt. Idas rosenröda kinder och Elsas fokuserade diande, som en spattig och fjunig gubbe sög hon i sig bröstmjölken. Amanda blev förvånad över hur lätt hennes lillasyster verkade ha för att axla sin nya roll, hur naturlig den kändes. Det var som om moderskapet var måttsytt för henne och Amanda var både imponerad och motvilligt avundsjuk. Kanske också aningen störd av Kerstins malliga svassande och menande blickar. Se här vad din syster hunnit med medan du suttit med näsan i böcker och utredningar och jag vet inte vad.

Mathias var ju förstås inget att hänga i granen, det höll alla med om, inklusive Ida. Anställning hade han visserligen, även om den var via Samhall, men det mesta av den magra ersättningen la han på Maria Casino. Amanda slutade aldrig tycka att det var våldsamt lustigt att den uttalade antifeministen som slängde sig med termer som cucks och soyboys, sånt han lärt sig på Twitch, oreflekterat nyttjade en plattform som specifikt riktade sig till kvinnliga spelare.

Ida pratade öppet om att lämna honom efter att de än en gång kommit efter med hyran. Det fick räcka nu, hon skulle minsann ta hand om Elsa själv, hade ju jobb på gång i Ingelstad och Kerstin lovade som vanligt att backa henne till tusen procent. Mellanlanda hemma i flickrummet kunde hon så klart få göra medan de separerade, men vad gjorde hon? Blev gravid igen med den där slashasen från Tjureda som inte ens hade körkort men väl två prickar i registret.

Nio månader senare kom Noa och det var väl då problemen började på allvar.

De äter i det trånga köket, bordet i matsalen är belamrat med pärmar och pappershögar som förmodligen har med morgondagen att göra. Amanda har inte vågat gå i närheten och det har inte varit läge att fråga.
”Ta lite mer pressad potatis”, säger Kerstin.
”Och sås”, säger Ida.

Amanda lägger på en sked av den orangebruna Bergakungssåsen över sina kasslerskivor och funderar över om det är fint eller bara bisarrt att de sitter och äter Noas favoriträtt, men säger inget.
”Har hon fått tänder än?”, frågar Kerstin. ”Vem då?”, säger Amanda.
”Maj, så klart”, säger Ida medan hon svarar på en invit till att spela som plingar till i paddan som hon har uppställd mellan mjölkpaketet och buketten med lycka till-blommor från personalen på Noas gamla förskola.
”Inte än”, säger Amanda och tar en klunk vatten, ovan vid så många frågor om sin dotter.
”Elsa fick sin första tand när hon var sex och en halv månad”, säger Ida med munnen full av kassler.
”Tidig med allt, gick ju långt innan ett”, säger Kerstin stolt. ”Du ska se att hon får bröst när hon är tio och mens när hon är elva.”
”Mamma!”
”Jamen det blir så tidigt nu för tiden, det läste jag på nätet. Flickor i USA kommer i puberteten när de är åtta, nio. Det har med snabbmaten och hormonerna att göra.” ”Det är väl negrernas barn som är extra tidiga”, säger
Ida och fyller på sitt mjölkglas.
Amanda harklar sig men de andra tar inte någon notis. ”Du ska se att de kommer snart”, säger Kerstin. ”Ge henne något kallt att bita i. Jag brukade ge er en isbit att
suga på.”
”En isbit, det kan man väl sätta i halsen”, säger Amanda som fortfarande är skakad efter förra veckans incident med en broccolibukett.
”Kan man väl inte”, säger Ida och får en till invit på sin padda, ”den hinner smälta.”
”Va?”, säger Amanda
”Isen smälter innan man kvävs.” ”Gör den?”
”Ja.”

Kerstin lassar upp det sista av den pressade potatisen på Amandas tallrik.
”Det har flyttat in en ny familj bredvid chilenarnas hus. De har en sådan där elbil. Det låter ingenting när den kommer rullande, det tycker jag är lite ruggigt.”
Amanda fortsätter äta trots att hon är mätt.
”Och fort går den! Som en vind! Det är bara en tidsfråga innan de kör på någon.”

Efteråt hjälper Amanda till med disken. Ida sitter ute i vardagsrummet, inbegripen i ännu en match i Among Us. Spelet där ett gäng astronauter tillsammans ska försöka luska ut vem eller vilka som är bedragare där ute i rymdstationens mörker innan de blir lönnmördade hela bunten. Amanda torkar ur gammelmormors röda järngryta med mormors blårutiga handduk. Så långa led av kvinnor,
så mycket tystnad, tänker hon.

Kräftan som mormor Brita höll hemlig till och med för sina egna barn, tills Kerstin hittade henne liggande framstupa mellan hönshuset och utedasset. Mammans närmast fobiska ovilja att tala om Axel, olyckan, oklarheterna. Inte ens gubbarna från Arbetsmiljöverket fick mycket vettigt ur henne.
Nu gör jag det, tänker Amanda, bryter med hela linjen.

Hon ställer ner grytan så det smäller i diskbänken. ”Tror du att hon är skyldig?”, säger hon mer viskande än hon velat.
Först svarar Kerstin inte, bara fortsätter gräva efter skalrester i vaskens hålighet medan det skummande disk- vattnet skvalpar om hennes nariga handleder.
”Hade du frågat mig för en månad sedan…”, säger hon sedan utan att se på Amanda. ”Ida som alltid varit så himla fin med dom. Världens bästa mamma, inte kunde hon. Nej. Visst hade hon det tufft med Mathias och a-kassan och Vidingehem och allt…” Hon sneglar tyst ut mot det dova ljuset från vardagsrummets digitala skrik och elektroniska utrop.
”Men sen?”, säger Amanda och lutar sig långsamt mot köksbordet.
”Ja, sen kom ju den där… Vad heter det…” ”Förundersökningen.”
”Den kom ju och ja, där… Jag vet fortfarande inte.” ”Men du är inte lika säker längre.”
Kerstin fixerar henne med blicken.
”Vet du vad jag sagt till mig själv, Manda? Och det här har jag inte berättat för en levande själ.”
”Nähä?”
”Jag ska vänta med att bestämma mig tills att rättegången är över. Då ska jag ha ett svar.”
”Fast… Jag tror du missförstått din roll här.” ”Vadå missförstått?”
”Du är kallad till att vittna av försvaret.” ”Ja, och det är inte du.”
”Nej … Men du är alltså inte domare eller någon slags jury, som vi inte ens har i Sverige. Ditt jobb är inte att lämna besked i skuldfrågan utan bara att så sanningsenligt som möjligt berätta vad du upplevt.”
”Hördu du, jag är sextionio år gammal och less på att höra nån viktigpetter berätta för mig hur fel jag har.”
”Jaha?”
”Ja, det har jag hört sen du var liten och…” ”Och?”
Kerstin svarar inte utan rotar fram rengöringssprejen under vasken och börjar spruta ner spisen med vitskummande stänk.
”Glöm det.”
”Ja, glöm det”, säger Amanda och lämnar köket. ”Glöm att jag ens frågade.”

Hennes gamla rum är märkvärdigt välbevarat och samtidigt helt oigenkännligt. Bokhyllan med hennes brådmoget älskade titlar, en vältummad Den hemliga trädgården och en i stort sett sönderläst Kung Caspian och skeppet Gryningen och hennes habila kalkeringar av Mimmi Pigg och Klarabella Ko, som hennes mamma av någon outgrundlig anledning bestämde sig för att rama in, sam- sas med trätulpaner i en rosa Mine-vas från Kosta Outlet och en gigantisk babyblå Fatboy från Börjes i Tingsryd.

Amanda sjunker ner i den prasslande sittsäcken. Låter den omfamna henne med sin tillgjorda ömhet, det är som att få en kram av en prostituerad. Hon tänker på Börjes och ler svagt åt det faktum att hennes syster sällan eller aldrig lämnat Smålands gränser utöver en veckas semester på någon soldränkt spansk ö. Inte ens Ullared vill denna prismedvetna shopaholic besöka. Varför ska man åka hela vägen till Halland när det finns Börjes i Tingsryd, som hon brukar säga.

Hon tittar upp i taket. Där hänger fortfarande den höj- och sänkbara lampan som hon tyckte var så kul att spexa med när hon var liten. Dra ner den över huvudet så att skärmen blev en kinesisk hatt och man sa tjingtjong kines och så upp i luften så att den blev ett ufo och ner igen och vinklad utåt så att det blev en tratt som man kunde skrika genom och så upp igen…

Börjar ångra det här, skrev hon till Ludde för en timme sedan. Han har fortfarande inte svarat. Håller väl som bäst på att natta Maj. Ibland kan hon vakna fyra, fem gånger och behöva vaggas i evigheter innan det går vägen.

Egentligen hade hon inte tänkt åka ner. När åtalet kom och hon insåg att hon inte var kallad som vittne vare sig av åklagaren eller försvaret kände hon sig märkligt förnärmad, trots ett halvår av ångest och vånda. Hennes enda inblandning i den här smutsiga historien var ett kort och slappt hanterat telefonförhör som en kvinnlig polis höll med henne alldeles i början, när frågetecknen var många fler än svaren och Elsa och Noa fortfarande inte var omhändertagna.

Nej, hon hade inte lagt märke till något särskilt.
Nej, hon hade inte tänkt på att det var något fel på Noa utöver att han ofta var sjuk. Men så kan det väl vara med barn, hade hon sagt lite svävande till den ansiktslösa poliskvinnan. De är alla olika, försökte hon, men fick bara tystnad tillbaka.

Hon hade inte tänkt åka ner förrän fram till för några veckor sedan då Kerstin ringde henne för att prata om något till synes helt oväsentligt och plötsligt började gråta okontrollerat. Hennes mamma som inte fällt en tår under hela deras uppväxt. Det var knappt att hon grät ens på Axels begravning fastän den var så väldigt vacker och så outsägligt sorglig, med kollegorna som hittade honom som kistbärare och bästa kompisen Mats Pärsson som sjöng hans favoritlåtar av Meat Loaf a cappella.

Det var när hon hörde sin mammas hulkningar som hon insåg att hon var tvungen att närvara de där dystra dagarna i Växjö tingsrätt när målnummer B 1526-22 avhandlades. Finnas där som något slags stöd, även om hon fortfarande inte riktigt vet hur och är djupt obekväm i sin roll. Räcker det med att hon bara är på plats? Det verkar inte som det.

Nu svarar Ludvig, men hans messade styrkekramar känns tommare nu i saccosäckens ångesthölje än vad de gjorde i bussens varma brummande. Hon är nära att svara något avmätt, men hejdar sig i sista stund.

Dra inte in Ludde i det här, säger hon sig. Dra inte ner den där underbart långsmala värmländska nördhunken i ditt småländska mörker. Uppvuxen som han är i ett stort, varmt kollektiv utanför Sunne, som för alltid verkar ha tänt ett godhetens ljus i honom som hon aldrig får blåsa ut.

Älskar dig, längtar efter er så det gör ont, skriver hon istället och lägger undan mobilen. Hon sluter ögonen och försöker vara ett tomt kärl, som terapeuten på företagshälsan försökt lära henne med varierande framgång, men allt hon kan tänka på är bittermandel.

De finmalda fröna av växten prunus dulcis amara används i bakverk, men bittermandel innehåller samtidigt amygdalin som kan utveckla vätecyanid efter förtäring. Även små mängder kan orsaka illamående, kräkningar, yrsel och hjärtklappning, i allvarliga fall även medvetande- och andningspåverkan. Åtta till tio mandlar kan vara en dödlig dos.

Sedan hon fick Maj och upplevt vilket helvete det kan vara att försöka trösta ett barn som inte vill bli tröstat utan bara vrider sig ur ens grepp och vrålgråter sig svettig och skakande kan hon någonstans känna med dem som gjort något överilat. De som skakat eller ruskat sitt barn i ren desperation, i stundens kaos. Inte förlåtligt, men någonstans begripligt.

Hade det handlat om något sådant hade hon haft lättare att förstå. Men att stå där och mala ner mandel efter mandel, måtta upp och fördela i maten. Inte för mycket, inte för lite. Det är så vidrigt, det är så sjukt.

De eviga turerna till bvc och barnakuten. Utredningarna, diagnoserna, vårdplanerna, medicineringen. Ett par resor till specialistläkare i Lund och tillbaka. Uppmärksamheten, omhuldandet. Noas trendande konton på sociala medier, reportagen i Smålandsposten och Mama, kärleksbombningen. Tills en vikarierande och överambitiös barnsjuksköterska bestämde sig för att ta det där blodprovet och skicka iväg det till lab. Så var bollen i rullning.

Ida behöver det här, tänker Amanda och reser sig upp. Straffet som en läxa, som en juridisk örfil. Att någon säger till henne på skarpen så som ingen tidigare gjort, framför allt inte Kerstin.

Samtidigt, vad skulle det lösa? Elsa och Noa kommer inte få det en millimeter bättre. Familjehemmet där de bor ska tydligen vara ganska hemskt, långt ute i obygden i östra Uppvidinge i ett medfaret torp med sex andra placerade ungar, kattskit överallt och ostmackor till frukost, lunch och middag.

På sätt och vis kan hon hålla med i systerns haranger om det stora övergreppet som i Idas värld inte handlar om det hon själv gjort eller inte gjort utan om att socialnämnden beslutat att omhänderta inte bara Noa utan också Elsa trots att det inte finns belägg för att flickan varit utsatt för något. Inte minsta lilla gnutta, för att tala Idas språk.

Amanda bäddar sängen och överväger att lägga sig tidigt och försöka läsa ikapp utredningen om utökat stöd till litteratur på de fem minoritetsspråken som hon ligger efter med. Men när hon meckat ner duntäcket i sitt gamla My Little Pony-påslakan ångrar hon sig. Jag är inte här för att jobba, tänker hon och går ut i korridoren och ner för trappan, mot ljudet och ljusen.

Så sitter hon bredvid Ida i den överdimensionerade divansoffan i blå sammet som Kerstin köpte för livförsäkringen efter Axel. Sitter är en överdrift förresten, det är svårt att göra annat än att halvligga i den. De tittar på något utdraget förprogram inför de oändligt många deltävlingarna innan det slutligen är dags för Melodifestivalen. Vi har ersatt målet med resan, tänker Amanda trött.

Målet finns knappt kvar längre, det är bara ett evigt tras- kande på väg mot ingenting.
”Vad smal han blivit, bögen”, säger Ida och tar en tugga av sin chokladkaka som är fylld med salt karamell.
”Vem?”
”Christer Björkman.”
”Han har väl alltid varit tunn”, säger Amanda. ”Han har väl AIDS.”
”Nej, det tror jag inte.” ”Jo, det har jag läst.”
”Jag är rätt säker på att han inte har AIDS, eller HIV för den delen”, säger Amanda.
Ida tystnar och fipplar med sin mobil, förmodligen för att googla har Christer Björkman AIDS.
På teven intervjuas en av de överentusiastiska deltagarna. Ännu en av dessa unga män med tusentals timmar på privata dansskolor men med noll minuters livserfaren- het för att kunna bära upp de slitna fraserna om hjärta och smärta som pumpas ut i takt till de koreograferade stegen. Den unga mannen ler med sina klinikblekta tänder och strålar med hela ansiktet när han säger att det här är det största han någonsin varit med om.

Och förmodligen kommer vara med om, tänker Amanda. En semifinal i Skellefteå, sedan ridå.
”Han hejar jag på”, säger Ida och tar en stor tugga choklad.
”Varför?”
”Han har sexig rumpa.” ”Du med dina rumpor.”
”Något får man väl tycka är snyggt på en kille, eller?” ”Jo.”
”Eller har de förbjudit det också?” ”Vilka då?”
”Äh, de som ska förbjuda en massa. Stoppa allt som har med sex och rasism och sånt att göra.”
”Cancel culture”, säger Amanda. ”Ursäkta?”
”Det kallas så.” ”Äsch.”
”Ja, äsch. Visst hade det varit bättre med ett svenskt ord? Inte motkultur, det blir fel. Kanske stoppkultur?”
”Du slutar aldrig tänka, va?”, säger Ida och fnyser. ”Nej, det är väl svårt.”
”Så har du alltid varit. Bara tänk, tänk, tänk. Att din hjärna inte blir trött av att aldrig få vila!”

”Tro mig, det blir den.” De fortsätter titta.
Ida äter upp sin chokladkaka. Programmet inför Mello tar slut för att avlösas av Min sanning med Anna Hedenmo, så Ida byter till Frusna vägar på TV3.

En av lastbilschaufförerna är nästan otäckt lik Axel med sitt vita tomteskägg och sin varma, trygga blick.

De skruvar båda lite obekvämt på sig medan mannen fortsätter dyka upp i bild för att assistera en bilist som har kört ner i en snödriva någonstans i Mellansverige, interfolierat med utdragna, småputtriga intervjusegment. Producenterna verkar ha insett att mannen är seriens clou. Ute i köket fräser det från stekpannan. Kerstin gör sina patenterade mackor med stekt ägg som de ska ha som mellanmål under rättegångspauserna imorgon.

”Tänker inte du på något, står det helt still där inne?”, säger Amanda, och pekar menande på systerns huvudskål. ”Gör jag väl”, säger Ida och börjar zappa planlöst mellan kanalerna. En sekund här, en sekund där. ”Tänker på Noa och Elsa hela tiden.” ”Så klart du gör.”
”Bara för rättegången får jag inte träffa dem förrän nästa helg, det suger verkligen. Är det inte jävligt orättvist?”
”Det är lång tid för dem att vara utan sin mamma.” ”Elsa gråter sig till sömns varje kväll. En gång ringde
de och bad mig sjunga i mobilen för hon slutade inte gråta. Men då blev det bara värre.”
Amanda tvekar, sedan tar hon sats. ”Jag hörde att Mathias blivit bättre.”

Ida blänger på henne.
”Bättre? Han? Han kan aldrig bli bra.” ”Mamma sa att han har gått i behandling.”
”Visst, och om ett par månader kommer han vara igång igen och spela. Du, jag känner honom bättre än nån annan. Vänta bara.”

”Och så ska han ha träffat en ny tjej som inte kan bli gravid, men som kunde tänka sig att—”
Ida reser sig upp med ett ryck.
”Jag vill inte höra mer om honom, okej?”
”Jag tänkte bara att det kunde vara bättre för Elsa och—” ”Nehej, det skulle det inte! Jag vet vad som är bäst för dem, jag är deras mamma. Allt är bättre än att de får bo hos den där idioten och hans luder från Lessebo!” ”Till och med bättre än att bo bland kattskit och—” ”Lägg av sa jag! Vad är det du inte fattar?”
”Jag bara—”
”Men att du aldrig kan ge dig! Vad är ditt jävla problem? Åk hem till Stockholm istället för att komma här med dina dumma jävla idéer”, skriker Ida och stormar iväg mot trappan.

Amanda öppnar munnen för att säga något.
”Du tror att du är så jävla bra, va!”, fortsätter Ida och stormar dunsande upp för trappan två steg i taget.
Amanda sitter en stund och tittar på teven utan att titta. Sedan stänger hon av och går bort mot toaletten. På vägen känner hon sin mammas dömande blick hela vägen från köket.

Inne på toaletten sköljer hon ansiktet med ljummet vatten. Inte kyligt, inte hett, kroppstempererat som det varit ända sedan varmvattenberedaren blev kajko för evigheter sedan. Så mycket annat som gått sönder i det här hemmet som en gång i tiden hade blivit lagat direkt, tänker hon och torkar sig med en handduk som lämnar en fadd och unken doft efter sig.

Natt.
Väggarna i Myresjöhuset är papperstunna, det har hon vetat ända sedan Adam från SP3A följde med henne hem från Grace den där vårkvällen då häggen stod i blom och månen hängde lågt över Växjösjön dit de gått för att prata men istället lät sina tungor tala.

Idas menande kommentarer dagen efter som balanserade på den fina gränsen mellan äckel och avundsjuka medan bakfyllan dunkade bland pannkaksos och gäck- ande ångestflimmer; kommer han höra av sig? Hur kom- mer det vara på måndag? Är det nu livet börjar?

Adam hörde aldrig av sig och måndagen var hemsk, så klart. Han är visst kommunikatör på Jönköpings kom- mun nu för tiden, tre vitblonda grabbar och ett helhjärtat engagemang i HV-klacken kom på köpet. I efterhand har Amanda insett att han förmodligen ljög om sin stora passion för The Smiths medan hans hand grävde i hennes byxor i Strandbjörkets skira ljus.

Nu är det istället hon som hör allt. Minsta utrop, varje skrik och påföljande skratt. Ida ligger och tittar på någon youtuber som spelar spel och simultankommenterar det som händer för sina följare.

Amanda anar vem det är, en hörlursförsedd kanadensisk tjej någonstans på spektrumet med överdriven oralmotorik, godisfärgat hår och valkig hals. Ida har följt henne i flera år, är väl att betrakta som något slags fan, även om hon nog skulle värja sig för epitetet. Som om till och med hon inser det idiotiska i att beundra en person som inte skapar något av värde utan bara äter det som andra ställt fram på bordet.

Det irriterar Amanda att hon inte kan komma på vad youtubern heter. Detta skavande av att ha något på tungan utan att komma på det, i kombination med det ständiga tjoandet och tjimmandet i stil med ”Oooh headshot, nice one”, ”Jumpscare! Ouch!” och ”Based shit going on here, ya”, får henne att lägga ifrån sig novellsamlingen av Kristen Roupenian som hon ändå funnit framstressad efter den virala framgången med titelnovellen Cat Person. Hon går ut i korridoren och bort till sin systers sovrum och knackar på.
”Hej”, säger Amanda.
”Hej?”, säger Ida och sneglar upp från skärmen där hon ligger nerbäddad under sitt tyngdtäcke.
”Kan du sänka lite? Eller använda hörlurar?” ”Jag har på lägsta.”
”Det hörs ändå in.”
”Jag får eksem av mina lurar.” ”Okej.”
”Äh, det var ändå slut nu”, säger Ida och lägger ifrån sig sin padda.
”Vad är det nu hon heter?”

Vem?” ”Youtubern.” ”ZoozyFrootz.” ”Just det.”
”Hon är rätt lame.”
”Jag trodde du gillade henne.”
”Det var mer förr. När jag inte mådde så bra kollade jag jättemycket på henne. Det fick mig att orka med allt med Noas diagnoser och bara kriga vidare, för hans skull.”
”Men nu kollar du inte lika ofta?”
”Nej… Det var bara nu som jag kände för det.” Amanda gör en ansats att stänga dörren igen. ”Ja, jag ska väl gå tillbaka.”
”Vill du ha en kopp rooibos?”, frågar Ida. ”Jag vet inte…”
”Det är koffeinfritt, jättegott. Mamma köper det på Drömboden i Sandsbro.”
”Okej då”, säger Amanda trots att klockan är alldeles för mycket och de båda borde sova för länge sedan.

Det rykande mikrovattnet slås över de rostiga Ikeasilarna som är fyllda med det sydafrikanska röda örtteet som Amanda tycker smakar hemskt kvalmigt och långt från de brittiska blandningar som hon lärde sig att älska under åren i Camden. Men hon säger inget, bara blåser över den rykande, hiskeligt stora baljan med grodmotiv medan de ser ut på den nattstilla villagatan.

Samma utsikt som för tio år sedan, samma som för tjugo, det är bara detaljerna som ändrats. Bilmodellerna, de inbrottssäkra brevlådorna, insektsholkarna, solpane- lerna på Forsbergs tak, robotgräsklipparen på chilenarnas gräsmatta, de rotavdragna attefallshusen och orangerierna ut mot den som alltid vildvuxna allmänningen.
”Minns du Morgan?”, undrar Ida mellan två klunkar. ”Halte Morgan?”
”Han hade väl klumpfot? Eller så var det något med hans höft.”
”Minns du när han visade snoppen för oss bakom Vivo?”
”Klart jag minns! Den stod rakt upp och han frågade om vi ville se om han klarade att kissa sig själv i munnen.”

De skrattar tillsammans, för första gången sedan när då?
”Jag såg honom utanför Hår & Häpna förra veckan”, säger Ida.
”Hade han varit inne hos Ullis och klippt sig?”
”Det tror jag verkligen inte, han bara stod där på Postgatan och hängde och såg likadan ut som förr. Du vet den där flottiga kalufsen…”
”Bregottfrillan kallade väl Danne och dom honom för.” ”Tim berättade att Danne fått fängelse igen.”
”Vad har han nu hittat på?”
”Han hade försökt köra över en gubbe på parkeringen på Norremark.”
”Va, bara sådär? Har han blivit helt knäpp av allt knark nu eller?”

”Han har väl alltid haft ett par skruvar lösa. Men jag tror det var ett bråk om en parkeringsplats som spårade ur.”
”Men ändå, köra över.” ”Ja.”
”På tal om gamla Rottnekändisar, såg du att Mattias Karlsson var nära att dö i corona?”, säger Amanda.
”SD-muppen? Synd att han överlevde.” ”Ja…”
”Undrar om Ola Salo blivit smittad”, säger Ida med ett snett leende.
”Vadå då?”
”Han är väl i riskgrupp, så han får passa sig.” ”Riskgrupp?”, säger Amanda.
”AIDS”, säger Ida och garvar.
Det är så dumt att Amanda inte kan låta bli att garva hon också.
De skrattar länge. Nytt rekord. Sedan är teet slut.
Ida rör med silen i sin kopp, leker med den som hon gjort sedan hon var liten med matrester och drickaslattar.
Öppnar silen, tömmer den på sitt flagiga innehåll och börjar gojsa runt sumpen mot porslinskanterna.
Amanda tittar på klockan på mikron. Den är kvart över tre.
”Vad tror du händer?”, frågar Ida. ”Vadå?”
”Om jag blir dömd.” Amanda tvekar.

När ämnet till slut kommer upp har hon förvånansvärt svårt att fatta tag i någon ände av det, vilken som helst.
”Det är svårt att säga”, svarar hon dröjande. ”Det finns väl en handlingsplan, saker följer en viss rutin… Det är ett helt regelverk man får ta ställning till. Man får väl ta en sak i sänder och inte…”
Hon hejdar sig för att inte stapla ännu en meningslös klyscha ovanpå föregående.
Ida reser sig och går till vasken för att skölja deras koppar.
Tyst, till hälften dolt av kranens spolande, frågar hon om Amanda tror att hon gjorde det.
Amanda stirrar på sin systers kraftiga ryggtavla.
Den blonda flätan som påminner om solblekt hö, den bylsiga tröjan med söndertvättat tryck från Axels gamla jobb, den lite krumma hållningen.
”Jag vet inte”, svarar hon, ”gjorde du det?” Ida vänder sig om.
”Så klart jag inte gjorde.” ”Nej…”
”Nej.”
Amanda ser ut mot gatan.
”Och om du mot förmodan gjorde det, skulle du för- neka det då?”
”Jag vet inte… Antagligen”, säger Ida och rycker på axlarna.
Sedan ser hon också på klockan på mikron.
”Fan, vi ska upp om ett par timmar. Kommer du?” ”Jag tror jag sitter kvar här en stund.”

Ida går mot hallen, men stannar till i dörröppningen. ”Jag är glad att du är här, Manda. Det betyder
jättemycket.”
”Mamma verkar tycka—”
”Bry dig inte om henne. Mamma är mamma.” ”Jo.”
”Att hon är med imorgon är så självklart att det finns inte. Men att du kommer sitta där och lyssna och att jag kan se bort mot dig och känna att du är med mig, det är det som kommer hjälpa mig på riktigt. Det fattar du, va?”
”Ja.”
”God natt, syrran.”
”God natt. Vi ses imorgon.”
”Det är typ redan morgon, ser du hur ljust det är ovan- för chilenarnas tak?”, säger Ida.
”Chilenarna bor väl inte ens kvar längre?”
”Nej, de flyttade in till Växjö för mer än tio år sedan när Juan fick ett arv från sina släktingar i Santiago så de kunde köpa hus i Hovshaga. Men för mig kommer det där alltid vara chilenarnas hus.”
”För mig med… God natt, syrran”, säger Amanda och ser hur Ida försvinner bort i hallens dunkel.

Några sekunder senare hör hon det bekanta knarret från furutrappan. Inte dunsar nu, utan små, försiktiga steg för att inte väcka Kerstin i onödan, hon som är uppe och ränner var
och varannan timme med sin ansträngda blåsa.

Liten som en vindruva är den, sa mamman till Amanda för ett tag sedan, med sitt vanliga intresse för sina och andras krämpor. Förr i tiden kunde jag gå en hel dag på jobbet utan att behöva springa på dass, sa hon. Då var blåsan normal, då kunde den svälja hur mycket kiss som helst, då var den stor som en ägg. Och nu bara krymper och krymper den, så vad ska den sluta som, ett förtorkat russin? Ett litet gruskorn?

Amanda ler svagt och tänker att hennes mamma kanske får börja med blöja ungefär samtidigt som Maj lägger av med sin.

Allt går i cirklar, allt går in i vartannat. Allt upplöses i det andra, som vågor som slår in över en öde strand och sugs upp av sanden, tänker hon och bryr sig inte om språkets oförmåga att beskriva tillvaron annat än i slitna bilder.

Det spelar ingen roll, bara det är sant, intalar hon sig själv och reser sig för att gå och sova om så bara för en stund.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Svindlande vinster

Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.

I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.

Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.

Lön timme för timme

237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden. 

Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in. 

Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.

Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.

Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?

Stora pengaflöden i byggbranschen

Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.

Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.

Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.

Kollektivavtalen – redskap för kriminella

Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.  

Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare. 

Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:

Ägaren: – Why are you sneaking around my office? 

Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”. 

Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office! 

Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.

Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!

Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.

Publicerad
6 days sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad